2015-11-25

Varför gör vi inte vårt yttersta först?

Jag är inte emot att det "finns en gräns" när det gäller antalet flyktingar.

Jag är emot att samhället inte anstränger sig till sitt yttersta innan vi drar den gränsen. Vad spelar en siffra för roll om den inte sätts i relation till vad samhället är förmöget till?

Varför görs inget drastiskt?

Svensk politik har varit full av drastiska åtgärder. De har hetat ransonering, tvångssparande, prisstopp, värnskatt. Var är de drastiska åtgärderna nu? För det kan väl inte vara regeringens utgångspunkt att livet måste få puttra på som vanligt för svenskarna?

Eller jo, det är väl så det är. Gränsen är nådd - med befintliga resurser. Gränsen är nådd - snart börjar det påverka vanligt folk.

Det är onekligen ett sätt att se på stora utmaningar som skiljer sig från andra tillfällen i historien. Självklart borde flyktingkrisen tillåtas påverka vanligt folk innan vi stänger gränserna. Tror inte regeringen att den kan motivera det? Varför har de i så fall blivit politiker?

Som Petter Larsson skriver i Aftonbladet:

"Har ni sett några skattehöjningar? Några tvångsrekvisitioner av boenden? Några statliga överbyggningslån för att klara ett akut läge? Är alla miljoner vintertomma sommarstugor och kungliga slott tagna i anspråk?"

Ska det verkligen vara möjligt att leva under en av de största humanitära katastroferna i modern tid och inte märka någonting alls? I Stockholms stad har skatten höjts marginellt - men det var inte ens motiverat utifrån flyktingsituationen.

De som jobbar med mottagandet på olika sätt går förstås på knäna (men fortsätter gå!). Men ingen har bett mig betala för att de ska få fler kolleger. En kravlös kris. Det skapar en absurd känsla.

Och hur drastisk har Stefan Löfven varit i kontakten med de andra EU-länderna? Han har stått på presskonferenser och varit artigt kritisk. Att vara artigt kritisk är heller inte att anstränga sig till det yttersta. Om man vill vara en humanitär stormakt så måste man bränna broar, se det som en liten sak i sammanhanget att bli ovän med David Cameron för livet. Hur kan man säga att gränsen är nådd innan Stefan Löfven har skällt ut de andra EU-ledarna inför rullande kameror? Innan han kommer ut med handen i bandage för att han slog sin svetsarnäve i förhandlingsbordet?

Ska regeringen vädja till EU med samma tonläge som om det handlade om fiskerirättigheter?

Om 10-20 år börjar de politiska memoarerna beskriva EU:s inre liv 2015. Bevare oss då för att behöva läsa om hur Löfven följt protokollet, varit artig, skakat hand, vädjat, varit korrekt. Hur de andra länderna sagt "Yes, mr Lofven, we understand your concerns..."

Hur ska man framöver stå ut med att se alla bevis framöver för att alla resurser inte tagits i anspråk? Från det stora till det lilla. Ska Stockholms stad skryta över att de rustat upp lekparken i vårt medelklassområde? Ska vi vara glada då, och anstränga oss för att glömma vad Sverige nyss valt att inte göra?

Hur ska Stefan Löfven framöver kunna berätta om andra reformer som fördjupar välfärden för oss vanliga svenskar? Kommer han att le och vara glad?

Allting hade kunnat vara så annorlunda. Om inte regeringen hade varit så nervös för att vi alla skulle bli sverigedemokrater. Om man hade trott bättre om svenskarna, om man hade varit modigare, om man hade tilltalats av uppgiftens storlek. Om man varit van vid att tänka stort, istället för att vara sådana förbannade kamrerer. Socialdemokrater brukar prata om att partiet behöver stora visioner och stora reformer. Ändå tar man inte chansen när en stor vision landar i knät. Det här hade kunnat bli vår generations stora bedrift. Istället backar vi från utmaningen. Var gränsen hade gått kommer vi aldrig att veta.

2015-10-12

Vilka tror Anna Kinberg Batra att det är som kommer hit?

Moderaternas spinn i flyktingdebatten bygger just nu på tre fraser. "Regeringen har inte kontroll" och "situationen är ohållbar" är två av dem. Båda dök upp på Moderaternas webb i fredags.

Sedan kom migrationspolitiska talespersonen Johan Forssell till Studio Ett samma dag och sa att han "ifrågasätter om regeringen verkligen har kontroll", och att det är en "ohållbar situation".

"Ohållbar situation" pratade också Anna Kinberg Batra om i söndagens partiledardebatt i SVT.

Man får ge Moderaterna plus för det konsekventa nötandet av samma ord (här har vänstern faktiskt något att lära). Men den här typen av svepande beskrivningar är precis vad som inte behövs just nu. Det kommer ovanligt många flyktingar och folk undrar hur det ska fungera. Och hur många ska det komma? Syftet med att säga "ohållbart" (och inte berätta på vilket sätt) är att människor själva ska fylla den ofärdiga tanken med ett innehåll. Så låter man människors värsta farhågor jobba för sig.

Partiet har en tredje fras också, och här har man verkligen tagit fram hundvisslan.

Johan Forssell i fredags: "Vi måste veta vilka som kommer in i Sverige [...] vi vet inte vilka som kommer in i landet".

Anna Kinberg Batra i går: "Vilka kommer hit? [...] vi måste ha lite kontroll så att vi vet vad det är för människor som kommer".

Vad menar Moderaterna? Varför måste vi veta redan vid gränsen vad de sönderskjutna byarna heter?

Nä, det handlar förstås inte om det, utan om detta: det gömmer sig IS-krigare bland flyktingarna. Den myten har länge varit ett tema på högerextrema sajter, och har använts av bland andra UKIP, Lega Nord och Donald Trump i politiska syften. Och förstås, Sverigedemokrater. Till mytspridningen hör att undra, lite så där i förbigående, varför det är så många män som kommer. Och ser de inte ganska vältränade ut?

Men det finns inte en enda expert som tror att det skulle vara en strategi från IS eller andra terrorister att försöka blanda sig med flyktingarna. Och svenska Säpo vill inte bidra till att skapa misstänksamhet mot dem som kommer nu:

"Vi ser ingen anledning att prata om att det kan finnas IS-krigare bland flyktingströmmen. I första hand kommer de här människorna för att söka skydd i Sverige."
(DN 10 sep.)

Ja, just det: det här är människor som kommer för att söka skydd i Sverige. Det är faktiskt det enda vi behöver veta om dem. Ska Säpo behöva tala om det för Moderaterna?

Anna Kinberg Batra kan alltid påstå att hon bara frågar "vilka kommer hit?" av ren nyfikenhet. Eller av princip - hon menar förstås inget särskilt. Men det är inte möjligt att inte förstå att ordens innebörd bestäms av vad som pågår och sägs runtomkring en. Så ansvarslös får man inte vara.

2015-08-22

Ska man prata om invandring?

Miljöpartiet kom in i riksdagen när miljöfrågorna peakade. SD växer när invandring är högst på agendan. I grunden stämmer det där. Olika partier gynnas av olika debatter. SD kommer att tappa den dagen debatten utgår från en vänster-högerkonflikt kring jobb, skola, välfärd.

Betyder det att vänstern helt borde sluta att prata om invandring?

Nja.

Jag tror att det är för grovt att säga att allt som sägs inom politikområdet "invandring" gynnar SD. Vad det handlar om är att inte prata om invandring på ett SD-sätt.

På samma sätt kan Moderaterna prata välfärdsfrågor och vinna på det - om de inte låter som socialdemokrater, om de inte accepterar en socialdemokratisk vinkel, om de inte använder socialdemokratiska begrepp.

Vänsterpartiet kan prata om miljöpolitik utan att MP vinner på det - förutsatt att partiet inte pratar om miljö på ett sätt som gör att frågan diskuteras på exakt samma sätt som MP skulle diskutera den på.

Partier äger inte politikområden på det sättet; de äger vinklar och problemställningar och ramar men inte hela fält.

