Oppositionen är för snäll

Idag förhörs Fredrik Reinfeldt i KU om den sämsta statliga affären någonsin, Vattenfalls köp av det övervärderade Nuon.

Regeringen har målat in sig i ett hörn. Visste de ingenting om köpet? Totalt oansvarigt för en affär i den storleken. Visste de om köpet? Då har de visat en svindlande brist på ekonomiskt förnuft – och ljugit om det efteråt. Hur de än vänder sig har de ändan bak. Trots det fortsätter de att vända sig än hit, än dit, i ett medialt spektakel som skämmer regeringsmakten.

Förvisso har regeringen inte skämts för mycket sedan 2006. Centerministrarnas internrepresentation på näringsdepartementet och julfester som bokfördes som seminarium. Gunilla Carlssons lön som betalades med biståndspengar. Saudiaffären som man blånekade att man känt till tills man motbevisades. Sven Otto Littorin som skaffade sig en bluffexamen, avgick efter anklagelser om sexköp och satte sig i styrelsen för ett bolag ägt av en känd högerextremist. Tobias Billström som misstänktes för insiderbrott, skaffade sig extrapengar genom att skriva sig i Malmö och pratade i hemlighet med USA om hedersmord och andra ”invandringsproblem” i Sverige. Carl Bildts ryska gasmiljoner och afrikanska oljemiljoner, Beatrice Asks lila kuvert till misstänkta sexköpare, kompisutnämningar av generaldirektörer och en strid ström av avhoppade statsråd. Interna konflikter har lösts på sandlådenivå – minns Maud Olofssons ”släpp inte igenom en enda skolfråga” när hon surnade till på Jan Björklunds energipolitik. Och till det: dåliga reformer, dåliga utredningar, dåliga utnämningar. Tryfferat av en stor ovillighet att skapa stabila majoriteter i riksdagen, där statsministern hellre kör huvudet i väggen och skyller på oppositionen för att den är – i opposition.

Det borde vara omöjligt för en sådan regering att gå till val på regeringsduglighet. Men oppositionen lider av ett snällhetsproblem (kolla hur många träffar ni får på ”Nuon” på Vänsterpartiets hemsida), och en intensiv upptagenhet med att prata om politik – ”verkliga problem”. En upplysning då: inkompetens är i högsta grad ett verkligt problem. Om regeringen är upptagen med att sura på varandra internt, hantera skandaler eller inte klarar av att hitta kompetenta generaldirektörer, kommer vanliga människor att komma i kläm.

Det finns visserligen en obehaglig logik när det gäller politisk inkompetens, och det är att den alltid gynnar högern på lång sikt. Först gör de den sämsta affären i statens historia – sedan kan de säga att politiker inte ska driva företag. Därför kan man förstå vänsterns tvekan inför att ta upp skandalerna: de gör oss alla lite mer cyniska. (Vilket är värre för vänstern än för högern.)

Samtidigt är det inte svårt att se vad som händer om bara högern trummar på om vänsterns skandaler, aldrig tvärtom: då skapas på sikt en bild av en duktig höger och en korrupt vänster. I debatter kan man visserligen få intrycket av att regeringen pratar regeringsduglighet för att undvika en diskussion om politik – men man kan också få intrycket att oppositionen pratar politik för att undvika en diskussion om regeringsduglighet.

Jonas Sjöstedt och Stefan Löfven måste bita ifrån mycket hårdare och kontraslå. I dagsläget kan Fredrik Reinfeldt ganska bekvämt anklaga de rödgröna både för att vara en dålig opposition (”samarbete” med SD o s v) och för att vara en dålig (kommande) regering, vilket förstås blir helt absurt. Den enda regering som ska utvärderas är den sittande.

Varför ska oppositionen spela på den borgerliga planhalvan – det är ju om kompetens Reinfeldt vill att valet ska handla? Visst, men i verkligheten krävs det inte två för att dansa tango: antingen handlar debatten bara om de rödgrönas inkompetens, eller så ser Vänsterpartiet och Socialdemokraterna till att den också handlar om regeringens. Anledningen till att Reinfeldt gärna pratar om kompetens är ju inte att han är mer kompetent. Bara att han vet att han i dagsläget är bättre på den debatten.

(Ledare publicerad i Flamman 17/4).

Det akademiska Vänsterpartiet

"Många av oss är akademiker", sa Jonas Sjöstedt när han i sitt tacktal på lördagen beskrev alla de olika människor som utgör Vänsterpartiet. Undrar om det någonsin har sagts av någon av hans föregångare? Det är ju sant, men det är en ganska svårsmält sanning för ett parti som räknar sig till arbetarrörelsen och vars första uppgift är att ta strid för arbetarklassens villkor.

Någon officiell sammanställning om klassammansättningen i Vänsterpartiet finns inte, men i en undersökning om vilka som gick i vänsterns 1 maj-tåg som kom häromåret tillhörde 11 procent LO i Stockholm och Malmö, lite högre i Göteborg. Runt 25 procent tillhörde Saco. Jag råkar också veta att i en av Stockholms största partiföreningar tillhör idag 20 procent ett LO-förbund, 35 procent TCO och hela 45 procent Saco. De partiföreningar som är bildade på grundval av LO-facklig tillhörighet har ytterst få medlemmar. Oavsett hur de exakta siffrorna ser ut, kan man nog slå fast att Vänsterpartiet är dominerat av tjänstemän och akademiker, särskilt i storstäderna.

Det är ett problem att så få ur LO-grupperna är medlemmar, men när fokus hela tiden är på att medlemsbasen borde vara en annan, är det svårt att dra nytta av styrkorna i den nuvarande situationen. Det finns ju uppenbart en tilltagande trötthet på jobbskatteavdragen i stora tjänstemannagrupper idag. Genom sin klassammansättning har Vänsterpartiet en mycket god inblick i detta, liksom i de problem på arbetsmarknaden som möter också tjänstemän idag: arbetslöshet, stress, berg av övertid, extrema lojalitetskrav, urvattnade arbetsuppgifter mm. Men partiet har inte använt sig av de erfarenheterna, utan har istället suttit och varit missnöjda över att de är så många tjänstemän.

Det ger också ett slags representationsproblem. Väljarna måste kunna föreställa sig själva som vänsterpartister. Men det parti som Vänsterpartiet har velat visa upp (med stark LO-förankring) har inte funnits, och det parti som funnits (dominerat av tjänstemän) har man inte velat visa upp. Alltså har partiet förblivit ganska ansiktslöst.

Men kan man vara hur många akademiker som helst? Nja, socialistiska partier måste nog vara arbetarklasspartier för att inte förlora sin själ, men de är också idépartier där det inte är så viktigt vart du kommer ifrån. Vänsterpartiet ska vara rädda om sin karaktär som idéparti. Det är lätt att se hur destruktivt det är med rörelser som hela tiden funderar på vilka erfarenheter man ska ha för att få godkänt att vara med.

Partiets akademiker är självklart också med för att även de, i stor utsträckning, tjänar på en socialistisk politik. Stora delar av medelklassen skulle definitivt kunna välja en ny löntagaridentitet - satsa på att lita på den generella välfärden - om de kan fås att se de gemensamma intressen man delar med arbetarklassen. Socialdemokraterna verkar idag oförmögna att inse det, utan fortsätter att trigga medelklassens sämsta sidor genom att erbjuda RUT-avdrag och bibehållna jobbskatteavdrag. Vänsterpartiet har världens chans att vara det parti som beskriver hur man ska tänka för att vara tjänstemän och vänster - kanske till och med en högavlönad, högutbildad tjänsteman och vänster. Eftersom det är det man själva är!

(Kolla bara det goda utgångsläget hos SCB: i den senaste partisympatiundersökningen hade Vänsterpartiet 9,6 procent bland Sacoanslutna.)

Sjöstedts lilla bisats var i alla fall en början.   

Ingen räkmacka för Sjöstedt

Man skulle kunna tro att framgångarna under det senaste året gör att Vänsterpartiets ledning kan glida fram på en räkmacka på kongressen. Eller att Sjöstedts popularitet i partiet skulle få partiet att säga: ok, kör på, vi litar på er! Men så funkar det inte i Vänsterpartiet: här sätter ombuden fingret på varje siffra. Misstänksamheten mot partistyrelsen är konstant över tid. Det kanske bara är bra, jag vet inte. Men nog är det lite speciellt: ett parti där partiledningen aldrig är starkare än sitt senaste argument.

