2011-12-21

Mer om nordkoreanska tårar

Benjamin Katzeff Silberstein skriver bra i SvD idag på samma tema som jag igår: att de nordkoreanska tårar som många tror är på låtsas (med en gevärspipa i ryggen) också måste förstås utifrån vad vanliga nordkoreaner tycker sig uppleva, efter att hela sitt liv ha dränkts i propaganda.

(Följ Benjamin på Twitter, där han skriver jättebra och initierat om Nordkorea just nu: @benjaminkatzeff)

För att ytterligare understryka mitt resonemang från igår: diktaturer vilar på ett mycket intrikat system av belöningar och bestraffningar, i stor och liten skala. Populärkulturen och den politiska debatten handlar nästan uteslutande om bestraffningarna i stor skala (avrättningar, arbetsläger). Det leder till begränsad förståelse av systemen. Man ska nog gå till skönlitteraturen för att få klart för sig bredden av uppfinningsrikedom hos en enpartistat: Huset vid kajen av Jurij Trifonov eller Arbats barn av Anatolij Rybakov till exempel.

Den stora paradoxen är att den bärande beståndsdelen i förtryckarsystem inte är eländet, utan lyckan. Om inte regimerna ständigt kunde vifta med förhoppningen om ett bättre liv skulle de inte bli långlivade. Och jag menar inte löften som aldrig infrias: jag menar att det är just den reella chansen till lycka inom systemet - bättre materiell välfärd, större relativ frihet - som splittrar de förtryckta och skapar lydnad.

2011-12-19

Gillade någon Kim Jong-Il?


Det florerar många missförstånd om hur diktaturer fungerar.

Ett är att de bara vilar på naket våld och tvång. Men det skulle vara helt omöjligt att hålla samman ett sådant samhälle. Alla diktatorer behöver någon typ av realpolitisk maktbas: en stor grupp människor som vinner materiellt på att stödja den sittande regimen. (I Nordkorea partiapparaten och militären, till exempel. Och de är inte få.)

Dessutom behövs föreställningen om ett inre eller yttre hot mot nationen, som skapar en solidaritet med regimen i åtminstone ett avseende. Utsikten att få fortsätta leva – varken mer eller mindre – knyts till den som sitter på våldsmonopolet. (Det är därför imperialism, militära interventioner, fungerar så dåligt: människor i hela världen verkar innerligt hata att andra ska komma och berätta hur de ska ha det. "Det kanske är en diktatur, men det är vår diktatur.")

För de tredje behöver alla typer av belöningssystem knytas till lojaliteten med regimen, så att en medborgare inte kan uppnå framgång utan att spela spelet, utan att hamna i tacksamhetsskuld gentemot regimen. Livet i en diktatur är inte bara elände – då skulle de bli kortlivade. Tvärtom: varje dag finns det massor med fördelar att vinna för den enskilde medborgaren genom att vara lojal. Om hon går på en regimvänlig demonstration idag, kanske befordringen skyndas på. Om hon avstår från att delta i kollegernas protestbrev, kommer sonen att få sitt stipendium. Diktaturer är pepprade med incitament till lojalitet, nästan alltid materiella vinster som man knappast kan klandra människor för att försöka uppnå.

Dessutom, utanpå detta, förstås: propagandans makt. Det är troligt att många nordkoreaner är genuint ledsna över att Kim Il Sung har dött – skulle inte propagandaapparaten ha gjort ett ganska dåligt jobb om det inte var så?

Paradoxen är att mittfåremedier och liberala tyckare i samma andetag kan säga att diktaturer har enorma propagandaapparater och att det inte finns något folkligt stöd för dem, att makten bara bygger på naket våld. Alla försök att påverka människor att tro att de lever i den bästa av världar skulle alltså vara pengar i sjön. Inte en jävel gick på det.

Men hallå: människor i gemen behöver inte mycket hjälp på traven för att förtrycka sig själva. Jag läser i en morgontidning om ortodoxa judinnor i USA som frivilligt går med på köns-apartheid: de måste trängas på de bakre sätena i bussen – männen sitter där fram. Hör i samma veva en intervju i radio med en amerikansk arbetare som lägger hela ansvaret för att han är arbetslös på sig själv. Sådant är ju samhället, säger han. Det är bara att bita ihop.

Och då talar vi ändå om propaganda som verkar i västliga demokratier, med sin mångfald av alternativa, lätt tillgängliga, röster. I mer slutna stater är den rimligaste utgångspunkten att de enorma propagandaapparaterna faktiskt leder till att många som lever under förtryck faktiskt bär på en förskönad bild av verkligheten. Det funkade ju till och med på östtyskarna, trots att de fick in västtyska tevekanaler. Det funkade på jugoslaverna, trots att de fick resa utomlands.

Om det inte skapades en förskönad bild kan man lita på att propagandan skulle upphöra. Även envåldshärskare tänker på kostnadseffektivitet.

Självklart finns det ett folkligt stöd för Bashar al-Assad, självklart fanns det det för Khadaffi och självklart fanns det det för Kim Jong-Il. Frammanipulerat, skapat, konstgjort, visst – men ett stöd. All analys av främmande stater blir helt obegriplig om man inte förstår det. I SVT:s och Sveriges radios studior sitter alla alltid som levande frågetecken. Hur kan den och den sitta kvar? Varför faller han inte – han är ju avskydd av alla? Ingen fattar något. Eller är de rädda för att den som kan redogöra för hur olika förtryckarsystem skapat stöd för sig själva ska bli anklagad för att ursäkta dem?

2011-12-15

Statsministerns tvättmaskin

Vår statsminister är en enkel man. Man hade kunnat tro att det fina med att bo i Sagerska huset, nu när renoveringen är klar, är att kunna dra sig tillbaka till det engelska rökrummet med dess fiskbensparkett, eller mysa vid öppna spisen i rokokosalongen, eller bara njuta av utsikten över Norrström.

Nä. Fredrik Reinfeldt är mest nöjd med att ha fått ”en ordentlig tvättmaskin”.

Där ska han nu sitta bland högarna med färgat och vitt, tugga på en falukorv och läsa Camilla Läckberg och vara precis så där vanlig som han föreställer sig att vanliga svenskar är.

Vanlighet är en tillgång i modernt politiskt liv, visst. Det håller inte att göra som Hjalmar Branting en gång gjorde – ta droskan direkt från talarstolen på Första maj till Operabaren. (Ingen brydde sig stort. Politiken var viktigare än livsstilen. Tänk er!)

Men Reinfeldts misstag är att tro att vanligt folk inte skulle ha förmåga att njuta av livets goda, om de finge chansen. De skulle raskt byta ut falukorven mot något flådigare. Och de skulle skryta om sin fiskbensparkett.

Därför, Fredrik, tycker vi inte att du är härligt vanlig. Vi tycker att du är otacksam, och att det hade blivit billigare för alla om vi stoppat in den där tvättmaskinen i en femrummare i Fittja istället.

Det finns trots allt bara två sätt att förhålla sig till privilegier: avstå från dem – eller utnyttja dem.



2011-12-13

Främlingsfientlige Juholt

Kampanjen för att kleta främlingsfientlighet på Håkan Juholt måste ändå kallas just kampanj. Den är inte planerad och styrd av någon, men temat plockas upp av snart sagt alla med en fientlig inställning till socialdemokraterna och dess nuvarande ledning. Anledning till att kampanjen har startat är förstås regeringens beroende av Sverigedemokraterna som stödparti. Då blir det viktigare att skramla om engagemang mot rasism (nej, det är ingen slump att Niklas Orrenius fick en intervju om just det, just nu) och anklaga sossarna för det man själv håller på med. Med dagens kvalitet på den politiska journalistiken funkar det där sista ganska bra. Då handlar det nämligen om att man anklagar varandra för någonting, och då behöver inte de politiska journalisterna ta reda på hur det ligger till i verkligen utan kan nöja sig med att på sin höjd metarapportera om bråk och käbbel och beställa in en vaniljmunk till i riksdagskaféet.

Juholts fiender inom partiet har också sett att det är en framkomlig väg att mumla om att partiledaren är rasist. Maryam Yazdanfar blev apolletterad av Juholt som utskottsordförande, vilket snabbt fick Mats Knutson att sitta i Aktuellt och säga att Juholt "har anklagats för att rensa ut personer med utomeuropeisk bakgrund".Yazdanfar har förstås inte haft tillräckligt med heder i kroppen för att protestera mot den beskrivningen. Anklagelsen - som är ett klassiskt exempel på hur journalister faktiskt inte har någon anklagande att hänvisa till, bara detta "det har sagts" eller "det finns ju en kritik att" (läs: vi läste andra politiska journalister som påstod...) - anklagelsen lever kvar, idag när Juholt hade träff med riksdagsjournalisterna fick han enligt Niklas Svensson frågan:

"Det finns kritik mot partiet om att det inte finns någon med utomeuropeisk bakgrund i partiet. Är det viktigt?"

Felsägningen eller felskrivningen är symptomatisk för stämningen.

(Det här är ju också en klassiker från 24 november: jämför DN:s rubriksättning med vad Jimmie Åkesson faktiskt säger.)

Devrim Mavi har för sin del presterat en vidrig text i senaste numret av Arena, med den ännu vidrigare rubriken "Juholt in - invandrarna ut" (!). Här argumenterar hon bland annat för att det faktum att vi har ett regeringsparti som har förespråkar språktester och värderingskurser för invandrare inte är någonting jämfört med att ett s-kommunalråd en gång hade ett dåligt förslag som ingen annan i partiet gillade.

Juholt har enligt Mavi "undvikit att förklara var han står" i integrations- och diskrimineringfrågor. Hon introducerar därmed en helt ny tankefigur: att alla partiets program och motioner ska anses upphävda när en ny partiledare tar över. Inget uttalande - ingen politik. Får man lite blygt föreslå att så länge Juholt inte säger något annat i en viss fråga så kan man utgå från att han är socialdemokrat även där?

Mavi: "Håkan Juholt tog inte öppet avstånd från SD:s politik i sina första stora tal." Men snälla - kan du ha generositeten att betrakta karln som socialdemokrat? Och är det tillåtet att inte sätta SD i centrum för alla politiska samtal i Sverige idag? Devrim Mavis omhuldade Mona Sahlin "tog debatten" - och SD gjorde succéartad entré i riksdagen. I det läget kanske Mavi och andra kunde vara något mer ödmjuka inför alternativa strategier gentemot Sverigedemokraterna.

