2012-01-31

Den enda vägens pakt

Läs Jonas Sjöstedts insatta och välformulerade argument mot EU:s finanspakt: här, här och här.

Från fackligt håll jamsar man mest med: Unionen och TCO pratar om att balansera pakten med sin motsats, en offensiv politik för investeringar och jobb. Frågan är varför någon skulle vilja baka in motsatt politisk idé i pakten. Vill man ha ett svavelosande och mycket tydligt nej får man gå till Europafacket. Där är för övrigt både LO, TCO och Saco medlemmar.

DN meddelade vid frukostbordet att finanspakten är fullkomligt harmlös, en slags trivselförening bara. Läser man utländska medier, till exempel Wall Street Journal, så låter det mer som om Sverige dras in i just den gemensamma finanspolitik som vi röstade nej till 2003: "Europe Tightens Fiscal Ties".

Nicholas Hastings skriver en riktigt kritisk kommentar i samma tidning, där han menar att paktens villkor "will only make economic recovery from the current downturn more difficult".

I USA kan många - befriade från politiskt mumbojumbo kring europeiskt samarbete - se nyktert och kritiskt på den endimensionella åtstramningspolitik som finanspakten ger uttryck för.

Socialdemokraterna vågar som vanligt inte säga nej till någonting som kan påstås handla om "ordning och reda i statsfinanserna". Det är en fajt de aldrig tänker ta - eller fajt förresten: det är någonting de aldrig överhuvudtaget tänker diskutera - möjligheterna till någon annan nationalekonomi än den strikt kamerala, möjligheterna till en konjunkturpolitik som ens på avstånd påminner om den keynesianska.

Jag gissar i alla fall att det är det tunga, kritstrecksrandiga ansvarstagandet som ger SAP ståpäls. Det är så skönt att slippa skäll från liberala ekonomer och politiker om ansvarslöshet och egna tryckpressar.

För så fräcka att de för oss mot gemensam finanspolitik i medveten konflikt med folkomröstningsresultatet 2003 är de väl inte?

De är inga opportunister i S-ledningen i alla fall. I ett läge där partiet är nere på tidernas bottennivåer i väljarbarometrarna, är de för en pakt som ska stödja en valutaunion som bara var tionde svensk är positiv till. Friskt vågat!

2012-01-27

Ska man bry sig om opinionsmätningar?

Vänsterpartiet får 9,6 procent i Ipsos (f d Synovate) undersökning som presenterades i DN nu på morgonen. Det har gått uppåt i några veckor nu. I sociala medier har vänsterpartister gärna kommenterat uppgångarna med en reservation: "man ska ju inte bry sig om opinionsmätningar, men...". Så brukar det låta från partikansliet också. Jag tror det är deras försiktiga attityd som har börjat sätta sig ute hos medlemmarna.

Men en opinionsmätning ska hanteras på tre olika sätt på tre olika arenor:

Gentemot medlemmarna, internt, är försiktighetslinjen riktig: om man laddar in väldigt mycket positiv tolkning i en uppgång, så är baksidan en motsvarande negativ tolkning av en nedgång. Partimedlemmarna ska inte slitas mellan hopp och förtvivlan med några veckors mellanrum. Långsiktigt förändringsarbete ska inte förslappas av uppgångar, eller ändras i panik över nedgångar.

För partikansliet, internt, är en opinionsmätning en värdefull rapport om vad väljarna tycker, och hur de uppfattar saker annorlunda den här veckan jämfört med förra. Det finns inget viktigare för ett parti än opinionsmätningar. Ett parti som inte tar dem på blodigt allvar och försöker tolka svängningarna, missar chansen att lära sig något både om stämningarna i samtiden och om effektiviteten i de egna utspelen.

I den externa kommunikationen ska opinionsmätningarna hanteras som politisk materia. En uppgång ska alltid sättas i samband med partiets politik. Moderaterna brukar sällan missa en chans att tolka opinionssiffror som ett stöd för något som man står för i allmänhet eller något utspel närmare i tiden. Sossarna och Vänsterpartiet missar nästan alltid den chansen. Under förra mandatperioden var Mona Sahlins upprepade svar på fina opinionssiffror att "det är inte val än", "ingenting är avgjort" o s v. Det där är ju inget annat än ett löfte till väljarna att "lugn, vi kommer att göra sämre ifrån oss vad det lider". Ett försäkran om att en stark folkopinion bara är en dagslända. Och att man på något sätt inte riktigt tror på det man håller på med.

Dåliga siffor då - måste man inte sätta dem i samband med partiets politik också?

Varför det? Det här är inte filosofiska klubben, där konsekvens är någon slags dygd. Det här är f***ing politik. I politik håller vi på med propaganda. Man kan skita i att kommentera när det går dåligt. Eller så kan man fortsätta sätta in mätningarna i ett politiskt sammanhang: "Vi har inte lyckats nå ut än med vår nya idé som kommer att....". svårt är det inte.

När det gäller Vänsterpartiet är jag övertygad om att man hanterar all väljardata seriöst internt. Men vi måste sluta blanda ihop hur vi kommunicerar internt och externt.

2012-01-26

Stefan Löfven!

Stefan Löfven, ser det ut som, alltså.

En mitten-högersosse som tillfredställer stora delar av partikroppen. Det vänstern inte gillar i politisk profil, kan hans fackliga bakgrund kompensera för. IF Metall är ett förbund med modern profil och med relativt hög andel kvinnliga medlemmar, runt en fjärdedel. Löfvens beramade motstånd mot kvinnopotter motiverade han inte direkt med några kvinnofientliga argument, utan bland annat med att kvinnorna i hans eget förbund inte heller tjänar särskilt bra.

I debatten kommer han att käka upp en stor del av Reinfeldts och Borgs förtroendeförsprång i jobbfrågan. Han har inte bara plåtkoll på verkligheten för svenska löntagare och företag, han var dessutom med och tog ansvar under finanskrisen genom att gå med på lönesänkningar i särskilda krisöverenskommelser. OECD nämnde dessa särskilt när de applåderade Sveriges politik. När Reinfeldt nästa gång pratar om att han tagit ansvar, kan Löfven bara: "Jag vet hur det känns. Jag var med."