Under Gudrun Schymans tid var det partiledningens högeravvikelse som bevakades. Idag finns det ett stråk av misstänksamhet mot professionaliseringen av opinionsarbetet, en oro för någon slags PR-ifiering och utslätning. Hittills driver Vänsterpartiet fortfarande de minst professionella valkampanjerna (förutom SD). Det blir en utmaning för partiledningen att bli bättre där på ett sätt som går ihop med den starka folkrörelsekänslan i partiet. Gott PR-kunnande behövs trots allt som ett hantverk vid sidan av allt annat hantverkskunnande i ett parti. Det behöver inte vara synonymt med mesigare budskap.

Valuttalandet gick ändå igenom hyggligt oförändrat, till och med "omtanke" fick stå kvar på ett ställe. Det nästan sensationella med vänsterpartiperspektiv är att det inte kastades in en massa nya hjärtefrågor att driva. "Det är ett svek att inte alltid skriva om allt", skrev jag efter partikongressen 2012. Den åsikten är fortfarande ganska rikt representerad, men i minoritet.

Paradoxalt nog är prioritering inte högsta mode i valkampanjarbete längre. Om en amerikansk politisk konsult skulle besöka Vänsterpartiets kongress skulle han förmodligen vara förvånad: "Vadå? Man driver väl lika många frågor som det finns väljargrupper?" Ett parti har inte längre bara en position som är bekant för alla, utan sprider tusentals olika bilder av partiet till alltmer finfördelade grupper av väljare.

Det finns en del skillnader som gör att riktade budskap funkar bättre i USA; en mer splittrad nationell debatt, svagare höger-vänsterdimension och större möjligheter att samla in personuppgifter om väljarna. Och det kan försvåra för valarbetarna att stå på gator och torg utan tydliga prioriteringar. Men svenska partier lär ändå gå åt det hållet redan i årets val.

Mediakommentarerna kring kongressen handlar mycket om ett parti som surfar på en framgångsvåg. Helt rättmätigt. Men också av fortsatt yrvakenhet både kring vinst i välfärden-frågan ("hur i hela friden ska det gå till?") och partiets lite tuffare spel i regeringsfrågan - här fastnar analysen ofta i att Stefan Löfven inte vill ha med Jonas Sjöstedt att göra och att det avgör frågan. Men sossarnas innersta önskningar är det sista som kommer att spela roll efter valet. Då handlar det om makt, opinion, alternativ och förmåga att spela sina kort rätt. Vänsterpartiet har bättre läge än många tror.

Sämre kan V ha det

Så kom han till sist med sitt besked, Stefan Löfven. Socialdemokraterna ska gå till val ensamma, och är beredda att samarbeta med alla utom Sverigedemokraterna. Miljöpartiet gillar man lite mer än de andra och Moderaterna lite mindre.

Det överraskade säkert en del att det inte blev något uttalat partnerskap med Miljöpartiet. Så tippades det ju allmänt (dock inte på denna ledarsida). Men Stefan Löfven valde en försiktigare intern linje än Mona Sahlin – trots att han nog egentligen skulle velat göra ett nytt försök med hennes tvåpartiinitiativ från hösten 2008. Miljöpartiet är Sveriges minst förargelseväckande parti, och eftergifterna till dem hjälper snarast till att fylla i en blind fläck hos S. Och så kan man hävda att man samarbetar i mitten – av stor vikt för sossehögerns självbild.

Nu kommer det säkert ändå, med gemensamma utspel och artiklar innan valet, att framgå att Miljöpartiet är de närmast allierade. Men nog gnisslar partihögern lite över att Löfvens besked varken uteslöt en rödgrön regeringsuppställning á la 2010 eller, mer specifikt, Vänsterpartiet. Lika många dörrar hölls ju faktiskt öppna åt vänster som åt höger.

Och däri ligger förstås också problemet, givet att Socialdemokraterna ska föreställa ett oppositionsparti. Ska det verkligen låta som om Folkpartiet, ansvarigt för skolhaveri och massarbetslöshet, är lika aptitliga att samarbeta med som Vänsterpartiet? Socialdemokraterna tycks vilja byta ut regeringen, men inte sätta oppositionen i dess ställe. Det övertygar inte. Att ”bryta blockpolitiken” är hedervärt – i praktisk handling. Men upphöjt till politisk idé är det sämre. Det är svårt att tänka sig ett framgångsrikt socialdemokratiskt projekt som inte vårdar skillnaderna mellan höger och vänster. Och ivern att utplåna alla politiska konflikter för att stoppa Sverigedemokraterna krattar snarast manegen för det partiet.

Det är sant att samarbete i mitten inte är något nytt för S. Men man har aldrig tidigare öppnat för sådant samarbete efter åtta år i opposition. Och det smått absurda är att Socialdemokraterna har mjuknat i takt med systemskiftet: Efter fyra år med alliansen gick man till val på ett tydligt rödgrönt alternativ. Efter åtta år är man inte lika säker på att alla regeringspartier ska bort. Trots att väljarna tycker sämre om regeringen idag än 2010!

Visserligen beskrivs tänkbara samarbetspartners i olika nyanser, men det var nyanser som inte ens Stefan Löfven själv lyckades få fram i söndagens Agenda. I jämförelse med Göran Persson, som 2006 sa att han bara kunde samarbeta med ”de som vill utveckla välfärdssamhället”, framstår Löfven närmast som nihilist. Att ingen vet vad som händer efter valet är sant: det hindrar dock inte att man som oppositionsparti är tydlig med att man går in i valrörelsen med ambitionen att få bort den sittande regeringen.

Mittenpartierna har länge (liksom nu) avfärdat Socialdemokraterna benhårt. Även vid en valförlust är det ganska lite som talar för att alliansen läggs ned: den lär nog inte avskriva möjligheten att komma tillbaka 2018. Stefan Löfven har en tydlig bild av hur han vill bli sedd, men han borde koppla sin pragmatism till annat än regeringsbildningen, för där finns nu i realiteten bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet. För de senare var fredagens besked det bästa möjliga. Inget försök gjordes att stämpla ut Vänsterpartiet ur regeringsdiskussionen. Samtidigt gör högerflirtarna att Jonas Sjöstedt kan fortsätta säga att det bara är en röst på honom som garanterar ett alliansfritt Sverige. Om valdebatten handlar om regeringsfrågan – och det lär den göra – hamnar vänstern mitt i den. Sämre kan man ha det.

(Ledare publicerad i Flamman 14 nov.)

Löfven kröp ur politikerkostymen

Det var ett bra tal, men det var inte Stefan Löfvens tal. Men det spelar mindre roll. Det viktiga är att han valde att hålla det.

Nyansering på uppstuds: visst kom mycket direkt från Löfven. Passagerna om uppväxten som fosterbarn i Ådalen, referenserna till mamman, erfarenheterna från den egna bildningsresan. Det personliga var perfekt avvägt vad gäller mängd och ton. Löfven tog också spjärn mot sig själv - och mot den vanlige väljaren - när han någon gång lite argt frågade sig "Hur kan inte detta vara en större fråga?". Att krypa ur politikerkostymen på det sättet är en underutvecklad gren i Sverige. Jonas Sjöstedt tillhör dem som måste jobba på att mer göra sig till tolk för människors sinnesstämningar.

Det personliga var också en berättelse om en underdog, som med dåliga förutsättningar lyftes av andra, av välfärdstaten, men som också lyftes in i gemenskapen i socialdemokratin. På det sätt som det gjordes igår blir Löfvens livshistoria en perfekt illustration av vad socialdemokrati och vänsterpolitik handlar om: "när du är som svagast, då ska samhället vara som starkast", och "ingenting i arvet från ditt förflutna ska hindra dig". Därför passar det också Löfven särskilt bra att vara personlig.

Nu var det, trots mycket Stefan Löfven, ett tal där talskrivaren var tydligt närvarande. Löfven var nära att staka sig på "könsmaktsordningen", och brottades med närvarokänslan i avsnitten om strukturell rasism och näthat.