Och som slutkläm: "Moderaterna är tydliga, de har markerat med skärpa mot det SD står för."Det räcker alltså med att Fredrik Reinfeldt darrar med underläppen i ett reportage, så är Devrim Mavi nöjd. Att Fredrik personligen "djupt ogillar" (oj, vilken skärpa) främlingsfientlighet. Vilken politik regeringen för spelar ingen roll, eller att Moderaternas väljare ofta delar Sverigedemokratväljarnas åsikter, eller att Moderaternas regeringsmakt bygger på SD:s stöd. Huvudsaken är att statsministern "ogillar" främlingsfientlighet.

Kampanjen är hur som helst tragisk att se. Framför allt eftersom tydligheten i Moderaternas och anti-Juholtfalangens strategier gör så många journalister till sådana pinsamt stora nyttiga idioter.

Vad bidde det?

När framtidskommissionen i Vänsterpartiet presenterade sitt förslag till framtidsstrategi för partistyrelsen i våras, bestod denna enbart av slutsatser och rekommendationer, inte någon analys av nuläget. Vi som var lika intresserade av det grundjobbet som av handlingsrekommendationerna - och som sa att allt verkade rätt tunt - blev ombedda att vänta på den slutrapport som nu släppts.

Tyvärr är slutrapporten inte alls av karaktären att den bidrar med bakgrund och argument till de förslag som redan är kända. Många punkter i strategidokumentet nämns inte ens i slutrapporten.

De enskildheter som diskuteras känns kloka och genomtänkta, även om man önskar att kommissionen kunnat redogöra en smula för sina data. Vad sa egentligen enkätsvaren, vad innebär det att ett problem är vanligt eller ofta förekommande, vilka var de vanligaste åsikterna på mötena som arrangerats? Vi ska - säger texten - kapitalisera på "mångas frustration över bankvinster, privatiseringsskandaler och fusk". Är många frustrerade över det? Hur många? Visst, man kan inte sätta siffror på all beskrivning av samhällsutvecklingen, men det hade gett mer tyngd åt rapporten att här och där visa att man faktiskt har koll på vad som rör sig i svenskarnas huvuden.

Den största besvikelsen med rapporten är vad som inte tas upp. Kommissionen har till exempel valt att inte diskutera vare sig de centrala partikansliernas funktionssätt eller partistyrelsens val av strategier. Politisk kommunikation sägs det mycket lite om. Inte heller ett ord om hur viktiga roller som partiledarens eller partisekreterarens har fungerat de senaste åren. Det är helt enkelt en rapport som är rätt lojal med partiets centrala institutioner. Lojaliteten är lite förvånande med tanke på att kommissionen hämtats utifrån - partistyrelsens syfte med det måste rimligen ha varit att blotta halsarna en smula.

Det var nödvändigt att prioritera, motiverar kommissionen sin tystnad om viktiga områden. Jovisst. Men ni prioriterade att skriva ett stycke om kommun- och landstingsdagarna. Om vänsterns framtid blir mörk eller ljus hänger verkligen inte på hur de arrangeras.

Radarn har helt enkelt varit inställd på rätt marknära spaning: mycket inom givna ramar, mycket i närtid, mycket på förädling av befintligt arbete. Och av Lars Ohlys löfte om att "vända på varenda sten" blev det inte så mycket. Kommissionen vrednågra stenar.

Hela den kommande kongressdebatten bygger nu plötsligt på en väldigt rudimentär analys av nuläget. Av en sådan här kommission hade jag förväntat mig en självständig bild av vilka partiets största tillkortakommanden varit - vilka som verkligen spelat roll - och hur man ska komma till rätta med dem. Utifrån det hade man kunnat bygga en verklig strategi (gjort vägval). Nu sitter vi istället med ett smörgåsbord av förbättringar som alla låter vettiga - men vilka är viktiga? Vilka är nycklar för att vi ska växa och börja vinna val igen?

Ord spelar uppenbarligen roll. De som bestämde att det skulle heta framtidskommission istället för kriskommission fick som de ville: lite fokus på krisen, mycket fokus på framtiden. Jag upptäcker att jag skrev så här den 10 oktober förra året:

"Namnet [på kommissionen] oroar mig: det bästa sättet att begrava sina misstag oanalyserade är att säga sig vilja diskutera 'framtiden'. Det brukar bli mycket fluffiga diskussioner. Hoppas istället att alla deltagare är inställda på att gräva ner sig riktigt djupt i det som varit. När ska man det, om inte efter ett val?"

De av kommissionens medlemmar som jag känner är väldigt begåvade politiska aktivister och analytiker, som jag har stor respekt för. Problemet med deras arbete är heller inte att de säger dumma saker, utan att de har siktat lite för lågt och begränsat sig för mycket. Jag tror att det hade kunnat bli riktigt intressant om de hade vågat ha högre ambitioner.

Ett annat spår jag saknar är en formel för en framgångsrik vänster, varken mer eller mindre. Vad är essensen i ett framgångsrikt socialistiskt parti? Vilka slutsatser drar vi om egna framgångs- och nedgångsperioder i historien och hur ser det ut i omvärlden? Mellan raderna tycks kommissionen hamna på ståndpunkten att en vänsterlinje som tydligt skiljer ut sig från alternativen är det som vinner val. Men är det verkligen så? Nog har en del partier vunnit val fastän de gått mot den politiska mitten och spätt ut radikalismen? Det är inte bra, det är vi överens om. Men är det alltid en förlorarstrategi i politiska val? Knappast. Även i val med minimala skillnader mellan partierna vinner några, och några förlorar.

För att ha kunna formulera en strategi måste vi rimligen först ha klart för oss vad det är som gör politiska rörelser framgångsrika. (Eller i alla fall ha en avancerad gissning.)

Det är också först med en sådan måttstock som vi kan se de avgörande misstagen i det förgångna.

Jag tror inte att framtidskommissionen har börjat i den änden. De rekommenderar oss att studera mera, organisera effektivare kongresser och bli bättre på att tjäna egna pengar. Men det är knappast vår okunnighet och våra stökiga kongresser som har lett in oss i partiets värsta kris på tjugo år. Och vår fattigdom är väl konstant. Återigen: ett smörgåsbord av förbättringar. Men ingen vet om någon förbättring är viktigare än den andra.

Precis som i strategidokumentet tröstar också framtidskommissionen den sittande partiledningen med att läget varit skitdåligt - nyliberala vindar och sånt. (En klassiker i vänsterpartistiska utvärderingar. Vi ser sällan faktorerna som talar för oss.)

Men ingen kräver att Vänsterpartiet ska förbättra förutsättningarna, bara att vi ska nå vår fulla potential som parti - givet förutsättningarna.

Frågan är inte: Hur mycket talar emot oss?

Snarare: Vilka samhällsförändringar måste vi bli bättre på att hantera?


Absolut, strukturerna är till syvende och sist avgörande, men i ett arbete som syftar till att vässa en politisk organisation börjar det intressanta först när pratat klart om begränsningarna. Då återstår fortfarande många frågor:

-Är det alltid omöjligt för ett socialistisk parti att utgöra regeringsunderlag och växa, eller kunde vi ha agerat smartare mellan 1998 och 2006? (Istället för att bara konstatera att det blev svårt.)

-Varför fungerade oppositionspolitiken i valrörelsen 1998 men inte 2010? (Istället för att bara konstatera att vi var bra i opposition 1998.)

-Hur hade vi kunnat bidra till att förknippa partiet bättre med någon sakfråga, givet att våra motspelare är borgerliga medier? (Istället för att bara säga att det är svårt att nå ut.)

-Var borde vi som fattig organisation ha lagt våra resurser för att få ut maximalt resultat? (Istället för att bara säga att vi borde vara rikare.)

The bottom line: partiet hade mått bra av en grundligare, elakare och mer fokuserad analys av våra tillkortakommanden. Konstruktiva och framåtsyftande förslag behöver man också, men utan den första rannsakningen hänger de tyvärr lite i luften.

2011-12-11

Vad en folkpartist inte kan säga

Birgitta Ohlsson presenterade i veckan regeringens nya "handlingsplan för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism". Pdf här.

Till Svenska Dagbladet säger Ohlsson att hon inte vill "peka ut om det är någon av de grupperna som utgör ett större hot".

Det där är Nyamko Sabunis gamla linje, att jämställa höger- och vänsterextremt våld, trots att det i regeringens eget utredningsunderlag, BRÅ-rapporten "Våldsam politisk extremism" från 2009, framgår att det bara är högerextremister som har begått mord och dråp under den undersökta perioden 1999-2009. Högerextremisternas vanligaste brott är till yttermera visso "brott mot liv och hälsa" och hets mot folkgrupp. Vänsterextremisternas vanligaste brott är "brott mot allmän ordning" och skadegörelse.

Frågan måste alltså ställas igen:

Varför är det så viktigt för Folkpartiet att höger- och vänsterextremister är lika våldsamma?

Varför är det omöjligt för en folkpartiminister att säga det som står i statens egna utredningar: att det är högerextremismen som utgör det ojämförligt största hotet mot människors liv och hälsa i Sverige idag?

Hur är det möjligt att en folkpartiminister inte kan läsa innantill och se att den enda rörelse som har ett program för att avskaffa demokrati och mänskliga rättigheter är den högerextrema?

Det är svårt att befria sig från tanken att högern under 2000-talet har vidgat definitionerna av extremism för att diskussionen inte enbart ska handla om den egna sidans våld. Som ett slags akt av solidaritet med allting med prefixet "höger". Så länge kålsuparretoriken inte får någon annan förklaring kan man faktiskt inte förstå den på annat sätt.

(DN skriver ledare på ämnet idag, för övrigt.)


2011-12-10

Det blir Sjöstedt

Idag kommer Vänsterpartiets valberedning att föreslå Jonas Sjöstedt som ny partiledare. Av det enkla skälet att de inte kan gå emot det stora stöd han har.

Och Sjöstedt är bäst. Politiska skillnader finns kanske, men de har mindre betydelse: en politiker som kliver in i rollen som partiledare gör det alltid med förutsättningen att han eller hon nu är representant för en kongress och ett program, inte bara för sig själv. Se bara på hur Mona Sahlin lyckades bedriva rätt skarp vänsterretorik under sin tid som partiledare, trots att hon själv är långt mycket mer höger.

Sjöstedt måste istället bli partiledare framför allt eftersom min mamma tycker att han verkar så sympatisk.