Jag tror också att Löfven precis som sin företrädare kan anlägga ett brett löntagarperspektiv istället för att hamna i den vanliga vänsterfällan att prata om svaga grupper, om arbetslösa och sjuka. Den stora majoriteten av både arbetare och andra löntagare är friska och krya och tjänar sina egna pengar. Och inte ens de som för tillfället är sjuka eller arbetslösa vill identifiera sig som det. Både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill ju så mycket mer med samhället än att man ska ha ett jobb att gå till och tjäna så man klarar sig. Socialism har aldrig enbart handlat om att lyfta folk från existensminimum. Det gäller att göra det tydligare.

De borgerliga angreppspunkterna mot Löfven blir förstås att han är betalningen för alla LO-miljoner till SAP. Det har aldrig hänt tidigare att en ny partiledare ens suttit i förbundsstyrelsen för ett fackförbund. Det vanligaste är att den fackliga erfarenheten överhuvudtaget varit mycket liten. De som vill göra gällande att S är en marionett i LO:s händer kommer att triumfera i debatten.

Dessutom signalerar hans industriprofil att S fortfarande bara är relevant i den gamla ekonomin, inte i 2000-talet. Det är inte ett ledarskap som signalerar att partiets långsiktiga nedgång ska brytas med något helt nytt.

Detta är förstås trams, sakligt sett. Men det är det varumärkesarbetet som S har framför sig.

2012-01-23

5 lärdomar av Juholtdrevet

Jo, det var såklart ett drev. Lyssnar man på journalister och nyhetschefer låter det som det inte finns någonting sådant som drev. Alla bara gör sitt jobb och all granskning är motiverad. I den stora världen, utanför Marieberg och Slakthusområdet, pågår en djup diskussion om herd journalism eller mob journalism. Svenska akademiker som Lars Nord och Ester Pollack (intervju i Flamman här) forskar om det. En aning större ödmjukhet från mediehusen vore klädsam.

Åsa Tillberg, redaktionschef på DN, bemöter för sin del kritiken (i dagens tidning) genom att påstå att den handlar om att pressen skulle jobba "med en agenda att missgynna Socialdemokraterna". Så vulgärt uttrycker sig ju inte kritikerna. Det handlar förstås inte om en medveten plan. Människor blir ju vansinniga på drevmekanismerna, om redaktionschefen vill lyssna - inte att det är sossarna som drabbas.

Ingen säger att allting är medias fel.

Ingen säger att Juholt inte framför allt ätits av sina egna.

Ingen säger att ni inte ska granska överhuvudtaget.

Sluta vara sådana primadonnor.

Det ni ska svara på är det vi faktiskt pratar om.

Är det relevant att skriva en artikel om att kommunalrådet i Kumla, Sveriges 117:e största kommun, kräver Juholts avgång? Och att skriva att Kumla är "ett av Sveriges starkaste s-fästen", när det är det 32:a starkaste fästet kommunalpolitiskt, och ungefär det 60:e starkaste när man ser till riksdagsvalssiffror?

Är det riktigt att kalla föredettingar som Björn Rosengren och Stig Malm för "ledande" eller "inflytelserika" socialdemokrater?

Förstorar ni helt enkelt inte kritikerna en smula?

Är det rimligt att fråga på Twitter var Håkan Juholt "gömmer sig", bara för att han inte vill boka en intervju med Niklas Svensson?

Är det inte just i ett drev som ett sådant "nej tack" blir en helt annan sak än ett "nej tack" från en annan politiker? För politiker säger ju nej till intervjuer hela tiden.

Är det bara en ren tillfällighet att kritiken alltid växer "dag för dag" och "timme för timme" just när någon är hårt ansatt? Någon gång måste väl kritiken vara ungefär densamma idag som igår?

Är det inte just så att dramaturgin med den ökande kritiken redan är bestämd - och sedan tvingas man fylla på med kommunalråd från Kumla för att få vinkeln att hålla? 

Hur kan man gå över till att beskriva alla politiska utspel som "fadäser" och "tabbar" bara för att Juholt tidigare gjort fadäser och tabbar? Är ni säkra på att ni inte väljer den vinkeln bara för att kunna ropa ut att "han gjorde det igen"? Både sossar och moderater slänger sig hela tiden med vårdslös retorik om att de andra samarbetar eller stödjer sig på Sverigedemokraterna. Hur kommer det sig att just Juholts utspel ska förstås som ett helt annat slags uttalande? Som ett "faktafel"?

Fanns det någon chans att artikeln i DN i lördags, där en majoritet av s-väljarna i en undersökning sa att de ville att Juholt stannade, hade kunnat få någon annan rubrik än "Aldrig tidigare har vi sett så låga siffror"?

Kännetecknande för drev är just att dramat redan är skrivet, och allting som går på tvärs mot handlingen sorteras bort.

Och ni som älskar att publicera vad allmänheten tycker: varför får vi aldrig veta vad allmänheten tycker i sakfrågorna? Varför är det alltid omöjligt med en gallup som frågar vad folk tycker om uttalandet att regeringen gör upp med Sverigedemokraterna? Varför är det aldrig omöjligt med en gallup som efter några dagars mediestorm ställer frågor om hur högt förtroendet är för den i några dagar intensivt diskrediterade?

Thomas Mattssons hemmasnickrade definition av drev - att det ska handla om privatlivet - är alltså möjligen hans egen, men rätt apart utanför hans kontor. Men definitionen av drev är inte viktig. För min del får Mattsson gärna kalla drevet något helt annat - gärna "journalistik" om han vill. Så får vi väl diskutera journalistik, helt enkelt.

Nå.

Några spontana lärdomar när jag tänker tillbaka på Juholtdrevet:

1. Sociala mediers möjligheter
I drevets första våg i oktober var det bloggare och twittrare som vände hela diskussionen om hyresbidraget, framför allt genom egen granskning och faktakoll. Nu senast var det nära att humor och ironi - bäst genom #drev68 - lyckades ta udden av alltihop. Twitter ändrar inte på socioekonomiska fundament, men ett mediedrev rör sig heller inte på den nivån, utan just i det inkrökta kotteri av journalister, politiker och tyckare som befolkar mikrobloggen. Och allting är så beroende av att ingen ropar att kejsaren är naken. Twitter är som gjort för att mota drev.

