2012-05-29

Det absurda överskottsmålet

Det är inte så att svenska ekonomer och ekonomiskribenter är "kritiska" mot Anders Borgs finanspolitik, eller "bekymrade". De fattar inte hur något så dumt kan få förekomma.  Per Lindvall stod för den senaste sågningen i SvD Näringsliv i fredags (25/5), där han riktar in sig på överskottsmålet, som han kallar "absurt", "dogm", "ett mantra". Kritiken träffar (såklart) också socialdemokraterna och Magdalena Andersson. Aftonbladets ledarsida erkänner lite motvilligt han hon ärvt Borgs "kamerala grundinställning". Det är bra att det blir tydligt för flera. Man kan bara leva en begränsad tid på att verka mer kompetent än Tommy Waidelich.

Per Lindvall var i sin SvD-krönika tydlig med att det bara är Vänsterpartiet som ifrågasätter det vansinniga med att samla överskott i dagens situation. Bra så. Det vore också bra om Vänsterpartiet började utnyttja det faktum att de har en absolut majoritet av alla ekonomer och ekonomiskribenter på sin sida. Det övertaget märktes mycket lite när partiet presenterade sin skuggbudget. Ulla Andersson hänvisade i riksdagsdebatten till "en japansk ekonom". Det finns närmare och tyngre kritiker än så. Använd det!

2012-05-27

Resursbrist!

När borgerliga tänkare till slut lyckas producera ett argument, används det överallt. Nu säger de hela tiden att det är ”resursbrist” som är problemet, inte valfrihet och konkurrensutsättningar i sig. Om de minst valda skolorna eller minst lönsamma järnvägssträckorna hade mer resurser, skulle inte valfriheten ha några avigsidor. Det är sant, men banalt: självklart suddar man ut de flesta problem om man tillför ett antal fiktiva miljarder. Här är det dessutom systemen i sig som dränerar resurserna. Och argumentet är aldrig något annat än en tankelek: högern är ju de sista som skulle tillföra några pengar i verkligheten.

(Ledarstick publicerat i Flamman 24/5.)

2012-05-26

Köra över V ska kosta

Ekots lördagsintervju (19/5) med Aron Etzler uppehöll sig länge kring regeringsfrågan, och den nye partisekreteraren visade god politisk fingertoppskänsla. Att börja regeringsdiskussionen med en medlemsrunda är klokt, inte minst för att partiledningen ska slippa byta linje senare. Etzlers resonemang kring att bygga Vänsterpartiets förhandlingsposition – att få S att tro att det kan kosta att inte göra upp med V – är också hoppingivande. Det är en livsnödvändighet att inte bli tagna för givet, en insikt som ibland saknats i partiet.

(Ledarstick publicerat i Flamman 24/5.)

2012-05-24

DN rödare än S

Socialdemokraterna riskerar gång på gång att bli passerade till vänster av borgerligheten. Magdalena Anderssons strama utbudspolitik, lanserad under slagordet att vi har ansvar för vår egen ”anställningsbarhet”, känns plötsligt riktigt kall när debatten i Europa börjar vända mot att stimulera och investera. Hennes skuggbudget sa bara i en bisats om att det ”även är viktigt” med investeringar. Partiet missar därmed tillfället att delta i kritiken mot en konjunkturpolitiskt passiv alliansregering. Istället är det DN:s ledarsida som driver att Tyskland ska tillåta större underskott för att öka efterfrågan. Peter Wolodarski som den siste kenyesianen. Det känns smått bedrövligt.

(Ledarstick publicerat i Flamman 24/5.)

2012-05-15

"Det fanns inga gaskammare"

Chrysi Avgis (Gyllene Gryningen) ledare Nikos Michaloliakos har nu varit ännu tydligare med att hans nynazistiska parti faktiskt är ett - nynazistiskt parti, genom att säga att förintelsen inte har ägt rum:

"There were no ovens, this is a lie ... there were no gas chambers either."

Se där lite vägledning för de borgerliga skribenter som är oförmögna att se det särskilt allvarliga i nazism, utan som likt Peter Wolodarski bär runt på den intellektuella tics som innebär att alltid försöka få extremhögerns och extremvänsterns brott att väga lika. Att aldrig kunna säga nazism utan att säga kommunism. Att alltid vara exakt lika bekymrad för extremvänsterns som för extremhögerns framgångar.

Det är talande att grekerna själva inte relativiserar på samma sätt. Syriza deltar i regeringsförhandlingarna, Chrysi Avgi är paria. Men det är ju lättare att inbilla sig att det är samma slags extremism när man sitter så långt bort.

(Skrev lite längre om svenska högerns relativiserande häromdagen.)

Kom igen nu: framhärdar ni verkligen i att ni är lika oroade av hammare och skäror på partiflaggor som av ett parti som vill minera gränserna, sätta illegala invandrare i arbetsläger och upprätta ett etniskt rent Grekland?