Det vill säga: han har en nästan unikt stark popularitet bland väljare både till höger och vänster, politiska såväl som apolitiska. Lågmäld charm, ett resonerande sätt, artig men skarp, lugn men engagerad. Och precis som en Göran Persson på sin tid har han förstått att det bästa övertaget du kan få i en politiska debatt är att vara extremt påläst.

Det finns svart på vitt på populariteten: i valet 2010 valde var tredje vänsterpartiväljare i Västerbotten att kryssa Sjöstedt. I EU-parlamentsvalen tillhörde han alltid dem med flest personkryss. Och, nota bene: något kampanjande tror jag aldrig karln har ägnat sig åt.

Förutom hans längre erfarenhet, också från annat än politik - jag har aldrig gillat Fridoliniseringen av riksdagspartierna - måste det också vara Sjöstedt till fördel att han inte tillhört ledningen för Vänsterpartiet under de senaste årens kräftgång. Jag har skrivit tidigare att partikulturen borde bli mycket mer resultatorienterad. Sjöstedts konkurrenter har alla redan haft stora chanser att påverka partiets utveckling positivt utan att lyckas särskilt bra.

Slutligen: i en central strategisk fråga har Sjöstedt det enda rimliga svaret. Det måste finnas någon typ av rödgrönt alternativ 2014, åtminstone i form av en tydlig ram eller avsiktsförklaring. Inte detaljerat och färdigförhandlat till innehållet som 2010, men ett papper som visar väljarna att det finns en samlad opposition. Det spelar ingen roll hur tråkigt vi tycker det är att göra upp med fisliberala sossar: det mediala-politiska landskapet är nu en gång så, att det är extremt fokuserat på vem som kommer klara av att regera med vem. Mats Knutsson kommer ägna månader enbart åt att hitta skiljelinjer mellan oppositionens partiledare. Det måste finnas ett löfte från de rödgröna partierna att de själva är hundra procent övertygade om att det kommer att gå jättebra. Att man visar att man har en metod kan räcka.

Allt annat än att försöka lägga grunden för en rödgrön samling 2014 tycker jag är ganska ogenomtänkt radikalism. Det har klangbotten i partiet efter 2010, visst. Men erfarenheten från då måste leda till en smartare strategi - inte att vi bara struntar i skiten.

Aktuella artiklar om Sjöstedt i SvD, SvD, Folkbladet, Västerbottens-Kuriren, Aftonbladet.Länk

2011-12-09

Vem tar hand om medelklassen?

Den svenska tjänstemannen har ont i magen. Sjukskrivningarna på grund av stress ökar. På 8 av 10 arbetsplatser arbetar man övertid regelbundet, enligt Unionens nya arbetsmiljöbarometer. Många känner sig tvingade att öppna jobbmail på fritiden. Medelklassen har floder av problem, men det finns ingen politisk kraft som fångar upp dem. Regeringen är upptagen med låtsasproblem – skatter och sådant. Och vänstern verkade tröttna på själva medelklassen när den tröttnade på medelklassens låtsasproblem. Vänsterpartiet har många medlemmar i TCO- och Sacoleden, men man utnyttjar inte det för att skapa en insiktsfull, radikal tjänstemannapolitik. Som om man inte trodde att världens en gång rödaste medelklass kunde bli det igen, om någon tog den på allvar.

(Ledarstick publicerat i Flamman 8 december)

De har råd! De har råd!

I förra avtalsrörelsen var det omöjligt med löneökningar, eftersom det nyss varit kris. Nu är det omöjligt med löneökningar, eftersom det kommer en kris. Svenskt Näringsliv är bra på att anpassa argumenten, annat kan man inte säga. Fackens linje är riktig: att låsa lönerna i förebyggande syfte vore vansinne. Och hur dystert ser företagen egentligen på framtiden? 2012 planerar de 30 största börsbolagen aktieutdelningar på totalt 144 miljarder. Det låter trots allt ganska glatt.

(Ledarstick publicerat i Flamman 8 december)

Det långa drevet

Det finns inga spärrar för hur man kan skriva om politiska utspel från Håkan Juholt nu. En slags hämnd för att han inte hade vett att avsluta bostadsdrevet med att avgå, får man tro.

Expressen kallar förslaget om mobiltelefoni i hela landet för en dundertabbe, trots att han egentligen bara säger att lagen om elektronisk kommunikation ska efterlevas (läs den själva). Maria Crofts i DN citerar "branschfolk" och förfasas över att projektet skulle kosta 30 miljarder. Ja, "branschfolk" - det är väl bland annat de som skulle tvingas betala? Som att bygga en analys av sexköpslagen på ett samtal med de största torskarna.

Och sedan när blev 30 miljarder - om siffran nu stämmer, den kommer säkerligen inte från någon förespråkare av förslaget - en astronomisk summa i nationalekonomiska sammanhang? När staten sålde delar av Telia fick man 60 miljarder rakt ner i fickan.

Det lilla kotteriet av borgerliga lattejournalister har dessutom missat att kritiken mot dåligt mobilnät är utbredd och högljudd ute i landet. Enbart den som tror att Sverige slutar vid Stockholms tullar kan tro att förslaget om mobiltäckning till alla hushåll har uppstått i Håkan Juholts egen hjärna.

I hatkampanjen mot Juholt ingår nu också att säga att han har pudlat i frågan, fastän han bara tycks ha förklarat för de som spelar idioter att det inte handlar om att kunna nås när man är på fjälltur vid norska gränsen. Men det är väl det som är "landet" för Niklas Svensson - en fjälltur i påsk. Det bor väl ingen där ute?

2011-11-14

Reformera eller reparera

Inom kort hålls upprättelseceremonin för de vanvårdade fosterhemsbarnen. Och alla ska få ersättning. Det är bra. Men det sätt att se på orättvisor som ligger bakom ”upprättelsen” oroar också. Istället för politik: rättssak. Istället för reformer: enskilt skadestånd.

Omsorgsminister Maria Larsson gjorde ett ganska sympatiskt försök att argumentera för att det bästa svaret på gamla missförhållanden är en bättre politik för dagens barn och ungdomar. Så som politik alltid sett ut tidigare: med framsteget i centrum. Att lägga resurser på att ställa det förgångna tillrätta är ett val i en annan riktning.

(Ledarstick publicerat i Flamman 10 november)

Som Hitler

En av den härskande dumliberalismens doktriner är att det är antisemitism att jämföra Israels politik med Nazitysklands. Alla andra länder måste tåla jämförelsen – fråga bara Carl Bildt, som ju hedrade Ryssland med en nazi-jämförelse under Georgienkriget 2008.

Gina Dirawi, nyss utsedd till programledare för Melodifestivalen, var senast att göra misstaget att i ilska över israeliska illdåd drämma till med det värsta hon känner till. Så måste sådana jämförelser förstås. Det är inte konstigt att vi väger nutida företeelser mot det mörkaste vi känner till, mäter avståndet från ondskans bortre gräns. Palme gjorde det under Hanoibombningarna 1972. Dumliberalerna borde satsa på att begripa upprördheten istället.

(Ledarstick publicerat i Flamman 10 november)

2011-11-02

Hatar sossar kvinnor?

Jag undrar om inte Jenny Madestam måste börja prioritera bort en del mediemedverkan. Nu hasplar hon ur sig snart sagt vad som helst överallt. Klar Stigbjörn-varning.

I senaste numret av Chefstidningen uttalar hon sig om bristen på kvinnor i svensk politik, och i synnerhet på framträdande positioner:

"En förklaring är Socialdemokraterna. Det är de som har regerat och de som har möjlighet att få fram en kvinna som statsminister. Även om de säger sig vara ett feministiskt parti och jobba för jämställdhet så finns det en oerhörd hierarki, som i alla partier, och också en extrem kollektivism, vilket socialdemokratin delvis bygger på. Den här kollektivismen innebär att individer inte får utrymme, till exempel kvinnor som är duktiga."

Jisses!

Man brukar kritisera nationalekonomin för att vara modellbunden och alltför ointresserad av empiri. Här har vi ett bra exempel på att statsvetenskap kan vara likadan. Madestam har en jättefin förklaring till att kvinnor inte kommer fram inom socialdemokratin. Men det håller ju inte för minsta konfrontation med verkligheten.

-Historiskt finns det mycket små skillnader när man tittar på andelen kvinnliga statsråd i borgerliga och socialdemokratiska regeringar. (Och inom parentes sagt: vad då "det är de som har regerat"? Lägg av. Har man doktorerat måste man väl först ha läst A-kursen? Borgarna satt i regering under kriget, större delen av 50-talet, hade stort inflytande under lotteririksdagen 73-76, tog över till 1982, hade en parentes 1991-94 och sitter nu sedan fem år tillbaka.)

-Det första kvinnliga statsrådet var en socialdemokrat, Karin Kock. Överraskande nog - för Madestams tes - valde sedan inte Gunnar Hedlund att ta in någon kvinna i regeringen 1951-57, utan det dröjde tills 1976 innan vi fick den första högerkvinnan på en statsrådstaburett. Då hade socialdemokratin hunnit ha en hel bukett.

-Den första helt jämställda regeringen utsågs av Ingvar Carlsson 1994.

-Danmarks första kvinnliga statsminister är socialdemokrat. Norges första kvinnliga statsminister var socialdemokrat. Finlands första kvinnliga statsminister var centerpartist. Inga överväldigande bevis för att borgarna är särskilt ivriga att lyfta fram kvinnor. Och de har haft chanser.

-Socialdemokraterna hade Mona Sahlin som statsministerkandidat 2010. Det dominerande borgerliga partiet har aldrig varit i närheten av att lansera en kvinnlig statsministerkandidat. Kvinnor har bara fått leda småpartier som centern och folkpartiet.

-De enda nuvarande partier som aldrig haft en kvinnlig partiledare är högerpartier: Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Fick Madestam någon slags formerande hallelujaupplevelse när Karin Söder valdes till Sveriges första kvinnliga partiledare på centerstämman 1986, som är svår att släppa? För något annat exempel på hur borgerligheten gått i bräschen är svårt att hitta. (Detta legendariska, framgångsrika partiledarskap som inspirerade en hel generation svenska kvinnor under - ett helt år.)

Stringensen i Madestams teoribygge kan väl också ifrågasättas. Kollektivism eller inte så måste ju företrädare utses: SAP har aldrig letts av något slags hippie-stormöte. Och att kollektivismen skulle kväva just kvinnliga individer känns som en darrig tes.

För övrigt borde Madestam läsa Lars Trägårdhs och Henrik Berggrens utmärkta Är svensken människa? där de på ett förtjänstfullt sätt visar hur svenska välfärdsreformer alltid syftat till individuell autonomi och oberoende. "Kollektivismen" förstådd som en våt filt av gemenskapstvång existerar mest på MUF-kurser.

