Bara marknaden förstår medelklassen

Bor man med två barn i en närförort till Stockholm där årsinkomsterna ligger på en halv miljon och uppåt, vet marknaden precis vem man är. En som behöver mer tid. För att det är status att hinna med mycket. För att moderna jobb stjäl mycket tid av oss. Sådant vet marknaden. Jag kan spara tid med playtjänster, hemleveranser av mat, kommersiella fotbollsträningar.

Hört talas om det sista? Ett företag, istället för en förening, låter barnen träna fotboll utan några krav på ideella insatser från föräldrarna (”100 procent föräldravänligt”). Ingen behöver vara tränare, ingen behöver sälja kakor.

Det är dyrt förstås, så bara välbärgade föräldrar kan köpa sig fria från det ideella engagemanget. Och det ställer till problem för de traditionella klubbarna. Men poängen här är att marknaden återigen har uppfunnit ett alternativ till det goda (jobbiga) medborgarskapet. När det ideella hamnar i en nedåtgående spiral – dåligt föräldraengagemang leder till ännu fler mejl med tjat om att ställa upp och ännu mer kantstött verksamhet som känns allt jobbigare att engagera sig i – då finns marknaden där med ett alternativ. Precis som det ständigt finns alternativ till offentlig välfärd. Medelklassen kan alltid byta bort, välja att köpa, dra sig undan.

När medelklassen – de löntagare som i marxistiska termer utgör det mellanskikt som befinner sig mellan arbetarklassen och borgarklassen – väljer ”exit” skadas hela välfärdstanken, det vet vi sedan tidigare. Den som flyr in i marknaden blir snabbt oförstående inför att betala skatt. Man tenderar dessutom att fly tillsammans med människor som är lika privilegierade som sig själv. Det minskar förståelsen för hur villkoren ser ut för andra, ja högervrider hela världsbilden.

Men vi måste prata mer om hur den där flykten från det ideella eller offentliga började: med att marknaden förstod medelklassens behov. Den kommersiella fotbollsarrangören har begripit exakt hur jag känner inför att sälja lotter utanför ICA eller skjutsa barnen till en grusplan i Bollmora en söndagmorgon. Det andra sättet att organisera saker här i världen – politiken – den begriper å andra sidan nästan ingenting.

Samtidigt som jakten på mer tid ständigt skapar nya privata tjänster och produkter, kan en politisk lösning som arbetstidsförkortning vara stendöd. Rapporter om medelklassens problem på jobbet – stress, meningslöshet, maktlöshet – används sällan som utgångspunkt för några politiska paroller. I stället tror man att medelklassen måste vinnas med valfrihet och skattesänkningar. Att det den framför allt längtar efter är mer konsumtionsutrymme.

Sverige hade en gång i tiden världens rödaste medelklass. Bara i två val mellan 1964-2006 hade S och V tillsammans mindre än 40 procents stöd bland TCO-anslutna.

Då användes ofta ordet ”löntagare”, vilket skapade exakt den känsla av gemensamma intressen mellan arbetare och tjänstemän som var välfärdsstatens fundament. Socialdemokraterna ”vann valen i mitten” – men genom att tala till de vänstervärderingar som finns där. Då förstod man att den tvetydiga klasspositionen innebar öppningar för solidarisering nedåt, inåt – mot välfärdsstaten.

Det man fick tillbaka var en löntagarklass som också tänkte i politiska lösningar. I dag, när politiken aldrig formulerar några reformer som tilltalar breda löntagargrupper, blir den naturliga reflexen för medelklassen inte att ställa politiska krav, utan att efterfråga en tjänst på marknaden. När man är orolig över att förlossningsvården inte fungerar, startar man inte ett upprop – man hyr in en doula, en stödperson vid förlossningen. På det sättet uppstår en ond spiral: när medelklassen drar sig tillbaka till marknaden, artikuleras aldrig deras behov i politiska krav. Det gör i sin tur deras bekymmer osynliga, och gör det ännu svårare för vänstern att knäcka löntagarkoden. Att bekymren avpolitiseras gör till och med att vänstern ibland tar avstånd från dem. En doula kan då tolkas som statuskonsumtion, istället för lösningen på ett behov av mer välfärd.

Det går alltid att säga att medelklassens stress beror på för mycket selfies och Netflix. Men att det finns en del pseudoproblem betyder inte att det inte finns verkliga problem som vänstern borde adressera. När man talar om höger- och vänsterhegemoni finns det förmodligen få saker som är viktigare än att medelklassen börjar definiera sig mer utifrån sina gemensamma erfarenheter på arbetsplatserna, att återintroducera en löntagaridentitet. Och de behov som marknaden tillfredsställer – till exempel genom att tillhandahålla tid – kan bli politiska krav och få politiska svar. Då drar vi tillbaka medelklassen till politiken. Och förutsättningarna för att det i slutänden ska bli bättre för alla ökar radikalt.