2. Skilj på medier och medier
Hos drevmotståndare finns det en tendens - hos mig själv också - att gå bananas på allting som sägs, oavsett om det är i Aftonbladet eller i SVT. Men det är en enorm skillnad på vad Mats Knutson säger i ett medium (SVT) som har förtroende från 74 procent av medborgarna, och vad Lena Mellin säger i en tidning som har förtroende från 13 procent av medborgarna (Medieakademins förtroendebarometer i pdf här). Det är en enorm skillnad på Rapports miljonpublik och Newsmills 70 000 besökare. Att ha det i huvudet är både viktigt för att prioritera i försvarsspelet och för att räkna på skadeverkningarna.

3. Både och
En del säger nu efteråt: gnäll inte på medierna, gör något. Eller: koncentrera er på den egna kommunikationen. Men en del av oss är faktiskt bäst på att gnälla på medier. Andra är bäst på att spetsa kriskommunikationen. Vänsterpressen kan passa på och slå ett slag för sin alternativa journalistik. Åter andra är bra på att fortsätta göra politik som vanligt, för att om möjligt ta fokus från drevet. Allt behövs. Det är ganska självklart att PR-folk säger att det inte är medias fel: det är ju liksom en del av deras profession att gilla läget - att tro att man alltid kan göra lite bättre ifrån sig. Den inställningen är för det mesta av godo. Men den får inte tillåtas köra över den mycket, mycket allvarliga diskussion som också behövs om drev och pressetik. De som är intresserade av just detta bör diskutera just detta. Både och!

4. Utveckla försvarsspelet
Det känns som om försvarsspelet är väldigt underutvecklat inom arbetarrörelsen. Flera av Juholts s k fadäser blev värre av att han tog tillbaka och bad om ursäkt. Då blev han stället kallad vingelpelle (ett klassiskt exempel på härskarteknikens damned if you do - damned if you don't). Att bara be om ursäkt, "ta allvarligt på det här" och lägga sig platt är krishanteringens utsvängda byxor. Högsta mode en gång, hopplöst föråldrat idag. Juholt borde ha hanterat en del "fadäser" genom att gå till motattack, tigit ihjäl andra, snabbt tagit tillbaka några. Alla kriser är unika. Det är också lite anmärkningsvärt hur passiv sossarnas kommunikationsstab har varit. Bara så enkla saker som att lägga ut orginaldokument, förklaringar och förtydliganden på hemsidan har inte gjorts. Hur värdefullt hade det inte varit om vi snabbt fått en utförlig förklaring till Sälenuttalandet?

5. Vässa mediekritiken
Påminner vi inte ganska mycket om bittra, "tystade" Sverigedemokrater när vi hackar på hur högervridna och korkade medierna är? (Jag är absolut inte den som ska kasta första stenen, men man kan väl ha självinsikt.) Framför allt kan nog många nyhetschefer och journalister ha svårt att skilja vår kritik från den de utsätts för från annat håll. Det finns helt enkelt alltid politiska aktivister som kverulerar över att den egna sidan behandlas illa i spalterna. Många journalister har slutat lyssna. Slutsatsen måste vara att vi alltid ska bygga under våra påståenden, gärna använda formella kanaler för kritik, prata mer med nyhetschefer än med enskilda journalister och hänvisa till pressetiska reglerna. Ett av de bästa anti-drevargumenten är för övrigt sorgligt underanvänt här: att nyhetsvärderingen helt ställs på huvudet så att det som hade varit huvudnyheter med krigsrubriker en vecka tidigare blir helt undanskymt. Drevet förstorar inte bara tramset, det döljer viktigheterna också.

Slutligen borde alla också lära av hur allianspartierna (till största delen) har agerat under hela Juholtdrevet. Som politisk motståndare ska du aldrig, aldrig ge dig in i ett drev genom att försöka elda på kritiken. Låt saker och ting ha sin gång. Var trygg med att du tjänar massor på det ändå. Du vill hålla det mellan medierna och din motståndare. Att göra det till en politisk strid är kontraproduktivt. Det samlar bara den andra sidan. Socialdemokraterna brukar ha som adelsmärke att lägga sig i med moraliska fördömanden när media är på väg att avrätta någon borgare. Helt fel.

2012-01-19

Deprimerande drev

Drevet mot Juholt är deprimerande på så många plan. (Direkt motbjudande blir det först när Niklas Svensson först tar heder och ära av Juholt med sin vedervärdiga kampanjjournalistik och sedan twittrar så här.)

Från massmedias håll handlar drev om en investering i en dramaturgi som måste sluta med offrets avgång eller avbön. Om offret vägrar ge sig hamnar man i en situation där alla krigsrubriker plötsligt kan ifrågasättas, där det uppskruvade tonläget inte hade täckning. Massmedia förlorade prestige när Juholt klarade sig helskinnad ur hyresaffären. Nu gör de ett nytt försök att föra drevet till ett avslut.

Alla Juholts "fadäser" räknas nu som sådana som har eroderat förtroendet för honom, även sådana som inträffade innan väljarna gav honom med beröm godkänt i en av de starkaste SCB-uppgångar som någonsin noterats, i maj 2011. Väljarna struntade i sambons vandel. Väljarna struntade i Libyen. Ändå ska de plumparna nu upp på de listor med klander som medierna sammanställer.

Temat att Juholt gör ständiga tabbar och har fel är den etablerade mobbingmetoden. Att föreslå en dyr reform blev i Niklas Svenssons version en "dundertabbe". Vägran att acceptera att bli placerad bredvid SD i en tevestudio är nu inte längre ett strategiskt vägval som han delade med Vänsterpartiet, utan en klantighet. Allting blir självförstärkande när alla jagar nästa misstag. I det läget blir inte ett uttalande om Moderaternas beroende av Sverigedemokraterna i försvarspolitiken ett hätskt utfall, en hård anklagelse eller en attack - utan en fadäs, ett fel eller klavertramp. Den spontana reaktionen hos en journalist hade kunnat vara: "Hur tusan menar du nu?". Inte i drevtider. Då låter man istället Sten Tolgfors svar på attacken definiera spelplanen och utgår från att Juholt faktiskt inte vet vad som hänt under sina 17 år i försvarsutskottet. Det är så magstarkt att man bara vill emigrera.

Fakta på bordet är att alliansen har vunnit voteringar i försvarsfrågor med hjälp av Sverigedemokraterna och att alla politiska vägval som Reinfeldt gör utan att involvera de rödgröna ju per definition innebär att räkna med Sverigedemokraternas passiva eller aktiva stöd.