2012-05-13

Trist Sifo i maj

Sifos majmätning är tråkig läsning för S och V, inte så mycket för nedgången (som är helt marginell), utan för den uteblivna uppgången. Första maj och skuggbudgetarna (som lades fram 2 maj, i början av mätperioden) var jättebra tillfällen att synas och göra avtryck. Vänsterpartiet är fortsatt nedpressat av stora förhoppningar på Stefan Löfvens nya socialdemokrater. Många opinionsmätningar hamnar inom felmarginalen för Jonas Sjöstedt, men långsiktigt, sett över flera mätningar, är nedgången definitiv. Men håll huvudet kallt: partiet har en ny organisation och ny ledning med ett nytt politiskt projekt i famnen som har en klart hoppfull inriktning. Bara man fortsätter nöta mot vinst i välfärden, och presenterar en färdplan ut ur Carema-Sverige, kommer det nog både mobiliseringsvinster och rännilar från Socialdemokraterna i takt med att Löfven och Magdalena Andersson faktiskt börjar göra realpolitik av sin högerlinje. (Eller snarare: levererar inte det som alla s-väljare har förväntat sig under vintern och våren.)

Partiledardebatten i SVT hölls mitt i mätperioden, och de små förändringarna tyder väl på att debatten var precis en sådan rutinartad dussindebatt som den omedelbart gav intryck av. Ingen tog chansen att flytta fram positionerna. Sossarnas nedgång visar också att det inte räcker med att "vinna" en partiledardebatt (Löfven hade ju bäst betyg) för att man ska kunna lösa in väljarvinster. Moderaterna minskar tydligt, men knappast på Fredrik Reinfeldts tykna stil i Agenda, utan på kritiken mot en passiv vårbudget och den sparkade partisekreteraren. Känslan är ändå att det inte skulle krävas så mycket av M för att vända trenden: en lite mer handlingskraftig höstbudget, en fräsch regeringsombildning och bättre konjunkturer efter 2012 - så kan Socialdemokraterna bittert få ångra om de upprepar passiviteten från förra mandatperiodens motsvarande överläge.

2012-05-12

Nazister - aldrig värre än vänstern

Vad är det med den svenska högern?

Hur kommer det sig att man fortfarande är helt oförmögna att tala om högerextremism utan att i samma andetag berätta att det minsann också finns vänsterextremism?

Hur kommer det sig att nazister så sällan, i någon given situation, gör något som är värre än vad vänsterns extremister gör? Det blir alltid väldigt lika, det högerextremister och vänsterextremister gör. Högerns upprördhet är nästan alltid jämnt fördelad. 50-50.

I Grekland har ett parti av blodtörstiga rasister kommit in parlamentet, ett hakkors-prytt parti med medlemmar som deltog i massakern i Srebrenica, som tycker att deras "jobb är att rensa upp", som bevisligen ägnat sig åt att hetsa mot och attackera människor som de inte anser är greker och som ogenerat frontar Mein Kampf och vit makt-musik i partihögkvarteret.

Om detta parti säger Gunnar Hökmark att "Tillsammans med motsvarande kommunistiska strömningar bidrar man till att underminera demokratiska värderingar". Och, i Borås Tidning några dagar senare: "ytterlighetspartier växer sig starka". Johan Norberg skriver om två blodbesudlade ideologier som återuppstått i Grekland. Oviljan att skilja på det ortodoxa kommunistpartiet KKE:s brott å ena sidan - att vara just ortodoxa leninister och att vifta med hammaren och skäran - och nynazistiska pogromer och planerade brott mot de mänskliga rättigheterna å andra sidan, skulle vara skrattretande om det inte handlade om så allvarliga saker.

På webbsajten Frihetssmedjan, som kallar sig "liberal", skriver Torbjörn Jerlerup om partier med "hammaren och skäran eller hakkorset" fått en tredjedel av rösterna i Grekland - "extremisterna". LUF-ordföranden Adam Cwejman pratade också om Greklands "extrempartier" och tyckte att den bästa reaktionen på valet var att fundera på likheterna mellan nazister och demokratiska vänsterpartier. Att Axess chefredaktör Johan Lundberg beskriver genombrottsvalet för Chrysi Avgi som en framgång för "extremistpartier till höger och vänster" är kanske inte lika förvånande, men helt i linje med den borgerliga överenskommelsen att aldrig nämna nazismen utan att nämna kommunismen.

Den kålsuparteorin känns inte så farlig så länge det handlar om studentikosa "vilka var värst"-debatter om 1900-talet. Men att stora delar av högern idag inte kan uttala tanken att det är någonting särskilt illa med en våldsrörelse som vill upprätta etnisk renhet i Grekland, utan tycker att det är ungefär samma sak som att vilja ställa in skuldbetalningarna och bryta med Bryssel - det är vidrigt.