Någonting annat som (små) vänsterpartier inte äger är makt att sätta agendan. Om invandring är det stora diskussionsämnet, så är det inte Vänsterpartiet som förlänger eller förstärker debatten genom att också ge sitt perspektiv. Däremot kan partiet förhindra att debatten bara förs utifrån högerpremisser och med ohållbara förslag. Det är svårt att tänka sig en invandringsdebatt som stillar sig för att ett 6-procentsparti sitter tyst. Däremot styrs medieredaktionerna (i olika grad) av en slags redovisningsplikt som innebär att Vänsterpartiet kommer att få uttala sig förr eller senare, om partiet vill.

Som statsvetaren Henrik Oscarsson har påpekat så innebär inte väljarnas ökade intresse för invandringsfrågor att det bara är en främlingsfientlig opinionssvängning. Bland de som rankar frågan högre finns också de som från ett humanistiskt perspektiv bekymrar sig för flyktingkatastrofer och utsatta migranter. Det är också en orsak för vänstern att bidra med sitt perspektiv i debatten. Vänsterpartiets kritik av privata flyktingboenden är till exempel rätt tänkt.

Alltså. Starta inga dåliga debatter om invandring, förläng inga dåliga debatter om invandring - men gör dåliga debatter om invandring bättre genom att delta i dem från ett självvalt vänsterperspektiv.

2015-08-20

Vänsterpartiet måste skaffa en bra förlorarfråga

Jonas Sjöstedt upprepar gång på gång att Vänsterpartiet är ett oppositionsparti. Det är rätt strategi. tycker att regeringen gör ett bra jobb. Bara en minoritet av s-väljarna tror på jobbpolitiken. Massarbetslösheten är kvar. Budgeten ska enligt Magdalena Andersson bli "mycket stram". Regeringen gör kanske rätt saker, men för lite och för riktningslöst. Det finns, med andra ord, ingenting som tyder på att det kommer någonting som ens tillfälligtvis kan vrida momentum ur Sverigedemokraternas händer.

En sådan regering gör man rätt i att hålla på lite avstånd.

Men bortsett från att Sjöstedt säger det - vad finns det som visar att Vänsterpartiet verkligen är i opposition? Partiets opinionsbildning, från enskilda partimedlemmar och uppåt, andas i realiteten något helt annat än under regeringen Reinfeldt. Och inför budgetförhandlingarna får man intrycket att partiet helst lyfter - eller åtminstone helst pratar om - reformer som man är säker på att man kan få igenom. Tanken med det är i så fall att visa att Vänsterpartiet är ett parti som får igenom sin politik. Det är inte fel. Men på ett annat plan blir slutintrycket att Vänsterpartiet i stort inte vill någonting annat än regeringen. De kommer ju överens om allt.

Jag tror att Vänsterpartiet behöver komplettera sina vinnarfrågor med en bra förlorarfråga.

Så här: ett socialistiskt oppositionsparti måste ha tunga krav på förändring, oavsett vilken färg regeringen har. Reformer som speglar allvaret i dagens situation lika bra som LO-rapporten "Totalrenovering av Sverige" från i våras. Där pratar man till exempel om en ny skolsatsning på 40-60 miljarder per år - och det är fortfarande mindre än hälften av de föreslagna reformerna.

Vänsterpartiets förhandlingsvinster framstår i jämförelse som bleka. Kloka, riktiga - men för små, om man till exempel på allvar vill få människor att börja lita på välfärden igen.

Med risk för att lägga sordin på stämningen i det rödgröna lägret måste det ändå påpekas att reformer för 8 miljarder är försvinnande lite. Hur lite? Ca 1 % av statsbudgeten och 0,2 % av BNP. Jag tror att det är väldigt farligt att spela upp detta som en scenförändring. Vi lever i allt väsentligt fortfarande i Anders Borgs ekonomi.” (Kent Werne om vårbudgeten, citerad i Flamman.)

Det är också alltför smått för att det ska sätta några stora avtryck i opinionen. Vänsterpartiets prioriteringar inför budgetförhandlingarna har potential att bli förstasidesstoff, men då måste det finnas ett avstånd mellan partiet och regeringen som gör att det bränner till, som gör spelet intressant.

Det är bra om Vänsterpartiet får igenom en tung välfärdsreform - men det är inte fy skam att förlora en sådan förhandling heller. Då blir det tydligt att Vänsterpartiet verkligen är ett oppositionsparti som vill någonting annat än regeringen. Regeringen får stå till svars för sitt nej. Vänsterpartiet kan börja utnyttja sitt eldunderstöd från LO-ekonomerna. Och en bra fråga som man förlorar om och om igen är inte det sämsta sättet att ge sitt parti en tydlig profil.

Kanske kommer Socialdemokraterna att kalla Vänsterpartiet oansvariga. Men så länge politiken är klokt finansierad så finns det mer att vinna för vänstern i att stärka sin välfärdsprofil än att ge sig in i någon slags match om "trovärdighet" där ramarna är satta på ett sätt så att man inte kan vinna. Fördomen att vänstern inte kan räkna är lönlös att försöka övervinna. Den kan åtminstone inte övervinnas genom att vara återhållsam med reformambitionerna.

Någon kanske också invänder att Vänsterpartiet har jobbat hårt med att skapa en bild av ett parti som är bra på att leverera resultat. Varför börja förlora frågor? Jag tror att den strategin har varit helt rätt. Men jag tror också att väljarna kan skilja på små reformer och stora reformer. Det finns en konflikt här: det är lätt att vinna om man är försiktig och i grunden överens. Men är man försiktig och i grunden överens är man inget oppositionsparti i väljarnas ögon. Och Sverige behöver så förtvivlat väl ett tufft oppositionsparti till vänster.

2015-08-18

Måste feminister vara smartast i världen?

Låt oss anta att Jenny Nordberg inte bara var ute efter att sätta dit svenska feminister genom att kalla dem inkonsekventa.

Låt oss samtidigt förlåta den samlade tyckarvänstern för att de i så fall inte förstod det: i 99 av 100 Svenska Dagbladet-krönikor används Jenny Nordberg-liknande argument just så: "Ni i vänstern säger att ni är mot förtryck, men varför kämpar ni då bara för A och inte för B?". De enda logiska positionerna enligt högern är att göra allting, eller ingenting. Eftersom ingen kan göra allting, verkar målet vara att få vänstern att göra - ingenting.

Det är en vansinnig hållning. För det är tillåtet att välja ett av världens alla eländen och kämpa mot endast det. Det är tillåtet att mest prata om en sak. Det är inte inkonsekvent. Inkonsekvent är om man står för en princip - till exempel jämlikhet - men av godtyckliga skäl inte vill tillämpa den lika för alla. Man kan vara inkonsekvens i tanken, men att välja en handling framför en annan är inte inkonsekvent.

Nå.

Låt oss anta att Jenny Nordberg faktiskt var genuint förtvivlad över bristen på engagemang.

Okej.

Det hedrar förstås alla feminister att det är just deras engagemang som efterfrågas. Har man så stora förhoppningar på sig, betyder det att man måste ha gjort något bra tidigare. Så ironisera inte över att lastbilschaufförer och takläggare inte behöver stå upp mot mördarna. Tar man på sig en etikett som feminist, så innebär det faktiskt ett slags löfte, ett löfte som de flesta lastbilschaufförer och takläggare inte har avlagt.

Men plikten att vara emot IS om man kallar sig feminist - när har svenska feminister haft chansen att uppfylla den? Vilka tillfällen har gått oss förbi att verkligen påverka situationen? Jag kan inte komma på några. Erik Helmerson i DN ger Jenny Nordberg sitt stöd och undrar varför inte svenska feminister kommit med "ett batteri av föreslagna motåtgärder". Men det har ju inte någon lyckats med - i hela världen? Att vara feminist innebär en plikt att stå på rätt sida, inte att vara smartare än alla andra levande människor.

Det är klart att varje svensk feminist kan posta ett avståndstagande på sin Facebooksida. Men för vem skulle man skriva det?

När vänstern opinionsbildar om avlägsna konflikter, finns det i alla fall en tanke om en påverkanskedja: genom att väcka opinion i Sverige kan vi påverka vår egen regering att i sin tur använda sitt inflytande.

I fallet med IS är jag helt och fullt övertygad om att terrorn får det att vända sig i magen på varje svensk riksdagsman, och att regeringen skulle gripa precis varje tillfälle att påverka situationen till det bättre. Tror inte Jenny Nordberg det?