(Ledare publicerad i Flamman 19 oktober)

Det akademiska Vänsterpartiet

"Många av oss är akademiker", sa Jonas Sjöstedt när han i sitt tacktal på lördagen beskrev alla de olika människor som utgör Vänsterpartiet. Undrar om det någonsin har sagts av någon av hans föregångare? Det är ju sant, men det är en ganska svårsmält sanning för ett parti som räknar sig till arbetarrörelsen och vars första uppgift är att ta strid för arbetarklassens villkor.

Någon officiell sammanställning om klassammansättningen i Vänsterpartiet finns inte, men i en undersökning om vilka som gick i vänsterns 1 maj-tåg som kom häromåret tillhörde 11 procent LO i Stockholm och Malmö, lite högre i Göteborg. Runt 25 procent tillhörde Saco. Jag råkar också veta att i en av Stockholms största partiföreningar tillhör idag 20 procent ett LO-förbund, 35 procent TCO och hela 45 procent Saco. De partiföreningar som är bildade på grundval av LO-facklig tillhörighet har ytterst få medlemmar. Oavsett hur de exakta siffrorna ser ut, kan man nog slå fast att Vänsterpartiet är dominerat av tjänstemän och akademiker, särskilt i storstäderna.

Det är ett problem att så få ur LO-grupperna är medlemmar, men när fokus hela tiden är på att medlemsbasen borde vara en annan, är det svårt att dra nytta av styrkorna i den nuvarande situationen. Det finns ju uppenbart en tilltagande trötthet på jobbskatteavdragen i stora tjänstemannagrupper idag. Genom sin klassammansättning har Vänsterpartiet en mycket god inblick i detta, liksom i de problem på arbetsmarknaden som möter också tjänstemän idag: arbetslöshet, stress, berg av övertid, extrema lojalitetskrav, urvattnade arbetsuppgifter mm. Men partiet har inte använt sig av de erfarenheterna, utan har istället suttit och varit missnöjda över att de är så många tjänstemän.

Det ger också ett slags representationsproblem. Väljarna måste kunna föreställa sig själva som vänsterpartister. Men det parti som Vänsterpartiet har velat visa upp (med stark LO-förankring) har inte funnits, och det parti som funnits (dominerat av tjänstemän) har man inte velat visa upp. Alltså har partiet förblivit ganska ansiktslöst.

Men kan man vara hur många akademiker som helst? Nja, socialistiska partier måste nog vara arbetarklasspartier för att inte förlora sin själ, men de är också idépartier där det inte är så viktigt vart du kommer ifrån. Vänsterpartiet ska vara rädda om sin karaktär som idéparti. Det är lätt att se hur destruktivt det är med rörelser som hela tiden funderar på vilka erfarenheter man ska ha för att få godkänt att vara med.

Partiets akademiker är självklart också med för att även de, i stor utsträckning, tjänar på en socialistisk politik. Stora delar av medelklassen skulle definitivt kunna välja en ny löntagaridentitet - satsa på att lita på den generella välfärden - om de kan fås att se de gemensamma intressen man delar med arbetarklassen. Socialdemokraterna verkar idag oförmögna att inse det, utan fortsätter att trigga medelklassens sämsta sidor genom att erbjuda RUT-avdrag och bibehållna jobbskatteavdrag. Vänsterpartiet har världens chans att vara det parti som beskriver hur man ska tänka för att vara tjänstemän och vänster - kanske till och med en högavlönad, högutbildad tjänsteman och vänster. Eftersom det är det man själva är!

(Kolla bara det goda utgångsläget hos SCB: i den senaste partisympatiundersökningen hade Vänsterpartiet 9,6 procent bland Sacoanslutna.)

Sjöstedts lilla bisats var i alla fall en början.   

Teppanyakihällen var aldrig problemet

Malin Ullgren skriver bra idag om medelklassens uppvaknande: villigheten att sluta shoppa, tänka längre än plånboken räcker och bli politisk.

Jag håller med om det grundläggande: det finns ett sug efter gemensamma lösningar, långt upp i övre medelklassen. Och det finns en politisk möjlighet att exploatera det suget genom att knäcka löntagarkoden - att även på 2000-talet omforma medelklassen till en grupp som i första hand ser gemensamma intressen med arbetarklassen och som ser att de tjänar på offentlig välfärd.

