Vänsterpartiet går riktigt bra i opinionen. 9,1 i SVT/Novus skulle ta partiet till näst bästa valresultatet under efterkrigstiden.
Men är det rätt att vara glad när Socialdemokraterna samtidigt är i fritt fall?
En del irriterade sociala medier-sossar tycker inte det. En glad vänsterpartist, menar de, tänker bara på sitt eget parti och verkar inte bry sig om att riskerna för en högerregering ökar. Vad hjälper det att kannibalisera på varandra då?
Man skulle kunna ge ett torrt och defensivt svar på det: bara en liten del av Vänsterpartiets opinionsvinster kommer direkt från Socialdemokraterna. Enligt tisdagens SCB-undersökning handlar det om 0,6 procentenheter sedan 2014. I lokala undersökningar kan man inte säkert säga om det finns någon sådan rörelse. Vänsterpartiets vinster kan mycket väl handla om att partiet mobiliserar nya väljare eller icke-väljare, och inte alls om att rödgrönrosa väljare byter parti.
Men det är som sagt ett ganska defensivt svar.
För egentligen vore det ju inte något som helst problem om Vänsterpartiet så tog halva Socialdemokraternas väljarkår. Det skulle inte förändra chanserna för en rödgrön regering (vilket styrkeförhållande S och V har i en sådan koalition är ju betydelselöst). Och ja, det är ett självändamål att arbetarrörelsen radikaliseras genom att Vänsterpartiet blir större på sossarnas bekostnad. Såklart! Det är en ganska okontroversiell dragkamp: socialdemokrater blev glada i valet 2002 och 2006 när de vann tillbaka tiotusentals röster från V. Såklart.
Men de irriterade sociala medier-sossarna tycker att vänsterpartisterna borde lyfta blicken och deppa över att de rödgröna minskar totalt sett. Tänka på laget! Inte kritisera regeringen så mycket när den verkliga fienden är högern.
Aha. Men vänta - ni säger ju att det inte finns ett rödgrönt lag? Ni säger att Sverige skulle må bra av en blocköverskridande budget och lattjar med tanken på att regera med delar av högern. Men när det kommer en dålig opinionsundersökning - då har ni mage att kräva att Vänsterpartiet ska vara lojala med en rödgrön strategi, då vill ni att Vänsterpartiet ska begråta den krympande rödgröna majoritet som ni själva mest önskat er bort ifrån.
Det är ganska fräckt ändå.
Visst, vi kan deppa över den rödgröna majoriteten - om ni går med på att ni tillhör den.
Och hur ska vänsterpartister i Eskilstuna, Katrineholm, Åtvidaberg eller på andra ställen där S styr tillsammans med Moderaterna tänka - ska de också deppa över att en majoritet som de aldrig sett röken av får mindre stöd? Är det inte moderater som borde uppmanas att solidaritetssnyfta för att de samarbetena nu äventyras?
Så här är det: om man börjar kalla sig ett "mittenparti" och börjar säga att blockpolitik är det värsta som finns, så får ju det konsekvenser. Det har ett politiskt pris. Ett sådant politiskt pris är att tron på ett vänsterblock där S ingår försvagas. Ett annat är att man riskerar att det uppstår en tydligare kontrast med partier till vänster, eftersom sådana partier traditionellt ogillar mittenpolitik och regeringar med högerpartier i. Om en sådan tydligare kontrast sedan leder till att en del väljare föredrar ett vänsteralternativ framför S, så måste det väl ändå vara ett politiskt pris som realpolitikerna i S begriper.
En realpolitiker begriper förhoppningsvis också, att S skulle förlora vänsterväljare även om Vänsterpartiet inte fanns. Skillnaden skulle vara att de försvann ut i uppgivenhet och icke-röstande. Nu har de ett alternativ och deras röst fortsätter att göra skillnad. Det passar mycket bra att vara glad över!