Sanningen är väl att det inte finns någon insats som behövs så lite som en feministisk kampanj för att öka motviljan mot IS.

Kravet att vänstern inte ska "tiga om sin övertygelse" är för övrigt hejdlöst ironiskt. För samtidigt, i en annan del av högern, hånskrattar man ju brallorna av sig varje gång Vinkelboda arbetarkommun "kräver" avlägsna diktatorers avgång. Det är ju ingen som lyssnar! Haha, nu darrar självhärskarna!

Då säger högern att vänstern pratar i onödan.

Nu vill de att vi inte ska göra något annat.

Hur ska de ha det?

2015-06-09

Vänstervågen utanför bubblan

Felet är inte att Vänsterpartiet ligger på strax under 7 procent i opinionsmätningarna. Det är en bra siffra, historiskt. Och tendensen är uppåt.

Felet är att, som SCB:s majmätning visade, ökningen nästan helt beror på Fi-anhängare som kommer tillbaka till fadershuset.

Hur kan Vänsterpartiet inte vinna röster från en svagt presterande mitten-vänsterregering som Stefan Löfvens?

Partiet är i opposition samtidigt som det allmänna vänsterskället på regeringen är massivt. LO och Aftonbladet eldar på om investeringar istället för åtstramning. Det är vänsterns agenda som gäller.

Samtidigt vinner Vänsterpartiet inte en enda röst från S just nu, netto. Socialdemokraternas tapp i opinionen sker helt och hållet åt höger. Det Vänsterpartiet vinner från S motsvaras av en lika stor väljarström åt andra hållet.

Hur i jösse namn är det möjligt?

Jag har tre svar på min egen förvåning:

1. Socialdemokraterna tjänar - och har alltid tjänat - på sina vänsteroppositionella. Den som står till vänster i Sverige kan tryggt rösta på Daniel Suhonens, Karin Petterssons eller Karl-Petter Thorwaldssons parti - och bortse från att det samtidigt är Niklas Nordströms och Widar Anderssons parti. Det finns en socialdemokrati för alla. Så gör partiet sin bredd till en styrka. När Socialdemokraternas radikala låter som vänsterpartister, så vinner - S. Vänsterpartiet kan aldrig åka snålskjuts på sådan kritik.

2. Backa till andra stycket här ovanför. "Det är vänsterns agenda som gäller". Men - är det verkligen så? Jag tror vi ser någon slags filter bubble här. Vänsterpartiets anhängare delar radikala uppdateringar som tokiga på Facebook, lajkar progressiva segrar - och blir mer och mer algoritmens fångar, den som sorterar bort allt som vi inte verkar gilla. Till slut sitter man i en bubbla av radikalitet (och lite upprörande rasism och polisvåld) och blir mer och mer förbluffad över att vänstern inte vinner mark. Utanför bubblan pågår en helt annan debatt.

Alla förstår vad "ut i verkligheten" betyder i strikt fysisk mening. Men samma uppmaning är relevant online. Att du aldrig ser några bra högerargument betyder inte att de inte finns. De finns, och påverkar massor med människor just precis nu. Bara på en annan plats än där du tittar.

3. Men okej, det finns vänsterströmningar som inte är en synvilla. När SOM-institutet visar att stödet för skattesänkningar och privata lösningar aldrig varit så lågt som nu, är det ett konkret uttryck för en vänstersväng. Men vänstern måste sluta vara naiv här: vänstersvängar gynnar inte vänstern. Vänstersvängar gynnar de partier som anpassar sig till dem. Vilka partier har anpassat sig till vänstersvängen i Sverige de senaste åren? Nästan alla. Till och med SD har gått från "mångkulturen är omöjlig" till ett tydligt välfärdstema och "hjälpa på plats". Om alla åtta partier svarar på vänstervågen med ett lika stort kliv åt vänster finns det inget behov av att byta parti.

Det är samma fenomen som gör att vi inte alla är moderater idag, fastän 1970 års politiska agenda har skiftat våldsamt åt höger. Partierna är ideologiska dragspel, fullständigt anpassningsbara.

Så nej, det finns egentligen ingen anledning att vara förvånad över att mitten av 10-talet inte är någon klang- och jubelföreställning för vänstern. Vänstervågen är antingen en synvilla eller skickligt triangulerad - så här långt.

Utmaningen i det kortare perspektivet är att se till att inte allt regeringsmissnöje leder till röster på alliansen eller passivitet. Jag var själv naiv - och inne i bubblan - när jag såg framför mig hur Socialdemokratins kräftgång skulle gynna Vänsterpartiet. Men det är uppenbarligen inte vänstersossarna som lämnar. Eller annorlunda uttryckt: det är högerkritiken av regeringen som går fram, inte vänsterkritiken.

Den politiska agendan har blivit mer högervriden sedan förra sommaren: välfärdsfrågorna upplevs som mindre viktiga (se hos Ipsos) samtidigt som invandring och skatter går framåt. Vänsterpartiet förlorar dessutom förtroende i sakfrågorna just nu, särskilt i invandringsfrågan (som partiet varit onödigt tyst i). SCB-materialet från 8 maj ger inga tydliga ledtrådar kring var det hackar någonstans, men man kan till exempel se en nedgång bland offentliganställda, särskilt kvinnor, som skett parallellt med att välfärdsfrågorna kommit i skymundan i debatten.

Det är en klassisk, mekanisk och sann förklaring: det har inte varit vänsterns debatt. Väljarnas ändrade prioriteringar finns där, oavsett ryggdunkningarna på Facebook och Piketty-dokumentärer på SVT. Det är steg ett: att se vårt inte fullt så gynnsamma läge i vitögat. Och sedan börja bygga en vänsterkritik som faktiskt gynnar Vänsterpartiet.

-----

Uppdatering: Filterbubblan handlar förstås inte bara om att allt verkar gå vänsterns väg. Tvärtom, mångas flöden består säkert av hårda höger-vänstermotsättningar. Men det är också en filtereffekt. Utanför är allting mindre politiskt, motsättningarna lugnare, skillnaderna mindre glasklara.

2015-05-29

Satsa större, S - men inga reformer talar för sig själva

Det är svårt, det här med sossarna. Å ena sidan är de i rätt dålig form. Det drabbar hela vänstern, och förtjänar att sägas.

Å andra sidan är de inte fullt så dåliga som Expressens kampanjjournalistik vill göra gällande. Det finns något slags lågfrekvent drev mot S som innebär att dåliga opinionssiffror alltid gör att partiets hela relevans ifrågasätts: man ritar grafer som börjar på 50-talet och skriver om industrisamhällets död och föråldrade idéer.

Så skulle man aldrig prata om ett annat parti i kris. När Moderaterna kraschade i opinionen under 2012-2013 frågade aldrig någon om partiet egentligen behövs.

I själva verket är ju Socialdemokraternas idéer trendigare än någonsin - väl beskrivet i exempelvis SVT-dokumentären Den enda vägens politik.

Så problemet är inte tidsandan.

Problemet är knappast heller viljan. Stefan Löfven är ju "förbannad" över de växande klasskillnaderna. (Och jag tror honom.)

Problemet är inte heller att S inte gör rätt saker. Det kommer pengar till bostadsbyggande, till skolan och till järnvägen.

Vad är då problemet? Tja, till att börja med att satsningarna inte räcker. Tankesmedjan Katalys föreslår en underbalansering av budgeten med 185 miljarder, LO med 70. Magdalena Andersson vill "se till att plus och minus går ihop i slutänden".

Ylva Johanssons svar i DN på LO-ekonomernas krav på offentliga investeringar är talande: "vi har ett ansträngt läge ekonomiskt".

Det vill säga: investeringar, välfärdssatsningar, är i S-ledningens ögon fortfarande inget annat än kostnader. Och kostnader ska man akta sig för. Särskilt när läget är "ansträngt".

Det är procyklisk konjunkturpolitik, antikeynesiansk.

Men varför ägnar sig S åt det? Inte ens Paul Krugman, nobelpristagaren i ekonomi, kan hitta några ekonomiska argument, utan tvingas leta i det politiska:

"Centrist politicians [...] often try to demonstrate how serious and statesmanlike they are by calling for hard choices and sacrifice"

Det finns en doktrin som väger tyngre för S än någonting annat: man får inte förlora matchen om "ekonomin" mot Moderaterna. Ingen ska få kalla regeringen ansvarslös. Förtroendet i ekonomiska frågor är det som avgör val.