Men jag tror att medelklassens politiska historia är mycket mindre dramatisk än vad Ullgren och andra föreställer sig. Medelklassen har alltid varit röd i Sverige, samtidigt som den inrett sina hem. (Motsättningen mellan att vara politisk och att vilja ha det vackert omkring sig är mycket, mycket liten.)

Till och med när medelklassen röstade fram regeringarna Reinfeldt gjorde den ju det på grund av att Moderaterna lät som en bättre sorts sossar - inte för att det skett något värderingsskifte bland människorna.

Jag tror (tyvärr) att alla fortsatt kommer att vilja "definieras genom sin konsumtion" - det är ju kittet som håller ihop hela den moderna kapitalismen - men det kommer fortfarande att gå att vinna opinion för en radikal politik. Det går inte att sätta likhetstecken mellan att konsumera och att dra sig tillbaka, att vända sig inåt. Inte heller mellan att ha ett hem och att förtvina i kärnfamiljens klister: den medelklass som gillar inredning och design föreställer sig ofta tvärtom att de ska ha öppna, gästfria hem där vänner ska samlas. Man kan lägga patiens vid ett köksbord, men det kan också trängas revolutionärer runt det - som hos Lenin och Krupskaja i exilen i Paris.

Det märkligaste med hela navelskådarvinkeln på inredningsvurmen är att ingen verkar ha märkt att även arbetarklassen vurmar för att ha det snyggt omkring sig. På ett annat sätt, och med mindre resurser. Men det finns knappt ett kök i Sverige som inte är prytt av någonting. Det gör inte arbetarklassen mindre radikal.

Det är inte konsumtion för privat tillfredsställelse som är i vägen för en radikalisering av medelklassen, utan konsumtionen av de egna gräddfilerna när man inte vågar lita på att den gemensamma välfärden kommer att fungera, när man märker att det inte finns någon politisk idé om att lösa saker tillsammans. Man har valt, man har ordnat det för sig, man har säkrat upp. Då minskar drivkrafterna att gå i demonstrationståg för andra sätt att ordna samhället på, även om man egentligen skulle föredra dem. Det är enklare att välja nytt dagis när det gamla falerar istället för att försöka välta hela valfrihetssystemet över ända politiskt. Och lite var det väl vårt eget fel när vi valde som vi valde? Medelklassen sitter fast vid alla val och alla privata system som i ett gummiband, som hela tiden drar dem ifrån politisk handling. Det tror jag är det stora problemet - men jag tror också att vi ser en radikalisering och en mycket stark vilja att ta sig ur det där.

Och teppanyakihällen var aldrig problemet.

Det är inte hipsterns fel

Läser för sjuttioelfte gången en text som beskriver gentrifiering som ett utslag inte av bostadspolitik, utan av medelklassens jakt på det genuina. Medvetna högerpolitiska vägval är inte problemet - se istället den ängslige hipstern!

Stockholms hipsters hade kunnat vara hur lockade av autentiska arbetarklassområden som helst: det hade de inte haft mycket för om inte hyrorna hade chockhöjts eller lägenheterna ombildats så att de gamla invånarna tvingats bort.

Det är Sten Nordin som "gentrifierar", ingen annan.

Och detta med jakten på det genuina. Vänstern har notoriskt svårt att låta bli att ironisera över trender som på något sätt kan spåras till Södermalms unga medelklass. Mer sällan frågar man sig om trenderna är bra eller dåliga. Är surdegsbröd gott eller äckligt? Genom att aldrig riktigt intressera sig för det, upprepar hipsterkritikerna samma sak som de anklagar andra för: att bara meta-samtala om hur saker uppfattas och framstår.

Många urbana medelklasstrender är i grund och botten sunda: att föda en surdeg är ekonomiskt, att hålla egna höns i radhusträdgården är miljövänligt. Att intressera sig för lokala mikrobryggerier håller närsamhället levande.

På samma sätt är strävan efter det genuina ingen dålig trend, inte ens när det handlar om boende. Att vilja bo bland vanliga människor, fastän man skulle ha råd att låsa in sig i ett gated community, är väl i grunden sympatiskt? Liksom uppfattningen att arbetarklassen är mer genuin, äkta, än andra samhällsklasser. Motsatsen - att medelklassen vore bekväm i sitt överläge och stolt över sin klass - skulle spegla ett mycket obehagligare samhälle.

Gentrifiering är av ondo. Alla ska ha chansen att bo där det passar dem bäst, och människor ska möta andra än sin egen sort. Det är ju faktiskt det senare som medelklassen strävar efter. Problemet är bara att dagens bostadspolitik inte hindrar den strävan att slå över i sin bekymmersamma motsats, när hela medelklassen springer åt samma håll.