Men det gör inget. Det viktiga är att det var det här talet Stefan Löfven ville hålla. Att just han, kanske uppfattad som Metall-macho och betonggubbe, inleder sitt första tal som kongressvald partiledare med att utlova en feministisk agenda - och till yttermera visso kallar kvinnors löneunderläge för en "stöld" - är ovärderligt. Samma sak med rasismen. Sverigedemokraternas stöd bland LO-väljare är stort.

Retoriskt var det ett välskrivet tal, uppbyggt med återkommande motsatser ("arbetslivet ska inte krossa drömmar, det ska förverkliga drömmar") och upprepningar ("det är socialdemokrati"). Det var också härligt befriat från de uttjatade reseberättelser och möten med skiftarbetare och sjuksköterskor från Ystad till Haparanda som så många partiledare sliskar ner sina tal med nu för tiden. (Yes, I'm talking to you Gustaf Fridolin.)

Det politiska innehållet var inte särskilt överraskande - det var en uppföljning av Per Albin Hanssons folkhemstanke (med lite väl starkt hålla-ihop-som-en-familj-tema), lite om klassamarbetets välsignelser och en väl avvägd mängd nålstick mot regeringen. Att partistyrelsens förslag om reglering av välfärdskapitalisterna skulle vara "en av de största välfärdsreformerna i modern tid" måste väl ha fått även ett lojalt ombud att rodna lite. Men det visar på vilket allvar partistyrelsen tar dagens uppgörelse.

Partivänstern är knappast nöjd med Löfvens analys att det är arbetslösheten som bygger klassamhället. Mer då med att han resonerade bra om att reformer inte är något man "har råd med", utan är något som bygger rikedom. Och att likvärdigheten mellan skolor ska öka samtidigt som klasserna blir mindre. För att inte tala om det rent Lundellska slutet om att det inte är storfinansen, inte ödet, utan folket som bygger landet.

Sympatisk var också meningen om att det är slut med att "klä oss i säck och aska" - att partiet ska räta lite på ryggen inför det förflutna också. Jag har skrivit om det tidigare: ständiga nystarter och förnyelser, med motståndarens beskrivning av ens egna förflutna som grund, bryter ner vilket parti som helst.

(Några andra om Löfvens tal: DN, DN, Expressen, Högbergs tankar, SvD, SvD, Röda berget, Dagens Arena, Ulf Bjereld, DI.se, Skånskan, Anna Herdy.)

Här är vänstern!

"Vart tog vänstern vägen?" är rubriken när Ekots lördagsintervju idag tar något slags helhetsgrepp på Jonas Sjöstedts första år. Det är en orättvis utgångspunkt som mer har att göra med överdrivna förväntningar.

För det han faktiskt har åstadkommit är ju inte dåligt. I mätningarna av partiledarförtroende har han bättre siffror än Lars Ohly någonsin nådde. Han var välkänd redan innan han tillträdde (SOM-institutet) och har snabbt skapat ett massivt internt stöd. Det är ett fantastiskt utgångsläge.

Vänsterpartiet växer så det knakar medlemsmässigt och inte ens om man bara tittar på opinionssiffrorna är det så pjåkigt: de bästa opinionsinstituten ger i skrivande stund 6,6 och 6,7. Några har samtidigt under fem, och i poll of polls ligger partiet ungefär på valresultatet 2010. Det måste ändå ställas mot att man sommaren 2011 trycktes ned mot fyraprocentsspärren. Det realistiska målet måste fortfarande vara att bryta nedgången och 2014 få en valframgång för första gången på 15 år.

Och partiet har gjort politiskt avtryck. Under våren och sommaren bidrog man till skällandet på Anders Borgs procykliska finanspolitik, som ledde till åtminstone lite större fokus på stimulanser i höstbudgeten. I frågan om vinst i välfärden har V pressat S till ett kompromissförslag - en klassisk roll för V, som inte ska förringas - samtidigt som man kraftigt har förstärkt sitt förtroende hos väljarna på politikområdet "privatiseringar".

Uppsvinget under drevet mot Juholt var kortvarigt, men en investering i framtiden, då många s-väljare tycktes vänja sig vid tanken att kanske rösta på Vänsterpartiet i nästa val. I SCB:s novemberundersökning var det fler som hade V som näst bästa parti än på tre år. Det är framflyttning i det fördolda.

Självklart finns det också förväntningar som inte infriats. Partiet har fortfarande svårt att vara snabba, fräcka och förpacka sina utspel rätt. Åtminstone fram till i somras låg Jonas Sjöstedt i botten på synlighetslistan tillsammans med Jimmie Åkesson. Att man räknade på ett mindre reformutrymme än regeringen i sin skuggbudget hade säkert sina skäl, men det blir onekligen svårare att nu blåsa till strid om jobb- och konjunkturpolitiken. Och om Vänsterpartiet i grunden är emot bindande budgetregler och balanskrav, hade det inte funnits något bättre tillfälle än i somras att lyfta den kritiken - varenda ekonomiskribent och nationalekonom tycktes beredda till omprövning i skuggan av eurokrisen.

På sikt kommer nog ändå Vänsterpartiet att fortsätta växa, om så bara i kraft av att vara det enda tydliga vänsteralternativet i svensk politik. Löfvengänget har som väntat blivit tydligare med högersvängen och kommer att fortsätta tappa väljare till vänster. Arga vänstersossar finns det alltid gott om, men hösten 2012 har de varit argare än någonsin.

Det leder till andra styrkeförhållanden mellan arbetarrörelsens partier, men tillsammans har man fortfarande nästa valseger i en liten ask, som det ser ut nu. Dessutom stundar ett maktskifte i Stockholm, enligt SCB:s senaste siffror. SR får väl problematisera om de vill. För mig ser nettot mest ut som framgångar.

Bra anti-flum av Vänsterpartiet

Mycket övertygande av Vänsterpartiet om yrkesutbildningarna idag på DN Debatt. Huvudspåret - att utbilda för arbetsmarknadens behov - är en tydlig skillnad gentemot den flumvänster som i kölvattnet av Svenskt Näringslivs utspel 2011 om "hobbykurser" menade att man ska få plugga vad man vill.

Inte för mina skattepengar, tack.

Det har aldrig varit, och kommer tack och lov aldrig bli, vänsterpolitik att ignorera de faktiska behov av arbetskraft som samhället har. (Det enda felet på Svenskt Näringslivs utspel var att man ville straffa och särbehandla de som valt kurser som leder till arbetslöshet - det finns smartare och snyggare sätt att styra ungdomars utbildningsval.)

Det andra som är bra i Jonas Sjöstedts och Rossana Dinamarcas artikel är att man har en politik för matchningsproblem i branscher där det är brist på arbetskraft (de nämner byggnadsplåtslagare och betongarbetare).

Det är klokare än att, som Socialdemokraterna, fokusera på att fler ska gå ut gymnasiet i största allmänhet, och att en höjd utbildningsnivå sådär i stort skulle vara en väg till full sysselsättning. Grundproblemet i Sverige är inte att arbetskraften är för dåligt utbildad. Däremot finns det enskilda branscher där det är så. Då måste man ha en finkalibrerad arbetsmarknadspolitik som skjuter in sig på problemsektorerna - inte Magadalena Anderssons yviga svängar.

För övrigt är det bra att partiledarkonkurrenterna Sjöstedt och Dinamarca skriver artiklar ihop. Det ser bra ut.

SCB:s partisympatiundersökning

SCB:s majmätning är socialdemokraternas största lyft någonsin mellan två mätningar, nästan 10 procentenheter. Jag tror dessutom att det är näst mest av alla partier sedan SCB började mäta - endast slaget av Westerberg-effekten (nej, jag vet, det var ingen Westerbergeffekt egentligen) mellan maj och november 1985. Överbevisa mig gärna, någon.

Den relativt stora mängd socialdemokrater som var osäkra på om de skulle rösta överhuvudtaget i novembermätningen är också tillbaka. Man gör en återhämtning bland LO-medlemmar och bland sysselsatta. Det mesta ser ljust ut. Men det vore å andra sidan konstigt om oppositionen inte gick starkt ett år då flera prognosmakare har gissat på nolltillväxt, löneavtalen har blivit därefter och regeringen har valt en kontroversiell procyklisk finanspolitik. Dessutom ska en regering förlora i snitt 3 procentenheter bara på att vara regering. Så det finns en kostym att fylla för S.

