Valet avgörs av de frågor S ser till att det handlar om

Det finns ingen farligare dogm för Socialdemokraterna än den att man vinner val genom att ha högst förtroende i grenen "ekonomi". Farlig om man vill vinna val, och i synnerhet farlig för den som vill se ett någorlunda radikalt SAP framöver.

Den senaste tidens utspel om budgetunderskott från S får Erik Wahlin i Affärsvärlden att skriva följande:

"Socialdemokraternas finansministerkandidat Magdalena Andersson har uppenbarligen förstått att förtroendet för statsminister Reinfeldt och finansminister Borgs ekonomiska politik är den pelare som de måste angripa och välta för att störta alliansen."

Det är uppenbart att han har rätt åtminstone i att det är så s-ledningen resonerar. I senaste Fokus bidrar Claes Lönegård med något som ser ut som ett empiriskt stöd: när S har vunnit ekonomifrågan, har de vunnit valen. När M har vunnit ekonomifrågan, har de vunnit valen. Så ser sambandet ut sedan 1982 åtminstone. Siffrorna är hämtade från Henrik Oscarssons och Sören Holmbergs "Nya svenska väljare".

Det finns minst tre invändningar mot att det verkligen är ett så tydligt samband:

1. Väljarna säger (för det mesta) att svensk ekonomi inte är någon tung fråga när de väljer parti. Det är istället välfärdsfrågorna och jobben. Någon gång en sakfråga: miljön eller löntagarfonderna. Just nu toppar sjukvården, 76 procent anger den frågan jämfört med 55 procent som nämner Sveriges ekonomi (enligt Novus).

2. Valsegrarna som Fokusartikeln beskriver är bara valsegrar i den meningen att S eller M fick talmannens uppdrag att bilda regering - bland "valsegrarna" ingår till exempel S nioprocentiga ras i valet 1998. Om man istället går in och jämför övertaget i ekonomiskt förtroende med de faktiska valresultaten för S och M ställda i relation till varandra, framträder ett mycket svagare samband, särskilt under perioden 1982-1998. Då vann S valen med stabil marginal, samtidigt som övertaget i ekonomiskt förtroende växlade stort. Till exempel gav +4 i ekonomi 1982 en segermarginal gentemot M på 22 procentenheter. När förtroendet för Kjell-Olof Feldt gav ett ekonomi-övertag på +27 sex år senare, var segermarginalen bara marginellt högre (25 procentenheter).

3. Från början av 2012 till början av 2014 har M tappat nära tio procentenheter i opinionen. Andelen som tycker att de har bäst politik för landets ekonomi har bara gått från 34 till 31 procent under samma period. S har ökat sitt förtroende att sköta landets ekonomi (lite grand) från 2012 och framåt - men har samtidigt tappat någon procentenhet i opinionsstöd. Sambandet är nästan totalt frånvarande även på opinionsmätningar mellan valen.

Förutom detta, är det vansinne att tro att val avgörs av någon enkel formel. Sveriges ekonomiska läge, och förmågan att förbättra det, blir ibland viktigare än annars på grund av omständigheterna - som efter krisen i början av 90-talet. Och det är naturligtvis viktigt på en väldigt grundläggande nivå att väljarna tror att arbetarrörelsens partier kan räkna. Men det kommer förmodligen aldrig att vara den huvudsakliga drivkraften bakom att rösta på varken S eller V. Som jag har skrivit tidigare är det inpräntat i vår arvsmassa att höger hör ihop med pengar, företag och räknenissar. Det behöver inte vara dåligt för vänstern - för med det får man också att högern uppfattas som hårdare och mindre omhändertagande och solidariska.

Om det var uteslutande "the economy, stupid" som gällde skulle det förstås inte var hållbart för småpartierna att bara enstaka procentenheter tycker att de är bäst på det. Men olika väljare har olika bevekelsegrunder. För Miljöpartiet spelar det ingen roll att bara 1 procent av väljarna tycker att de är bäst på ekonomi: de kan ändå vara Sveriges tredje största parti, för deras väljare är oroliga för klimatet. Borde Gustaf Fridolin börja fokusera mer på ekonomisk politik? Det skulle knappast någon strateg säga.

På samma sätt är min utgångspunkt att S gynnas om debatten handlar om deras starkaste frågor - välfärden och jobben. Idén att man ska gå in och vinna även sin svagaste fråga - för att liksom sakna svaga punkter - bygger på en föreställning om att väljarna går igenom partierna med något slags besiktningsprotokoll i händerna. Men partierna är ju mycket aktivare gentemot väljarna än så: Moderaterna hade ett massivt övertag i ekonomifrågan 2010 därför att de ville prata om ekonomi. De lyckades också höja frågan i väljarnas medvetande jämfört med 2006. Om S-ledningen tänker att frågan "är" viktig för folk (vilket alltså är tveksamt) bygger det på en misstro till den egna opinionsbildande förmågan - att man har gett upp försöken att hålla sin svagaste fråga borta från dagordningen. Valkampanjer handlar lika mycket om en fajt om vad som diskuteras. Är man bara inriktad på att vinna "det som diskuteras" har man försatt sig i en farlig situation.

Det är sant - och det är förstås delvis det som S hänger upp sig på - att just de som bytte från de rödgröna till alliansen i valet 2010 angav "ekonomin" som ett viktigt skäl. Men det betyder fortfarande inget annat än att Moderaterna fick in rätt fråga i marginalväljarnas medvetande. Och det betyder inte att samma väljare måste vinnas tillbaka just på ekonomifrågan. Gamla debatter är gamla debatter. Det kanske är deras oro för hur trygga barnen är i skolan som är mest strategisk att möta i kommunikationen 2014?

Slutligen: arbetarrörelsens partier ska inte försöka vinna i grenen "ekonomi" genom att tänka på ekonomi lika snävt som en borgare - budgetar, räntor, inflation. Det är tvärtom ett villkor för överlevnad på lång sikt att vänstern får folk att förstå att välfärdsfrågorna också är ekonomi. Att en anständig a-kassa och bra dagis också är god ekonomisk hushållning. Tror väljarna att ekonomi handlar om att vara den bästa kamreren, då har de ju redan Anders Borg. Det tragiska är att skrapar man på den socialdemokratiska strategin så hittar man förstås de som gärna väljer bort att prata om de starka korten därför att de inte vill att S ska vara bra på gemensam välfärd och som vill att essensen i vara sosse ska vara att man vill ha ordning och reda i ekonomin. En intern högerlinje - som gärna sprider vidare tesen att ekonomin alltid är nyckeln till valseger.