Det är lätt att ironisera över hipsters - Henrik Schyffert ska visst göra det i en ny teveserie snart - men vänstern borde inte vara så avvisande. Om någon gör vänstergrejer på grund av ängslig trendkänslighet spelar väl ingen roll. Det är ju världens möjlighet.

Chipsätarna

Av allt att döma är "Sean Banan inuti Seanfrica" en av de sämsta filmer som någonsin producerats av svenska händer. Alla recensenter är tokigt eniga om det. Alla? Nej, Expressens Ronnit Hasson tycker filmen är bra. Eller nja, hon tycker inte det, om man ska vara noggrann - men hon antar att arbetarklassen tycker det. Att den duger åt dem.

Hasson:

"Problemet med den här typen av film är att den ofta sågas för sin natur och för att den vänder sig till en annan målgrupp än oss recensenter – som skoltrötta, chipsätande ungdomar, folk som gillar ointellektuell humor. 'Dålig kvalitet' kan också vara en stil. Jag försökte se den för vad den var."

Det är inte första gången en recensent ser en dålig komedi men drar slutsatsen att det ändå "fungerar" eftersom det vänder sig till de som har mycket sämre smak än recensenten själv (arbetarklassen).

News for you: Arbetarklassen tänker också i termer av bra och dåligt.

Det finns överhuvudtaget ingen brist på medvetenhet hos den svenska arbetarklassen. Vi talar om tidningsläsande, bokläsande, debatterande, röstande, resonerande, sociala och kloka människor. Det är inte intellektuellt elände som präglar arbetarklassen, det är maktlöshet. Men i inskränkta medelklasskikt och deras populärkultur finns det uppenbarligen en schablonbild som snarare hämtats från Hollywood: en bild av feta, chipsätande, illa klädda, husvagnsboende socialbidragstagare. Att begreppet "white trash" har kommit i svang även i Sverige är symptomatiskt. En upplysande underklass-safari - nej, tusentals! - vore verkligen behövligt. Jag föreställer mig förvåningen när bussarna susar förbi Botkyrka och istället bromsar in först i ett lummigt villaområde i Oxelösund, där metallarbetarna stannar sina gräsklippare och bjuder på kaffe på verandan.

Många i Sverige konsumerar dålig kultur - dålig i den meningen att den inte tillför dem någonting vettigt på sikt och att den inte kommer att eftersökas av kommande generationer. Men de som konsumerar dålig kultur vet att den är dålig, eftersom de emellanåt också konsumerar kultur som gör större avtryck. Och de har definitivt inget emot att en filmrecensent har en egen ärlig åsikt om att en film suger.

Det största föraktet är att ta människors konsumtion av dålig kultur till intäkt för att de inte kan skilja bra från dåligt, att de är en homogen massa av prutthumorfantaster som aldrig någonsin debatterar till exempel en film hemma vid köksbordet. Alla flabbar läppen av sig lika mycket, alltid.

Det största föraktet är att inte säga vad man tycker, utan istället säga det man föreställer sig att någon med förment enklare och sämre smak tycker. "Det fungerar", brukar det heta. Så skulle ingen skriva om en premiär på Dramaten: "Norén är ju inte dramatik som riktigt går att ta på allvar, men vad tusan - det fungerar, tanterna fnissar och har roligt." Ingen recensent skulle säga: nu ska jag ta på mig andra glasögon och skriva en recension enbart för de som gillar Norén. Sådan intellektuell hänsyn behöver man inte ta, för intellektuell hänsyn visar man bara dem man betraktar som varande under sig.

Det är så typiskt att enda gången en mellanskiktsjournalist sätter på sig arbetarklassglasögon, så är det för att försöka identifiera vem som kan tänkas titta på en usel film. Jag har ett förslag: bedöm också nästa stora kvalitetsfilm helt och hållet genom en social analys av biobesökarna. Fundera på hur någon från arbetarklassen upplever handlingen i nästa stora kvalitetsfilm, och låt det vara din egen analys.

Fredrik Reinfeldts hyllningar av falukorven och andra arbetarklassmarkörer är en del av samma klassförakt. Det hade kunnat passera som folklighet, om det inte varit så att arbetarklassen inte älskar falukorv bara för att de äter falukorv. Det finns ingen i Sverige som ärligt skulle välja falukorv före oxfilé. Om Reinfeldt hade varit vanlig, verkligen som folk är mest, så hade han använt sin höga lön till att köpa bättre köttprodukter.