2012-05-10

Fosterhemsbarnen

Samhället har inte oändliga resurser, ännu mindre staten. Därför känns det som fel prioritering att alla fosterhemsbarn som blivit "försummade" mellan 1920 och 1980 ska få 250 000 kr i ersättning, samtidigt som Rädda Barnen kräver mer resurser - utan att få det - till barn som far illa idag. Som jag skrivit tidigare har politik alltid handlat om att möta elände med framsteg, inte om att kompensera för att framstegen inte gjordes tidigare.

Kraven på staten att gottgöra vilar på lös moralisk sand. Ja, barn misshandlades fysiskt och psykiskt. Men fosterhemsplaceringarna räddade också liv.

Och gränsdragningsproblematiken har aldrig varit större. Borde inte också den som blev kvar hos sina biologiska föräldrar, och där fördärvad för livet utan att det offentliga ingrep, bli ersatt? Borde inte övergrepp i andra offentliga institutioner: skolor, sjukhus, kaserner - vara likställda? Övergreppet är ju detsamma.

Processen för att avgöra vilka som ska ersättas blir fel hur man än gör. Att bara ge 250 000 till alla som anmäler sig skulle vara en unikt lättvindig hantering av skattebetalarnas pengar. Därför har man upprättat en slags utfrågning inför en statlig nämnd. Men om den processen inte bara ska vara ett spel för gallerierna, kommer en del ansökande få avslag. Man kan föreställa sig hur det känns för de som är i behov av upprättelse att få sin historia underkänd. För dem kommer hela ersättningsinitiativet att göra mer skada än nytta.

Vad som försiggår i statens regi är inte hemlig materia. Villkoren på barnhem och i fosterhem har debatterats offentligt i Sverige under 1900-talet. Ansvaret för att det inte blev bättre faller på alla medborgare som inte sa något, och som inte stödde politiska initiativ för en annan socialpolitik. Det borde vi sona genom att skapa drägliga uppväxtvillkor för alla barn idag.

2012-05-08

Partiledardebatten i Agenda

Enligt Demoskops undersökning (beställd av Expressen, ihjältigen av Expressen) vann Stefan Löfven söndagens partiledardebatt. Betygen fördelar sig visserligen ganska tydligt efter partiernas aktuella styrka i opinionen, men det finns ändå någon indikation i detta. Jag håller med Anders Eriksson att det var en "okej" debut av Löfven. Han har fortfarande debatteknik att förbättra: han kan till exempel inte ge ifrån sig ordet så generöst som han gjorde i söndags; han var nervös, rabblade fakta, talade utan eftertryck och var alltför teknisk om "dödviktseffekter" och annat. Det är tydligt att han är fostrad i en pragmatisk fackföreningsrörelse snarare än i ungdomsförbundens munhuggande. Gudarna ska veta att sosseledaren inte har en särskilt tacksam sits heller: han tycker ju nästan som regeringen i alla frågor. Vapenexport, vinst i välfärden, förstatligande av skolan, jobbskatteavdragen. Det är inget fel med det, ur Socialdemokraternas perspektiv. Men man kan inte med de förutsättningarna gå in i ett replikskifte om skattepolitik och tro annat än att man ska bli effektivt avsnoppad av statsministern.

Man vinner för övrigt inga sympatipoäng på att säga att man har större kunskaper om näringslivet än alla andra i rummet. Det är nog bra om Löfven litar på att det framgår ändå.

Någon lagledare tycktes Löfven inte heller sträva efter att framstå som. Det var överhuvudtaget dåligt med rödgrön sammanhållning - Gustav Fridolin näpsade Jonas Sjöstedt på oefterhärmligt lillgammalt vis när Sjöstedt sa att SD nog borde stått på andra sidan manegen. Alliansen struntade dock i stort i att gå till attack om oppositionens regeringsalternativ, så det var ingen större skada skedd den här gången.

Sjöstedt var kanske som Flamman skriver övertänd på uppgiften och risken finns att han uppfattades som alltför aggressiv av en del. Att alla politiska motståndare säger det är inte samma sak som att det är helt taget ur luften. Demoskops siffror visar att Sjöstedt hade både starka fans och klara motståndare, till skillnad från till exempel Fridolin, som inte väckte mycket mer känslor än mellanmjölk. Det är en svår balansgång: Sjöstedt låter som om han faktiskt vill någonting, och det känns långa stunder engagerat och med "glöd" (Helle Klein) snarare än ilsket. Möjligen skulle han få samma kontrastverkan gentemot partiledarkollegerna även om han vred ner sig ett par snäpp.

Förutom tonen lyckades Sjöstedt bra med att hamna i centrum av debatten, han verkade inte nervös och använde ett språk som han trivdes med. Liksom alla vänsterpartister är han enormt faktadriven: väljarna förväntas brinna till av siffran "8 miljarder" (i vinstuttag ur välfärden) snarare än av en känsla av mänsklig förnedring, att någonting gått fel, att det inte är så här vi ska ha det. Svagheten med de rationella argumenten är bland annat att de framstår så tydligt som argument. En riktigt skarp retoriker gör sig också till tolk för människors sinnesstämningar - utan belägg. Men det är svårt, för det innebär också att ger mer av sig som person.