Ja, kvinnor har länge motarbetats inom de politiska partierna, också inom socialdemokratin. Men påståendet att det särskilt är socialdemokraternas fel är veckans i särklass sämst underbyggda påstående.

2011-10-22

Ofantliga sektorn (m)

Alliansen startar nya myndigheter i rasande fart. Bara sedan 2008 har över 50 nya bildats. Visst, en del försvinner också, men utan de stora domstolsnedläggningarna 2010 hade nettot varit en klar ökning av antalet myndigheter. Det är slående hur lite den borgerliga fiendskapen mot staten syns i praktiken. När man ska regera landet märker man att även högerpolitik måste administreras. I synnerhet högerpolitik, faktiskt. För med avregleringar följer också ett större behov av tillsyn, kontroll och bevakning av de nya marknaderna. Färskaste exemplet: myndigheten Vårdanalys, som ska granska vården ur ett patientperspektiv. Nya problem, ny byråkrati.

(Ledarstick publicerat i Flamman 13 oktober.)

2011-10-20

Om redaktionen på Agenda

SVT:s ledning har en tendens att se statskontroll i varje argument från politiskt håll. ”Vi är public service, vi behöver inte lyssna på någon”, är den ständiga undertonen. Helt riktigt: ni behöver inte. Men ni får. Redaktionen för Agenda kunde haft större ödmjukhet inför det helt nya politiska landskapet: på ena sidan en regering, på andra sidan en opposition där tre inte vill ta i den fjärde med tång. Partierna har till yttermera visso ingen skyldighet att ställa upp i SVT. SVT har däremot en skyldighet att spegla den svenska politiska debatten. Misslyckandet är helt och hållet deras.

(Ledarstick publicerat i Flamman 13 oktober.)

Råd till landsorganisationen

LO ska satsa 150 miljoner på stöd till ny vänstermedia. Det finns många uppmaningar att skicka med. Se för det första till att satsningen blir politiskt bred, både åt vänster och höger. Bara att förse en utbildad journalist med tid och resurser är radikalt i sig – särskilt under en höst då svensk dagspress tvingas på stora sparpaket. Vidare: överskatta inte nätmedier och tyckarjournalistik. En bra grävande reporter är värd minst fem aldrig så hårdslående bloggare. Och till sist: lägg ned det märkliga kravet på ”självförsörjning”. Det är ju en utopi redan för majoriteten av mainstreammedier.

(Ledarstick publicerat i Flamman 13 oktober.)

Hurra, Anders Borg har lyssnat!

Anders Borg säger sig nu vilja stoppa flykten av vårdföretagens vinster till skatteparadis. Sajten Alliansfritt Sverige säger: det tror vi inte på/det skulle du sagt förut/det tycker ni inte egentligen. Jag har sagt det förut: Den där reaktionen är symptomatisk för en vänster som inte har en aning om hur man bedriver opinionsarbete.

Vänsterpartiet och andra har ju drivit frågan om skattepengarna som hamnar i skatteparadis i flera år. Anders Borgs löfte att se över frågan är en framgång. Nästa steg är att få honom att stå vid sitt ord, att konkretisera sina löften, att hålla frågan levande. Men uttalandet från finansministern är en så sjuhelvetes mycket bättre grund att stå på än den tidigare tystnaden. Det är inte hyckleri när man har tvingat någon att ta över ens verklighetsbeskrivning. Det var ju det vi ville.

Hur inbillar sig vissa delar av vänstern att opinionsarbete egentligen går till, i typfallet?

Att man kämpar i motvind år efter år med ensamma plakat på Sergels torg - och så plötsligt rasslar det till och man får igenom alla sina krav på en gång?

Förändring drivs igenom steg för steg, och det är inte ofta man själv som håller i beslutsklubban. Att inte ta vara på en reträtt bara för att den görs av motståndarna är vansinnigt. Att kalla reträtten ett framsteg handlar inte på något sätt om att applådera Borg. Det är ju det egna opinionsarbetet som har tvingat fram den. Med Alliansfritt Sveriges inställning kommer vi att fortsätta vara usla på att fira våra framgångar.

2011-10-14

Våga bygga Juholt långsiktigt

Är Socialdemokraterna världens lataste parti?

Hos de interna kritikerna (de som inte bara drivs av fiendskap, som Maryam Yazdanfar) mot Juholt skymtar en längtan efter en nystart med en helt obefläckad ordförande: att få börja om och göra rätt, och den här gången, nu äntligen, utan snedsteg. Det där är världens lataste inställning. Politik handlar om att gräva sig upp ur skit, få ny hälld över sig, och gräva sig upp igen. Att bara klicka på "omstart"-knappen så fort det blåser motvind är ingen hållbar strategi. Det finns inget lättare än att fantisera om att allt ska bli så mycket bättre nästa gång. I verkligheten måste man orka bygga ett parti långsiktigt.

Det går fortfarande att göra med Juholt, dels eftersom allt i skrivande stund talar för att inget fel - än mindre brott - har begåtts, dels eftersom väljare bryr sig om politik. Personliga affärer må uppröra oss, men hur många låter det påverka hur vi röstar? Valforskningen är i alla fall enig om att det har minimal betydelse. Och det ligger inte ett så litet mått av väljarförakt i hur politiska journalister, statsvetare och proffstyckare analyserar effekterna av en sådan här affär: själva skulle de naturligtvis aldrig gå till valurnan 2014 och rösta enbart styrda av Juholtaffären 2011 det är alltid någon annan som ska bli så in i grunden påverkad av 160 000 återbetalda kronor.

Palme hade aldrig överlevt ens Fåröincidenten 1967 om man haft lika dåligt självförtroende i SAP då som nu.

Jag upprörs också av "det här tar vi på firman"-inställningen hos Juholt, men det upprör mig inte tillnärmelsevis lika mycket som det faktum att vi aldrig diskuterar några väsentligheter i svensk offentlighet. Politik ska avgöras av politik, inte av affärer. Det är jättebra att media nosar upp affärer, men det är väljare och medborgare som måste få avgöra hur allvarliga affärerna är. I dagsläget sköter media även den biten åt oss. Det tror jag fler och fler börjar tröttna på, och har drevet inte avsatt Juholt idag, så tror jag att hetsen kommer att ifrågasättas mer och mer. Särskilt som grundtipset är att åklagaren strax meddelar att han droppar hela caset.

2011-10-13

Vänsterpartiet tjuter med vargarna

Så billigt och dåligt av Vänsterpartiet.

Mitt under pågående drev mot Juholt publicerade Lars Ohly igår en debattartikel i Aftonbladet om "bidragsfusk" bland ledande politiker. Ohly nämnde inte Juholt med namn, men begrep såklart i vilket sammanhang artikeln skulle publiceras. Aftonbladets ingress presenterade debatten som aktualiserad av Juholts "bostadsfusk".

Vänsterpartiet har alltså dels bestämt sig för att Juholt är en fuskare, dels bestämt sig för att vara med och tjäna lite politiska poäng på grillningen av S-ledaren.

Fusk eller inte är fortfarande uppe till debatt, till exempel genom Erik Berg här.

Men Vänsterpartiet vill vara med och tjuta med vargarna. Ser man inte att 1) relationerna inom oppositionen skadas på en fråga som på intet sätt handlar om Vänsterpartiets to die for-politik, 2) man spelar med i en mediahets som inga progressiva krafter någonsin kan vilja gynna, oavsett vad som gäller i sakfrågan, och 3) man är med och maler ner ett partiledare som rimligen bara kan ersättas av någon från socialdemokratins högerfalang?

Det är så otroligt futtigt. Och naivt: nästa gång är det vår tur. Arbetarrörelsen har värderingar om jämlikhet och rättvisa, och det är hyckleriet som är bränslet i många av de här skandalerna, inte misstagen i sig. Vi kommer alltid att drabbas värre än borgarna. Det är lite naivt att tro att det enda svaret är att sluta göra fel.

Juholtdrevet

Mycket viktig läsning om Juholtaffären signerad Viktor Tullgren finns här. Det fanns inga klara regler, det finns ingenting som tyder på att Juholt har försökt dölja några verkliga förhållanden - och riksdagsförvaltningen har gått in och ändrat sina informationstexter om boendeersättning mitt under brinnande mediadrev.

Kajsa Ekis Ekman skriver bra i DN i dag också, om drevet (finns inte på nätet): den psykos som innebär att kritiken hela tiden måste "växa", även om det kräver att man upphöjer obskyra kommunalråd till "ledande socialdemokrater" eller korshänvisar till andra mediers spaltmeter i ämnet. Och aldrig är väl en populist som Lotta Gröning, en liberal som Jonas Morian eller en hangaround som Stigbjörn Ljunggren så mycket socialdemokrater som när media vill ha "röster från tunga socialdemokrater". Kunde ni inte ha visat er socialdemokratiska tyngd när det gällde att driva socialdemokratisk politik någon gång, typ i senaste valrörelsen?

I jakten på kritiker blir frågor om bakomliggande intressen förstås raskt överhoppade: nämen vad konstigt att Maryam Yazdanfar kritiserar Juholt - hon som blev avpolletterad som utskottsordförande av honom! Nej, nu är också hennes petning en del av drevet: i gårdagens Aktuellt sa Mats Knutsson att Juholt "anklagas [eller har anklagats, har inte hunnit nagelfara citatet] för att rensa ut personer med utomeuropeisk bakgrund". Han är rasist också! Alla spärrar släpper: journalisternas klassintressen slår ut i full blom. Det värsta av allt är nästan att det skiner igenom hur roligt redaktionerna tycker att det här är: vilken story! Vilka rubriker! Nya avslöjanden! Och ju mer trycksvärta man använder, desto tyngre investerar man i Juholts fall - det blir omöjligt att vända, att låta det lugna ner sig, att det inte blir "värre minut för minut" som Ulf Kristofferson sa i TV4 igår.

Och allt detta samtidigt som vi istället skulle behöva diskutera Socialdemokraternas bedrövliga skuggbudget, den som slog fast att Juholts (briljanta) retorik under våren och sommaren inte på något sätt motsvaras av någon ambition att göra realpolitisk skillnad gentemot regeringen. De minsta skillnaderna i modern politisk historia ska saluföras av den hårdaste antikapitalistiska retorikern sedan Palme eller Carlsson. Det är onekligen en ny form av triangulering. Men väljarna är smartare än så.