Vägen till det klasslösa samhället går inte via en uppvärdering av falukorvens status, utan via en inkomstfördelning som ger lika tillgång till oxfilé. Feminister har dragit samma slutsats om kvinnoarbetet: att tänka att det är lika viktigt hjälper inte långt. Det finns lika lite folkbildningsvinst i att uppvärdera all kultur med höga tittarsiffror och ställa den bredvid Bergman och Tarkovskij.

Det är lika avskyvärt att, som de härskande klasserna brukar, tilldela allting som kan associeras med arbetarklassen lägre status och sedan ha statusmedvetenheten som gemensamhetsmarkör och grindvakt mot sociala klättrare. Att såga en film för att man känner igen statusmarkörerna och förstår att man förväntas såga den - då är sågningen en del av ett klassförakt.

Det är någonstans mittemellan vi måste klara av att hamna. Genom att på något sätt bara låta en dålig film vara en dålig film. Och en falukorv en falukorv.

Vem tar hand om medelklassen?

Den svenska tjänstemannen har ont i magen. Sjukskrivningarna på grund av stress ökar. På 8 av 10 arbetsplatser arbetar man övertid regelbundet, enligt Unionens nya arbetsmiljöbarometer. Många känner sig tvingade att öppna jobbmail på fritiden. Medelklassen har floder av problem, men det finns ingen politisk kraft som fångar upp dem. Regeringen är upptagen med låtsasproblem – skatter och sådant. Och vänstern verkade tröttna på själva medelklassen när den tröttnade på medelklassens låtsasproblem. Vänsterpartiet har många medlemmar i TCO- och Sacoleden, men man utnyttjar inte det för att skapa en insiktsfull, radikal tjänstemannapolitik. Som om man inte trodde att världens en gång rödaste medelklass kunde bli det igen, om någon tog den på allvar.

(Ledarstick publicerat i Flamman 8 december)

Reinfeldt - skogsfolkens man

Visst, "S sjunker i städerna", som DN har stort uppslaget idag. Sammanlagt 13 procentenheter i förra valet. I valet 2002 tappade Moderaterna 34 procentenheter i storstäderna, men jag kommer inte ihåg att några medier tolkade det som ett strukturellt-existensiellt problem. Problemet är att Socialdemokraternas förluster tolkas in i en bredare föreställning om industrisamhällets död och oundvikliga medelklassifiering. Medan Moderaternas tillbakagångar förklaras på ett politiskt plan.

Visst, "S sjunker i städerna", men de styr två av tre storstäder.

Alliansen backade i Stockholm 2010, rödgröna gick framåt. Varför minskar förtroendet för de borgerliga i storstan?

Och Moderaterna fick drygt fyra femtedelar av sina röster från landsbygden (eller vad man nu ska kalla Sverige utanför storstäderna). Töntigt, va?

DN skulle lika gärna kunna ställa frågan: Vad är hemligheten bakom Moderaternas succé i skogslänen? (Moderaterna ökade med sammanlagt 30 procentenheter i skogslänen 2010, medan S backade med 13 procentenheter.) Varför tilltalas inte de tystlåtna, inbundna bakåtsträvarna i glesbygden av S på samma sätt som de tilltalas av Fredrik Reinfeldt? Hur lyckades Moderaterna säkra valsegern genom det nya förtroendet hos skogarnas, älvarnas och gruvornas folk?

Nä, så går inte storyn såklart. Förlusterna hos den urbana, moderna medelklassen ska vara i fokus, så att sossarna framstår som riktigt mossiga.

De "vita fläckarna" (DN:s namn på områden där S har under 10 procent) är såklart ett problem. Men alla sådana fläckar beror huvudsakligen på en homogen klassammansättning, inte på politik. Sedan kan man har större eller mindre framgång ändå. S skulle inte ha behövt tappa från 32 till 19 procent i valkretsen Södermalm-Enskede, trots bostadsrättsombildningar och gentrifiering.

Det kan sossarna behöva fundera på. Men artikeln i DN är en del i en kampanj om deras storstadsproblem som börjar bli riktigt tröttsam. Tyvärr förstoras väl också problemen av de inom SAP som vill ha en mer högerinriktad agenda.

(För övrigt har Moderaterna nästan lika många "vita fläckar" i Malmö - 8 stycken mot Socialdemokraternas 10. Om man skulle sätta ribban vid 15 procents väljarstöd blir skillnaden inte heller stor: Moderaterna 29, Socialdemokraterna 34.)