Alla tyckte att Fredrik Reinfeldt var arrogant och spydig utom Kent Persson (vars roll ju är att vifta med pom-poms) och KG Bergström (som frivilligt väljer att vifta med pom-poms). Reinfeldt har uppenbarligen helt feltolkat vad den stora personliga populariteten emanerar ur: han tror visst att det är den syrliga tungan. Lika märkligt varumärkesmässigt är beslutet att så styvnackat hålla fast vid den sänkta arbetsgivaravgiften för unga: plötsligt är han inte så pragmatisk och lyssnande längre - bara en gammal gnällig, skattesänkningsfixerad moderat. Och när ingen, någonsin, rimligen kan ha något emot ett "innovationspolitiskt råd" - varför välja att förlöjliga idén och prata om "att fika"? Moderaterna har alltid förlorat på att vara så ursinniga sossehatare att de inte klarat av att ens nämna s-förslagen vid namn. "Nya Moderaterna" var ett brott mot det. Nu verkar Reinfeldt helt ha tappat kompassen. Man börjar ju undra om det var Filippa, snarare än Schlingmann, som viskade kloka saker i hans öra.

Sverigedemokraternas frågor hölls utanför debatten på ett bra sätt, vilket bland andra Daniel Poohl på Expo konstaterar. Tilltalade Löfven Jimmie Åkesson en enda gång? Återstår att se vad Arena-sossarna säger om det - det gör väl Löfven till lika tveksam antirasist som Juholt? Nej, förlåt: det där var väl bara en del av en socialdemokratisk maktstrid mellan höger och vänster som utkämpades med alla tillgängliga medel? Så var det ja.

Till sist: en partiledardebatt handlar inte bara om att bli utsedd till skickligast debattör. Det handlar också om långsiktiga effekter - att lyckas prägla eftersnacket på ett sätt som kan sätta avtryck i nästa reguljära opinionsmätning. Och även om man lyckas svara på tal (som Löfven) kanske man inte direkt flyttar fram sina positioner (som Löfven). Socialdemokraterna vann knappast några väljare i debatten. Snarare misslyckades Löfven med att kapitalisera på de enorma förhoppningar som väljarna byggt upp kring de nya Socialdemokraterna. Jag tror fortfarande att hemligheten bakom sossarnas uppgång är två: 1) generellt missnöje med regeringen, och 2) en så politiskt passiv partiledning att väljare av väldigt skiftande åsikter har kunnat ladda in i stort sett vilka förhoppningar som helst i Löfven. Att dra ut honom på banan i debatter som den igår skulle mycket väl kunna få till effekt att opinionssiffrorna justeras nedåt en aning, enkom på grund av att han faktiskt sätter ned foten.

En partiledardebatt berättar också något om hur det politiska landskapet ser ut, och avslöjar svagheter och styrkor som partierna kommer att försöka bygga bort eller bygga ut framöver. Vem som "lät" på ett visst sätt är av mindre betydelse än vem som visade sig ha politiskt slagläge. Söndagskvällen tycker jag sa följande: svensk partipolitisk debatt rör sig just nu i en mycket snäv cirkel runt en räddhågsen normpolitik av europeiskt standardsnitt (tragiskt, samt urtråkigt). Utanför finns en folkopinion som Agendaredaktionen inte kunde ignorera när de bestämde innehållet i debatten: motviljan mot att sälja vapen till mördare, ilskan mot att äldre inte får en värdig omsorg. Moderaternas och Socialdemokraternas värsta motståndare inför valet 2014 är sådana agendor som de fick inför sig igår. De skulle helst krympa diskussionen till ett enda långt departementsgrått "svensk ekonomi" och tvista om 200 miljoner hit och 600 miljoner dit som "förödande" för Sverige. Igår fick istället Vänsterpartiet bollen i smashläge av Mats Knutson flera gånger. Och med Juholt borta från vänsterflanken är man plötsligt ensamma om att vilja ta smasharna. Utmaningen blir att utnyttja läget som ensamma mot strömmen utan att framstå som helt offsidestående extremister.

Sossarna måste istället hitta vinnarfrågor som inte bygger på tydliga politiska skillnader. (Det går alldeles utmärkt att vinna val utan tydliga skillnader - det blir ju lika svårt för motståndaren att sticka ut. Man måste bara ha strategier för att inge förtroende på annat sätt.) Den mest uppenbara, att regeringen misslyckats med jobben, är nog så svår. Reinfeldt fortsatte i debatten att förneka fakta om arbetslöshet och sysselsättning, stärkt av att han faktiskt får folk att tvivla: 4 av 10 tror inte på att arbetslösheten har ökat sedan 2006. Löfven verkade mest trött av att återigen prata med en vägg. Om S verkligen tror att jobben är centrala 2014, måste de nog ladda upp med rätt mycket skarpare förslag än hittills. Särskilt som konjunkturen kommer att förbättras: under valrörelsen kommer Anders Borg att kunna säga att jobben kommer. Och ha rätt.