Samtidigt hör jag en del vänsterpartister som luftar en viss förhoppning om att utrymmet för V ska öka med ett förborgerligat SAP. Ja, om ambitionen är att ha två jämnstora röda partier i evig opposition. När väljare blir besvikna på sina partier kliver de inte bara glatt över till ett annat: människor desillusioneras och passiviseras. Och skulle Vänsterpartiet på något sätt räcka till som radikal motkraft i samhällsdebatten idag? Det vore förödande om Socialdemokraterna bröts ned som organisation och politiskt alternativ.

2011-10-08

Konstigt utspel mot Ilmar Reepalu

Ilmar Reepalus förslag om återkallningsbara medborgarskap igår var förstås horribelt (och skulle kräva att 2:a kapitlet, 7:e paragrafen i Regeringsformen upphävdes). Förutom detta och allt allt annat, så bemöttes utspelet också ganska klumpigt av talespersoner för andra partier, inklusive Vänsterpartiets Christina Höj Larsen som menade att "Socialdemokraterna" kom med ett "populistiskt förslag som spelar rasismen i händerna" och att Reepalu "tar över" SD:s verklighetsbeskrivning.

Vad är det bästa sättet att få ett parti att börja försvara ett tokigt utspel från en enskild, lokal företrädare?

Att motståndarpartier kastar sig som hökar över den företrädaren och börjar råskälla.

Såväl Vänsterpartiet som andra partier hade möjlighet att ge den socialdemokratiska ledningen ett fönster att agera i genom att lugna sig lite med att anklaga "Socialdemokraterna" för att ligga bakom förslaget. Man borde till exempel ha noterat den kraftiga interna kritik som genast blossade upp. Sådan kritik kan lätt komma av sig om anklagelserna utifrån blir alltför hårda. Ingen vill sjunga med motståndaren.

Syftet med politiska uttalanden får inte bara vara att positionera sig, det måste också vara att - till exempel - påverka andra partier i rätt riktning. Det känns säkert jättebra för Höj Larsen att berätta hur dum i huvudet hon tycker Ilmar Reepalu är, men jag förväntar mig snarare att mina företrädare i riksdagen ska maximera vänsterpolitik. Om ett uttalande ens var nödvändigt - man kan verkligen ifrågasätta det - så borde det ha syftat till att bädda för ett avståndstagande från Juholt gällande det konkreta förslaget, inget annat. Nu gick det bra ändå till slut. Men inte tack vare Vänsterpartiet.

2011-09-27

Är Martin Hansson en hora?

Svensk fotbollspublik har en gigantisk hangup på domarna. I går ägnade till exempel större delen av Stockholms stadion en halvlek åt att ropa att Martin Hansson är en hora. (Ironiskt nog efter att något alibi intervjuats i paus om Djurgårdens arbete med "värdegrunden".)

Och ni vet hur det är: har publiken en gång känt sig illa behandlade av domaren, blir det vansinnesvrål efter varje kroppskontakt resten av matchen.

Visst, kalla Martin Hansson "hora". Det är inte vackert, men läktarkultur är sällan vackert, och okvädningsord är bara - ord.

Men är det särskilt roligt att titta på fotboll när man har all uppmärksamhet på matchfunktionärerna? När all ens energi går åt till att hitta, och reagera på, domarmissar? Jag menar inte alls att alternativet är den neutrale kulturjournalistens förnäma hängivenhet åt spelet med stort "s". Jag menar att även för den som är villig att dö för sin klubb måste det vara tråkigt att vara uppfylld med så mycket gråt och gnäll, och så lite passion.

För det är ju det de där apvrålen mot domaren är, decibeltalen till trots: gråt och gnäll. Domaren var dum, dum, dum och nu är det jättesynd om oss.

Publikens fixering vid domarna är mycket svensk - jag tror inte att den är lika stor i något annat land i Europa. Kanske handlar det om dåligt självförtroende, om 25:e-platsen på världsrankingen. Om Martin Hansson borde stekas i skärselden för att han blåser straff och utvisning med 40 minuter kvar att spela, då kan väl det bara bero på att matchen därmed anses körd? Om Djurgårdspubliken verkligen trott på sitt lag - verkligen trott på sitt lag - då hade inte domslutet varit skillnaden mellan liv och död.

Hänger Djurgårdens framgångar verkligen på en så skör tråd som ett eller två felbeslut av Martin Hansson? Då är det nog dags att börja bygga ett lag som håller för en genomsnittlig svensk domarinsats.

Och dessutom: hur kan man vara så in i helvete dum att man inte förstår att allt sånt där jämnar ut sig i längden?

2011-08-10

Tottenham

Upploppen i Storbritannien skapar reaktioner som är intressanta att fundera på. Jag vet inte säkert vad jag ska tycka. Någon har säkert redan skrivit en bra analys.

De första patetiska rapporterna i SVT beskrev upploppen som någon slags medveten protest mot polisens dödsskjutning; som om det fanns politik i upploppen. Det var redan uppenbart att folk som sket fullständigt i Mark Duggan bara hakade på och hade egna motiv för det de företog sig.

Nä, det är inte så där politik ser ut.

Men det faktum att man är en idiot betyder inte att man valt att vara en idiot.

Efter hand blev svenska medier och (vettiga) debattörer ganska snabba med att lyfta fram allmänna sociala orsaker (arbetslöshet, utanförskap, förlorat framtidshopp) som grogrunden för våldet. Det är ju sant. Samtidigt kan man inte låta bli att undra varför brottskategorin "förortskravaller" ska få sociala förklaringar, medan det alltid råder underskott på sådana förklaringar när det gäller annan kriminalitet. Det finns en social grogrund för enstaka mord också.

Man kunde önska sig bättre balans: spara lite av de sociala orsaksresonemangen i Tottenhamfallet till de mördare och våldtäktsmän som aldrig ses som en produkt av någonting annat än sin egen galenskap.

I orsaksförklaringen fattigdom-upplopp finns också en allför stor reduktionism som jag förstår att många i den skötsamma arbetarklassen kan irritera sig på. Nästan alla i utanförskap avstår från att sätta byggnader i brand. Tvärtom betalar man sina räkningar och hanterar sin frustration på lagliga sätt.

Fattigdom och utanförskap är bara en av förutsättningarna för upploppen. Om man ska prata vetenskapligt: en nödvändig men inte tillräcklig faktor. Det är enkelt att se att det inte uppstår kravaller överallt där det finns fattigdom.

Jag vill se fler förklaringar som pratar om kön, ungdom, avsaknad av civilsamhälle och politisk organisering. Myndigheternas klumpiga oförmåga att skapa respekt för sitt arbete. Eller så banala saker som sommarlov utan meningsfull sysselsättning.

I den alltför enkla sociala förklaringen finns också ett drag av de välbeställda klassernas rädsla för den våldsamma underklassen. "Det är så här det blir", typ. Eftersom man aldrig satt sin fot i en förort förstår man inte hur illa omtyckta de unga våldsamma männen är även i de områdena. Det är inte Tottenham som kravallar. Att se hela områden som homogena enheter känns som något som bara göra på stora geografiska och sociala avstånd - vare sig det är revolutionsromantisk vänster eller ignorant medieklass som uttalar sig.

2011-07-08

Reinfeldt - skogsfolkens man

Visst, "S sjunker i städerna", som DN har stort uppslaget idag. Sammanlagt 13 procentenheter i förra valet. I valet 2002 tappade Moderaterna 34 procentenheter i storstäderna, men jag kommer inte ihåg att några medier tolkade det som ett strukturellt-existensiellt problem. Problemet är att Socialdemokraternas förluster tolkas in i en bredare föreställning om industrisamhällets död och oundvikliga medelklassifiering. Medan Moderaternas tillbakagångar förklaras på ett politiskt plan.

Visst, "S sjunker i städerna", men de styr två av tre storstäder.

Alliansen backade i Stockholm 2010, rödgröna gick framåt. Varför minskar förtroendet för de borgerliga i storstan?

Och Moderaterna fick drygt fyra femtedelar av sina röster från landsbygden (eller vad man nu ska kalla Sverige utanför storstäderna). Töntigt, va?

DN skulle lika gärna kunna ställa frågan: Vad är hemligheten bakom Moderaternas succé i skogslänen? (Moderaterna ökade med sammanlagt 30 procentenheter i skogslänen 2010, medan S backade med 13 procentenheter.) Varför tilltalas inte de tystlåtna, inbundna bakåtsträvarna i glesbygden av S på samma sätt som de tilltalas av Fredrik Reinfeldt? Hur lyckades Moderaterna säkra valsegern genom det nya förtroendet hos skogarnas, älvarnas och gruvornas folk?

Nä, så går inte storyn såklart. Förlusterna hos den urbana, moderna medelklassen ska vara i fokus, så att sossarna framstår som riktigt mossiga.

De "vita fläckarna" (DN:s namn på områden där S har under 10 procent) är såklart ett problem. Men alla sådana fläckar beror huvudsakligen på en homogen klassammansättning, inte på politik. Sedan kan man har större eller mindre framgång ändå. S skulle inte ha behövt tappa från 32 till 19 procent i valkretsen Södermalm-Enskede, trots bostadsrättsombildningar och gentrifiering.

Det kan sossarna behöva fundera på. Men artikeln i DN är en del i en kampanj om deras storstadsproblem som börjar bli riktigt tröttsam. Tyvärr förstoras väl också problemen av de inom SAP som vill ha en mer högerinriktad agenda.

(För övrigt har Moderaterna nästan lika många "vita fläckar" i Malmö - 8 stycken mot Socialdemokraternas 10. Om man skulle sätta ribban vid 15 procents väljarstöd blir skillnaden inte heller stor: Moderaterna 29, Socialdemokraterna 34.)


2011-07-06

Lite strid skadar inte

Jonas Sjöstedt är nu definitivt öppen med att han ställer upp som motkandidat till Lars Ohly på nästa Vänsterpartikongress. Ohly pressas också av intern kritik. Inte ens verkställande utskottet backar upp honom längre, enligt Flamman.

Sjöstedt är en bra kandidat. Ohly har ju också uppmuntrat utmanare.

Internt suras det säkert över att partiets program i Almedalen överskuggas av en ordförandestrid. Ansvaret för det är dock lika mycket Ohlys. Han har valt att stanna och slåss för sin post trots motstånd. Inget fel i det. Men att medieagendan då blir som den blir är förutsägbart.