Men i drevtider går det inte att göra rätt. I partiledardebatten vilade Juholt "än på den vänstra, än på den högra armen", vilket förstås var ett bevis på att han är rökt.

Juholt kan helt enkelt inte köpa två liter mjölk utan att det tas till intäkt för att han är en usel ledare för Socialdemokraterna. Det är också därför som interna tips om att "byta stil" (som från Ulf Bjereld här) blir så naiva. Det sista det här handlar om är Håkan Juholts beteende.

Drevet mot Juholt är en del i ett större medialt tema om socialdemokratins förfall och urartning (ett tema som bland annat bygger på en uppblåsning av Socialdemokraternas historiska styrka, men det är ett helt eget inlägg). En annan partiledare skulle tvingas hantera samma verklighetsbeskrivning. En annan partiledare skulle få andra problem med den lata, okunniga och inskränkta svenska journalistkåren. Drömmen om en obefläckad nystart är mer än lovligt naiv. Även rörelseikonen Palme hade kunnat sluta i en skandal vid mer än ett tillfälle. Politik handlar, som jag skrivit tidigare, om att gräva sig upp ur skit, få ny hälld över sig, och gräva sig upp igen.

Vi kommer inte att få återgå till att diskutera sakpolitik i lugn och ro bara för att Juholt avgår. Tvärtom: en avgång skulle bara bekräfta för medierna att det de håller på med nu är viktigt och relevant. För att någon gång få diskutera politik måste politiker sluta avgå.

Precis som Jinge skriver handlar ju inget av detta om någon hemlig kärlek till SAP. Men det handlar om regeringsunderlaget 2014 och det handlar om en rätt att formulera alternativa verklighetsbeskrivningar som alla arbetarrörelsens organisationer - inklusive Vänsterpartiet - måste stå upp för tillsammans. Ingen progressiv kraft gynnas av att drevet avgår med segern.

2012-01-15

Moderater gillar SD

Fredrik Reinfeldt radar upp mysintervjuer om sitt engagemang mot främlingsfientlighet. Det handlar förstås om att skyla över det egna beroendet av SD. Det hade varit ärligare att vända sig direkt till de egna: moderatsympatisörerna är ju regelmässigt mest negativa till att ta emot flyktingar. Nya undersökningar under senhösten visade också att 3 av 10 moderatväljare tycker att medierna rapporterar för positivt om invandring (flest av alla partier, vid sidan av SD). Och inte i något annat parti är SD så populära som ”näst bästa parti”. Varför trivs de här väljarna så bra hos just dig, Reinfeldt?

(Ledarstick publicerat i Flamman 5 januari)

2012-01-11

Tankar efter kongressen

Vänsterpartiets kongress är slut för flera dagar sedan, men tål att analyseras lite till.

Ombuden ägde kongressen. Alla euforiska blogginlägg från hemvändande deltagare bär syn för sägen. Kadaverdisciplinen var, som Katarina Barrling konstaterar, långt borta. Partiledningen åkte på rejält med stryk. Det tolkar en del som ett sundhetstecken i ett folkrörelseparti. Kanske det. Det berodde nog också på en dåligt samordnad och förberedd partistyrelse. Inget ombud var särskilt lättimponerat. Och det är naturligt. Ingen partiledning som för sitt parti ner mot 4-procentsspärren gör det med bibehållen auktoritet.

Inte heller partiets en gång så tongivande parlamentariker hade något att säga till om. I skuggan av krympande inflytande ute i kommuner och landsting, färre uppdrag och lägre partistöd, var det lättare att den här gången få igenom motionerna om partiskatt och om rotering på uppdrag. 

Tyvärr innebär den svaga partistyrelseinsatsen att man lämnar över en del problem i knät på den nya partiledningen, både svårhanterade ställningstaganden (förbud mot bemanningsföretag) och resursödande programarbeten.

Även partistyrelsevalet visade att förnyelse är eftertraktat: ett par gamla ringrävar fick riktigt låga röstetal. Aron Etzler blir för övrigt svår att gå förbi som ny partisekreterare efter det tredje högsta röstetalet. Den uttalade konkurrenten Mia Sydow Mölleby klarade sig med knapp nöd in i styrelsen över huvud taget. Sånt spelar roll. Ska spela roll.

Valberedningens presentation av sitt partistyrelseförslag gjorde det tydligt att man måste ha mutat in ett tydligt ämne för att komma ifråga. Man ska vara facklig, kunna klimatfrågorna, kunna välfärdsfrågor, vara en skarp feminist och så vidare. Bra så, men glöm inte bort den breda politiska klokheten. Det är inget lag till Vi i femman vi sätter ihop. Jag skulle gärna sett till exempel Jöran Fagerlund och Nooshi Dadgostar i styrelsen, bara på ren klipskhet. För att inte tala om Stig Henriksson, om han kandiderat.

Den avgående partistyrelsens största försyndelse var den misslyckade förpackningen av strategidokumentet. Man lyckades varken förklara vad exakt det var för något (spretigt och ett mischmasch, tyckte ombuden) eller anslå en ton som gjorde texten politiskt möjlig i partiet. Samtidigt känns det som ett svaghetstecken att ombuden bara slog ifrån sig de "negativa" skrivningarna om partikulturen. Kanske var många ombud alltför färska partimedlemmar för att förstå vad Framtidskommissionens korthuggna text syftade på. (Mycket tyder på det, med tanke på hur många som faktiskt skrattade åt det uråldriga skämtet om trängselavgift i mitten i svensk politik.)

Argumentets primat och schyssta tag i debatterna är Vänsterpartiets adelsmärke jämfört med andra partier. Det blir tydligt på kongresserna. En del av partikulturen som är mer destruktiv är den järnhårda viljan att alltid driva allting vi tycker. Inget dokument är så litet att vi inte kan stoppa in ytterligare en fråga i det. På varje kongress stormar ombud talarstolen och lipar om att deras hjärtefråga inte finns med. Det är förräderi att inte alltid skriva om allt. Förr eller senare måste vi ha en riktigt grundlig diskussion om det där. Och gärna slå fast följande:

Ett partis politik består inte bara av det som finns nedtecknat.

Vi ändrar inte åsikt i en fråga genom att inte tala om den.

Ingen tänkande människa tror att vi har övergett dem genom att inte tala om dem varje gång vi visar oss.