2012-05-06

Mer antisemitism i Stockholm än i Malmö

Niklas Orrenius artikel om judehatet i Malmö är på ett sätt ovärderlig. Hatbrott kan bli abstrakt statistik, om ingen berättar vad det faktiskt handlar om att bli utsatt för.

Tyvärr upprepar artikeln det slentrianmässiga hackandet på Ilmar Reepalu, som om hans kommentarer styrde hatattackerna. Som om ansvaret för att skydda minoritetsgrupper inte låg på polisen, utan på Socialdemokraterna. Orrenius är inte ovanligare journalist än att inte heller han ställer Malmöpolisen mot väggen. (Har det någonsin gjorts?)

Orrenius skriver också att få unga judar ser en framtid i Malmö - de flyttar hellre till exempel till Stockholm.

Han borde ha frågat dem varför. Enligt Brottsförebyggande rådet, som har mailat mig den senast bokförda statistisken över hatbrott med antisemitiska motiv, anmäldes mer än dubbelt så många sådana brott i Stockholm (48) jämfört med Malmö (22) under 2010. Det blir marginellt fler per tusen invånare i Malmö.

Jag blev faktiskt överraskad. Siffrorna motiverar knappast att Malmö utmålas som ett särskilt helvete för judar. Sten Nordin har fler antisemitiska brott inom sina portar än Reepalu. Gud förbjude att det ligger politiska bevekelsegrunder bakom drevet mot Reepalu.

(Bloggat tidigare om Reepalu här.)

Förhoppningar inför partiledardebatten

Att hoppas på inför kvällens partiledardebatt i Agenda:

-Att det utstrålar någon slags lagkänsla om Stefan, Gustav och Jonas. Att den rödgröna kostymen kommer att bli mer lössittande än 2010 är helt klart, men det är naivt att tro att Alliansen inte fortfarande måste matchas med ett lika tydligt regeringsalternativ på vänstersidan. Det måste innan valrörelsen startar 2014 finnas en ram, en avsiktsförklaring, ett löfte, en metod - någonting som gör det troligt inför väljarna att vi kan regera tillsammans. Stefan Löfven får gärna avhålla sig från att markera mot Vänsterpartiet i fråga om "stabila offentliga finanser" när Reinfeldt kommer med den attacken.

-Att Centerns, Folkpartiets och KD:s kräftgång i opinionen bäddar för en vilja att profilera sig och sätta lojaliteten med Alliansen i andra hand.

-Att de som säger att studiomöblering inte spelar någon roll får rätt. Agendaredaktionen verkar ha framhärdat i att dialog med de medverkande partierna är samma sak som att ge upp SVT:s självständighet. Risken är stor att Reinfeldt med bekymrad min kommer att göra en svepande gest med armen minst en gång under kvällen och tilltala de "fyra" partierna i "oppositionen".

-Att Stefan Löfven kan debattera.

-Att Jonas Sjöstedt inte säger ett ord om utrikespolitik eller bostäder, utan pratar om frågor som människor tycker är politiskt centrala. Ämnesmässig triangulering är en framgångsfaktor för Vänsterpartiet. I valrörelsen 2010 bröts utvecklingen mot en all suddigare profil genom fokuset på centrala välfärdsfrågor. Vinstdrivande företag, vanvård och bortslumpning av gemensamma tillgångar har upprört många och kommer att fortsätta uppröra. Men då måste Jonas Sjöstedt hålla elden vid liv genom att våga klamra sig fast vid frågan. I februari hade V näst högst förtroende av alla partier i äldreomsorgsfrågan (Novus, pdf). Bygg vidare på den profilen.

-Att de rödgröna utnyttjar det faktum att alla är förbryllade över regeringens procykliska ekonomiska politik - att man inte lyfter ett finger för att motverka den prognosticerade 0-tillväxten 2012. Lars Calmfors, Swedbanks ekonomer, TCO, LO m fl. SEB:s chefekonom Robert Bergqvist sa för ett par veckor sedan att regeringen borde ta tillfället i akt och satsa mer strategiskt och långsiktigt: "Vi har aldrig haft så låga låneräntor för staten. I en omvärld som tvingas vara defensiv finns nu en möjlighet för Sverige att flytta fram sina positioner." Saco resonerar likadant.

-Att ingen debatterar med SD på SD:s planhalva, utan att för den skull ignorera dem alltför elakt. Deras dagordning är inte svaret på någonting, den finns det ingen anledning att slösa tid på att diskutera. Ett upprätthållande av Juholt-linjen, alltså, till skillnad från Mona Sahlins "ta debatten"-linje som förde in SD i riksdagen.