På lång sikt behöver knappast någon vara orolig för att en fajt om ordförandeposten "skadar" partiet. Jag kan inte komma på något historiskt exempel på ett parti som fått obotliga skador av en ordförandestrid. Människor uppfattar nog sånt här som en del av den politiska verkligheten.

Den politiska enigheten i Vänsterpartiet är så god att en persondiskussion knappast kommer att föra ner deltagarna i några politiska skyttegravar. Jag kan helt enkelt inte riktigt se vem som skulle hoppa ner i vilken skyttegrav tillsammans med vem.

En del tycker ändå att de här vändorna innebär att "personfrågorna" får för stort utrymme när vi borde diskutera politik.

Så låter det nästan alltid innan ett ordförandeval. I efterhand har samma personer som kritiserade personfokuset inga problem att understryka storheten hos en Sven Linderot eller en CH Hermansson.

Man måste heller inte alltid, som vore man Jan Myrdal, hitta grunden till alla problem i bondeståndets villkor i Habsburgska riket. Partiets problem idag är bara delvis strukturella och långsiktiga. Till lika stor del saggar vi på grund av en passiv ledning som inte - givet de strukturella problemen - lyckas lyfta partiet till sin dagspotential.

Det är riktigt att en partiledares personliga popularitet spelar en minimal roll för ett partis genomslag, enligt en lång tids data från statsvetarna i Göteborg. Men en partiledare kan fortfarande ha en politisk roll som är avgörande - först och främst förstås i hur han eller hon förmår att kommunicera partiets politik.

Lars Ohly har objektivt sett många förtjänster. Det var inte konstigt att han startade sin ordförandeperiod med massivt stöd inifrån. Men han är en förlorande partiledare. Det har ätit sig in i hans varumärke, och jag tror tyvärr inte att det går att reparera.

Man måste också ibland vara skoningslöst resultatorienterad och kunna säga: "Du har gjort ett bra jobb, men det ger inte resultat. Vi vet inte varför, men vi måste ge någon annan chansen."

Den kulturrevolutionen skulle jag för övrigt gärna se genomförd i hela partiet, även för anställd personal.

Och nej, otåligheten är inte något modernt påhitt. Det har inte förekommit i Vänsterpartiets historia sedan 1917 att någon ordförande lett partiet i två förlustval i rad. Förrän Lars Ohly.



2011-06-29

Amnå vs Lindberg

Mycket intressant för statsvetare och politiknördar just nu. Igår kom SOM-rapport nr 52 och svenska lärares attityd till kommunismens historia har behandlats i en ny avhandling. I går skrev också Erik Amnå med flera ett svar på DN Debatt angående ungas syn på demokrati. De menar att World Values Survey-undersökningen som presenterades på samma debatt sida av Staffan I Lindberg för några veckor sedan, har fel: unga svenskar är visst demokrater.

För egen del tog jag World Values Survey-undersökningen på allvar och skrev i en kommentar i Flamman dels att det inte är en lösning att "lära sig" demokrati i skolan, dels att det kanske snarare är hela marknadiseringen av samhället som börjar få konsekvenser. Vi lär oss att byta om vi inte är nöjda, köpa om vi inte kan få - inte att samtala och förändra genom majoritetsbeslut.

Och det finns några invändningar mot Erik Amnås artikel:

-Han kontrasterar World Values Survey med en undersökning där 15- och 16-åringar har intervjuats, som ger gladare resultat. Men då har han ju inte ens mätt samma sak som Lindberg, vars studie omfattar 18-29-åringar.

-En sak som utmärker 15-16-åringar - till skillnad från 18-29-åringar - är att de inte är lika självständiga och tenderar att svara så som de tror att vuxna vill att de ska svara. Det är i alla fall min farhåga. Kanske får det stöd i att 21 procent säger att de kommer att ställa upp som kandidater i kommunalval när de blir vuxna - en siffra som är helt verklighetsfrånvänd och uppenbarligen har tillkommit ur en önskan att visa sig duktig.

-Själva frågebatteriet hos Amnå är betydligt enklare att svara "rätt" på för den ungdom som tror att vuxna vill höra att de tror på demokratin. Där Lindberg har lindat in demokratisynen i försåtliga formuleringar om starka ledare och materiella motprestationer, kör Amnå på skolboksvarianten med påståenden som att "alla medborgare bör ha rätten att fritt välja sina ledare".

-I Amnås frågor (eller i alla fall dem han exemplifierar med i DN-artikeln) verkar också demokrati i hög grad uttryckas som negativa friheter: man ska få säga vad man tycker och ha möjlighet att protestera. Sådana attityder ligger förstås mycket mer i tiden och är överlag enklare att hålla med om än när demokratin (som hos Lindberg) sätts i motsättning till något annat gott: en "stark ledare", materiella fördelar.

Vilket leder över till slutsatsen: varför inte nöja sig med att säga att det finns en motstridig och komplicerad bild av unga människors förhållande till demokratin? Forskarna har mätt olika grupper och de har ställts inför olika slags frågor. Det finns ingen anledning alls för Erik Amnå att sätta sig på höga hästar och påstå att Lindbergs data "osannolikt" fångar unga svenskars syn på demokrati. I synnerhet inte som hans egna undersökningar är långt ifrån invändingsfria.

2011-06-23

Dags för ledarskap i Vänsterpartiet

Det verkar inte finnas någon botten för Vänsterpartiets långsiktiga ras i opinionen. 3,8 procent nu. I Stockholm - där partiet nästan alltid varit starkare än ute i landet - var stödet nere på 4,5 procent i SCB:s majundersökning.

Någon borde göra nåt. Men vad?

Till att börja med kan vi väl skaffa tjära och fjädrar till alla stolpskott som pratar om att det är så fantastiskt att vara i opposition. Det är en plåga att vara i opposition. Ny inspiration my ass. Koncentrera sig på den egna politiken my ass. Lättare att kritisera my ass. Att kritisera på rätt sätt är det svåraste som finns.

Nu ställs också Vänsterpartiet inför en av de svåraste strategifrågorna som finns: Ha tålamod och tro på den valda linjen, eller ta opinionssiffrorna till intäkt för att snabbt testa ett annat spår? Jag kan lätt argumentera för båda i nästan alla situationer.

I det här fallet har partiet gnetat på med ungefär samma kommunikationsarbete, kampanjtänk och politiska prioriteringar i flera år. Det minskade väljarstödet är ingen tillfällig dipp, utan en stark trend. Den trenden beror i första hand på faktorer utanför partiets kontroll: samhällsutvecklingen i stort, Socialdemokraternas vänstersväng sedan 90-talet.

Men de faktorerna är givna. De ingår i förutsättningarna. Lite för ofta har Vänsterpartiets ledning skyllt sitt misslyckande på att hela skitsamhället är emot oss. Men medlemmarna begär inte att partiledningen ska vrida samhällsutvecklingen 180 grader. De begär - och har rätt till - en partiledning som alltid gör det absolut bästa av situationen, givet det usla utgångsläget. Vänsterpartiets utgångsläge har alltid varit uselt. Åtminstone alltid på skalan från "inte fullt så uselt" till "riktigt skituselt".

För den som inte konsumerar dagspolitik 24 timmar om dygnet - jag är där ibland - är det uppenbart att Vänsterpartiet är totalt irrelevant, helt vid sidan av allt viktigt. Jag tänker mig att det var så här det var att vara SKP:are på 50-talet.

Nu krävs det raka rör och ett ordentligt ledarskap.

Raka rör framför allt i frågan om partiledarskapet.

Till slut byter man partiledare i ett parti som störtar neråt i opinionen. Det är en av politikens grymmaste lagar, att det är rätt att ibland byta för bytandets skull. Lars Ohly är en briljant politiker och retoriker, och hans sätt att se och prata med vanliga medlemmar står inte bara i kontrast till Gudrun Schymans snorkighet utan klarar vilka jämförelser som helst. Men en partiledares främsta uppgift är inte att vara trevligaste killen, utan att samla opinion.

Vänsterpartiet kan alltså inte bara ställa sig frågan: "Är Lars Ohly en bra partiledare?" Då blir svaret ja, eftersom han får höga poäng på allt som en vänsterpartist förknippar med gott partiledarskap. Man måste vara mycket mer resultatinriktad än så. Att känna sig hård mot en sympatisk person är svårt, men i ljuset av missade historiska chanser och förlorade generationer måste det vara en lätt sak. Vänsterpartiet behövs förtvivlat mycket som relevant kraft idag, och partiledarbyten är en av få stora förändringar som kan chockstarta ett parti.

Raka rör skulle också behövas i andra personfrågor och om hur man forumlerar och kommunicerar politiken. Problemet i Vänsterpartiet idag är att den breda partitoppen - säg de 200 mest inflytelserika vänsterpartisterna - är alldeles för bra vänner, eftersom man är överens om partiets idépolitiska linje, som om det vore den enda viktiga frågan. Kanske gäller det just den här generationen, kanske har idéstriderna alltid varit överordnade. Äldre vänsterpartister känner förmodligen en del olust inför att reprisera det tidiga 90-talets konflikter under Lars Werners sista år.

Faktum kvarstår: Avsaknaden av debatt på liv och död i dagens konkurshotade Vänsterparti beror på att partiet (medvetet eller omedvetet) inte vill riskera en värdefull politisk enighet genom att bråka om personer, organisering, kommunikation och strategier. Men det är en orimlig överskattning av enigheten och en sorglig underskattning av det andra.

Att bli lite ovänner på vägen är ett lågt pris att betala. Titta bara på Moderaterna.

Att sjunka under fyraprocentsspärren som goda kamrater är ett sämre alternativ än att osams stanna ovanför den.

Ledarskapet i bredare mening då? Vi kanske pratar om en historisk kris för ett parti som snart har funnits i riksdagen i 100 år. Då är det dags att kasta alla skygglappar och ifrågasätta allt man håller på med. (Förutom det politiska programmet, nota bene. Ingen Canossavandring á la SAP, tack: vi måste tro på den idé vi har bildat partiet kring, det finns tillräckligt mycket att diskutera kring prioriteringar och strategier.)

Men en sådan diskussion är meningslös om den förs som ett slags seminarium mellan maktlösa gräsrötter.

Framtidskommissionen har gjort ett bra jobb, men själva upplägget har inneburit att partistyrelsen har hållt eftervalsdiskussionen på armlängds avstånd. Nu har framtidskommissionens dokument passerat partistyrelsen nästan oförändrat och lagts i knät på kongressen. Det är inte ledarskap, det är vaktmästeri: ta emot post och skicka den vidare.