Genom att någon gång prioritera ned min hjärtefråga kan jag en annan gång få den framprioriterad. Om allting alltid ska vara med, syns ingen fråga. Och Vänsterpartiet förblir ett av riksdagens luddigaste partier. Det bästa för att åstadkomma konkret förändring i min hjärtefråga är förstås att Vänsterpartiet tar makten. Så fokus på det senare gynnar i slutänden också min fråga.

Jonas Sjöstedt var en ganska nervös och stel debuttalare. Brandtal är inte hans bästa gren när han går in i sin nya roll. Han var inte ens särskilt bra på att få "anden att ta kött", för att citera Stig-Björn Ljunggren om en av partiets stora utmaningar. Men han kommer att utvecklas, med ett mer varierat anslag och personligare tilltal.

Stärkt av att så gott som alla politiska journalister spår att han kommer att lyfta partiet, körde han också lite ad lib och föreslog rådslag om det rödgröna samarbetet innan 2014. Knappast förankrat någonstans, och kanske en fingervisning om en partiledare som vill ha en friare roll.

Temat om att snegla mindre på sossarna - som Sjöstedt återkommit till ett par gånger - är svårbegripligt. Vänsterpartiet agerar knappast osjälvständigt idag. I rent strategiskt avseende är det alldeles självklart att Socialdemokraterna är det parti som det är viktigast att ha ett genomtänkt förhållningssätt till. Det är det enda partiet som har någorlunda många väljare som kan tänka sig att gå till Vänsterpartiet (c:a 20% har V som näst bästa parti). Det är också det parti som tog en tredjedel av våra väljare 2006, och ytterligare en femtedel 2010.

Hursomhelst är Sjöstedts mandat urstarkt efter kongressen (röstsiffrorna tyder på uppslutning också från dem som eventuellt ser honom som misstänkt högeravvikare). Den "öppna processen" är ju en riskabel strategi, eftersom den kan göra helt offentligt att en ny partiledare inte ens är förstavalet hos majoriteten av medlemmarna. (Racet mellan Vänsterpartiets fyra ursprungliga kandidater hade ju kunnat sluta 25-25-25-25 i en första röstomgång.) Det slapp vi nu, tack vare att Sjöstedt var så given. Men det var inget slutgiltigt bevis för den öppna processens överlägsenhet.

De glada minerna efter kongressen är berättigade på flera sätt. Det var länge sedan det rapporterades så mycket om politik från en Vänsterpartikongress. Jonas Sjöstedt har kommit ut suveränt i media. Sociala medier ägdes av vänsterpartister i några dagar. Stämningen är klart peppig. Och då ska man komma ihåg att det enda kravet många politiska partier har på en kongress är att man inte ska klösa ögonen ur varandra.

Några fler vänsterpartister om kongressen: Erik Edwardson, Jöran Fagerlund, Rosa Lundmark, Fredrich Legnemark, Karl Johan Rahm, Homo Politicus, Kaj Raving.

2012-01-09

Slarvigt tolkade väljarkartor

"Socialdemokrater i norr och moderater i söder", skriver DN i ingressen till uppslaget med statistikern Richard Öhrvalls politiska Sverigekartor idag (tidigare presenterade på hans blogg).

Det är exakt det som kartorna inte visar. Men det stämmer ju bra in på storyn om sossarna som partiet för det svunna, avfolkade Sverige och Moderaterna som storstadspulsens moderna parti.

Kartorna visar hur ett partis stöd fördelas över landet: är det mer populärt bland väljarna i söder än bland väljarna i norr? Däremot kan man inte använda dem för att jämföra partier med varandra alldeles enkelt. Jag tycker att DN slarvar.

Folkpartiet är "ett utpräglat storstadsparti" medan Socialdemokraterna är "svaga i storstäderna" enligt artikeln. Det stämmer för hur partiernas väljare är spridda internt, men Socialdemokraterna utklassar ju Folkpartiet i storstäderna om man ser till valresultatet.

Sanningen om Socialdemokraterna, Sveriges största parti, är ju att de är starka överallt. De är bara inte fullt så starka i storstäderna.

Styrkan i färgfälten relaterar till hur starkt partiet är i förhållande till rikssnittet, d v s valresultatet. Eftersom Stockholm (och de två andra storstäderna) har en enormt stor tyngd i det sammanvägda valresultatet, visar kartorna mer eller mindre hur bra ett parti sköter sig i förhållande till Stockholmsresultatet. Eftersom Centern knappt finns i Stockholm, är mycket riktigt deras Sverigekarta höggradigt mörkgrön lite överallt - det ser nästan ut som om de är starka överallt. Men de är ett pytteparti nästan överallt. Det är det svaga resultatet i storstäderna som (förstås) gör dem relativt starkare i resten av landet. Relativt städerna, inte relativt andra partier.

Färgfälten tar ju inte heller hänsyn till befolkningsstorlek, så när Öhrvall säger att Vänsterpartiet har "sitt tydliga fäste" i norra Norrland, så är det bara rätt om man menar höga röstetal. För partiets framgång i riksdagsvalet totalt sett har norra Norrland marginell betydelse. Även om vi är generösa och räknar med Västernorrland och Jämtland (förutom Norrbotten och Västerbotten) så bidrar inte de länen med mer än 15% av Vänsterpartiets totala röstetal.

Det är inget fel på statistiken i sig, men tolkningarna slängs ganska slött in i den rådande berättelsen om de respektive partiernas modernitet och relevans (som ju stad-land-kontrasten handlar om, hur illa vi som är födda lantisar än tycker om det). En alternativ bild är, som jag skrivit tidigare, att Moderaternas väljarstöd till fyra femtedelar ligger utanför storstäderna och att 2010 års valseger bland annat byggde på att de ökade med 30 procentenheter i skogslänen.

(Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd med hur sossarna utnyttjar sin potential i städerna. Men det är delvis en annan diskussion.)

2012-01-07

Förnyarna har vunnit! Eller förlorat.


Dagens Nyheters ledare om Vänsterpartiet: "Förnyarna har antingen lämnat partiet, eller själva blivit traditionalister".

Ulf Kristofferson, TV4: "Med valet av Jonas Sjöstedt har förnyarna inom Vänsterpartiet tagit makten."

Båda analytikerna har självklart en 75-100 papp i månaden för sina insikter i svensk politik.