-Att de rödgröna gärna snyggt avvisar den förväntade attacken om att driva en "bidragslinje", men samtidigt går på offensiven. Vilka bidrag är det som regeringen har problem med? Det blir ett obehagligt politiskt klimat när alla politiska partier tävlar om att distansera sig från att folk får bidrag när de behöver. Transfereringssystemet gör Sverige mänskligare och jämlikare. Det bästa med a-kassan är trots allt inte att den "inte är ett bidrag". Vi kan försvara den på ett bättre sätt.

2012-05-04

Därför ska Vitryssland arrangera hockey-VM

I vissa åsikter ska man tydligen vara ensam. Typ partibidrag. Och att det är fånigt med idrottsbojkotter, i synnerhet när det gäller så oglamorösa tillställningar som VM-turneringar i ishockey. Jag skrev ett stick om detta för en vecka sedan. Nu, som det heter, "växer kraven" på att Vitryssland ska fråntas värdskapet. Dags att utveckla argumenten en smula.

1. Tänker någon att Kina inte är en särskilt grym diktatur nu efter att de arrangerade OS 2008? Alla de EM- och VM-turneringar som arrangerades i Polen, Jugoslavien, Östtyskland, Tjeckoslovakien och Sovjet - följdes de av perioder av daltande och beundran i svensk debatt? Har någon dissident någonsin sagt: "Om ni bara inte hade kommit hit och idrottat, hade allt kunnat gå mycket fortare"? Lite empiri skulle inte skada. För det är väl inte enbart för vårt eget välbefinnande - för känslan av att "ha gjort något" - som kravet ställs? Det är väl inte enbart för att det är tacksamt massmedialt som organisationer jobbar med kravet på bojkott? Det vore fruktansvärt cyniskt gentemot regimkritiker och förtryckta i Vitryssland, att slösa tid på något som är lätt att komma ut med men som inte har någon verklig effekt.

2. Om, samtidigt som hockey-VM flyttas från Minsk, allt annat utbyte med Vitryssland fortsätter som om ingenting hade hänt, ligger det inte väldigt nära till hands för Lukasjenka att dra slutsatsen att hockey-rabaldret bara handlar om europeisk inrikespolitik, tom symbolpolitik för att tillfredsställa inhemska opinioner? Ingen vill ju göra något som skadar honom på allvar - t ex något som hotar utrikeshandeln på 15 miljarder dollar. För Sveriges del puttrar kulturutbytet på som vanligt, och statliga Exportrådet jobbar lika hårt som tidigare med att få fler svenska företag att etablera sig i Vitryssland. (Läs gärna på hemsidan för svenska ambassaden i Minsk.)

3. Alla vet vad stora mästerskap gör för intresset för sporten i det arrangerande landet. Även i diktaturer halkar det runt små knattar i dragiga ishallar som tycker det är hur häftigt som helst att få se stora stjärnor på nära håll. Ett ishockey-VM berör också civilsamhället, vanliga människor i vanliga idrottsklubbar. Betrakta en läktare från VM i Sovjet 1986: sitter alla verkligen och bara "fan fan fan fan att vi måste sitta här med bajonetter i ryggen"? Det handlar inte till hundra procent om statens och kapitalets intressen. Idrottsrörelserna i diktaturer är inte alltid genomkontrollerade (då blir de uteslutna ur de internationella förbunden). Därmed är de också, i varierande utsträckning, civila motvikter, en plats för vanliga människor att komma samman.

4. När man talar om en "enorm propagandaseger" för Lukasjenko, hur tänker man sig då att det kommer gå till - rent konkret? Det finns ingen arrangör som kan ställa krav på hur tevesändningarna ska utformas. Det finns ingen arrangör som kan ställa krav på hur turneringen ska spelas eller presenteras - därtill är det internationella förbundets nypor alltför hårda. Det finns dessutom inte en hockeyjournalist i världen som skulle skriva hem om annat än hockey. Vet bojkottivrarna ens hur låg status ett ishockey-VM har? Förstår de att internationella hockeyförbundet i princip är tacksamma för att någon kan tänka sig att ta på sig ansvaret att arrangera skiten?

5. Hur tänker man sig att propagandavärdet av att få visa ishallar i TV överstiger propagandavärdet av att vitryska idrottare tar medaljer i stora internationella mästerskap? Kort sagt: hur kan man ha den lätt ologiska positionen att deltagande i idrottsutbyte är okej, men inte arrangemang? Det är ju de senare som åtminstone skapar någon form av kontaktyta mellan människor.

6. OK, sista punkten: om ni ändå, ännu en gång, ska lägga ansvaret på just idrottsrörelsen att uppfylla utrikespolitiska mål, samtidigt det finns tusen andra påtryckningsmöjligheter - se för guds skull till att ett mål med er aktion. Ställ ett krav som Vitryssland kan tillmötesgå för att få behålla arrangörskapet, eller för att få chansen en annan gång. Se till att uppnå något.

(For the record: Ja, Sverige ska spela tennis mot Israel också. Ja, idrotten borde bidra om FN eller andra beslutar om en samordnad bojkott som täcker alla områden. Men sluta putta fram idrottsrörelsen att göra jobbet hela tiden.)