Dessutom gör Socialdemokraterna signifikanta nettovinster både från Vänsterpartiet och Moderaterna. Det borde vara unikt, och det visar att väljarna fortfarande ser Stefan Löfven lite som de vill se honom. Både höger- och vänsterväljare laddar in förhoppningar i socialdemokraternas nya ledning. På sikt kommer någon av dem att få fel. Jag tycker inte, som Jonas Hinnfors i SvD, att det finns en "linje". Den är i alla fall ännu otydlig för väljarna. Jag tror att det kommer att komma lite "spruckna förväntningar-förluster" för S framöver, som gynnar antingen V eller regeringen. Det behöver samtidigt inte vara dåligt för S: totalt sett kan de vinna på att öka i tydlighet.

Vänsterpartiet överträffar valresultatet, och det är bra nog. Går vi in i valrörelsen på samma nivå i maj 2014 så är det en utmärkt position för att bryta valförlusttrenden. Noterbart är att andelen socialdemokrater som har V som näst bästa parti (21,4%) är den högsta sedan 2004. En liten Sjöstedt-effekt i det fördolda, kanske. Siffran säger förstås inget om hur nära man är att bli vänsterpartist, men det visar ändå, grovt, på potentiella röstvinster.

Partiets starkaste fackliga bas är i den här undersökningen - liksom ofta historiskt - i Saco-gruppen (9,1 procent, jämfört med 7,4 bland LO-medlemmar och 5,5 bland TCO-medlemmar). Särskilt bland offentliganställda, högutbildade kvinnor verkar stödet ha ökat. Det understryker hur viktigt det är att partiet tar vara på sin breda bas och inte överger löntagarperspektivet till förmån för ett snävare LO-perspektiv. Sådana tongångar hörs - och har nästan alltid hörts. Partiet har ofta önskat sig en ny typ av medlems- och väljarbas (ibland motiverat med att man söker större bredd, ibland som ren arbetarromantik) istället för att värdesätta och bygga vidare på stödet i tjänstemannagrupperna. Det är ren vaskning av potentiella röstvinster. Medelklassen avprofessionaliseras och proletariseras och vinner på att välja solidaritet. Tjänstemannafacken uppmärksammar dagligen ökade problem med stress, maktlöshet, osäkrare anställningar och förlorad kontroll. Men det saknas en politisk kraft som tar problemen på allvar. Borgarna vill inte, och S vill lösa pseudoproblem som de har inbillat sig att medelklassen lider av. Vänsterpartiet har ett klart utrymme för flirt med TCO och Saco, om man bara vill.

Några andra som kommenterat SCB-undersökningen: Johannes Carlsson, Martin Moberg, Jan-Inge Flücht, Röda Berget.

Trist Sifo i maj

Sifos majmätning är tråkig läsning för S och V, inte så mycket för nedgången (som är helt marginell), utan för den uteblivna uppgången. Första maj och skuggbudgetarna (som lades fram 2 maj, i början av mätperioden) var jättebra tillfällen att synas och göra avtryck. Vänsterpartiet är fortsatt nedpressat av stora förhoppningar på Stefan Löfvens nya socialdemokrater. Många opinionsmätningar hamnar inom felmarginalen för Jonas Sjöstedt, men långsiktigt, sett över flera mätningar, är nedgången definitiv. Men håll huvudet kallt: partiet har en ny organisation och ny ledning med ett nytt politiskt projekt i famnen som har en klart hoppfull inriktning. Bara man fortsätter nöta mot vinst i välfärden, och presenterar en färdplan ut ur Carema-Sverige, kommer det nog både mobiliseringsvinster och rännilar från Socialdemokraterna i takt med att Löfven och Magdalena Andersson faktiskt börjar göra realpolitik av sin högerlinje. (Eller snarare: levererar inte det som alla s-väljare har förväntat sig under vintern och våren.)

Partiledardebatten i SVT hölls mitt i mätperioden, och de små förändringarna tyder väl på att debatten var precis en sådan rutinartad dussindebatt som den omedelbart gav intryck av. Ingen tog chansen att flytta fram positionerna. Sossarnas nedgång visar också att det inte räcker med att "vinna" en partiledardebatt (Löfven hade ju bäst betyg) för att man ska kunna lösa in väljarvinster. Moderaterna minskar tydligt, men knappast på Fredrik Reinfeldts tykna stil i Agenda, utan på kritiken mot en passiv vårbudget och den sparkade partisekreteraren. Känslan är ändå att det inte skulle krävas så mycket av M för att vända trenden: en lite mer handlingskraftig höstbudget, en fräsch regeringsombildning och bättre konjunkturer efter 2012 - så kan Socialdemokraterna bittert få ångra om de upprepar passiviteten från förra mandatperiodens motsvarande överläge.

Partiledardebatten i Agenda

Enligt Demoskops undersökning (beställd av Expressen, ihjältigen av Expressen) vann Stefan Löfven söndagens partiledardebatt. Betygen fördelar sig visserligen ganska tydligt efter partiernas aktuella styrka i opinionen, men det finns ändå någon indikation i detta. Jag håller med Anders Eriksson att det var en "okej" debut av Löfven. Han har fortfarande debatteknik att förbättra: han kan till exempel inte ge ifrån sig ordet så generöst som han gjorde i söndags; han var nervös, rabblade fakta, talade utan eftertryck och var alltför teknisk om "dödviktseffekter" och annat. Det är tydligt att han är fostrad i en pragmatisk fackföreningsrörelse snarare än i ungdomsförbundens munhuggande. Gudarna ska veta att sosseledaren inte har en särskilt tacksam sits heller: han tycker ju nästan som regeringen i alla frågor. Vapenexport, vinst i välfärden, förstatligande av skolan, jobbskatteavdragen. Det är inget fel med det, ur Socialdemokraternas perspektiv. Men man kan inte med de förutsättningarna gå in i ett replikskifte om skattepolitik och tro annat än att man ska bli effektivt avsnoppad av statsministern.

Man vinner för övrigt inga sympatipoäng på att säga att man har större kunskaper om näringslivet än alla andra i rummet. Det är nog bra om Löfven litar på att det framgår ändå.

Någon lagledare tycktes Löfven inte heller sträva efter att framstå som. Det var överhuvudtaget dåligt med rödgrön sammanhållning - Gustav Fridolin näpsade Jonas Sjöstedt på oefterhärmligt lillgammalt vis när Sjöstedt sa att SD nog borde stått på andra sidan manegen. Alliansen struntade dock i stort i att gå till attack om oppositionens regeringsalternativ, så det var ingen större skada skedd den här gången.

Sjöstedt var kanske som Flamman skriver övertänd på uppgiften och risken finns att han uppfattades som alltför aggressiv av en del. Att alla politiska motståndare säger det är inte samma sak som att det är helt taget ur luften. Demoskops siffror visar att Sjöstedt hade både starka fans och klara motståndare, till skillnad från till exempel Fridolin, som inte väckte mycket mer känslor än mellanmjölk. Det är en svår balansgång: Sjöstedt låter som om han faktiskt vill någonting, och det känns långa stunder engagerat och med "glöd" (Helle Klein) snarare än ilsket. Möjligen skulle han få samma kontrastverkan gentemot partiledarkollegerna även om han vred ner sig ett par snäpp.

Förutom tonen lyckades Sjöstedt bra med att hamna i centrum av debatten, han verkade inte nervös och använde ett språk som han trivdes med. Liksom alla vänsterpartister är han enormt faktadriven: väljarna förväntas brinna till av siffran "8 miljarder" (i vinstuttag ur välfärden) snarare än av en känsla av mänsklig förnedring, att någonting gått fel, att det inte är så här vi ska ha det. Svagheten med de rationella argumenten är bland annat att de framstår så tydligt som argument. En riktigt skarp retoriker gör sig också till tolk för människors sinnesstämningar - utan belägg. Men det är svårt, för det innebär också att ger mer av sig som person.