Världens rödaste medelklass

Ytterligare ett ord om detta med socialdemokraterna och medelklassen. Ingen har påstått att de skulle vara oviktiga att vinna. Frågan är hur de vinns. Den svenska medelklassen har antagligen varit världens rödaste medelklass. Socialdemokraterna har aldrig varit annat än största eller näst största parti bland de rikaste 15 procenten. De har alltid (sedan SCB:s statistisk startade i valet 1960) varit största parti i percentilen 65-85, liksom i percentilen 35-65. Sedan 1964 har det bara hänt vid två riksdagsval att (S) och (V) haft mindre än 40 procent bland TCO-anslutna. Och hör och häpna: detta trots att arbetarrörelsens partier varken hade RUT-avdrag eller vårdval på programmet förr i tiden!

Världens rödaste medelklass har blivit just världens rödaste medelklass eftersom de har gynnats av den förda politiken. Den "klassallians" man brukar prata om har inte varit något kommunikationstrick för att lura med medelklassen (hade det varit så, hade knappast medelklassen fortsatt att rösta vänster, folk är inte dumma). Man har fört löntagarpolitik, utifrån idén att alla lönearbetande har överlappande intressen. Det är de intressena som har lyfts fram av SAP – inte medelklassens snäva, privatekonomiska intressen. Man har, till skillnad från dagens idéer om att de måste vinnas med valfrihet och skattesänkningar, vädjat till medelinkomsttagarnas bästa sidor. Daniel Suhonen skrev bra om det i Aftonbladet i går.

Med en sådan politik slipper man välja mellan att mobilisera "kärnväljarna" (arbetarklassen) och vinna medelklassen. Socialdemokraterna ska självklart göra båda samtidigt. All tidigare framgång byggde på att de gjorde båda samtidigt. Grunden är en bred löntagarpolitik med tydlig vänsterprofil. Kommunikativt skulle det bland annat betyda att bete sig mindre som ett intresseparti för sjuka, arbetslösa och diskriminerade, och mycket mer inkluderande gentemot den kärnfriske, skötsamme arbetaren i småstadsvillan. Det skulle också betyda mycket mer av det Mona Sahlin lyfte fram i sitt Almedalstal: hur de flesta löntagare går plus på skattebetalning och välfärdsutnyttjande.

En parentes:

Sveriges politiska journalister och liberala tyckare skänker en bisarr touch åt hela diskussionen. I vanliga fall sägs det inte finnas någon arbetarklass längre: alla är medelklass. Men när Socialdemokraterna ska få goda råd om hur de ska vinna denna medelklass - som nyss alla tillhörde - förvandlas den plötsligt till en liten välbärgad grupp storstadsbor med mycket specifika höginkomsttagarintressen. Slutsats: om klassanalysen behöver vändas på huvudet för att fungera som redskap för att vrida s-politiken åt höger - då gör etablissemanget gärna det.

Slut parentes.

Sossarna har de senaste 10-20 åren varit inne i en riktigt ond cirkel: systemskiftesvalet 1991 och de stora samhällsprojektens slut efter Berlinmurens fall fick partiet att helt tappa självförtroendet vad gäller den egna politikens slagkraft hos medelklassen. Nu skulle de vinnas med en moderniserad socialdemokrati, som bejakade entreprenörsskap och valfrihet! Men det gick dåligt, populariteten dalade. Slutsatsen: Medelklassen är inte nöjd med vår högervridning - vi måste ännu längre åt höger! Populariteten dalade ännu mer. Samma slutsats. Aldrig - inte förrän de senaste 2-3 åren - har det funnits någon röststark grupp inom SAP som ifrågasatt om inte orsakssambandet var det motsatta: världens rödaste medelklass hade faktiskt kvar i stort samma värderingar (vilket undersökningar visar) och reagerade bara som alla väljare gör när det politiska landskapet komprimeras längs höger-vänster-skalan: spiller röster på andra partier som säger ungefär samma sak. Om man ändå inte får vänsterpolitik, varför inte rösta på ett parti som har en charmigare partiledare/verkar mer engagerat i skolfrågor/tar min rädsla för brottslighet på allvar - kort sagt, som är attraktivt på ett annat plan än den ekonomiska politik där alla är överens?

Det finns avslutningsvis en punkt som saknas i Suhonens Aftonbladet-artikel. I grund och botten har medelklassen röstat rött i Sverige eftersom den haft konkreta intressen av välfärdsbygget, men den har också röstat rött eftersom den trott på idén. Socialdemokratin är en idéburen rörelse. Hade den inte varit det, hade allting stannat vid en ganska begränsad - inte oviktig, men begränsad - kamp för löner och isolerade krav på sociala reformer. Vem var Olof Palme, om inte en överklasslyngel med allt annat än löntagarintressen som drabbades i 150 km/timmen av en idé? Statsvetenskaplig forskning visar att människor röstar ideologiskt, utifrån vilken politik de tror skapar ett gott samhälle. I den mån "plånboksfrågor" spelar roll, tittar man på allas plånböcker, inte enbart den egna. Arbetarrörelsens partier - både (V) och (S), alltså - måste våga tro på att människor faktiskt funderar på vad som är bäst för de flesta. Oavsett om partierna argumenterar fel (smala privatekonomiska intressen) eller rätt (gemensamma löntagarintressen) , riskerar det att framstå som lite torftigt för många som framför allt träffar sitt val utifrån ett patos om vad de tycker är rätt och fel.

