Vänstern och nationell identitet

Två dagar i rad har Aftonbladets ledarsida, först Karin Pettersson och sedan Katrine Marcal, snuddat vid en tanke om en lite annorlunda anti-populistisk strategi. Utgångspunkten är Labours valförlust i Storbritannien, men rekommendationerna handlar om Sverige.

Karin Pettersson: "Kanske måste nationalistiska partier också mötas på en helt annan front, med en alternativ och framåtblickande berättelse om identitet och gemenskap."

Katrin Marcal oroar sig för sin del för Socialdemokraternas "oförmåga att hantera människors ängslan runt ­nation och identitet".

Vänsterns traditionella svar på högerpopulism är ofta simplare, och handlar om att byta dagordning: genom att prata mer om klassfrågor och konkreta sociala reformer kommer vi att lyckas locka fram andra prioriteringar hos (arbetar)väljarna.

Jag tror fortfarande på den idén. Det var (delvis) så här som Ny Demokratis framgångar bröts i början av 90-talet. Och om man tittar på hur väljarna prioriterar, är nyckeln till valsegrar snarare att vara trovärdig i välfärdsfrågorna.

Men Marcal/Pettersson har ändå en poäng.

En framgångsrik vänster kan inte säga att det över huvud taget inte finns något "svenskt".

En framgångsrik vänster kan inte säga att det inte finns något behov av en känsla av samhörighet i samhället.

En framgångsrik vänster kan inte säga att vi inte har behov av några identiteter utanför oss själva.

Det där säger inte just Socialdemokraterna förstås, men när bilden av "vänster" formas hos människor är det inte så intressant med partigränser. Då bidrar alla som tror att den rätta politiska linjen skapas genom att vända allt Sverigedemokraterna säger i sin direkta motsats.

Säger Jimmie Åkesson att det är viktigt med samhörighet, så är det åt helvete med samhörighet.

I själva verket visar all forskning att Åkesson har helt rätt, välfärdsstater är beroende av en känsla av gemensamt ansvar och samhörighet. Men den behöver förstås inte vara baserad på etnicitet.

När republikanerna på 80-talet vann framgångar hos "Reagan democrats" byggde det inte på att de väljarna helt och hållet blivit mer höger. De hade fortfarande en arbetaridentitet på sina arbetsplatser och i sin vardag. Men i andra sammanhang hade de andra identiteter - som lutade mer åt republikanska värderingar - och det var förstås de identiteterna som Reagan exploaterade. Demokraterna hade behövt ha politiska argument som hämtade sina exempel från arbetsplatserna, som hämtade bildspråket därifrån, som gjorde liknelser mellan yrkesstolthet och nationell stolthet - alltså på alla sätt formade en berättelse som knöt väljarna närmare sin arbetaridentitet.

På samma sätt bor det naturligtvis fortfarande en socialdemokrat i (nästan) varje sverigedemokrat - i åtminstone någon bemärkelse.

På samma sätt så går det att forma en svensk samhörighet som ligger till grund för politisk dominans, men göra det på arbetarrörelsens hemmaplan. Det bygger på att vänstern stärker de identiteter som är "våra" - inte de som odlas av våra motståndare. Att vara löntagare, att göra rätt för sig, att vara vanligt folk, att bo i ett samhälle där alla får chansen, att ha en välfärd man kan lita på, att alla bidrar efter förmåga, att vara ett samhälle där vi tar hand om varandra, att vara ett öppet samhälle, att vara stolt över vår vackra natur. Sådana "svenska värderingar" är inte exkluderande eller trångsynta, men fyller samma behov som det identitetsletande som nu bär fram högerpopulismen i Europa.

Det viktigaste är fortfarande de konkreta reformerna, och det politiska projektet. Men vänstern - som ju i klasstermer förstår vikten av gemenskap och behovet att se utanför sig själv - kan åtminstone sluta göra självmål när det handlar om nationell identitet.