Alla tyckte att Fredrik Reinfeldt var arrogant och spydig utom Kent Persson (vars roll ju är att vifta med pom-poms) och KG Bergström (som frivilligt väljer att vifta med pom-poms). Reinfeldt har uppenbarligen helt feltolkat vad den stora personliga populariteten emanerar ur: han tror visst att det är den syrliga tungan. Lika märkligt varumärkesmässigt är beslutet att så styvnackat hålla fast vid den sänkta arbetsgivaravgiften för unga: plötsligt är han inte så pragmatisk och lyssnande längre - bara en gammal gnällig, skattesänkningsfixerad moderat. Och när ingen, någonsin, rimligen kan ha något emot ett "innovationspolitiskt råd" - varför välja att förlöjliga idén och prata om "att fika"? Moderaterna har alltid förlorat på att vara så ursinniga sossehatare att de inte klarat av att ens nämna s-förslagen vid namn. "Nya Moderaterna" var ett brott mot det. Nu verkar Reinfeldt helt ha tappat kompassen. Man börjar ju undra om det var Filippa, snarare än Schlingmann, som viskade kloka saker i hans öra.

Sverigedemokraternas frågor hölls utanför debatten på ett bra sätt, vilket bland andra Daniel Poohl på Expo konstaterar. Tilltalade Löfven Jimmie Åkesson en enda gång? Återstår att se vad Arena-sossarna säger om det - det gör väl Löfven till lika tveksam antirasist som Juholt? Nej, förlåt: det där var väl bara en del av en socialdemokratisk maktstrid mellan höger och vänster som utkämpades med alla tillgängliga medel? Så var det ja.

Till sist: en partiledardebatt handlar inte bara om att bli utsedd till skickligast debattör. Det handlar också om långsiktiga effekter - att lyckas prägla eftersnacket på ett sätt som kan sätta avtryck i nästa reguljära opinionsmätning. Och även om man lyckas svara på tal (som Löfven) kanske man inte direkt flyttar fram sina positioner (som Löfven). Socialdemokraterna vann knappast några väljare i debatten. Snarare misslyckades Löfven med att kapitalisera på de enorma förhoppningar som väljarna byggt upp kring de nya Socialdemokraterna. Jag tror fortfarande att hemligheten bakom sossarnas uppgång är två: 1) generellt missnöje med regeringen, och 2) en så politiskt passiv partiledning att väljare av väldigt skiftande åsikter har kunnat ladda in i stort sett vilka förhoppningar som helst i Löfven. Att dra ut honom på banan i debatter som den igår skulle mycket väl kunna få till effekt att opinionssiffrorna justeras nedåt en aning, enkom på grund av att han faktiskt sätter ned foten.

En partiledardebatt berättar också något om hur det politiska landskapet ser ut, och avslöjar svagheter och styrkor som partierna kommer att försöka bygga bort eller bygga ut framöver. Vem som "lät" på ett visst sätt är av mindre betydelse än vem som visade sig ha politiskt slagläge. Söndagskvällen tycker jag sa följande: svensk partipolitisk debatt rör sig just nu i en mycket snäv cirkel runt en räddhågsen normpolitik av europeiskt standardsnitt (tragiskt, samt urtråkigt). Utanför finns en folkopinion som Agendaredaktionen inte kunde ignorera när de bestämde innehållet i debatten: motviljan mot att sälja vapen till mördare, ilskan mot att äldre inte får en värdig omsorg. Moderaternas och Socialdemokraternas värsta motståndare inför valet 2014 är sådana agendor som de fick inför sig igår. De skulle helst krympa diskussionen till ett enda långt departementsgrått "svensk ekonomi" och tvista om 200 miljoner hit och 600 miljoner dit som "förödande" för Sverige. Igår fick istället Vänsterpartiet bollen i smashläge av Mats Knutson flera gånger. Och med Juholt borta från vänsterflanken är man plötsligt ensamma om att vilja ta smasharna. Utmaningen blir att utnyttja läget som ensamma mot strömmen utan att framstå som helt offsidestående extremister.

Sossarna måste istället hitta vinnarfrågor som inte bygger på tydliga politiska skillnader. (Det går alldeles utmärkt att vinna val utan tydliga skillnader - det blir ju lika svårt för motståndaren att sticka ut. Man måste bara ha strategier för att inge förtroende på annat sätt.) Den mest uppenbara, att regeringen misslyckats med jobben, är nog så svår. Reinfeldt fortsatte i debatten att förneka fakta om arbetslöshet och sysselsättning, stärkt av att han faktiskt får folk att tvivla: 4 av 10 tror inte på att arbetslösheten har ökat sedan 2006. Löfven verkade mest trött av att återigen prata med en vägg. Om S verkligen tror att jobben är centrala 2014, måste de nog ladda upp med rätt mycket skarpare förslag än hittills. Särskilt som konjunkturen kommer att förbättras: under valrörelsen kommer Anders Borg att kunna säga att jobben kommer. Och ha rätt.

Förhoppningar inför partiledardebatten

Att hoppas på inför kvällens partiledardebatt i Agenda:

-Att det utstrålar någon slags lagkänsla om Stefan, Gustav och Jonas. Att den rödgröna kostymen kommer att bli mer lössittande än 2010 är helt klart, men det är naivt att tro att Alliansen inte fortfarande måste matchas med ett lika tydligt regeringsalternativ på vänstersidan. Det måste innan valrörelsen startar 2014 finnas en ram, en avsiktsförklaring, ett löfte, en metod - någonting som gör det troligt inför väljarna att vi kan regera tillsammans. Stefan Löfven får gärna avhålla sig från att markera mot Vänsterpartiet i fråga om "stabila offentliga finanser" när Reinfeldt kommer med den attacken.

-Att Centerns, Folkpartiets och KD:s kräftgång i opinionen bäddar för en vilja att profilera sig och sätta lojaliteten med Alliansen i andra hand.

-Att de som säger att studiomöblering inte spelar någon roll får rätt. Agendaredaktionen verkar ha framhärdat i att dialog med de medverkande partierna är samma sak som att ge upp SVT:s självständighet. Risken är stor att Reinfeldt med bekymrad min kommer att göra en svepande gest med armen minst en gång under kvällen och tilltala de "fyra" partierna i "oppositionen".

-Att Stefan Löfven kan debattera.

-Att Jonas Sjöstedt inte säger ett ord om utrikespolitik eller bostäder, utan pratar om frågor som människor tycker är politiskt centrala. Ämnesmässig triangulering är en framgångsfaktor för Vänsterpartiet. I valrörelsen 2010 bröts utvecklingen mot en all suddigare profil genom fokuset på centrala välfärdsfrågor. Vinstdrivande företag, vanvård och bortslumpning av gemensamma tillgångar har upprört många och kommer att fortsätta uppröra. Men då måste Jonas Sjöstedt hålla elden vid liv genom att våga klamra sig fast vid frågan. I februari hade V näst högst förtroende av alla partier i äldreomsorgsfrågan (Novus, pdf). Bygg vidare på den profilen.

-Att de rödgröna utnyttjar det faktum att alla är förbryllade över regeringens procykliska ekonomiska politik - att man inte lyfter ett finger för att motverka den prognosticerade 0-tillväxten 2012. Lars Calmfors, Swedbanks ekonomer, TCO, LO m fl. SEB:s chefekonom Robert Bergqvist sa för ett par veckor sedan att regeringen borde ta tillfället i akt och satsa mer strategiskt och långsiktigt: "Vi har aldrig haft så låga låneräntor för staten. I en omvärld som tvingas vara defensiv finns nu en möjlighet för Sverige att flytta fram sina positioner." Saco resonerar likadant.

-Att ingen debatterar med SD på SD:s planhalva, utan att för den skull ignorera dem alltför elakt. Deras dagordning är inte svaret på någonting, den finns det ingen anledning att slösa tid på att diskutera. Ett upprätthållande av Juholt-linjen, alltså, till skillnad från Mona Sahlins "ta debatten"-linje som förde in SD i riksdagen.

-Att de rödgröna gärna snyggt avvisar den förväntade attacken om att driva en "bidragslinje", men samtidigt går på offensiven. Vilka bidrag är det som regeringen har problem med? Det blir ett obehagligt politiskt klimat när alla politiska partier tävlar om att distansera sig från att folk får bidrag när de behöver. Transfereringssystemet gör Sverige mänskligare och jämlikare. Det bästa med a-kassan är trots allt inte att den "inte är ett bidrag". Vi kan försvara den på ett bättre sätt.