Fast det är det kanske inte alls. Jag har skrivit om den tveksamma lagbundenheten förut. Och i höstens val gick S framåt, och kom till makten, fastän Moderaterna faktiskt vann ekonomimatchen.

Rädslan för att verka slarvig med pengar ligger som en våt filt över allt S företar sig.

Men låtsas för ett ögonblick att det där släppte. Att regeringen sjösatte LO:s 70-miljarderspaket i höstens budget.

Är det någon som inbillar sig att S skulle lyckas säga något inspirerande om en sådan satsning?

Pengarna är viktiga, men de skapar inte automatiskt uppslutning kring att samhället är på väg åt rätt håll. S lever med en gammal folkhemsskada: föreställningen att reformer talar för sig själva. När folk märker att de får det bättre röstar de på sossarna. Carin Jämtin säger det i anslutning till varje opinionsmätning: när regeringens politik börjar verka, när effekterna märks, då vänder opinionen.

Nä, så funkar det inte.

Folk har ingen aning om varför en svåger plötsligt fick jobb eller varför förskolan plötsligt får tag på vikarier snabbare eller varför Göteborgståget plötsligt går i tid. Inte för att folk är dumma, utan för att vi lever i ett väldigt mycket mer komplext samhälle än för 50 år sedan, i ett samhälle som har genomgått en informationsexplosion och där vi har svårt att investera tid i att förstå dagspolitik.

Och att politiken påverkar samhället är långt ifrån självklart för alla: den där svågern blev förmodligen arbetslös på grund av egna tillkortakommanden - och fick ett nytt jobb för att han, tja, lyckades hitta ett. Det verkar osannolikt att Stefan Löfven skulle ha något med saken att göra.

Det kommer han, om inte annat, blir varse när han står där 2020 med Europas lägsta arbetslöshet och ingen tackar honom, för han förstod inte ens att det fanns en fajt om orsaken.

OK, vårpropositionen kunde inte göra mycket åt att alliansens budget gäller. Men är det förbjudet att börja formulera sig om den egna politiken när man har strålkastarna riktade mot sig? Varför måste väljarna "vänta på höstbudgeten"? Regeringen visste i fyra månader att den skulle stå tomhänt i april. Den kunde ha ägnat den tiden åt att presentera idéer för resten av mandatperioden. "När ekonomin så tillåter", i värsta fall.

Men inte bara stå där och säga att man inte kan.

Och de småreformer som trots allt presenterats har fått allt annat än en omsorgsfull kommunikativ behandling. Jag får ingen hjälp att lägga någonting på minnet, eller att förstå varför någonting görs. Jag hör inte någonting om vilka ideologiska principer som förslagen bygger på eller i vilket pussel de hör hemma. Vad är det vi gör nu igen, med Sverige, vart är vi på väg?

Därför är jag trots allt lite rädd för ett 70-miljarderspaket. Inte för att det vore fel, utan för att borgerligheten skulle vinna debatten. Så ja, det är nödvändigt för S att skaffa sig en djärvare ekonomisk politik. Men att göra det samtidigt som man tror att satsningar förklarar sig själva vore självmord.


Andra texter om Socialdemokraterna:

Finns det någon botten för S?
Skatteglada Svensson
Världens rödaste medelklass


2015-05-18

Jo, det är samhället

Antingen försiggår människors handlande inom begränsande samhälleliga ramar, eller så gör det inte det.

Vänstern brukar säga att det gör det.

Och just därför måste samhället ändras, det sociala arvet luckras upp, de förutfattade meningarna brytas. Vi kan inte bara säga åt folk att skärpa sig.

Och vi kan inte heller ha en vänster som väljer att se strukturer bara när det passar. I diskussionen om svenska IS-krigare avslöjade en del vänsteranhängare en syn som sa att nä, just här går gränsen för när samhället faktiskt är oskyldigt och det bara är ett eget val att bli militant islamist.

Samma sak när vänstern pratar om nazistiska rörelser: det kan handla om 15-åriga arbetarkillar med tragiska familjeförhållanden, men just här går ändå gränsen. Dessa människor får inte skylla på några omständigheter. De har valt ondskans idéer och är därmed avskum som ska hatas.

Dagens feminism tryfferas också regelbundet med "men skärp er då"-argumentation. I en intervju i ETC utbrister Maria Sveland:

– Vad är det för jävla fel i huvudet på en man som får för sig att våldta en kvinna?

Jag vet inte, men fanns det inte en politisk teori om detta en gång i tiden? Om genus och könsmaktsordning?

Våldtäkter är inte "fel i huvudet" på folk, våldtäkter är en konsekvens av mäns makt över kvinnor och de bilder av män och kvinnor som följer av, och förstärker, det maktförhållandet.

Att leta sig till militant islamism är inte "fel i huvudet".

Att leta sig till rasistiska rörelser är inte "fel i huvudet".

Det där är en från början till slut liberal syn på samhället. Och liberalerna vet när de har vänstern på gaffeln, de ser när vi tvekar och försöker slå där det gör som ondast. Just i diskussionen om IS-krigarna passade de på: här slutar väl ändå samhällsansvaret, de här människorna kan väl ändå inte skylla på att det inte fanns några fritidsgårdar?

Jag är helt övertygad om att det är livsviktigt att svara: jo. Även dessa människor skulle ha behövt fritidsgårdar. Även för dessa människor begränsade samhället de möjliga valen, de val som alla gör men som oftare leder fel för vissa än för andra.

Realpolitiskt sätter vänsterns liberala irrfärder redan sina spår. En del feminister mumlar gillande när strängare straff för sexualbrott - totalt verkningslöst förstås - kommer på tal. Det är inte så konstigt om analysen börjar med att man ska "fatta" och inte ha "fel i huvudet".

2015-05-17

Vänstern och nationell identitet

Två dagar i rad har Aftonbladets ledarsida, först Karin Pettersson och sedan Katrine Marcal, snuddat vid en tanke om en lite annorlunda anti-populistisk strategi. Utgångspunkten är Labours valförlust i Storbritannien, men rekommendationerna handlar om Sverige.

Karin Pettersson: "Kanske måste nationalistiska partier också mötas på en helt annan front, med en alternativ och framåtblickande berättelse om identitet och gemenskap."

Katrin Marcal oroar sig för sin del för Socialdemokraternas "oförmåga att hantera människors ängslan runt ­nation och identitet".

Vänsterns traditionella svar på högerpopulism är ofta simplare, och handlar om att byta dagordning: genom att prata mer om klassfrågor och konkreta sociala reformer kommer vi att lyckas locka fram andra prioriteringar hos (arbetar)väljarna.

Jag tror fortfarande på den idén. Det var (delvis) så här som Ny Demokratis framgångar bröts i början av 90-talet. Och om man tittar på hur väljarna prioriterar, är nyckeln till valsegrar snarare att vara trovärdig i välfärdsfrågorna.

Men Marcal/Pettersson har ändå en poäng.

En framgångsrik vänster kan inte säga att det över huvud taget inte finns något "svenskt".

En framgångsrik vänster kan inte säga att det inte finns något behov av en känsla av samhörighet i samhället.

En framgångsrik vänster kan inte säga att vi inte har behov av några identiteter utanför oss själva.

Det där säger inte just Socialdemokraterna förstås, men när bilden av "vänster" formas hos människor är det inte så intressant med partigränser. Då bidrar alla som tror att den rätta politiska linjen skapas genom att vända allt Sverigedemokraterna säger i sin direkta motsats.

Säger Jimmie Åkesson att det är viktigt med samhörighet, så är det åt helvete med samhörighet.

I själva verket visar all forskning att Åkesson har helt rätt, välfärdsstater är beroende av en känsla av gemensamt ansvar och samhörighet. Men den behöver förstås inte vara baserad på etnicitet.