2012-05-03

Jo, socialdemokrati är också detta

Ann-Marie Lindgren skriver om att den "respekt för företagsekonomiska realia" som Stefan Löfven utstrålar knappast är främmande för socialdemokratin som parti, eller som idé. Det är ett bra påpekande.

Så här är det ju:

Det är inte o-socialdemokratiskt att Löfven talar om samverkan med näringslivet eller innovationspolitik. Det är klassisk socialdemokratisk praktik, även om man historiskt tidvis har skymt den praktiken med en vänstrig retorik. Bredden på retoriken har alltid varit större än bredden på praktiken.

(Ett av de reella problemen under Juholt var glappet mellan retorik och politik. Skillnaden nu är att S har en partiledare som inte lovar en knivsudd mer än den ekonomisk-politiske talespersonen levererar.)

Om SvD:s ledarsida "välkomnar" att S "plötsligt" pratar om näringslivet (som här) ska man uppfatta det för vad det är: medveten propaganda. Det ska se ut som om borgarna haft frågorna för sig själva, och S först nu har insett att de måste göra likadant. Det är inte lite fräckt.

S har dock själva ett ansvar för bilden att partiet först 2012 insett "företagsekonomiska realia". Man använder alltför ofta den retoriska figuren "omvändelse-förnyelse". Den syftar till att ge publiken en känsla av fräsch nystart, men innebär (förstås) också att man kapar banden till historien på ett sätt som måste få folk att tvivla på att det Ann-Marie Lindgren skriver verkligen stämmer.

Det finns väldigt få element i dagens socialdemokratiska politik som man inte kan se som logiska i en socialdemokratisk idékontext. Vinst i välfärden är egentligen bara funktionssocialistisk grundkurs tillämpad även på offentlig sektor. Magdalena Anderssons passiva ekonomiska politik skär sig mer mot en idealiserad bild av klassisk keynesianism än mot en reellt existerande Gunnar Sträng.

Att någonting inte är o-socialdemokratiskt betyder dock inte att frågan om höger eller vänster är "felställd", som Lindgren skriver. Man borde snarare beskriva det som att socialdemokratin som idé innefattar möjligheter till båda en herrans massa vänster och en herrans massa höger. Just nu är det uppenbart att man tynger på högerbenet. Det sitter fortfarande på en socialdemokratisk kropp. Höger och vänster går inte att bortse ifrån: den dimensionen finns i alla partiers diskussioner, var de än befinner sig på skalan. Det är lätt att förneka ("nej, hos oss är alla åsikter lika mycket vänster"), men i praktiken kan var och en utan problem - och man gör det helt intuitivt - sortera partiinterna ståndpunkter längs en skala. Det är inget bekymmer, eftersom höger och vänster speglar klassamhällets motsättningar. Vår intuitiva förståelse av höger och vänster betyder bara att vi är medvetna och välorienterade.

The bottom line: Socialdemokraterna ska gärna ha smisk för sin fantasilösa normpolitik. Men ingen kan ta ifrån dem att den är helt och fullt socialdemokratisk.

Och när det gäller idén om att arbetarrörelsen historiskt varit fullkomligt ointresserade av näringslivets möjlighet att skapa tillväxt - vilket propagandan om S "omvändelse" implicerar - måste vi bita ifrån allihopa.

2012-05-02

6 skäl till att Stefan Stern har fel

Valförlusten 2010 var s-vänsterns fel. Håkan Juholt var s-vänsterns fel. Och om någonting ska sätta käppar i hjulet för Stefan Löfven, är det s-vänstern.

Analysen är Tomas Nordenskiölds i Dagens Industri (2/5). (Och det är verkligen ingen orättvis sammanfattning av mig.) Det spelar alltså ingen roll vilken falang som för tillfället styr S - det är alltid s-vänsterns fel. Daniel Suhonen sitter bakom kulisserna och drar i spakar och vrider på rattar, och får hela partikroppen att tungt gnissla än åt ena, än åt andra hållet.

Man får säga att Stefan Sterns spinn har satt sig. Framför allt det om att valet 2010 avgjordes till Socialdemokraternas nackdel i samma ögonblick som Mona Sahlin bjöd in Vänsterpartiet i samarbetet. Det är ett dåligt underbyggt påstående, som har mer med Stefan Sterns personliga prestige att göra än något annat.

1. Socialdemokraterna var i fritt fall opinionsmässigt redan innan s-v-mp-samarbetet presenterades den 7 december 2008, bland annat eftersom finanskrisen blommade ut den hösten. Om det fanns ett samband med regeringsfrågan, handlade det om att Mona Sahlin verkade velig och otydlig genom att tvingas backa från Stefan Sterns huvudlösa linje att bara alliera sig med MP.

2. Om S verkligen backade hösten 2008 på grund av tveksamhet till att ta med V i regeringen, betyder inte det automatiskt att det var ett betydelsefullt skäl att inte rösta på Socialdemokraterna i september 2010.