Tankar efter kongressen

Vänsterpartiets kongress är slut för flera dagar sedan, men tål att analyseras lite till.

Ombuden ägde kongressen. Alla euforiska blogginlägg från hemvändande deltagare bär syn för sägen. Kadaverdisciplinen var, som Katarina Barrling konstaterar, långt borta. Partiledningen åkte på rejält med stryk. Det tolkar en del som ett sundhetstecken i ett folkrörelseparti. Kanske det. Det berodde nog också på en dåligt samordnad och förberedd partistyrelse. Inget ombud var särskilt lättimponerat. Och det är naturligt. Ingen partiledning som för sitt parti ner mot 4-procentsspärren gör det med bibehållen auktoritet.

Inte heller partiets en gång så tongivande parlamentariker hade något att säga till om. I skuggan av krympande inflytande ute i kommuner och landsting, färre uppdrag och lägre partistöd, var det lättare att den här gången få igenom motionerna om partiskatt och om rotering på uppdrag. 

Tyvärr innebär den svaga partistyrelseinsatsen att man lämnar över en del problem i knät på den nya partiledningen, både svårhanterade ställningstaganden (förbud mot bemanningsföretag) och resursödande programarbeten.

Även partistyrelsevalet visade att förnyelse är eftertraktat: ett par gamla ringrävar fick riktigt låga röstetal. Aron Etzler blir för övrigt svår att gå förbi som ny partisekreterare efter det tredje högsta röstetalet. Den uttalade konkurrenten Mia Sydow Mölleby klarade sig med knapp nöd in i styrelsen över huvud taget. Sånt spelar roll. Ska spela roll.

Valberedningens presentation av sitt partistyrelseförslag gjorde det tydligt att man måste ha mutat in ett tydligt ämne för att komma ifråga. Man ska vara facklig, kunna klimatfrågorna, kunna välfärdsfrågor, vara en skarp feminist och så vidare. Bra så, men glöm inte bort den breda politiska klokheten. Det är inget lag till Vi i femman vi sätter ihop. Jag skulle gärna sett till exempel Jöran Fagerlund och Nooshi Dadgostar i styrelsen, bara på ren klipskhet. För att inte tala om Stig Henriksson, om han kandiderat.

Den avgående partistyrelsens största försyndelse var den misslyckade förpackningen av strategidokumentet. Man lyckades varken förklara vad exakt det var för något (spretigt och ett mischmasch, tyckte ombuden) eller anslå en ton som gjorde texten politiskt möjlig i partiet. Samtidigt känns det som ett svaghetstecken att ombuden bara slog ifrån sig de "negativa" skrivningarna om partikulturen. Kanske var många ombud alltför färska partimedlemmar för att förstå vad Framtidskommissionens korthuggna text syftade på. (Mycket tyder på det, med tanke på hur många som faktiskt skrattade åt det uråldriga skämtet om trängselavgift i mitten i svensk politik.)

Argumentets primat och schyssta tag i debatterna är Vänsterpartiets adelsmärke jämfört med andra partier. Det blir tydligt på kongresserna. En del av partikulturen som är mer destruktiv är den järnhårda viljan att alltid driva allting vi tycker. Inget dokument är så litet att vi inte kan stoppa in ytterligare en fråga i det. På varje kongress stormar ombud talarstolen och lipar om att deras hjärtefråga inte finns med. Det är förräderi att inte alltid skriva om allt. Förr eller senare måste vi ha en riktigt grundlig diskussion om det där. Och gärna slå fast följande:

Ett partis politik består inte bara av det som finns nedtecknat.

Vi ändrar inte åsikt i en fråga genom att inte tala om den.

Ingen tänkande människa tror att vi har övergett dem genom att inte tala om dem varje gång vi visar oss.

Genom att någon gång prioritera ned min hjärtefråga kan jag en annan gång få den framprioriterad. Om allting alltid ska vara med, syns ingen fråga. Och Vänsterpartiet förblir ett av riksdagens luddigaste partier. Det bästa för att åstadkomma konkret förändring i min hjärtefråga är förstås att Vänsterpartiet tar makten. Så fokus på det senare gynnar i slutänden också min fråga.

Jonas Sjöstedt var en ganska nervös och stel debuttalare. Brandtal är inte hans bästa gren när han går in i sin nya roll. Han var inte ens särskilt bra på att få "anden att ta kött", för att citera Stig-Björn Ljunggren om en av partiets stora utmaningar. Men han kommer att utvecklas, med ett mer varierat anslag och personligare tilltal.

Stärkt av att så gott som alla politiska journalister spår att han kommer att lyfta partiet, körde han också lite ad lib och föreslog rådslag om det rödgröna samarbetet innan 2014. Knappast förankrat någonstans, och kanske en fingervisning om en partiledare som vill ha en friare roll.

Temat om att snegla mindre på sossarna - som Sjöstedt återkommit till ett par gånger - är svårbegripligt. Vänsterpartiet agerar knappast osjälvständigt idag. I rent strategiskt avseende är det alldeles självklart att Socialdemokraterna är det parti som det är viktigast att ha ett genomtänkt förhållningssätt till. Det är det enda partiet som har någorlunda många väljare som kan tänka sig att gå till Vänsterpartiet (c:a 20% har V som näst bästa parti). Det är också det parti som tog en tredjedel av våra väljare 2006, och ytterligare en femtedel 2010.

Hursomhelst är Sjöstedts mandat urstarkt efter kongressen (röstsiffrorna tyder på uppslutning också från dem som eventuellt ser honom som misstänkt högeravvikare). Den "öppna processen" är ju en riskabel strategi, eftersom den kan göra helt offentligt att en ny partiledare inte ens är förstavalet hos majoriteten av medlemmarna. (Racet mellan Vänsterpartiets fyra ursprungliga kandidater hade ju kunnat sluta 25-25-25-25 i en första röstomgång.) Det slapp vi nu, tack vare att Sjöstedt var så given. Men det var inget slutgiltigt bevis för den öppna processens överlägsenhet.

De glada minerna efter kongressen är berättigade på flera sätt. Det var länge sedan det rapporterades så mycket om politik från en Vänsterpartikongress. Jonas Sjöstedt har kommit ut suveränt i media. Sociala medier ägdes av vänsterpartister i några dagar. Stämningen är klart peppig. Och då ska man komma ihåg att det enda kravet många politiska partier har på en kongress är att man inte ska klösa ögonen ur varandra.

Några fler vänsterpartister om kongressen: Erik Edwardson, Jöran Fagerlund, Rosa Lundmark, Fredrich Legnemark, Karl Johan Rahm, Homo Politicus, Kaj Raving.

Förnyarna har vunnit! Eller förlorat.

Dagens Nyheters ledare om Vänsterpartiet: "Förnyarna har antingen lämnat partiet, eller själva blivit traditionalister".

Ulf Kristofferson, TV4: "Med valet av Jonas Sjöstedt har förnyarna inom Vänsterpartiet tagit makten."

Båda analytikerna har självklart en 75-100 papp i månaden för sina insikter i svensk politik.

Bästa valet!

Grattis Jonas Sjöstedt till jordskredssegern!

Copy and paste från ett tidigare inlägg:

Jonas Sjöstedt har en nästan unikt stark popularitet bland väljare både till höger och vänster, politiska såväl som apolitiska. Lågmäld charm, ett resonerande sätt, artig men skarp, lugn men engagerad. Och precis som en Göran Persson på sin tid har han förstått att det bästa övertaget du kan få i en politiska debatt är att vara extremt påläst.

Det finns svart på vitt på populariteten: i valet 2010 valde var tredje vänsterpartiväljare i Västerbotten att kryssa Sjöstedt. I EU-parlamentsvalen tillhörde han alltid dem med flest personkryss. Och, nota bene: något kampanjande tror jag aldrig karln har ägnat sig åt.