2012-01-06

Bästa valet!

Grattis Jonas Sjöstedt till jordskredssegern!

Copy and paste från ett tidigare inlägg:

Jonas Sjöstedt har en nästan unikt stark popularitet bland väljare både till höger och vänster, politiska såväl som apolitiska. Lågmäld charm, ett resonerande sätt, artig men skarp, lugn men engagerad. Och precis som en Göran Persson på sin tid har han förstått att det bästa övertaget du kan få i en politiska debatt är att vara extremt påläst.

Det finns svart på vitt på populariteten: i valet 2010 valde var tredje vänsterpartiväljare i Västerbotten att kryssa Sjöstedt. I EU-parlamentsvalen tillhörde han alltid dem med flest personkryss. Och, nota bene: något kampanjande tror jag aldrig karln har ägnat sig åt.

Förutom hans längre erfarenhet, också från annat än politik - jag har aldrig gillat Fridoliniseringen av riksdagspartierna - måste det också vara Sjöstedt till fördel att han inte tillhört ledningen för Vänsterpartiet under de senaste årens kräftgång. Jag har skrivit tidigare att partikulturen borde bli mycket mer resultatorienterad. Sjöstedts konkurrenter har alla redan haft stora chanser att påverka partiets utveckling positivt utan att lyckas särskilt bra.

Slutligen: i en central strategisk fråga har Sjöstedt det enda rimliga svaret. Det måste finnas någon typ av rödgrönt alternativ 2014, åtminstone i form av en tydlig ram eller avsiktsförklaring. Inte detaljerat och färdigförhandlat till innehållet som 2010, men ett papper som visar väljarna att det finns en samlad opposition. Det spelar ingen roll hur tråkigt vi tycker det är att göra upp med fisliberala sossar: det mediala-politiska landskapet är nu en gång så, att det är extremt fokuserat på vem som kommer klara av att regera med vem. Mats Knutson kommer ägna månader enbart åt att hitta skiljelinjer mellan oppositionens partiledare. Det måste finnas ett löfte från de rödgröna partierna att de själva är hundra procent övertygade om att det kommer att gå jättebra. Att man visar att man har en metod kan räcka.

Allt annat än att försöka lägga grunden för en rödgrön samling 2014 tycker jag är ganska ogenomtänkt radikalism. Det har klangbotten i partiet efter 2010, visst. Men erfarenheten från då måste leda till en smartare strategi - inte att vi bara struntar i skiten.

(Om valet av Sjöstedt i DN, Expressen, Aftonbladet, GP, Ekot, Norran, Sydsvenskan, SvD, Västerbottens Folkblad.)

Vi är inte luddiga!

Vänsterpartikongressen, dag två.

Media fokuserar på valet av ny partiordförande idag. Av någon anledning, mer ospännande röstning finns väl inte. Men det är bra att diskussionen handlar om kampen om partiledarskapet (som ju förs på ett öppet och vänligt sätt jämfört med t ex hos KD). Många kongresser har skuggats av mycket tristare medierapportering.

Beslutet att avslå motionerna om delat ledarskap igår var klokt, av tidigare redovisade skäl.

Behandlingen av strategidokumentet visar att det är svårt att förena klokhet med pedagogik. Partistyrelsens förslag var en ärlig och hård beskrivning av dagens partikultur. Uppenbarligen uppfattade ombuden dokumentet som en slags anklagelseakt: redaktionskommittén har satts i arbete med att göra strategin mer positiv, i rent språklig mening. Stycket om partiets tilltal ströks helt, eftersom ingen ville kännas vid att någon vänsterpartist någonsin skulle ha uttryckt sig luddigt eller verklighetsfrånvänt. Här hade alltså behövts bättre feeling från partistyrelsen. Framtidskommissionen kan knappast lastas för uppriktiga bedömningar av läget i partiet, med partistyrelsen hade behövt bearbeta dokumentet mer innan man skickade det vidare till kongressen. Om man hade velat få igenom det ograverat.

Jag tycker (liksom förut) att det är tveksamt om man ska lyfta frågor om våra arbetssätt till kongressnivån överhuvudtaget. Ett professionellt kommunikationsarbete kan inte vara förhandlingsbart i ett modernt parti. Hur ska man tolka avslaget på stycket om partiets tilltal? Om partistyrelsen ändå jobbar enligt andemeningen - vilket man givetvis kommer att göra - struntar man ju i kongressen. Och att undergräva kongressernas auktoritet genom att lägga fram förslag som inte kan avslås ska man försöka undvika.

Man kan ha olika motiv för att lägga fram förslag för en kongress: antingen att någonting är så principiellt viktigt att det måste föreläggas partiets högsta beslutande organ. Eller att man vill "få med sig" hela partiet för ett val av inriktning, genom diskussionen som föregår besluten och genom den automatiska auktoritet ett kongressbeslutat dokument får. Det är nog det senare synsättet partistyrelsen har haft. Frågan är - jag vet, det är lätt att vara efterklok - om man inte istället för att ta genvägen över kongressen, redan från början skulle ha satsat på uppslutning bakom strategidokumentet genom ett mer långsiktigt arbete ute i partiföreningar och distrikt, som en del i en organisatorisk upprustning.

2012-01-05

Försvara sossarna

En del vänsterpartister hoppas kunna mjölka röster ur en lamslagen socialdemokrati. Men det är viktigt att också försvara sossarna. Socialdemokrater som förlorar förtroendet för sitt parti blir inte automatiskt v-väljare. Inget parti har så många sympatisörer som uppger att de inte ser något alternativt parti, enligt SCB. Och inga andra tvekar så mycket inför att ens rösta 2014. V gynnas kanske på marginalen, men totalt sett skrumpnar regeringsalternativet ihop.

Att försvara Juholt mot dreven handlar också om kampen om problemformuleringen, i bred mening. Om man inte ens får vara sosse, hur ska man då få vara vänsterpartist? Fronten går vid mustaschmannen.

(Ledarstick publicerat i Flamman 5 januari.)

Journal från ett häkte

Hon fick inte veta varför hon greps av polisen. Hon pressades att inte kontakta någon advokat. Hon hölls vaken i sin cell på ett sätt som påminner om tortyr. Den friade narkosläkarens berättelse i Läkartidningen är skrämmande läsning om svensk polis. Att JK och Riksåklagaren reagerar är bra. Och tanken svindlar: om polisen beter sig så här mot en läkare, hur beter de sig då mot personer med lägre status i samhället? Hur många oberättade berättelser går det på varje välartikulerad person som är med om det här? Upprättelse för läkaren skulle kunna vara viktigt för flera.