När republikanerna på 80-talet vann framgångar hos "Reagan democrats" byggde det inte på att de väljarna helt och hållet blivit mer höger. De hade fortfarande en arbetaridentitet på sina arbetsplatser och i sin vardag. Men i andra sammanhang hade de andra identiteter - som lutade mer åt republikanska värderingar - och det var förstås de identiteterna som Reagan exploaterade. Demokraterna hade behövt ha politiska argument som hämtade sina exempel från arbetsplatserna, som hämtade bildspråket därifrån, som gjorde liknelser mellan yrkesstolthet och nationell stolthet - alltså på alla sätt formade en berättelse som knöt väljarna närmare sin arbetaridentitet.

På samma sätt bor det naturligtvis fortfarande en socialdemokrat i (nästan) varje sverigedemokrat - i åtminstone någon bemärkelse.

På samma sätt så går det att forma en svensk samhörighet som ligger till grund för politisk dominans, men göra det på arbetarrörelsens hemmaplan. Det bygger på att vänstern stärker de identiteter som är "våra" - inte de som odlas av våra motståndare. Att vara löntagare, att göra rätt för sig, att vara vanligt folk, att bo i ett samhälle där alla får chansen, att ha en välfärd man kan lita på, att alla bidrar efter förmåga, att vara ett samhälle där vi tar hand om varandra, att vara ett öppet samhälle, att vara stolt över vår vackra natur. Sådana "svenska värderingar" är inte exkluderande eller trångsynta, men fyller samma behov som det identitetsletande som nu bär fram högerpopulismen i Europa.

Det viktigaste är fortfarande de konkreta reformerna, och det politiska projektet. Men vänstern - som ju i klasstermer förstår vikten av gemenskap och behovet att se utanför sig själv - kan åtminstone sluta göra självmål när det handlar om nationell identitet.

2015-05-08

25 anteckningar om Vänsterpartiets läge

Om jag jobbade för Vänsterpartiet, skulle jag ha en anteckningsbok i innerfickan som det stod "Mandatperioden 2014-18" på.

Inuti skulle det se ut så här just nu:

1. Vi måste bestämma oss för vad vi tror om den här regeringen. Kommer det att bli en framgångsrik regeringsperiod som Vänsterpartiet kommer att vilja bli förknippade med? Eller kommer vi tvärtom att få se en svag och dålig regering som Vänsterpartiet mår bäst av att distansera sig från? 2018 kan bli de grusade förhoppningarnas valrörelse. Vänsterpartiet kan börja vinna väljare på regeringspartiernas dålighet – men det bygger på att vi inte själva ses som en del av dåligheten.

2. Samhället kommer under de närmaste åren att fortsätta präglas av välfärdsmissnöje. Vänsterpartiet måste göra sig till tolk för de stämningarna. Särskilt när Socialdemokraterna och Miljöpartiet snart kommer att börja bli ovilliga att tala om bristerna (de regerar ju trots allt).

3. Vänsterpartiet måste kunna räkna hem vinsterna när man driver regeringen åt vänster. Politik handlar inte bara om att få igenom saker, utan också om att skrika ut vem som gjorde't. Det är bra att partiet presenterar förhandlingsvinsterna själva, men politik är en lågengagemangsprodukt: människor tar inte in exakt vem som drev vad. Vi ökar chansen för att vårt avtryck ska märkas om vi driver frågor innan vi får igenom dem (trots risken att vi inte får igenom dem). Och regeringen måste tvingas visa sina kort. 

4. Efterfrågar våra väljare resultat? Vänsterpartiets väljare, särskilt de yngre, är värderingsstyrda och bedömer inte politik efter resultat. Hoppas inte för mycket på att förhandlingsvinsterna ska ge utslag i opinionen. SD gör succé i opinionen trots att alla vet att de inte kommer att få igenom ett dugg.

5. Inga sakpolitiska framgångar talar för sig själva. Med förhandlingsvinsten är halva jobbet gjort. Andra halvan är att förklara varför vänstern gör saker, och göra det svinbra.

6. Om partiet vill vara i opposition, finns det fortfarande många borgerliga majoriteter ute i landet att opponera emot.

7. Vi går inte i opposition mot Socialdemokraterna i första hand genom att skälla på dem, utan genom att driva frågor där de är svaga och inte kan svara.

8. Att vara i opposition är mer än att kritisera andra riksdagspartier för vad de gör. Att vara i opposition är också att bekräfta människors suckar, oavsett om det finns någon politisk lösning eller inte. Ibland räcker det att vi är med och formulerar problemet.

9. Håll fast vid vinsterna i välfärden - när valåret är över ökar kontrastvärdet mot de andra partierna igen. Vänsterpartiet måste också vara välfärdspartiet, och partiet mot ojämlikhet. "Att lita på" är den bästa frasen i verktygslådan just nu. Men Vänsterpartiet har litet inflytande på dagordningen, och måste anpassa sig till det som de stora partierna pratar om. Om debatten är het om integration ska Vänsterpartiet också presentera integrationspolitiska förslag. Det förväntar sig väljarna. Partiet kan inte vänta på bra debatter, vi får ge oss in i de som uppstår.

10. Dagspolitik utgörs inte bara av de egna bra förslagen, utan också av motståndarnas dåliga förslag. Vänsterpartiets valrörelse 2014 innehöll för lite negativt kampanjande. I ett läge där den dominerande stämningen bland väljarna är oro, måste partierna spegla det för att ha framgång.

11. Vi blir populära ibland, men vi kan bli bättre på att leta upp det populära. Projekt: fram till 2018 ska varje Vänsterpartiförening ha drivit minst ett förslag som har stort folkligt stöd och som inte överensstämmer till hundra procent med partiets program.

12. Nästa stora projekt för partiet ska inte vara en specifik fråga, utan en totalrenovering av vårt sätt att prata. Vi måste använda varje sakfråga för att vinna idédebatten. (Det är ett misstag att tro att en idédebatt är liktydigt med att prata om visioner och utopier. En idédebatt pågår framför allt när de små vardagshändelserna ska förklaras och rationaliseras.) Vi enas om bra ord och använder välbekanta bilder när vi förklarar politiken. Vi tar kampen om de grundläggande tankfigurerna som bygger upp högern och vänstern. När man är 14 år möter man oftare de tankefigurerna i debatter med andra: "rika anstränger sig mer", "alla har ett fritt val". Men de finns kvar i bakhuvudet hos oss som vuxna också, och ramar in hur vi ser på alla politiska förslag. 

13. Vi måste börja lyfta fram sämre motståndare. Om vi debatterar oftare med Gunnar Hökmark bidrar vi till att definiera motståndaren på ett sätt som gynnar oss.

14. Väljarna gillar våra sakfrågor. Nu vet de att vi kan göra verklighet av dem. Nästa projekt är att få väljarna att komma över nästa hinder: de känner sig inte som vänsterpartister. Fler måste kunna få syn på sig själva bland Vänsterpartiets företrädare, och fler måste känna att medhåll i sakfrågorna är det enda som krävs för att vara vänsterpartist. ”Håller du med? Då är du vänsterpartist!”

15. Socialismen är elefanten i rummet. Det är något okänt. Människor tar inte ställning för okända saker.

16. Förklara inte socialismen som ett framtida samhälle, utan som den röda tråd som håller ihop varje dagspolitiskt ställningstagande. Socialism är ett antal bärande principer som gäller både för dagspolitik och för ett framtida samhälle. Om vi lyckas prata om våra sakfrågor så att idéerna framträder, blir också socialismen mindre mystisk.

17. Vänsterpartiets styrka är att vi anses ha hjärta och bry oss. Bygg på det och få debatten att handla om hjärta när det går. Försök inte slå högern i deras bästa grenar - inte ens när vi kan mer än dem.

18. Kommunikation på 10-talet handlar inte om att säga att man är bra, utan att vara bra. Vänsterpartiet kan bli ännu bättre på att vara bra. Partiskatten ska lyftas fram mer. Starta ett eget biståndsprojekt för att hjälpa rumänska romer. Fram till 2022 ska sex timmars arbetsdag införas på alla Vänsterpartiets kanslier. Hur ska vi annars kunna kräva det av andra?

19. Hur utnyttjar vi den vetenskapliga explosionen för vänsterns sak?

20. När S är i opposition är det de som dominerar den vänsterinriktade samhällskritiken. Då kan Vänsterpartiet sticka ut genom att betona våra specifika roller: feminister, klimataktivister, antirasister. Med S i regering måste Vänsterpartiet spela en mycket större roll i den breda, antiborgerliga retoriken.