Förutom hans längre erfarenhet, också från annat än politik - jag har aldrig gillat Fridoliniseringen av riksdagspartierna - måste det också vara Sjöstedt till fördel att han inte tillhört ledningen för Vänsterpartiet under de senaste årens kräftgång. Jag har skrivit tidigare att partikulturen borde bli mycket mer resultatorienterad. Sjöstedts konkurrenter har alla redan haft stora chanser att påverka partiets utveckling positivt utan att lyckas särskilt bra.

Slutligen: i en central strategisk fråga har Sjöstedt det enda rimliga svaret. Det måste finnas någon typ av rödgrönt alternativ 2014, åtminstone i form av en tydlig ram eller avsiktsförklaring. Inte detaljerat och färdigförhandlat till innehållet som 2010, men ett papper som visar väljarna att det finns en samlad opposition. Det spelar ingen roll hur tråkigt vi tycker det är att göra upp med fisliberala sossar: det mediala-politiska landskapet är nu en gång så, att det är extremt fokuserat på vem som kommer klara av att regera med vem. Mats Knutson kommer ägna månader enbart åt att hitta skiljelinjer mellan oppositionens partiledare. Det måste finnas ett löfte från de rödgröna partierna att de själva är hundra procent övertygade om att det kommer att gå jättebra. Att man visar att man har en metod kan räcka.

Allt annat än att försöka lägga grunden för en rödgrön samling 2014 tycker jag är ganska ogenomtänkt radikalism. Det har klangbotten i partiet efter 2010, visst. Men erfarenheten från då måste leda till en smartare strategi - inte att vi bara struntar i skiten.

(Om valet av Sjöstedt i DN, Expressen, Aftonbladet, GP, Ekot, Norran, Sydsvenskan, SvD, Västerbottens Folkblad.)

Vi är inte luddiga!

Vänsterpartikongressen, dag två.

Media fokuserar på valet av ny partiordförande idag. Av någon anledning, mer ospännande röstning finns väl inte. Men det är bra att diskussionen handlar om kampen om partiledarskapet (som ju förs på ett öppet och vänligt sätt jämfört med t ex hos KD). Många kongresser har skuggats av mycket tristare medierapportering.

Beslutet att avslå motionerna om delat ledarskap igår var klokt, av tidigare redovisade skäl.

Behandlingen av strategidokumentet visar att det är svårt att förena klokhet med pedagogik. Partistyrelsens förslag var en ärlig och hård beskrivning av dagens partikultur. Uppenbarligen uppfattade ombuden dokumentet som en slags anklagelseakt: redaktionskommittén har satts i arbete med att göra strategin mer positiv, i rent språklig mening. Stycket om partiets tilltal ströks helt, eftersom ingen ville kännas vid att någon vänsterpartist någonsin skulle ha uttryckt sig luddigt eller verklighetsfrånvänt. Här hade alltså behövts bättre feeling från partistyrelsen. Framtidskommissionen kan knappast lastas för uppriktiga bedömningar av läget i partiet, med partistyrelsen hade behövt bearbeta dokumentet mer innan man skickade det vidare till kongressen. Om man hade velat få igenom det ograverat.

Jag tycker (liksom förut) att det är tveksamt om man ska lyfta frågor om våra arbetssätt till kongressnivån överhuvudtaget. Ett professionellt kommunikationsarbete kan inte vara förhandlingsbart i ett modernt parti. Hur ska man tolka avslaget på stycket om partiets tilltal? Om partistyrelsen ändå jobbar enligt andemeningen - vilket man givetvis kommer att göra - struntar man ju i kongressen. Och att undergräva kongressernas auktoritet genom att lägga fram förslag som inte kan avslås ska man försöka undvika.

Man kan ha olika motiv för att lägga fram förslag för en kongress: antingen att någonting är så principiellt viktigt att det måste föreläggas partiets högsta beslutande organ. Eller att man vill "få med sig" hela partiet för ett val av inriktning, genom diskussionen som föregår besluten och genom den automatiska auktoritet ett kongressbeslutat dokument får. Det är nog det senare synsättet partistyrelsen har haft. Frågan är - jag vet, det är lätt att vara efterklok - om man inte istället för att ta genvägen över kongressen, redan från början skulle ha satsat på uppslutning bakom strategidokumentet genom ett mer långsiktigt arbete ute i partiföreningar och distrikt, som en del i en organisatorisk upprustning.

Kongress!

Dags för Vänsterpartikongress! Bra debattartikel av Aron Etzler i SvD idag, bland annat om att ett vänsterparti faktiskt både kan lyckas och misslyckas utifrån samma objektiva läge. Det får vara slut på gnället om dåliga förutsättningar.

Samma tidnings stora inför-artikel är ett besök i Gällivare, där partiföreträdare istället lägger skulden på väljarna: "Tror alla att de kan bli sin egen lyckas smed?" Den attityden är helt säkert inte en framgångsväg. Väljare är intelligenta och röstar på de partier som de uppfattar kommer med relevanta svar på dagens problem.

Aftonbladet har en ledare som bland annat påpekar Vänsterpartiets egalitära partikultur.  Och så ska Jonas Sjöstedt ifrågasättas lite för att han bor på Östermalm. Som bekant är man ingen riktig vänstermänniska förrän man bor under presenning i en gränd.

På DI.se försvarar sig Sjöstedt med att det ändå är ett "straff att bo i Stockholm" överhuvudtaget. Onödigt taskigt kanske. Å andra sidan är det i de större städerna Vänsterpartiet går hyggligt just nu. I övriga landet håller det på att krympa ihop till en våt fläck, om man tittar i SCB:s senaste partisympatiundersökning. Och vad kan charma glesbygds- och småstadsborna mer än ett anti-Stockholm-utspel? (Jag är också från landet. Och jag är charmad.)

Expressen försöker lite valhänt utmåla arbetstidsfrågan som en "splittring".

Delat ledarskap är dagens stora fråga, och i dagens Flamman skriver Åsa Brunius och Tobias Smedberg en artikel som är för Sjöstedt och Ulla Andersson i toppen. Jag tycker att kongressen ska rösta nej till att ändra stadgarna, som jag har skrivit om här. Om man tittar på Kent Asps studie av partiledarna i media i valrörelsen 2010 framgår det med all önskvärd tydlighet att man inte får dubbelt så mycket partiledarskap med dubbelt så många partiledare. Lars Ohly syntes lika mycket som Maria Wetterstrand och Peter Eriksson tillsammans.

I den frågan har jag för övrigt den tvivelaktiga äran att vara överens med Sydsvenskans ledarredaktion.

Vi ska också komma ihåg att två nya partiledare tar mycket längre tid att göra kända än en ensam. SOM-institutets data om partiledarkännedom visar att det tog dubbelt så lång tid för Wetterstrand och Eriksson att göra sig kända än de andra partiledarna som kom nya på 00-talet. Jag tycker inte vi har tid med det. Partiet har viktigare uppgifter framför sig.

Ett sista viktigt argument mot delat ledarskap, och nu saxar jag från min egen kommentar i ett tidigare inlägg: Ett partiledarskap är inte bara att vara en taltratt, det är också ett förtroendeuppdrag. Det är en del av det förtroendeuppdraget att ibland tvingas lägga linjen på volley. Det ansvaret innehas - och bör innehas - av en ensam person. Annars är det upplagt för gnissel, ängslighet och otydlighet. The bucket stops here. Jag menar inte att en partiledare ska kunna ändra partiets grundläggande politik framför en tevekamera. Men hitta snabba svar på oväntade frågor, att uttala förtroende eller ta avstånd, att skoja bort en fråga eller ta den på allvar. Allt sådant riskerar att skära sig när det är två personer inblandade.

Och nej, vi kan inte jämföra med hur Sveriges minst granskade parti har klarat sig med sin modell.

Sjöstedt kan själv!

Delat ledarskap - vad vore egentligen naturligare för just Vänsterpartiet? Medlemmarna har ju just den egalitära synen på ledarskap: om det ska utövas alls, ska det utövas kollektivt. Betydelsen av partiledarens person tonas gärna ned, inte bara för att vifta bort Lars Ohlys bottenplaceringar i popularitetsmätningar utan också därför att det är helt korrekt enligt de senaste decenniernas valforskning.

Dessutom finns det ju traditioner: Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti valde aldrig, som en politisk markering efter utbrytningen ur SAP, någon partiledare på sin första kongress utan föresatte sig att ha ett kollektivt ledarskap.