Partiledningen bär ansvaret för kräftgången, men de har ingenting att säga om den. Det kan ju i bästa fall tolkas som någon slags ultrademokrati ("döm oss ni!"), men en diskussion som förs utan ett första påstående, utan ett förslag, riskerar nästan alltid att mynna ut i ingenting. Ska vi sitta och gissa hur partiledningen tänkte, vilka strategiska val de gjorde? Ska vi diskutera tusen vägar att gå, så att det garanterat inte blir majoritet för någon av dem? Det finns klara risker med att strategidokumentet blir rätt god litteratur om hur partiorganisationen borde fungera, men inte så mycket mer.

Om inte förr, så måste partiledningen sätta ner foten när kongressen är avslutad. För mig är kongressdiskussionen om strategidokumentet inte särskilt intressant. Hur bra saker där än står, kommer ingenting att hända utan en handlingskraftig partiledning. Det viktiga är att strategidokumentet får konkret betydelse. Hur mycket våld tänker partiledningen använda för att ge det det? Alldeles för lite, är jag rädd för.

Partiledningen skulle heller aldrig ha väntat med att vara partiledning till 2012. Det var dumt. Det är bara partiledningen som kan organisera relevanta nystartsgrupper, brainstormingmöten, utvärderingar, grafiska förändringar, särskilda satsningar, fokusgrupper, politiska prioriteringar, nyanställningar, omorganisationer. Det är helt enkelt de som måste ta tag i det här: engagerat, med fantasi, twentyfour-seven, kolikbarn hemma ingen ursäkt.

Man kan be medlemmarna fundera på framtiden. Man kan också utöva ledarskap: välja en linje och stå till svars för den på nästa kongress. Det är lika god demokrati som något annat.

2011-06-13

Envishet som lönat sig

KDU:s avgångne ordförande Charlie Weimers berättade stolt i sitt avskedstal att förbundet gått från tveksamhet till att nu ”bekämpa” feminismen.

Attityden är talande. För tio år sedan utsågs KD till usla strateger som inte ville omfamna den nya feministvågen. Idag är öppen antifeminism vardagsmat – också aggressiv sådan, som när Nya Wermlands-Tidningens ledare den 19 maj hoppas att feminismen snart ska hamna på ”historiens skräphög” tillsammans med kommunism och rasbiologi. Dagens tonläge är KD:s belöning för att ha tagit sig igenom svår politisk motvind.

Allmän politisk läxa: det finns alltid strateger som tycker att man ska vara opportun. De får inte alltid rätt i slutändan.

(Ledarstick publicerat i Flamman 9 juni.)

Med andra medlemmar kan det gå!

Mycket klokt har sagts efter samtliga vänsterns valnederlag på 2000-talet. Det har inte hindrat dem att upprepas. Men nu har eftervalsdebatten förts med ett allvar som känts större än tidigare.

Lars Ohlys olyckliga ögonblick av självgodhet på valnatten – att partiet ”gjort det bättre än någon någonsin hade kunnat kräva” – kostade honom en framtidskommission. Det blev nödvändigt för partiledningen att erkänna allvaret i fem förlorade val i rad. Kommissionens slutprodukt har nu upphöjts till strategidokument, att behandlas på kongressen 2012.

Kongressbehandlingen i sig väcker frågor. Det är rimligt att lyfta dit de politiska vägvalen. Men ska man rösta om huruvida partiets kommunikationsarbete ska bedrivas professionellt? Att till exempel politisk retorik måste handla om att ”beröra”, som kommissionen påpekar – det kan inte vara förhandlingsbart i ett modernt parti.

Dokumentet i sig är bra. Det pekar på nödvändigheten av röda trådar, att välja rätt strider, att tala till väljarnas hjärtan, att inte rädas det populära, att hämta hem politiska segrar. Allting hade kunnat underbyggas bättre – fattiga tio sidor ger ingen tyngd åt arbetet – men kommissionen vågar utmana flera dåliga partitraditioner.

Fast en sådan tradition bevarar man: partiets eviga längtan efter andra medlemmar än dem det har. Vänsterpartisten är för gammal, för vit, för medelklassig. Det är nästan alltid en annorlunda medlemskader som ska förlösa partiet. Att bygga framgång med det parti man faktiskt har skulle också kunna vara en utgångspunkt.

(Ledarstick publicerat i Flamman 26 maj.)

2011-06-10

Historiskt s-lyft i opinionen

SCB:s partisympatiundersökning i maj var en framgång i episk skala för Socialdemokraterna, plus 5 procentenheter.

Jag blev tvungen att skumma SCB:s tabeller för att kolla exakt hur episkt det var.

Faktum är att partiet bara har ökat så starkt från en enskild mätning till en annan vid ett annat tillfälle i modern tid, från november till maj 1992, under Bildts mardrömsstyre.

En ökning på 5 procentenheter hamnar i fint sällskap av riktigt klassiska framgångsvågor för olika partier:

Moderaterna 1979.

Folkpartiet med sin Westerberg-effekt 1985.

Vänsterpartiet 1995 under Schymans glansdagar.

Kristdemokraterna 1998.

Moderaternas uppgång under finanskrisen 2008-2009.

En del är från låga nivåer (som S idag), men alla dessa opinionslyft har sedermera resulterat i stor valframgång. Det finns alltså goda skäl att behandla Juholts succésiffror med stor respekt. Och sätta dem i sitt historiska sammanhang: sådana siffror ser vi bara en eller ett par gånger per årtionde.

Det gör nu varken politiska journalister eller statsvetare. Lena Mellin tycker att det smartaste man kan säga om Juholt vid middagsbordet ikväll är "man skulle kunna kalla honom Virrholt". En nästan unikt framgångsrik virrpanna i så fall.

2011-04-30

Krig utan befäl

Nato och rebellerna i Libyen säger blankt nej till att diskutera vapenvila med Khadaffi.

Det är svårt att bedöma allvaret i Khadaffis initiativ, men Nato har ett ansvar att ta vara på alla möjligheter till vapenvila, eftersom resolution 1973 kräver det: "demands the immediate establishment of a ceasefire".

Det ankommer icke på Nato att välja bort de delar av resolutionen som inte passar dem.

I realiteten är det just det man gör. Insatsen styrs inte längre av resolutionen, utan av artikeln som Obama, Cameron och Sarkozy skrev i Washington Post och andra världsledande tidningar (nej, inte Expressen) för två veckor sedan och där man slog fast att "[s]o long as Gadhafi is in power, NATO and its coalition partners must maintain their operations".

Därför säger man nej till vapenvila, trots att det kravet äger lika stor vikt som något annat i säkerhetsrådets resolution.

Sverige deltar numera i en insats som har fått eget liv. Som definitivt inte styrs av FN-resolutionen längre - jag gav andra exempel på hålen i den schweizerosten här. Det hedrar Håkan Juholt, Hans Linde och Miljöpartiet att de blivit skeptiska till detta vad gäller den svenska medverkan.

No more Mats Knutson

Håkan Juholt plockade i dagens Nyhetsmorgon-intervju upp den idé som Göran Persson luftade i sina memoarer, nämligen att partierna borde ta kontrollen över partiledardebatterna och sluta låta SVT och TV4 diktera villkoren. Efter de senaste årens Peter Jihde-trams, ändlösa vem-kan-regera-med-vem-sessioner och sakfrågetyranni är det ett underbart förslag.

Det behövs ingen journalist för att hitta relevanta frågor att debattera. Tvärtom, svenska politiska journalister har länge jobbat för att bevisa att de inte är det minsta intresserade av politik. Varför inte låta någon som tar politik på allvar sätta ramarna?

SVT, Sveriges Radio och TV4 skulle förstås bjudas in att bevaka en sådan debatt. Om de följer grundläggande journalistiska principer kan de knappast säga nej till att sända med mindre än att de chikanerar sig själva totalt. Det är det fina i förslaget.

Så fungerar ju ofta politik på alla nivåer upp till just partiledardebatterna. Partierna - eller någon tredje part - arrangerar, och medierna väljer om de ska bevaka/sända eller inte. Det finns inte något särskilt demokratiskt värde, eller något som har med yttrandefrihet att göra, i att massmedieföretag ska arrangera partiledardebatter. Medier måste kunna bevaka och ställa frågor till partierna inför ett val. Att arrangera debatter än något annat.

Nackdelen är förstås att småpartierna kan bli tvungna att föra tuffa förhandlingar för att inte lämnas utanför viktiga debatter. Idag är det dock knappast någon risk, med den extrema blocksituationen - alla partier behövs för att samla majoritet. Inte heller vill någon plussa på SD:s martyrkonto genom att lämna dem utanför. Alla eventuella nackdelar vägs till syvende och sist upp av nöjet i att något kapa Mats Knutsons tuppkam. Hans skri om hur partierna undergräver yttrandefriheten kommer att vara ljuv musik i mina öron.

2011-04-28

Frys ut dem!

Fotbollsvåldet diskuteras igen efter attacken mot en domare i måndags.

Ett första steg mot att minska problemen är att inse att huliganer faktiskt bryr sig om fotboll. Poängavdrag och utfrysning från klubben är effektivare än större polisiära resurser. Idag är inte klubbarna tydliga nog gentemot fansen. En klack kan bete sig hur som helst under en match – det tar bara till slutsignalen, så springer laget fram och tackar för stödet. Och efter en incident kan fördömandet från en klubbledning vara hård – men i högtidstalen har man ändå ”världens bästa fans”.

Mer långsinthet efterlyses faktiskt. De fredliga fansen får finna sig i att bli hopklumpade med våldsverkarna, eller till slut agera mot dem.

(Ledarstick publicerat i Flamman 28 april.)


2011-04-26

Var är fredsivern?

Vänsterpartiet har så smått börjat utveckla argumenten för sitt ställningstagande i Libyenfrågan (här och här, bland annat). Det är bra. Och nödvändigt för en partiledning som av allt att döma har att hantera en ganska skeptisk medlemskår.

Argumenten är dock inte särskilt bra.

Hans Linde skriver i Flamman 14 april att "ställningstagande[t] måste utgå från den insats vi ser idag, inte en uppsjö av olika scenarier". Det är en välkommen princip, eftersom försvaret för insatsen i stor utsträckning har handlat om scenariot om ett "blodbad" som hade inträffat om inte FN attackerat (den allseende, allvetade Urban Ahlins favoritargument). Även Vänsterpartiet hänvisar gärna till att insatsen nu bör fortsätta eftersom civila attackerades . En tung krigföring av det här slaget måste givetvis kunna motiveras attack för attack, varje enskild dag, varje enskild timme.

