Om 7 april

Nu borde man egentligen bara sörja. Eller bara vara stolt över stockholmarnas sätt att hantera gårdagens attentat. Ett sådant folk behöver inga politiska ledare för att hantera svåra stunder.

Men redan formas den politiska diskussionen, vad man än tycker om det.

Vi ska visa att vi inte låter oss knäckas genom att fortsätta leva våra liv, sägs det. "Ni kan inte styra våra liv", som Stefan Löfven sa igår.

Det bör också gälla den politiska debatten. Märkligt nog sägs det ju ofta i samma andetag: vi låter oss inte påverkas - och "det kommer att finnas ett före och ett efter denna dag i Sveriges politiska nutidshistoria".

Men om vi hädanefter bara ägnar oss åt att diskutera terrorism kommer terroristerna på ett sätt också ha vunnit. Att fortsätta leva våra liv som vanligt måste inbegripa att fortsätta diskutera hur samhället ska ordnas, också i sådant som direkt efter en sådan här händelse känns futtigt.

Ett Stockholm som inte bara står upp lika tappert mot terrorismen som igår, utan som nästa vecka också börjar diskutera trafikpolitik och dagisbrist - det skulle vara ett Stockholm som verkligen gör motstånd. Att framhärda i att få ägna oss åt annat än terroristerna är det bästa långfinger man kan ge dem.

Huruvida terrorismen blir den stora politiska frågan för överskådlig framtid bestämmer vi trots allt själva.

Samtidigt är det självklart att det behövs en debatt om terrorismen. Och när vi har den debatten finns det för en gångs skull en hel del att diskutera.

Tidigare har debatten handlat om rättsliga och polisiära åtgärder: övervakning, kontroll, säkerhet. Sådana åtgärder byggde på att terroristerna var personer som i större grupper planerade attentat med vapen eller sprängmedel. Den planeringen lämnade spår efter sig som gick att upptäcka.

Men den nya terrorismen - och en hel del tyder på att gårdagens attentat är ett exempel på det - lämnar inga sådana spår. Alla är överens om att den är omöjlig att förhindra. Ensamma personer som kapar lastbilar och sekunderna efteråt använder dem som dödliga vapen kommer aldrig att kunna upptäckas med konventionellt polisarbete. Eller annorlunda uttryckt: det konventionella polisarbetet har varit så framgångsrikt att det har tvingat terroristerna till metoder som gör konventionellt polisarbete omöjligt.

Det betyder att det enda sättet att förhindra framtida attentat är att minska antalet potentiella terrorister. Minska motiven att begå brott, dra undan grogrunden för extremism, se till att människor ser bättre alternativ än att ge upp allt de har och dö för verklighetsfrånvända ideal. Det är det debatten nu måste handla om. Om alla förberedelser för terrorism sker inne i huvudet på terroristerna, är det i deras huvuden vi måste vara. Vi måste bygga samhällen där medborgarna är resistenta mot extremism. Inte för att det är lätt, utan för att det kommer att vara i princip den enda chans vi har.

Hotet kommer oftast inte utifrån. Att stänga gränserna och utropa att "Sverige är under attack" är på sätt och vis en bekräftelse på att den föreställningen dröjer sig kvar. Det går inte att ha flygplatskontroller och stänga gränserna och tro att det gör oss skyddade. Extremism är ett svenskt problem, den kan uppstå här och den kan - lyckligtvis - ta slut här.

I dag hjälper det knappt ens att identifiera extremistiska miljöer. Gång efter annan visar sig terroristers tankegångar vara helt okända för deras församlingar, för deras politiska bundsförvanter - till och med för deras egna familjer. Teorin om "radikalisering", där människors utveckling följer en logisk bana, stämmer dåligt in på de senaste årens attentatspersoner. Det går inte att hoppas på att kunna identifiera precis vilka terroristerna är. Då måste man istället göra det väldigt mycket mer värt att leva än att dö för alla.

Och, på ett annat sätt, kommer hotet ändå utifrån.

För samtidigt som vi motarbetar de sociala centrifugalkrafter som gör människor i Sverige till terrorister, är terrorismen också en konsekvens av utländska krig som aldrig borde ha startats och förtryck som borde ha bekämpats bättre. En rättvis världsordning och bekämpande av fattigdomen - det finns politiker som alldeles för länge naivt har fått påstå att det inte har med terrorism att göra. Med den nya terrorismen, den som är "omöjlig att stoppa", måste kriget till slut börja föras med långsiktighet på riktigt.

Rasisterna har suttit uppe hela natten och skrivit så att tangentborden glöder. De ödslar ingen tid på att vara ute och hjälpa andra att ta sig hem från innerstan, eller att uttrycka sorg. De börjar bara hamra in sina lösningar. Det betyder att vi måste bemöta dem och att motståndet måste börja redan idag, fastän det känns alldeles för tidigt.

Vilka tror Anna Kinberg Batra att det är som kommer hit?