21. Redan under mandatperioden ska olika väljare möta olika varianter av Vänsterpartiet. Villagatan ska inte få samma flygblad som hyreshusgatan. Vi ändrar inte på våra åsikter, men vi berättar om olika åsikter för olika grupper.

22. Vi måste börja identifiera de väljare som är nära att rösta på oss, inte leta på måfå bland grova målgrupper som "LO-medlemmar". Det finns massor av LO-medlemmar som ligger enormt långt ifrån våra värderingar och som är opåverkbara.

23. Den största potentialen för ökat stöd för Vänsterpartiet finns hos socialdemokrater som inte riktigt litar på S i välfärdsfrågor. Här finns de som står och vacklar mellan partierna. De som övervägde att rösta på V i valet 2014 (men som inte gjorde det) prioriterade skola och sjukvård mest, enligt Novus eftervalsundersökning. Sjukvården ligger vi närmast att "vinna" bland samma väljare, i skolfrågor ligger vi långt efter.

24. Det är alltid tryggare att vara sosse. Historiskt vinner bara vänstern över S i två olika situationer: när partiet bara finns där som alternativ när S går åt höger (som 1998), och när partiet lyckas fånga upp starka värderingsändringar, bli i takt med tiden (som SKP efter krigsslutet, eller VPK med miljön, eller V med tredje vågens feminism på 90-talet). Vilka förändringar surrar i luften nu? Vad är Socialdemokraterna på väg att missa? Jag tror till exempel att de kommer att skämmas om 20 år, när det blivit verklighet, för att det inte var de som drev på om individualiserad föräldraförsäkring.

25. Formulera löntagarkoden. S stora misstag de senaste tio åren är att de - tvärtemot sin historiska strategi - har associerat medelklassen med borgerliga värderingar. Vänsterpartiet kan fortfarande bli först med ett språk som inkluderar alla löntagare i ett solidariskt samhällsprojekt.

2015-05-02

Finns det någon botten för S?

I Novus opinionsindex ligger S fortfarande över 30 procent, men det är inte uppdaterat för april. Det är däremot pollofpolls.se, som har partiet på 26,7 procent.

Oavsett orsak till kräftgången, måste jag erkänna att min spontana tanke är den här: finns det någon botten för detta parti?

I Europa har nästan alla socialdemokratiska partier som verkat oövervinnerliga råkat ut för katastrofer: franska socialistpartiet 1993, Arbeiderpartiet 2001, tyska SPD 2009, Pasok 2012. En del har kommit igen, andra har nästan försvunnit från en politiska kartan. På sex år gick Pasok från ett stöd på 44 procent till 4,7 procent i valet i januari. Alla dessa krascher var extremt svåra att förutse. Särskilt som socialdemokratiska partier omges av en aura av bastioner, institutioner. Det känns som om de kommer att vara för evigt.

Men så är det förstås inte. Är det mindre sannolikt att de svenska socialdemokraterna reduceras till ett 4,7-procentsparti än det var att Pasok gjorde det? Jag kan inte komma på särskilt många argument som inte bara är fördomar om vad som är möjligt och omöjligt. Är S helt utraderade om 10 år? Antagligen inte. Men risken finns.

Partier har ingen bas. Det finns ingen fast grund. Djävuln vet om det ens finns några kärnväljare. Bara 16 procent av väljarna betraktar sig själva som "socialdemokrater" enligt Novus eftervalsundersökning. Om S bara hade behållit sina väljare från 2010 hade de fått 21 procent i valet 2014.

Väljare måste vinnas hela tiden, varje dag. Det går inte att spara opinionsstöd och leva av det senare. Det skapas och konsumeras i varje ögonblick. Möjligen gäller det ännu mer idag än förr. S är fortfarande ett ovanligt parti i den betydelsen att de är ett väldigt stort parti. Men de är nog numera ett helt vanligt parti i betydelsen att väljarna straffar och belönar partiet helt efter dess dagsform. Lyckas partiet inte beröra, så går det åt skogen.

För Vänsterpartiet har den viktigaste strategiska frågan alltid varit hur man förhåller sig till S. Hur kompletterar man, kritiserar man, parerar man. Hur överlever man som litet parti i skuggan av det stora arbetarrörelsepartiet.

Den stora strategiska frågan inför 2020-talet kan bli en helt annan: hur förbereder sig Vänsterpartiet på att bli det största arbetarrörelsepartiet? Vi såg en glimt av hur bräcklig Socialdemokraternas dominans är under Juholt-hösten 2011, då avståndet mellan partierna kröp ned till 10 procentenheter.

I strategidiskussioner har jag själv alltid utgått från S som en konstant, en betongborg som alltid får 35 procent. Det har lett till slutsatser om att vara komplementär, trycka på frågor där S är svaga, rikta in sig på socialdemokratins vänsterväljare. Men nu börjar jag undra om det inte skulle kunna komma en tid när Vänsterpartiet behöver tänka bredare, visa att man är rimlig i alla frågor, börja tänka som ett 25-procentsparti.

Tro mig: det är inget önskescenario. På kort och medellång sikt behövs det ett starkt S för att kunna få igenom vänsterpolitik i Sverige. Om väljare överger Socialdemokraterna så kommer många att försvinna ut i passivitet, cynism och röstskolkande. Och framför allt vill jag fortfarande tro att alla kämpande vänstersossar fortfarande har chansen att förbättra partiet framöver.

Därför vore det bättre taktik att säga att Stefan Löfven bara har en liten formsvacka. Men det tror jag inte på. Jag tror precis som Jenny Madestam att en Löfven framplockad för interna behov funkar för dåligt i sin utåtriktade partiledarroll, att en parlamentariskt ursvag regering kommer att få kopiöst med stryk de kommande åren, att svaret på en konfrontativ borgerlighet inte är utsträckta händer, att Socialdemokraterna underskattar värderingsskiftet åt vänster i samhället och att de är för dåliga på att förklara vart de istället är på väg.

Hoppas jag har fel.

2015-04-28

Varför vinner alltid SD?

"Football is a simple game. Twenty-two men chase a ball for 90 minutes and at the end, the Germans always win."

Gary Lineker-citatet blev populärt eftersom så många kände igen frustrationen: det spelade liksom ingen roll hur England betedde sig - tyskarna lyckades alltid vinna. Det började kännas som en naturlag.

I Sverige är politik ett spel som pågår mellan åtta partier i fyra år och när det är val vinner Sverigedemokraterna.

Man blir ju uppgiven ibland. Hur kan de öka och öka, trots nya skandaler och avslöjanden?

Men egentligen är det ju ganska enkelt. De har riggat spelet.

SD har sagt till väljarna: Människorna i etablissemanget är så rädda för våra sanningar om invandringen, att de kommer att göra vad som helst för att smutskasta oss. Alla är emot oss eftersom vi säger det som man inte får prata om.

När sedan etablissemanget - i form av Stockholmsmedia - avslöjar en ny skandal, passar det den sverigedemokratiska berättelsen perfekt. Avslöjandet blir i själva verket en bekräftelse på det som SD har sagt: jo, titta, etablissemanget håller faktiskt på och smutskastar partiet. De är rädda för partiets sanningssägande.

Problemet förstärks av att avslöjandena görs av fel aktörer och handlar om fel saker.

Medier som sänder eller skriver från Stockholm är etablissemang. Avslöjanden från privilegierade innerstadsjournalister är attacker ovanifrån, hur välformulerade de än är. Vad vet de om livet ute i verklighetens Sverige? (Ganska lite, om man ska vara rättvis - ofta bevisat i andra sammanhang. Det får de tillbaka som en black om foten när de ska avslöja SD.)

Ska man avslöja SD måste man vara en aktör som inte passar som hand i handske med den sverigedemokratiska framingen. En lokaltidning skulle funka bättre. Eller en folkrörelse.

Många av de avslöjanden som inte verkar bita på väljarna, gör det heller inte därför att de är - trams. Irrelevant trams om personliga snedsteg (spelberoende, kriminalitet, korkat beteende) som du och jag aldrig skulle lägga till grund för att byta parti. Precis som du och jag är SD-väljare väljare som bryr sig om politik, och verklig förändring. Idéer och partier spelar större roll än om enskilda företrädare visar sig vara idioter.

