Avskaffa antirasismen med stort "A"

Så var det dags för antirasistiska manifestationer igen, efter Sverigedemokraternas (och andra europeiska högerextremisters) framgångar i EU-parlamentsvalet. Jag kan inte undvika att känna mig lite matt. Efter valet 2010 var det likadant: stora manifestationer och tydliga deklarationer. För många blev Sverigedemokraternas inträde i riksdagen startskottet till politiskt engagemang. Men ärligt talat - hände det så mycket sedan? Det var först efter Kärrtorpshändelserna i december 2013 som det uppstod någon typ av antirasistisk folkrörelse i Sverige, men i den har Vänsterpartiet haft svårt att hitta sin plats.

Det är helt okej med stora samlingar med stora ord - de kan till och med vara viktiga - bara inte vänstern ställer sig och slår på larmtrummorna som en ritual varje gång SD skördar nya valframgångar, och däremellan intet. Då blir ju sådana manifestationer bara terapeutiska. Och så upprepar sig allt för varje val: lite större SD, lite mer allvarstyngda ord på Sergels torg.

Vore det inte bättre om vänstern i huvudsak lämnade torgen och Facebookuppropen och gav sig ut och skitade ner sig lite istället? Allt handlar ju om politiskt basarbete om vi ska vinna den del av SD-väljarna som vi har potential att vinna. Vi kan aldrig "rösta bort rasismen". Sådana erbjudanden haglade under EU-valrörelsen, men chanserna att utmobilisera SD-väljarna så mycket att det märks är ganska små. Och priset är högt: den politiska debatten reduceras till att vara för eller emot rasism, när det SD-väljarna egentligen behöver höra är mycket mer om andra politiska motsättningar.

Nej, antalet SD-väljare sänker vi bara genom att vinna förtroende för våra problemformuleringar hos dem. Vi ska inte prata om felet med att vara rasist, utan om felet med samhället. Det första blir lätt till att kritisera ett partival; det senare handar om att vara med och påverka partivalet. En stor del av SD:s väljare har inte ens invandring högst på dagordningen: att 66 procent har det brukar beskrivas som högt - jag tycker det är förbluffande lågt. En tredjedel av partiets väljare går alltså igång mest på något annat: välfärdens krackelering, bristen på opposition, arbetslösheten, kriminaliteten. Om vi tar det på allvar måste ett anti-SD-arbete alltid vara lite mer än bara ett antirasistiskt arbete.

Vänsterpartister från norr till söder har under valrörelsen ägnat sig åt att "vända ryggen" åt SD. Är SD-framgången i valet ett bevis för att det var en felaktig strategi som bara gav Jimmie Åkesson sympatier?

Det går förstås inte att veta, men det känns mer sannolikt att det var SD:s hårda EU-motstånd - och att de fick sina väljare till valbåsen - som gav framgången. Det visar inte minst dagens partisympatiundersökning från SCB, där SD fortsätter sin inrikespolitiska kräftgång. Jag tycker att man ska tro SD:s väljare om så pass mycket förstånd, att de inte röstar på ett parti enkom för att det blir bespottat. Det finns naturligtvis något annat i botten, någonting som handlar om verkliga upplevelser och verklig politik. Martyrteorin känns svag, den är mest något som håller Sverigedemokraternas egna moral uppe när de får ruttna ägg på sig. Om det finns någon effekt av motståndet på gator och torg är det snarare att det är ett sista hinder för dem som attraheras av SD: insikten om att de inte är ett parti som andra, insikten om att många andra tycker att det här luktar riktigt illa.

Men observera gärna: "sista hinder". Även om gatuprotester är ett vapen mot normalisering av SD, gör de ingenting åt att SD:s problemformuleringar, effektiva oppositionspolitik och tydliga politiska projekt vinner anhängare åt dem. Gatuprotesterna skapar i bästa fall "man borde väl inte men egentligen har de ju rätt"-väljare. För att verkligen vinna fajten i grunden krävs mycket mer än antirasistiska paroller: en tuffare politik för jobb, en tuffare politik för jämlikhet, en tuffare klassretorik, en starkare fackföreningsrörelse. En tydligare klassretorik betyder till exempel att man kastar ut jargong om "vita, medelålders män", som om de i allmänhet var privilegierade. "Allt annat lika" är de privilegierade, men "allt annat lika" är ett akademiskt skräpbegrepp som inte går att förklara. Vänstern lyckas ofta göra feminismen till klassmedvetandets fiende på ett extremt olyckligt sätt. När den borgerliga politikens offer ska utses lyfter vi alltför sällan fram löntagarkollektivet som helhet som offer, utan hellre till exempel kvinnor. Det är sant att kvinnor ofta är mest drabbade, men om vi alltid pratar om de mest drabbade blir det aldrig mycket till klassretorik, eller hur?

(Problemet att få feminism att lira ihop med klassretorik är bara ett exempel. Jag utser inte feminismen till huvudproblemet här.)

Slutligen: stora ord om rasism i valrörelsen hindrade inte en SD-framgång i valet. Att då reagera på den framgången med ännu större ord om rasism känns lite bakvänt. Budskapet valresultatet skickade var ju ett helt annat: vi måste prata politik, med rätt ord och på rätt ställen, för att hindra SD att vinna fler väljare. Om manifestationerna mobiliserar och skapar engagemang så toppen, men avskaffa sedan det "antirasistiska" arbetet med stort A - där man argumenterar mot den som redan valt fel problemformulering - och starta ett tuffare vänsterpolitiskt arbete. Det måste väl vara Vänsterpartiets roll i sammanhanget? Vi kan göra båda, säger någon. Men varför fastnar vi i så fall så ofta i manifestationerna?

Fotnot: En tidigare version av den här texten hette "Avskaffa antirasismen", men det var ju enbart fånigt.