Moderaternas spinn i flyktingdebatten bygger just nu på tre fraser. "Regeringen har inte kontroll" och "situationen är ohållbar" är två av dem. Båda dök upp på Moderaternas webb i fredags.

Sedan kom migrationspolitiska talespersonen Johan Forssell till Studio Ett samma dag och sa att han "ifrågasätter om regeringen verkligen har kontroll", och att det är en "ohållbar situation".

"Ohållbar situation" pratade också Anna Kinberg Batra om i söndagens partiledardebatt i SVT.

Man får ge Moderaterna plus för det konsekventa nötandet av samma ord (här har vänstern faktiskt något att lära). Men den här typen av svepande beskrivningar är precis vad som inte behövs just nu. Det kommer ovanligt många flyktingar och folk undrar hur det ska fungera. Och hur många ska det komma? Syftet med att säga "ohållbart" (och inte berätta på vilket sätt) är att människor själva ska fylla den ofärdiga tanken med ett innehåll. Så låter man människors värsta farhågor jobba för sig.

Partiet har en tredje fras också, och här har man verkligen tagit fram hundvisslan.

Johan Forssell i fredags: "Vi måste veta vilka som kommer in i Sverige [...] vi vet inte vilka som kommer in i landet".

Anna Kinberg Batra i går: "Vilka kommer hit? [...] vi måste ha lite kontroll så att vi vet vad det är för människor som kommer".

Vad menar Moderaterna? Varför måste vi veta redan vid gränsen vad de sönderskjutna byarna heter?

Nä, det handlar förstås inte om det, utan om detta: det gömmer sig IS-krigare bland flyktingarna. Den myten har länge varit ett tema på högerextrema sajter, och har använts av bland andra UKIP, Lega Nord och Donald Trump i politiska syften. Och förstås, Sverigedemokrater. Till mytspridningen hör att undra, lite så där i förbigående, varför det är så många män som kommer. Och ser de inte ganska vältränade ut?

Men det finns inte en enda expert som tror att det skulle vara en strategi från IS eller andra terrorister att försöka blanda sig med flyktingarna. Och svenska Säpo vill inte bidra till att skapa misstänksamhet mot dem som kommer nu:

"Vi ser ingen anledning att prata om att det kan finnas IS-krigare bland flyktingströmmen. I första hand kommer de här människorna för att söka skydd i Sverige." (DN 10 sep.)

Ja, just det: det här är människor som kommer för att söka skydd i Sverige. Det är faktiskt det enda vi behöver veta om dem. Ska Säpo behöva tala om det för Moderaterna?

Anna Kinberg Batra kan alltid påstå att hon bara frågar "vilka kommer hit?" av ren nyfikenhet. Eller av princip - hon menar förstås inget särskilt. Men det är inte möjligt att inte förstå att ordens innebörd bestäms av vad som pågår och sägs runtomkring en. Så ansvarslös får man inte vara.

Det räcker inte med demonstrationer

Nej, det räcker inte med demonstrationer mot nazisterna. Ni kommer ihåg Kärrtorps IP, december 2013? En fantastisk antirasistisk styrkeuppvisning. Den räckte inte. Efter den har det varit fler nazistiska överfall och mer nazistiskt klotter. Det går rykten om nazister som ska ha visat sig än här, än där.

I sin strategi och i sina effekter är det ingenting annat än en slags lågintensiv terrorism. Som sådan borde den behandlas av statsmakterna. För vad gör nazisterna, om inte "injagar allvarlig fruktan" (lagen om terroristbrott) hos befolkningen i Björkhagen, Kärrtorp och Bagarmossen?

Den nazistiska terrorismens effektivitet märks just i ryktesspridningen. Lokala nätforum i söderort svämmar plötsligt över av påståenden om allt möjligt som nazister ska ligga bakom. En del är med visshet sant, annat är bara sannolikt, en del är säkert strunt. Problemet är att vi inte vet, och att vi som bor i området blir räddare. Och ingen av oss slipper undan: har du vit hudfärg måste du ändå hoppas att du inte ser ut att vara vänster. "Döda de röda", stod det klottrat på tunnelbanefundamentet i Kärrtorp. Det är ingen slump att nazisterna visar sig i Stockholms radikalaste område. Exakt på den delen av torget där nazisterna attackerade demonstrationen, ligger ett valdistrikt där var femte väljare är vänsterpartist - mest i hela Stockholm.

Sa jag att det inte hjälper med demonstrationer?

Nej, jag sa att det inte räcker med demonstrationer. Stora demonstrationer hjälper, för de skapar sammanhållning. Sammanhållning som blir värdefull när du blir yesterday's news - som Kärrtorp nu, och som Malmö om ett tag.

Men sammanhållning innehåller vakthållning, och vakthållning innehåller destruktiva rykten om skuggor mellan träden - så det är dubbelt. I grund och botten måste vi kräva en helt annan punktmarkering av nazisterna, kräva att vi betraktar det de håller på med som någonting annat än enstaka övergrepp - som en slags terrorism. Så systematiskt är utan tvekan deras vidriga arbete.