Men avslöjandena om rasism då? Det handlar ju om politik på riktigt?

Sant, men SD:s nolltolerans mot rasism är ett av 10-talets smartaste politiska drag. Varje avslöjande om att någon lokal företrädare uttryckt sig rasistisk blir ett tillfälle för SD att säga att de inte är ett sådant parti. Går det till uteslutningar är det ännu bättre. Det visar att Sverigedemokraterna verkligen inte är ett sådant parti.

I ett och samma politiska kinderägg får SD ofta att etablissemangsmedia "avslöjar" rasism, vilket bevisar att partiet är ett hot mot etablissemanget och ger dem chansen att säga något om nolltolerans. Jimmie Åkesson har lagt upp bollen på straffsparkspunkten och Expressen sparkar.

Med det här resonemanget låter det som om SD alltid kommer att vinna. Well, om spelet spelas som det gör nu, så är det nog risk för det. Opinionsmätningarna berättar ingen annan sanning.

Tröstläsning: Visst kan högerpopulistiska partier börja misslyckas, men det gäller att identifiera under vilka omständigheter. Det här tycker jag är intressant: Ny demokrati började misslyckas när debatten i Sverige svängde till att handla om ekonomi och klassfrågor.

2015-04-27

Humanismen behöver bättre copy

Människor dör i ofattbara antal på Medelhavet. Barn drunknar; oskyldiga, förhoppningsfulla, fastklamrade vid sina föräldrar. Det gör ont att föreställa sig skräcken på havet.

Om Europas cynism skriver bland andra Peter Wolodarski bra, liksom Shora Esmailian här. Med gränsbevakningsprojektet Triton förhindras flyktingar att över huvud taget få en chans att söka asyl. Båtarna patrullerar närmare Europas kuster än tidigare för att inte behöva rädda så många nödställda - för då kommer kanske fler att försöka göra resan.

"European governments are more concerned with keeping people out than saving lives", som Amnesty skriver utan krusiduller på sin sajt.

Mot denna ruskiga verklighet är det förstås vettiga förslag att öka antalet kvotflyktingar och göra det möjligt att söka asyl på ambassader.

Men det är något som känns fel med den humanistiska sidans retorik. Situationen beskrivs ofta som att "anständighet", "kräver" att vi "lever upp till", "öppnar ögonen" och "tar ansvar" - det vill säga: lösningen är att vi börjar göra precis det som kan krävas av oss. Om vi skulle rädda tusentals människor från att drunkna har vi nått upp till ett grundkrav på oss som människor, inget mer. Det är retorik som säger att vi borde skämmas, och att belöningen, om vi engagerar oss för flyktingarna, är att få sluta skämmas.

Men tänk om vi istället mötte flyktingkatastroferna med en retorik som berättade om hur stolta vi skulle kunna vara när vi tittade tillbaka på 2015 i framtiden? Om vi gjorde något som gav oss själva rätten att kalla oss själva något mer än bara normalt anständiga?

Palermos borgmästare kallade i förra veckan flyktingdöden på Medelhavet för "ett europeiskt folkmord". Det är dramatiskt, drastiskt - och sant. Men den som stoppar ett folkmord tar inte bara "ansvar", den är snarare en hjälte. Det är faktiskt inte bara "anständighet". Anständighet, det kräver ytterst lite av oss. En medborgare i dagens Europa kan förhålla sig ganska kyligt till flyktingarna och ändå behålla sin anständighet i omgivningens ögon.

Att prata om att leva upp till att "visa medmänsklighet" handlar, antar jag, om att sätta press även på de som inte bryr sig om att vara goda, men som ogärna vill kallas onda. Målgruppen är alltså de likgiltiga.

Jag tror inte alls på det. Att pressa människor att sluta upp kring något, och sedan säga att de bara gjorde vad som förväntades av dem.

Få klarar av att utföra stordåd om ingen säger att det är det som är uppgiften - stordåd. Människor måste inspireras av möjligheterna att ändra på saker, av möjligheterna att göra något stort i sina liv, något de inte trodde att de var kapabla till. I den meningen skiljer sig inte ett humanistiskt flyktingprojekt från hur man skapar samling kring andra stora politiska projekt. Tänk om det stod i historieböckerna i framtiden att Europa år 2015 bestämde sig för att öppna sina gränser? Skulle du vara stolt över att ha varit med om den händelsen? Jag skulle vara det. Jag skulle vilja vara med om en sådan bedrift: kontinentens största humanistiska offensiv i mannaminne. Inte för att det "krävdes" av mig, utan för att det var svårt och för att det var rätt och för att jag valde det.

Enligt Henrik Ekengren Oscarsson är det fler och fler med en positiv syn på invandring som också tycker att invandringsfrågan är viktig. Det är lätt att förstå mot bakgrund av den senaste båtkatastrofen. Den gruppen - den med starka, humanistiska preferenser - är den materiella grunden för att formulera migrationsfrågorna offensivare. Politiska partier kan aldrig mumla sig till framgång. Främlingsfientliga krafter utnyttjar mumlet skickligt: titta, så nervösa de är att prata klartext om invandringen! Vad som skulle behövas istället för mummel är utspända bröst och fler som inte bara sa att vi tar emot flyktingar "för att vi måste när det pågår krig", utan för att det är en förbaskat fin sak att göra som vi ska vara stolta över. Det går inte att vinna över folk på något annat sätt.

2015-02-16

Pippi-psykologi

Är det inte underbart med gamla människor som är helt öppna för att det inte var bättre förr? Astrid Lindgrens dotter, 80 år, berättade i helgen i DN att hon ändrat sig och nu står bakom beslutet att inte kalla Pippi Långstrumps pappa för "negerkung" i nytryckningarna.

Det beslutet är rätt. Pippi Långstrump är alltför bra för att inte moderniseras. Många föräldrar runt om i landet ändrar redan i barnbokstexter varje kväll. Särskilt äldre barnböcker är (självklart) inpyrda med rasism, kvinnoförakt och stereotypa könsroller. Barnböcker är bruksvaror. Deras funktion är att sätta igång fantasi, diskussioner och drömmar. Barnböcker är inte litteratur som behöver ligga på piedestaler och hanteras med vita arkivhandskar.

Det om sakfrågan, för tydlighetens skull.

Mitt ärende är dock detta:

När det dyker upp förslag om att byta ut rasistiska begrepp eller stereotyper ur böcker och filmer blir alltid reaktionen våldsam (minns Kalle Anka på julafton eller Tintin-debatten). Och det är långt ifrån bara vanliga Flashbacktroll som protesterar mot korrigeringarna. Så många Flashbacktroll finns det inte. Jag har lyssnat på ganska många människor i min närhet - liberaler, gråsossar, resonerande personer - som har svårt att förstå varför det skulle vara rasism att - ja, till exempel läsa ordet "negerkung" för en 5-åring. De som har svårt att förstå är ofta lite äldre och har haft egna småbarn. Man måste försöka förstå deras reaktion. De har läst böcker för sina barn, barnen har skrattat, böckerna har varit bra - och nu kommer någon och påstår att de har vidarebefordrat rasistiska stereotyper under de där kärleksfulla lässtunderna. Det blir förstås en anklagelse: varför hörde du inte att det här var fel? Kanske är du rasist själv som inte reagerade!

Önske-reaktionen vore förstås att folk insåg att vi tillsammans, som samhälle, kan komma fram till nya saker som står i motsats till det vi trodde tidigare - utan att det är ett dugg märkligt att vi en gång tänkte som vi tänkte.

Men den vanligare reaktionen inombords är nog ungefär så här: jag är inte rasist, så det jag har läst för mina barn kan inte gärna vara rasistiskt. Det skulle jag väl ha reagerat på!

Eller så förstår man poängen, men känner sig lite dum som bara satt där framför Kalle Anka och fnissade.

Jag tycker att de som gått till storms mot rasism i populärkulturen har underskattat det här elementet av anklagelse. Hade de inte gjort det, hade de kanske kunnat formulera sig lite annorlunda, och fått med sig fler.

Det finns ett generellt problem här.

Vänstern är ofta snabb med att säga "rasism". Ibland är det berättigat, ibland kanske det mest sägs för att det är ett kraftfullt ord. Och kraftfulla ord får många likes.