Och Miljöpartiet har väl nyss visat att det går att göra succé även om man är två?

Jag har faktiskt tilltalats av idén.

Men: Miljöpartiet gjorde åtta misslyckade eller mediokra riksdagsval med delat ledarskap innan det nionde lyckade, 2010. Dessutom har de ofta varit starkare i kommunpolitiken än på riksplanet, vilket i alla fall inte är ett argument för språkrörsmodellen. Och partiet har diskuterat att skrota den, så sent som inför kongressen 2002 då Peter Eriksson och Maria Wetterstrand valdes. Förtroendet hos de egna väljarna för 90-talets partiledning var lägre än hos alla andra partier.

Att gå på andras erfarenheter är med andra ord rätt svajigt. Modellen med enskilt partiledarskap har ju i stort sett oinskränkt världsherravälde. Ska vi ha en modell med delat ledarskap, så bygger det på att vi vågar språnget ut i rätt okänd terräng.

Och misstanken finns, att opinionen för delat ledarskap finns där tack vare att vi just inför kongressen 2012 har en trio (f d kvartett) mycket kompetenta och sympatiska partiledarkandidater. Men en stadgeändring måste hålla också för tider när urvalet är mer påvert. Gör vi stadgeändringen måste vi acceptera en situation där vi tvingas välja en populär kandidat med massivt stöd och en "nummer två" som aldrig skulle ha blivit partiledare om det bara varit fråga om att välja en person. Detta ojämlika par ska då bilda en jämlik ledarduo.

Modellen med två ledare förutsätter jämnstyrka, och att personerna kompletterar varandra i något mer avseende än att de är kvinna och man. Det gör att man egentligen skulle vilja tillämpa ledarmodellen "bakvänt": använda den när det faktiskt finns ett sådant par - men inte annars. (Den modellen skulle man förstås kunna tänka sig: att ha stadgar som bara säger att partiet kan välja en eller två ordförande, och helt enkelt röstar om hur många man ska ha varje gång det är dags att välja.)

Det tyngsta skälet för att ha bara en partiledare tycker jag är tydligheten i partiets kommunikation. Massmedia avkräver partiledarna många svar varje dag, och har dessutom gjort det till en särskild sport att hitta inkonsekvenser i det sagda. "Så här sa ni då, men nu säger ni så här!" Såg ni partiledarutfrågningarna i SVT inför förra valet? Pepprade med den typen av journalistik. Konsekvens och tydlighet är politiska kungsdygder idag, och om det är ett helvete att klara av Mats Knutson som ensam partiledare så begriper jag inte hur man ska kunna koordinera sig om man är två. Partistyrelsen luftar samma tvivel i sitt välformulerade svar på motionerna om delat ledarskap.

Att det på något sätt skulle vara feministiskt att förespråka två istället för en på alla åtråvärda positioner kan vi väl bara avfärda som larvigt? Om vi inför delat ledarskap kommer vi ju lika ofta att hamna i situationer där en briljant kvinna ska behöva dras med en inkompetent man, bara för att stadgan sa att de skulle vara två - hade det inte varit mer feministiskt att låta henne leda själv i så fall? Att säga att delat ledarskap är ofeministiskt (användbart argument det där) känns för övrigt lika knasigt. I ett parti där en kvinna riskerar att bli en sidekick i en ledarduo, riskerar det naturligtvis också att aldrig bli några ensamma kvinnliga partiledare valda. (Erik Edwardson bemöter den typen av argumentation här.)

Homo Politicus har fokuserat på representation och delad börda i sitt argument för delat ledarskap, d v s det som också är Jonas Sjöstedts linje. Både partistyrelsen och Thaher Pelaseyed argumenterar bra emot.

Bördan vi talar om är väl i första hand pressen att prestera, våndan - att vakna kallsvettig med ett ryck dagen innan en ny gallup? I timmar räknat kan inte skillnaden bli stor. Även vid ett delat ledarskap förutsätter jag att partiets främsta företrädare är tillgängliga 24 timmar om dygnet. Och argumentet att få idag är beredda att axla en så tung roll faller väl platt till marken när inte mindre än fyra personer visade sig vara ivriga som vårystra kalvar?

Representationsargumentet har jag också svårt för. Tanken är alltså att väljarna tilltalas av partiledare som de delar grundläggande egenskaper med. Jag tycker inte att valdata backar upp det där. VPK var som starkast i Sacogrupperna när det leddes av en murare. Vi hade oändligt mycket fler manliga LO-röster när partiet leddes av en kvinnlig socionom. Argumentet riskerar att framställa väljarna som lite lättledda och mekaniska, när vi egentligen vet att de är kunniga, insatta och röstar på politik, efter övertygelse. Om man ser ideologiska bevekelsegrunder hos sig själv, ska man ha mycket på fötterna innan man tillskriver majoriteten av väljarna ett helt annat synsätt.

Återstår att se om det blir ett argument i kongressdebatten att Sjöstedt ju säger att han vill ha ytterligare en person vid sin sida. Hoppas inte. För just där tror jag faktiskt inte på honom.

Det blir Sjöstedt

Idag kommer Vänsterpartiets valberedning att föreslå Jonas Sjöstedt som ny partiledare. Av det enkla skälet att de inte kan gå emot det stora stöd han har.

Och Sjöstedt är bäst. Politiska skillnader finns kanske, men de har mindre betydelse: en politiker som kliver in i rollen som partiledare gör det alltid med förutsättningen att han eller hon nu är representant för en kongress och ett program, inte bara för sig själv. Se bara på hur Mona Sahlin lyckades bedriva rätt skarp vänsterretorik under sin tid som partiledare, trots att hon själv är långt mycket mer höger.

Sjöstedt måste istället bli partiledare framför allt eftersom min mamma tycker att han verkar så sympatisk.

Det vill säga: han har en nästan unikt stark popularitet bland väljare både till höger och vänster, politiska såväl som apolitiska. Lågmäld charm, ett resonerande sätt, artig men skarp, lugn men engagerad. Och precis som en Göran Persson på sin tid har han förstått att det bästa övertaget du kan få i en politiska debatt är att vara extremt påläst.

Det finns svart på vitt på populariteten: i valet 2010 valde var tredje vänsterpartiväljare i Västerbotten att kryssa Sjöstedt. I EU-parlamentsvalen tillhörde han alltid dem med flest personkryss. Och, nota bene: något kampanjande tror jag aldrig karln har ägnat sig åt.

Förutom hans längre erfarenhet, också från annat än politik - jag har aldrig gillat Fridoliniseringen av riksdagspartierna - måste det också vara Sjöstedt till fördel att han inte tillhört ledningen för Vänsterpartiet under de senaste årens kräftgång. Jag har skrivit tidigare att partikulturen borde bli mycket mer resultatorienterad. Sjöstedts konkurrenter har alla redan haft stora chanser att påverka partiets utveckling positivt utan att lyckas särskilt bra.

Slutligen: i en central strategisk fråga har Sjöstedt det enda rimliga svaret. Det måste finnas någon typ av rödgrönt alternativ 2014, åtminstone i form av en tydlig ram eller avsiktsförklaring. Inte detaljerat och färdigförhandlat till innehållet som 2010, men ett papper som visar väljarna att det finns en samlad opposition. Det spelar ingen roll hur tråkigt vi tycker det är att göra upp med fisliberala sossar: det mediala-politiska landskapet är nu en gång så, att det är extremt fokuserat på vem som kommer klara av att regera med vem. Mats Knutsson kommer ägna månader enbart åt att hitta skiljelinjer mellan oppositionens partiledare. Det måste finnas ett löfte från de rödgröna partierna att de själva är hundra procent övertygade om att det kommer att gå jättebra. Att man visar att man har en metod kan räcka.

Allt annat än att försöka lägga grunden för en rödgrön samling 2014 tycker jag är ganska ogenomtänkt radikalism. Det har klangbotten i partiet efter 2010, visst. Men erfarenheten från då måste leda till en smartare strategi - inte att vi bara struntar i skiten.

Aktuella artiklar om Sjöstedt i SvD, SvD, Folkbladet, Västerbottens-Kuriren, Aftonbladet.