Vuvuzelan har peakat

Hajade till över en tweet på Twitter förra veckan.

"Asså, sorry, men att äga en iphone = att åka till thailand på semester."

Det är mycket underhållande att analysera den urbana, agendasättande medelklassen. I sin strävan över att vara först - eftersom det är samma sak som att ha en personlighet, och bottnar i en skräck för massamhället - gäller det att hålla koll på när företeelser har blivit alltför vanliga och spridda. Det gäller att veta när trenden peakar så att man kan hoppa av den, innan man råkar konsumera eller bete sig som en LO-medlem. Det är till och med lite skämmigt att hoppa av mitt på peaken: det bästa är om man kan förutse peaken och hoppa av i god tid.

Alltså ser man ständigt små nervösa trevare i sociala medier: nu är väl iphone ute? Nu börjar väl folk överge Facebook? Underförstått: jag tänker fan inte bli kvar här bland en massa svennar om partyt har flyttat.

Häromdagen såg vi en extremt koncentrerad trendpeak i den urbana medelklassens förhållande till vuvuzelas, plasttrumpeten som alla pratar om i samband med fotbolls-VM i Sydafrika. (Jo, allt medelklassen rör vid fylls med status; hög eller låg, stigande eller sjunkande - t o m hur man ska kommentera vuvuzelas.)

Onsdag den 16 juni exploderade vuvuzelakommentarerna på Twitter. Någon efterlyste lite skojigt mer vuvuzelafrågor i partiledardebatten som pågick i riksdagen, vuvuzelakupper mot prinsessbröllopet planerades och så vidare. Men strax efter lunch kunde man höra den första varningssignalen: någon jeppe twittrade ironisk om att det skrivs för lite om vuvuzelor i sociala medier. Genast börjar alla kallsvettas och snegla åt sidorna: bäst att ligga lågt och avvakta läget. Trenden började plana ut, och började definitivt störta nedåt när Aftonbladet under dagen lade ut ett beställningsformulär på nätet där man kunde köpa sin egen vuvuzela.

Från smal till massa på 24 timmar.

Vill du göra bort dig i helgen på en middag på Skånegatan i Stockholm? Säg med äkta entusiasm: "Har ni hört de där vuvuzelorna i Sydafrika?"

En stor den av den urbana medelklassens liv ägnas åt att hålla koll på produktlivscykeln för alla produkter och företeelser. Självklart är det bra att vara bland de första när någonting är på väg upp, men det är egentligen två andra punkter som är viktigare att hitta: 1) tidpunkten då företeelsen blivit alltför vanlig, och 2) tidpunkten då företeelsen blivit så spridd och invand att den blivit kult - då kan man nämligen hoppa på den igen, med en ironisk blinkning (Allsång på Skansen-fenomenet).

Politiskt tyckande undantages icke. Här handlar det framför allt om att den urbana medelklassens tyckare är livrädda för att bli en del av alltför stora folkopinioner. Ett vanligt uttryck som den rädslan tar sig är att det alltid dyker upp någon mitten-vänster-tjomme som tycker tvärtom inom ett par timmar efter att en debatt har startat. Den urbana medelklassen söker sig till lediga debattpositioner - åsikter som ingen för tillfället företräder - som flugor till socker. Pågår alltför kraftfullt råskäll mot monarkin, dyker det strax upp en rojalist-socialist i spalterna. Pågår alltför unisont hat mot Israels agerande, dyker det strax upp någon som tycker att det är för mycket hat. Pågår alltför mycket prat om samförstånd mellan Israel och Palestina, hade samma person krävt mera hat.

Det handlar förstås till stor del om att det är svårt att tjäna frilanspengar genom att hålla med alla andra, men också om att en åsikt redan nått sitt mognadsstadium i produktlivscykeln och därför blivit alltför omfattad för att kännas riktigt fräsch. Skräcken för massåsikten och det överdrivna älskandet av opposition ligger och skvalpar någonstans i bakgrunden till att det aldrig finns någon samhällsdebatt som tar fäste på allvar, blir genomdiskuterad, pågår i åratal, förändrar opinionen i grunden. Istället: jakten på nästa snackis. Vilken debattör idag - till höger eller vänster - vill "fastna" i en fråga? Det borde vara en hederssak att fastna i en fråga. Att ständig befinna sig i opposition är inte att vara intellektuell.