Men de som blir anklagade för att vara rasister - till exempel de som röstade på Sverigedemokraterna i valet 2014 - blir inmålade i ett hörn. Hur backar man bort från en roll som "rasist"? De som agerat rasistiskt måste få höra andra tolkningar av sitt eget beteende, som de kan ta fasta på. De måste få höra förståelse för sin besvikelse, så att de kan säga "ja, just det, så är det: min besvikelse är det viktiga, och den kan jag låta ta andra politiska uttryck". Vänsterns uppgift är inte att bygga upp en negativ politisk identifikation åt varenda människa som begår rasistiska handlingar. Vänsterns uppgift är tvärtom att påminna om de goda stråken i varje människa och försöka få människor att identifiera sig utifrån de sidorna istället. Ska vi tala om rasism, så borde det oftare vara om rasistiska handlingar, nästan aldrig om att en del "är" rasister och en del inte.

Att argumentera så att människor kan ändra sig borde vara en grundbult för alla radikaler. Tyvärr pekar mycket på att vänstern inte bryr sig tillräckligt mycket om opinioner. Det som är, det ska sägas. Om folk blir sura är det väl inte sanningssägarens fel! Men jag tror att man måste vilja mycket mer in under skinnet på folk, försöka förstå dem. Och lita på att väldigt, väldigt många kan ändra sig om vi ger dem redskap för att göra det. Måste vi antirasister till exempel vara så petnoga med att alltid kalla rasism för rasism? Skulle vi kunna argumentera emot rasistiska begrepp i Pippi Långstrump genom att bara kalla dem till exempel "föråldrade", om det gav bäst resultat: den största uppslutningen bakom strykningen? Det är väl det som är poängen, resultatet. Inte att få skälla på folk.

Finns det en så pragmatisk antirasism?

2015-02-14

Ser vi själva alltid barn som barn?

Det har skrivits mycket bra om misshandeln av 9-åringen i Malmö, framför allt av Malin Ullgren i DN som påminner om att vi måste hejda oss inför varje barn vi möter och påminna oss om att de tillhör samma sort. Att barn som grupp har särskilda rättigheter betyder att inget enskilt barn behöver göra något för att förtjäna de rättigheterna. Det behöver inte vara gulligt, inte vara tillmötesgående eller göra sig förstått.

I de mer folkliga reaktionerna funderar många på vad barnen kan ha gjort för att reta upp ordningsvakterna. Man är snabb med att förstå hur provocerad man måste bli om man måste ta hand om ungar som - ja, vad de nu gjorde (mycket av vad som påståtts verkar bara ha varit påhitt).

Men så skulle vi aldrig resonera om andra yrkesgrupper. Ingen skulle försvara en klantig kirurg med att "det är väl lätt att förstå att ingen människa ser skillnad på en lever och en njure". Vi förväntar oss att kirurgen ska kunna mer än vi själva.

Så måste vi se på ordningsvakter också. Vi måste kräva att just de inte reagerar som många av oss skulle göra, att de är utbildade att inte bli provocerade. Vi måste kräva att det är en del av deras yrkesskicklighet. Lika lite som någon annan yrkesgrupp får de vara som folk är mest i sin yrkesutövning.

I verkligheten verkar det dock - och här ligger ju systemfelet - som om de som i kraft av sin sanktionerade våldsutövning borde vara allra svårast att provocera, är lättast. Någon påpekade att det finns många andra yrkesgrupper som måste konfrontera våldsamma människor - vårdare, äldreomsorgspersonal - och de lyckas nästan alltid lösa situationen utan att dunka klientens huvud i golvet. Varför försöker inte poliser, väktare och ordningsvakter lära sig någonting av de grupperna? Varför försöker män inte lära sig något om konfliktlösning av kvinnor?

Misshandeln i Malmö skulle knappast varit möjlig utan strukturell rasism. Men jag tror också att det - i anslutning till Malin Ullgrens inlägg - finns en utsuddning av barnbegreppet som bäddar för den här typen av händelser. Det blir alltmer flytande när man slutar vara barn: det finns inte minst starka kommersiella intressen som försöker göra barn till "tweens" och tonåringar så tidigt som möjligt. Och i journalistiken finns en enorm populism kring vem som är barn och inte. En förövare är aldrig barn, ett offer är det nästan alltid. En 17-åring som våldtar en 15-åring kan bli till en "ung man" som förgripit sig på en "flicka" - trots att båda fortfarande är barn. Grupper av barn som ägnar sig åt småbrottslighet i förorterna kallas regelmässigt "ungdomsgäng" även om de består av 11-12-åringar. Att få kallas "barn" är förbehållet de som inte missköter sig. På det sättet villkoras den grupptillhörighet - till gruppen barn - som ska skydda och ge rättigheter. Om vi vill att ordningsvakter ska se 9-åringar som barn måste vi kräva konsekvens av många fler, och av oss själva.

2015-02-12

Var betygskompromissen verkligen nödvändig?

Betyg redan från årskurs fyra är förstås vansinnigt. Att ge betyg överhuvudtaget vilar på skakig vetenskaplig grund, men man kan inte säga åt barn som knappt har hunnit börja skolan att de är "underkända", som om de kunde ta ansvar för sina egna prestationer i den åldern. Skolan misslyckas allt oftare med att bryta det sociala arvet. I det läget blir betygsättning mer och mer en betygsättning av förutsättningar och hemförhållanden. Arbetarbarn måste åtminstone få en ärlig chans att ta igen akademikerungarnas försprång innan lärarna säger åt dem att de inte duger.

Nu ska tiotusentals barn - i värsta fall - bli betygsatta ännu tidigare än idag. Regeringen säger att det förhindrade att alliansen och SD röstade igenom betyg i fyran för alla.

Fan vet.

Centern vill egentligen inte alls. SD hade precis börjat sväva på målet, under intryck av en allt mer högljudd opinion av kritiska skoldebattörer, forskare och föräldrar. Beredningen inför ett eventuellt riksdagsbeslut hade troligen understrukit det kompakta motståndet. Det hade kunnat ge C och SD argument för att dra sig ur med hedern i behåll.

Regeringen hade kunnat elda under kritiken och spekulerat i att högerpartierna skulle få kalla fötter. Opinionen är ju exceptionell. Ingen vill ha tidigare betyg förutom några smala kretsar inom de borgerliga partierna och SD. Men man känner igen mönstret: Socialdemokraterna har helt förlorat tilltron till sin förmåga att bilda opinion. Inte ens när de håller på att vinna debatten, som Karin Pettersson också besviket påpekar.

Det är naivt att tro att det kommer att vara glasklart att S och MP pressade fram ett mindre dåligt alternativ. Sådant är aldrig glasklart. Inför väljarna kommer det att vara en rödgrön regering som inför betyg i årskurs fyra. Punkt slut. Och det kommer att kännas som ett svek. Betygsfrågan är inte bara kallt vetenskaplig - här finns ju också en skillnad som ligger väldigt nära kärnan i att vara vänster och i att vara höger. Tror vi på jämlikhet, på att ge alla chansen, på att alla ungar kan - eller ska vi stämpla, underkänna och säga att det är var och ens ansvar istället för samhällets?

Säg att SD och Centern inte alls hade mjuknat under trycket av opinionen. Säg att de verkligen var beredda av tvinga igenom det mest impopulära skolpolitiska beslutet i mannaminne. Frågan är om det i ett sånt läge verkligen är bäst på lång sikt för regeringen att kompromissa eller att låta sig bli överkörd? Den som är pragmatisk förlorar samtidigt nästan alltid möjligheten att vända en politik till sin motsats. Regeringen har nu gjort tydligt att tidigare betyg inte är illa att man inte kan ge och ta lite grand i frågan. Det försvagar alla former av principiellt - ideologiskt - motstånd. Många utgår ofta från att kompromisser är det bästa sättet att "desarmera" eller "begrava" en fråga. I det här fallet undrar jag om inte opinionstrycket under våren hade kunnat begrava frågan. Och om inte kompromissen får den att leva vidare.

Frågan är nu bara: kan vi på något sätt nu få varenda förbaskade skola att säga nej till att experimentera med våra 10-åringar - och vinna frågan underifrån? Ingen kommunal skola i Stockholm kommer att vara med i alla fall. Heja!