(Ledarstick publicerat i Flamman 5 januari.)

Ohlys ord på vägen

Lars Ohlys tal till Vänsterpartiets kongress - tillika hans sista tal till partiet i egenskap av partiledare - blev inte särskilt känslomässigt. Det var däremot i sig självt ett slags sammanfattning av det politiska projekt han ansvarat för de senaste åren:

Det var spretigt, i enlighet med devisen "att inte prata om ett politikområde är att inte bry sig om det". Det vill säga samma inställning som alltid får vänsterpartikongresser att pressa in hela partiprogrammet i valplattformarna. Det vill säga samma inställning som får vänsterpartiet att ha en av de allra suddigaste politiska profilerna i väljarna ögon.

Talets inriktning handlade också mycket om samhällets mest utsatta, de allra maktlösaste och fattigaste grupperna. Det fanns inget direkt försök att tilltala den stora majoriteten av löntagare - särskilt inte de som har ett jobb, tjänar hyggligt med pengar och tillhör de 83% av svenskarna som är ganska eller mycket nöjda med livet (SOM-institutet: Svenska trender 1986-2010). De här människorna är LO- eller TCO-medlemmar och har precis som majoriteten av svenskarna egalitära värderingar. Sålunda är de verkligen potentiella vänsterpartiväljare. Men de träffas alltför sällan av partiets tilltal, eftersom de inte identifierar sig som utsatta. Jag skrev om detta för drygt ett år sedan. Vi talar för lite om majoriteterna. Vänsterpartiet får inte göra sig beroende av elände för att få genomslag, varken hos enskilda människor eller i samhället.

Fattigsveriges återkomst, pratade Ohly om. Men till skillnad från 70- och 80-talet har ju de svenska reallönerna ökat rätt kraftigt under 90- och 00-talet. Det har förstås inte gått svenska löntagare förbi. Allt är inte frid och fröjd, och visst, det hade kunnat vara ännu bättre om facket varit starkare - jag säger bara att Vänsterpartiet måste förhålla sig till människors egna upplevelser av den egna situationen och den egna ekonomin.

De effektiva delarna av talet handlade förstås om områden där partiet har medvind (har skapat sig medvind), som vårdskandalerna och debatten om vinst i vården. Men det var relativt korta passager. Lite konstigt att inte suga på karamellen mer än så. Man kan välvilligt tolka det som att det är dumt att tjata om frågor som redan finns på agendan. Är man inte välvillig så kan man tolka det som att Vänsterpartiet fortfarande har lite svårt för att skjuta i öppet mål: det är nästan lite oschysst att inta populära positioner. Vanan vid outsiderpositionen har gjort oss valhänta i hur vi hanterar framgång. Partiet borde förstås fortsätta odla sin position som det parti som varit hårdast mot vinster i välfärden, och dessutom flytta fram positionerna med bra, konkreta förslag om hur vi bryter upp det nuvarande systemet och bygger något vettigare.

Sedan lät det som om Ohly försökte desarmera argumenten för delat ledarskap (där ju jämställdhet är centralt) genom att trycka hårt på partiets feministiska kamp. Får se om det betalar sig.

Talet kommenteras i Expressen, SvD, UNT, Aftonbladet.

Kongress!

Dags för Vänsterpartikongress! Bra debattartikel av Aron Etzler i SvD idag, bland annat om att ett vänsterparti faktiskt både kan lyckas och misslyckas utifrån samma objektiva läge. Det får vara slut på gnället om dåliga förutsättningar.

Samma tidnings stora inför-artikel är ett besök i Gällivare, där partiföreträdare istället lägger skulden på väljarna: "Tror alla att de kan bli sin egen lyckas smed?" Den attityden är helt säkert inte en framgångsväg. Väljare är intelligenta och röstar på de partier som de uppfattar kommer med relevanta svar på dagens problem.

Aftonbladet har en ledare som bland annat påpekar Vänsterpartiets egalitära partikultur.  Och så ska Jonas Sjöstedt ifrågasättas lite för att han bor på Östermalm. Som bekant är man ingen riktig vänstermänniska förrän man bor under presenning i en gränd.

På DI.se försvarar sig Sjöstedt med att det ändå är ett "straff att bo i Stockholm" överhuvudtaget. Onödigt taskigt kanske. Å andra sidan är det i de större städerna Vänsterpartiet går hyggligt just nu. I övriga landet håller det på att krympa ihop till en våt fläck, om man tittar i SCB:s senaste partisympatiundersökning. Och vad kan charma glesbygds- och småstadsborna mer än ett anti-Stockholm-utspel? (Jag är också från landet. Och jag är charmad.)

Expressen försöker lite valhänt utmåla arbetstidsfrågan som en "splittring".

Delat ledarskap är dagens stora fråga, och i dagens Flamman skriver Åsa Brunius och Tobias Smedberg en artikel som är för Sjöstedt och Ulla Andersson i toppen. Jag tycker att kongressen ska rösta nej till att ändra stadgarna, som jag har skrivit om här. Om man tittar på Kent Asps studie av partiledarna i media i valrörelsen 2010 framgår det med all önskvärd tydlighet att man inte får dubbelt så mycket partiledarskap med dubbelt så många partiledare. Lars Ohly syntes lika mycket som Maria Wetterstrand och Peter Eriksson tillsammans.

I den frågan har jag för övrigt den tvivelaktiga äran att vara överens med Sydsvenskans ledarredaktion.

Vi ska också komma ihåg att två nya partiledare tar mycket längre tid att göra kända än en ensam. SOM-institutets data om partiledarkännedom visar att det tog dubbelt så lång tid för Wetterstrand och Eriksson att göra sig kända än de andra partiledarna som kom nya på 00-talet. Jag tycker inte vi har tid med det. Partiet har viktigare uppgifter framför sig.