Men om vi verkligen ska utgå från situationen på marken i Libyen idag, är det märkligt att Vänsterpartiet inte har noterat att:

-Det finns en rebellarmé, en väpnad opposition, i landet. Vänsterpartiet fortsätter att prata om "civilbefolkningen" och vill inte låtsas om att situationen i Libyen svårligen kan definieras som något annat än ett inbördeskrig. Vänsterpartiet gör en definition av konflikten som bara är till för att underlätta det egna ställningstagandet. Att Khadaffimotståndarna inte är civila understryks av att de tidigare vägrat diskutera vapenvila. Vilken civilbefolkning som "attackeras med stridsflyg" skulle säga nej till eldupphör? Att rebellerna själva har lärt sig att använda frasen "skydda civila" i alla officiella uttalanden lurar ingen.

-Ingen annan än de själva bryr sig om det snabbt gulnade papper som kallas FN-resolution 1973. Sarkozy, Cameron och Bildt har alla sagt att målet är att avsätta Khadaffi: "[S]o long as Gadhafi is in power, NATO and its coalition partners must maintain their operations", som de två förstnämnda skrev för två veckor sedan tillsammans med Obama, ironiskt nog redan dagen efter att Hans Linde skrev i Flamman att Vänsterpartiet var berett att ompröva sitt stöd "om insatsen utvecklar sig i en riktning där den frångår FN-resolutionens grunder". Ja, ledarna för anfallet tänker uppenbarligen fortsätta bomba även om det inte finns några civila att skydda längre. Är det riktningsförändring nog för Vänsterpartiet?

-De enskilda brotten mot resolutionen sedan länge är flagranta, och inte några "farhågor" (Linde). Kuwait ska skicka 177 miljoner dollar till rebellerna, och Sarkozy har uttalat sig positivt om att bryta mot FN-resolutionen på det viset. Vapen forslas in i landet med Natos goda minne. Militära rådgivare från Storbritannien, Frankrike och Italien är på väg. Nato attackerar libyska regeringstrupper i strid med rebellstyrkor även om striderna pågår långt från områden med mycket civilbefolkning, vilket en amerikansk general försvarade redan i anfallets inledning: "If they are moving on opposition forces ... yes, we will take them under attack". Om detta har inte Vänsterpartiet sagt någonting. Om man nu omhuldar den ursprungliga resolutionstexten, borde man inte försöka bedriva renhållningsarbete - bedriva opinion gentemot den svenska regeringen så att den försöker hålla insatsen på rätt köl? Vänsterpartiet vill väl att den insats de sagt ja till förblir den insats de sagt ja till?

(Det är just insikten om att Natoattackerna har andra mål än att bara skydda civila som fått vänsterbloggaren Jinge att nu kräva att Sverige drar sig ur insatsen. Det hedrar honom att han inte lägger någon prestige i att göra en helomvändning.)

Natoländernas ledare har snårat in sig i en argumentation som innebär att så länge Khadaffi sitter kvar så finns det ett hot mot civila. Det är ju riktigt. Alla despoter hotar civila i sina länder. Men de hot som kan användas för att motivera "krig för fred" från FN ligger - eller har åtminstone legat tidigare - på folkmordsnivå. Det nya prejudikatet kan i värsta fall ha öppnat för ett krig utan slut. För hur ska man kunna sluta kriga, om man med "skydda civila" menar att resolutionen är uppfylld först när man kan garantera att ingen i Libyen boende människa utsätts för regimens förtryck?

Det är en fråga som alla som försvarar resolution 1973 måste klura ut ett svar på.

Jag förstår att Vänsterpartiet inte har förmågan att ta fram egna fredsplaner för Libyen. Men - och låt mig påminna om att kravet på eldupphör är en lika bärande del av resolution 1973 som något annat - man skulle kunna spela en positiv roll genom att i alla fall uppmärksamma och stödja de initiativ till fred som tas, till exempel av Afrikanska unionen. Jag tror att många skulle kunna köpa Vänsterpartiets anslutning till FN-attacken om man samtidigt uppfattade ett desperat sökande efter politisk lösningar och en ivrig fredsvilja - något som borde vara naturligt för ett parti som i historien uppfattat sig som nära lierat med fredsrörelsen. Nu kommer noll sådana signaler.

Läs också till exempel Ryan McCarl och Aron Etzler (som i morgon debatterar Libyen i Stockholm).

2011-04-21

Skitjobb

Debatten om "skitjobb" träffar verkligen en nerv i samtiden.

Kritiken handlar inte bara om medvetna missförstånd från borgerliga politiker. Det är mycket värre än så. Det postmoderna tänkandet innebär ju just att det är våra attityder till tingen som är problemet, inte tingen i sig och de objektiva förhållandena. Några objektiva förhållanden finns ju i själva verket inte: allt beror på hur vi betraktar det.

Man är bara ett offer om man själv gör sig till ett.

Det är de andras blickar som är det värsta.

Jag ser inte mitt handikapp som ett hinder.

Och så vidare.

Men alla som någon gång haft ett skitjobb vet att de finns, och att huvudproblemen inte är att någon säger det. Skitigheten uppstår inte i omdömet, i andras ögon, utan i verkligheten.

Det sorgliga är att fokuset på skenet, på betraktandet, finns långt in i vänstern. Alla objektiva fakta pekar till exempel på att miljonprogramsförorterna i storstäderna är destruktiva miljöer: mer eftersatta, sämre tillgång till service, högre arbetslöshet, den sociala sammansättningens alla klassrelaterade problem. Ändå envisas vänsterdebattörer med jämna mellanrum med att hävda att det är våra fördomar om förorten som är det stora problemet. Allt är jättetrevligt här ute i Bagarmossen, inga problem, alla borde komma hit och titta själva, våra ungar är lika fina som andras.

Folk som bor i Bagarmossen säger förstås sådär för att hela den iskalla samtidslogiken säger dem att det är en anklagelse att prata om sociala problem. Så förnekelsen handlar om att bevara självrespekten. Men att lyfta in den typen av förnekelse i ett politiskt samtal är obegripligt.

Vad ska vi ha klasskampen till om det inte är något problem att vara förtryckt?

Om vi bara måste "uppvärdera" den förtryckta situationen - precis som antifeminister vill lösa ojämställdheten genom att bara uppvärdera det kvinnliga?

Jag kan inte sluta irritera mig på ett annat exempel: när annars sympatiska Irene Wennemo i höstas skrev ett inlägg tillsammans med Jonas Olofsson om arbetarrörelsens utbildningspolitik, där de hävdade att problemet med arbetaryrken är deras "låga status", och raljerade över att det "ses som en framgång när barnen skaffar sig 'finare' jobb som tjänstemän eller akademiker".

Om inte social rörlighet uppåt - individuell eller kollektiv - är en framgång i arbetarrörelsens ögon, varför finns då en arbetarrörelse överhuvudtaget? Precis sådär grymtade ju patronerna på 1800-talet: alla sysslor behövs i samhällskroppen, det är lika fint att vara arbetare som något annat - bliv vid din läst.

De som tycker att det är fel att statusordna jobb kan aldrig själva haft ett jobb på botten. Det har jag heller aldrig haft någon längre tid - kanske sammanlagt två-tre år som bensinstationsbiträde, maskinoperatör, barnskötare och biljettförsäljare. Mina föräldrar hade turen och lyxen att få läsa vidare. Men jag är uppvuxen bland många vänner med föräldrar i arbetar- och lantbrukaryrken. Aldrig har jag hört någon av de föräldrarna lovprisa sina jobb. Snarare ett evigt tjat om vikten av att plugga vidare och försöka bli något annat.

Det ska man inte förväxla med att det inte finns en yrkesstolthet. Men monotonin, lönen och den fysiska nedbrytningen är fakta som larmar ganska högt och förhindrar självbedrägeri.

Allt detta finns också i faktablad, för oss som inte har det direkt framför näsan.

Det handlar inte bara om "skitvillkor", som nu några tycker att Wanngård borde ha pratat om istället. Det handlar om vilka jobb, sett i sin helhet, som vi vill ska bli fler och vilka vi vill ska bli färre.

Det är inte så att "alla jobb behövs".

Många jobb uppstår därför att vi ser till att de uppstår, med skattesänkningar eller -höjningar, med subventioneringar, utbildningssatsningar och industripolitik.

Killarna som står och håller restaurangskyltarna på Drottninggatan - skitjobbet per se - vad blir de hjälpta av bättre "villkor"? Jobbet är fortfarande innehållslöst, hjärndött och dumt. Ett skitjobb. Som inte behövs. Som Sverige vore bättre utan.

2011-04-12

Grattis Margó!

Dagens Susanne Wigforss-plakett* går till:

Margó Ingvardsson för det här inlägget.


*Plaketten går till perifer person med förvirrat budskap som utnyttjas av DN Debatt för att vara taskig mot något av arbetarrörelsens partier. Uppkallad efter Susanne Wigforss, som i valrörelsen 2006 hävdade att hennes farfar, Ernst Wigforss, skulle ha röstat på alliansen om han varit i livet.

2011-04-02

Beskedsjukan

Håkan Juholt gav för få konkreta besked på kongressen. Det är alla politiska journalister överens om.

Men ”besked” i deras värld är aldrig besked om inriktning eller samhällsvision. ”Besked” betyder alltid ja eller nej till färdigförpackad dagspolitik. På så vis sviker journalisterna väljarnas begär efter mer visioner i debatten, trots att de själva gärna ser något ädelt i sin eviga jakt på besked. Det blir också ett sätt att göra ideologier irrelevanta – som om ett idétal inte i förlängningen hade betydelse för konkreta politiska steg. Det har de alltid. Även om Mats Knutson inte hör det.

(Ledarstick publicerat i Flamman 31 mars.)

Ropen skalla - daghem åt alla

Den perfekta politiska frågan att driva för vänstern, finns den?

Kanske nu. Kommunals rapport ”Alla andra hämtar tidigt” visar att dåliga öppettider på dagis är ett hinder för många att jobba heltid. Ett projekt i miljonprogramsklass för dagis skulle alltså ge fler arbetade timmar i samhället, vara ett offensivt välfärdsprojekt att ställa i kontrast till torftiga skattesänkningar, gynna alla och därmed bygga länken mellan arbetare och mellanskikt, vara ett kollektivt svar på livspusselproblemen för stressade storstadsbor men vara lika angeläget på landsbygden.

Och alla gillar barn.

Kan man önska sig mer?

(Ledarstick publicerat i Flamman 31 mars.)