3. Bara 9 procent av de som bytte parti från S 2006 till något alliansparti 2010 uppgav det rödgröna samarbetet som orsak (sid 64 i SCB:s valundersökning, här). 12 procent uppgav Mona Sahlin som orsak. De allra flesta menade att beslutet handlade om politik.

4. Att Lars Ohly ingick i regeringsunderlaget betyder inte att Mona Sahlin var tvungen att be sitt eget lag odla marxistskägg. Mig veterligen var det fortfarande den departementsfjunige Thomas Östros som baxades fram som alternativ till Anders Borg. Att Lars Ohly ingick i regeringsunderlaget betyder inte heller att han gjorde störst avtryck i det rödgröna politiska alternativet. "Över huvud taget präglas oppositionens budget av en anpassning till rege­ringens politik", som DN:s ledare skrev. Det är den budgeten som Stefan Stern menar borde ha tagits fram utan Vänsterpartiet. Det står skrivet i stjärnorna om det alternativet hade lyckats hitta något politiskt utrymme alls att stå på utan att hamna exakt på Anders Borgs budgetsiffror.

5. När S, V och MP hade över 55 procent tillsammans vintern 2007-2008 trodde knappast väljarna att Vänsterpartiet inte var aktuella att styra landet efter valet 2010. Ett rödgrönt samarbete hade ju funnits 1998-2006. Stefan Sterns förklaring förutsätter att alla dessa väljare ändå försattes i kollektiv chock över att V skulle få inflytande.

6. Om inte ett totalt rödgrönt samarbete hade sjösatts 2008, hade det kunnat bli en medial storm i valrörelsen 2010 om bristen på sammanhållet alternativ på oppositionens sida. Alliansens lagbygge krävde ett lika starkt lag på andra sidan. Stefan Stern bortser från att hans alternativ hade haft mycket starka nersidor.


2012-05-01

Som man frågar får man svar

Borgerlighetens sista suck: grovt vinklade opinionsundersökningar?

Tja, åtminstone tecken på desperation - och gravt väljarförakt. Alternativen "lagstadga" respektive "låta föräldrarna välja själva" är en väldigt....kristdemokratisk beskrivning av alternativen i frågan om föräldraförsäkringen. All föräldraförsäkring kommer alltid att vara "lagstadgad". Ingen tar ifrån någon valfriheten (förutom om man vill utnyttja försäkringen). Dessutom är föräldraförsäkringen inte bara en fråga för föräldrar. Den påverkar många fler och har mycket större betydelse än så. Det är bara kristdemokratisk strategi till att göra det till en familjefråga (vilket tyvärr en del radikaler hakar på genom att smala in det till jämställdhet mellan mammor och pappor, eller barns rätt till sina pappor - skrev om det för ett tag sedan).

Självklart ska också Vänsterpartiet och Socialdemokraterna använda opinionsundersökningar i kommunikationen, men det kan slå tillbaka om det är uppenbart att man betraktar valmannakåren som en fårskock.

Centerns fråga om lägre ungdomslöner för någon vecka sedan var lika absurd. Till skillnad från Novus, som roddade KD:s undersökning, gav United Minds ifrån sig råmaterialet. (Det är ett demokratiskt problem att ingen får se frågorna och metodiken. Man får hoppas att åtminstone journalisterna fick det.) Där var frågan formulerad så här:

"Idag hävdar somliga att nivån på ingångslönerna gör det svårt för unga människor att komma in på arbetsmarknaden eftersom de är nästan lika höga som för en person med flera års arbetslivserfarenhet. Andra hävdar att de ingångslöner som finns är bra, även för ungdomar. Tror du att lägre ingångslöner skulle göra att fler arbetslösa ungdomar lättare får ett jobb?"

"Hävdar somliga" - för att ge intryck av att det är en etablerad, rumsren idé. "Unga människor" - som om ingångslöner bara gällde de som kom direkt från gymnasiet. "Nästan lika höga" - jo, tjosan: i byggbranschen skiljer det i snitt nästan 10 000 mellan medellönen för unga och äldre. Extremt tendentiöst, nästan ljug. Och så kronan på verket: själva frågan som får det att låta som om ingångslönerna inte var lägre redan idag. Notera också det lilla förstärkningsordet "lättare": frågans begriplighet är redan fullständig utan det, till och med högre. Man kan till och med tolka frågan som om "lägre ingångslöner" syftar på alternativet till en högre ordinarie lön, och inte på sänkta ingångslöner, vilket det ju är fråga om.

Opinionsföretag verkar på en kommersiell marknad, så man ska inte vara förvånad, men det är ändå smått vidrigt att de går med på att formulera sådana här frågor. Bara att hoppas att fördumningen inte lönar sig.

(Göran Johansson har kommenterat Ipsos undersökning om ingångslöner som DN körde för ett  tag sedan. Lika styrd den.)