Ett sista viktigt argument mot delat ledarskap, och nu saxar jag från min egen kommentar i ett tidigare inlägg: Ett partiledarskap är inte bara att vara en taltratt, det är också ett förtroendeuppdrag. Det är en del av det förtroendeuppdraget att ibland tvingas lägga linjen på volley. Det ansvaret innehas - och bör innehas - av en ensam person. Annars är det upplagt för gnissel, ängslighet och otydlighet. The bucket stops here. Jag menar inte att en partiledare ska kunna ändra partiets grundläggande politik framför en tevekamera. Men hitta snabba svar på oväntade frågor, att uttala förtroende eller ta avstånd, att skoja bort en fråga eller ta den på allvar. Allt sådant riskerar att skära sig när det är två personer inblandade.

Och nej, vi kan inte jämföra med hur Sveriges minst granskade parti har klarat sig med sin modell.

2012-01-03

Sjöstedt kan själv!

Delat ledarskap - vad vore egentligen naturligare för just Vänsterpartiet? Medlemmarna har ju just den egalitära synen på ledarskap: om det ska utövas alls, ska det utövas kollektivt. Betydelsen av partiledarens person tonas gärna ned, inte bara för att vifta bort Lars Ohlys bottenplaceringar i popularitetsmätningar utan också därför att det är helt korrekt enligt de senaste decenniernas valforskning.

Dessutom finns det ju traditioner: Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti valde aldrig, som en politisk markering efter utbrytningen ur SAP, någon partiledare på sin första kongress utan föresatte sig att ha ett kollektivt ledarskap.

Och Miljöpartiet har väl nyss visat att det går att göra succé även om man är två?

Jag har faktiskt tilltalats av idén.

Men: Miljöpartiet gjorde åtta misslyckade eller mediokra riksdagsval med delat ledarskap innan det nionde lyckade, 2010. Dessutom har de ofta varit starkare i kommunpolitiken än på riksplanet, vilket i alla fall inte är ett argument för språkrörsmodellen. Och partiet har diskuterat att skrota den, så sent som inför kongressen 2002 då Peter Eriksson och Maria Wetterstrand valdes. Förtroendet hos de egna väljarna för 90-talets partiledning var lägre än hos alla andra partier.

Att gå på andras erfarenheter är med andra ord rätt svajigt. Modellen med enskilt partiledarskap har ju i stort sett oinskränkt världsherravälde. Ska vi ha en modell med delat ledarskap, så bygger det på att vi vågar språnget ut i rätt okänd terräng.

Och misstanken finns, att opinionen för delat ledarskap finns där tack vare att vi just inför kongressen 2012 har en trio (f d kvartett) mycket kompetenta och sympatiska partiledarkandidater. Men en stadgeändring måste hålla också för tider när urvalet är mer påvert. Gör vi stadgeändringen måste vi acceptera en situation där vi tvingas välja en populär kandidat med massivt stöd och en "nummer två" som aldrig skulle ha blivit partiledare om det bara varit fråga om att välja en person. Detta ojämlika par ska då bilda en jämlik ledarduo.

Modellen med två ledare förutsätter jämnstyrka, och att personerna kompletterar varandra i något mer avseende än att de är kvinna och man. Det gör att man egentligen skulle vilja tillämpa ledarmodellen "bakvänt": använda den när det faktiskt finns ett sådant par - men inte annars. (Den modellen skulle man förstås kunna tänka sig: att ha stadgar som bara säger att partiet kan välja en eller två ordförande, och helt enkelt röstar om hur många man ska ha varje gång det är dags att välja.)

Det tyngsta skälet för att ha bara en partiledare tycker jag är tydligheten i partiets kommunikation. Massmedia avkräver partiledarna många svar varje dag, och har dessutom gjort det till en särskild sport att hitta inkonsekvenser i det sagda. "Så här sa ni då, men nu säger ni så här!" Såg ni partiledarutfrågningarna i SVT inför förra valet? Pepprade med den typen av journalistik. Konsekvens och tydlighet är politiska kungsdygder idag, och om det är ett helvete att klara av Mats Knutson som ensam partiledare så begriper jag inte hur man ska kunna koordinera sig om man är två. Partistyrelsen luftar samma tvivel i sitt välformulerade svar på motionerna om delat ledarskap.

Att det på något sätt skulle vara feministiskt att förespråka två istället för en på alla åtråvärda positioner kan vi väl bara avfärda som larvigt? Om vi inför delat ledarskap kommer vi ju lika ofta att hamna i situationer där en briljant kvinna ska behöva dras med en inkompetent man, bara för att stadgan sa att de skulle vara två - hade det inte varit mer feministiskt att låta henne leda själv i så fall? Att säga att delat ledarskap är ofeministiskt (användbart argument det där) känns för övrigt lika knasigt. I ett parti där en kvinna riskerar att bli en sidekick i en ledarduo, riskerar det naturligtvis också att aldrig bli några ensamma kvinnliga partiledare valda. (Erik Edwardson bemöter den typen av argumentation här.)

Homo Politicus har fokuserat på representation och delad börda i sitt argument för delat ledarskap, d v s det som också är Jonas Sjöstedts linje. Både partistyrelsen och Thaher Pelaseyed argumenterar bra emot.

Bördan vi talar om är väl i första hand pressen att prestera, våndan - att vakna kallsvettig med ett ryck dagen innan en ny gallup? I timmar räknat kan inte skillnaden bli stor. Även vid ett delat ledarskap förutsätter jag att partiets främsta företrädare är tillgängliga 24 timmar om dygnet. Och argumentet att få idag är beredda att axla en så tung roll faller väl platt till marken när inte mindre än fyra personer visade sig vara ivriga som vårystra kalvar?

Representationsargumentet har jag också svårt för. Tanken är alltså att väljarna tilltalas av partiledare som de delar grundläggande egenskaper med. Jag tycker inte att valdata backar upp det där. VPK var som starkast i Sacogrupperna när det leddes av en murare. Vi hade oändligt mycket fler manliga LO-röster när partiet leddes av en kvinnlig socionom. Argumentet riskerar att framställa väljarna som lite lättledda och mekaniska, när vi egentligen vet att de är kunniga, insatta och röstar på politik, efter övertygelse. Om man ser ideologiska bevekelsegrunder hos sig själv, ska man ha mycket på fötterna innan man tillskriver majoriteten av väljarna ett helt annat synsätt.

Återstår att se om det blir ett argument i kongressdebatten att Sjöstedt ju säger att han vill ha ytterligare en person vid sin sida. Hoppas inte. För just där tror jag faktiskt inte på honom.