Göran Hägglunds sekunder av klarsyn

Varför är vi svenskar så fixerade vid bäst före-märkningen på mat, frågar Erik Haag i trailern till nästa avsnitt av Landet Brunsås i SVT. (Poängen som kommer att göras är att det slängs en massa ätlig mat här i landet.)

Ja du, Erik. För att vi lever i ett specialiserat massamhälle? Eftersom den stora majoriteten av svenskar är på jobbet eller på väg till och från jobbet 9-10 timmar varje dygn, kan inte middagar tillagas som de gjorde när svenska kvinnor tjänstgjorde som hemmafruar. Vi har inte tid att samla, välja, spara, bereda och lära oss en bråkdel av vad våra far- och mormödrar gjorde. De flesta svenskar väljer åtminstone att inte till varje pris pressa in långkok och inläggningar på sin lediga tid, när det finns snabbare och billigare sätt att bli mätt. Datummärkning - i den mån den är någorlunda hederlig - gör matlagningen effektivare genom att eliminera momentet att behöva bedöma om maten är ätlig eller inte.

Men i samma takt som arbetarklassens kvinnor börjat lönearbeta och använda halvfabrikat och färdigmat i köket, har naturligtvis "genuin" matlagning, med en olivolja för varje tillfälle, blivit en statushobby för storstädernas trendkänsliga mellanskiktsfamiljer. I den "genuina" matlagningen ingår det förstås att stoppa näsan i smörbyttan och själv bestämma bäst före-datum - och göra sig löjlig över de som följer den. Gärna samtidigt som man själv står och trycker in händerna i en nyslaktad gödgris a la Landet Brunsås-vinjetten.

Jag har inget emot vällagad mat. Irritationsmomentet är snarare att storstädernas självmedvetna mellanskikt inte tycks kunna skaffa sig en ny smak eller tillägna sig en ny trend utan att alltid uppfinna en anti-smak och anti-trend att rynka på näsan åt. Det går inte att gilla vad 2010 har att komma med utan att förfasa sig över något som är så 2009. Allting sorteras i högt och lågt, och gemenskapen kring det höga är så självklar att man inte ens reflekterar över att någon skulle kunna gilla träpaneler i furu, sortimentet på Dressman eller tribaltatueringar.

Det är det här jag känner igen i Landet Brunsås: mellanskiktets kulturkrig mot arbetarklassen. Vilket också råkar vara den enda punkt där Göran Hägglund träffar rätt i sin impressionistiska beskrivning av en förtryckande smakelit: lita på att det skulle bli obehagligt tyst i många bostadsrätter på Södermalm om någon middagsgäst undslapp sig att det ändå är finast med tavlor som man ser vad de föreställer. Och ja, arbetarklassen hånas rätt friskt i populärkulturen. När Mia Skäringers "Tabita" erbjuder en "tribal" är det självklart bara underhållande när man förutsätter en gemensam förståelse av att tribaltatueringar är trashigt, underklassigt och så 2002. "Ullared" från 2009 var ingen dokumentär om att jobba på ett varuhus eller om att handla på ett varuhus - det var ett slags freakigt arbetarklass-zoo som visades upp. Den av producenterna tänkta gemensamma förförståelsen var förstås att det var något lustigt och så-trashigt-att-det-känns-kult med Ullared. Jag har många bekanta som alltid bara har pratat om Ullared som - billigt. Men nu förstår de att det finns någon laddning i Ullared som gör det till mer än ett ställe som är billigt, en laddning som gör det lite, tja, lite fel att åka dit.

Den här delen av Hägglunds antielitistiska appeller om "verklighetens folk" förtjänar medhåll från vänster. Skulle till och med se konstigt ut om det inte fick medhåll: det är ju det här som är borgerlig hegemoni. Kortslutningen hos KD-ledaren kommer ju först i det att han utser kulturvänstern till skurken (och antipolitiken som lösningen). Vänstern var ju snarare de enda innan Hägglund som satte fingret på hur världsbilden hos bostadsrättsägare i Stockholm är alltings mått inom media och populärkultur och att arbetarklassen osynliggörs eller exotiseras. Den antielitismen är sund. Det värsta som skulle kunna hända är att vänstern ger upp den eller skäller den för populism, bara för att Göran Hägglund har råkat snubbla in på liknande tankebanor.