Ifrågasättandet av de glada vänsterpartisterna är psykologisk krigföring. Den lyckas om du som är vänsterpartist börjar tveka inför att hurra högt över framgångarna.
Gör inte det. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är två olika partier. Vi kan inte göra annat än att vara så bra vänsterpartister som möjligt. Vi arbetar hårt för varje förtroende vi får. Det ska vi vara glada för. Hur S ska vinna väljare måste de faktiskt fundera på själva. Ingen annan kan vara sossar åt sossarna. Att två partier deppar över deras siffror hjälper dem inte ett dugg.
Visar inlägg med etikett socialdemokraterna. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett socialdemokraterna. Visa alla inlägg
2018-06-08
2017-09-13
Samma slöfockar här som där
Frankrikes president Macron vill ta ifrån löntagare viktiga rättigheter, och när de protesterar kallar han dem "slöfockar".
Var så säker: innerst inne tänker alla högerpolitiker precis likadant. De flesta brukar bara undvika att säga det högt.
Det är grundläggande i högerns föreställningsvärld: den som blivit rik, har blivit det för att han har ansträngt sig lite mer. Den som är fattig, borde ta sig i kragen.
All skattesänkarpolitik går tillbaka på den grundsynen. När samhället beskattar de rika, beskattar det ansträngning. Att bygga upp ett välfärdssamhälle för de rikas pengar är att belöna slöfockar. Det här dålig moral för högern. Varför ogillar de skatter med sådan hetta? Just för att det går emot deras grundsyn på människor.
Här finns inga mellanpositioner. Antingen tror man på att människor vill någonting, har förmåga och ambitioner. Eller så tror man att människor är slöfockar som inte drar sig för att ligga samhället till last.
I Sverige har Socialdemokraterna nu för tiden en retorik som tycks utgå från det senare - att människor egentligen inte vill. Stefan Löfven sa det senast igår, i regeringsförklaringen: "Alla som kan jobba ska jobba". Magdalena Andersson använde samma fras på presskonferensen om regeringens ekonomiska prognos i augusti - och i hundratals andra texter från Socialdemokraterna de senaste åren.
Det är inte en vision, utan en order. Kan du jobba, ska du jobba. När ger man ordrar? När den man riktar sig till egentligen inte vill.
Med det ordvalet aktiverar Socialdemokraterna en bild i huvudet hos väljarna: bilden att det finns en massa människor i Sverige som inte vill jobba. Där samhället måste säga: vad du vill har inte med saken att göra. Är du bara arbetsför så tänker vi inte ge dig något val: då ska du jobba. Politikens roll är inte att skaffa jobb åt de som söker jobb, utan att få människor i jobb.
Så ändrar man bilden av vad jobbpolitik handlar om: från att motsvara människors förväntningar på att få vara delaktiga - till att tvinga de motvilliga.
Idag får man inte jobb, man kommer i jobb. Den som "får" någonting har velat ha det, eller tar i alla fall tacksamt emot det. Med "komma i jobb" försvinner alla sådana associationer.
Det politiska språket har de senare åren helt rensats på bilden att människor faktiskt vill jobba.
Man kan säga mycket om Göran Persson, men jag tror inte att det finns ett enda tal eller intervju där han inte utgår från att människor vill bidra och göra rätt för sig. När han såg tillbaka på tio år som partiordförande 2006 sa han till exempel:
"Vi är inte nöjda förrän alla som vill arbeta kan göra sig i ordning på morgonen och säga 'jag går till jobbet'".
I valmanifestet från samma år var den socialdemokratiska visionen:
Var så säker: innerst inne tänker alla högerpolitiker precis likadant. De flesta brukar bara undvika att säga det högt.
Det är grundläggande i högerns föreställningsvärld: den som blivit rik, har blivit det för att han har ansträngt sig lite mer. Den som är fattig, borde ta sig i kragen.
All skattesänkarpolitik går tillbaka på den grundsynen. När samhället beskattar de rika, beskattar det ansträngning. Att bygga upp ett välfärdssamhälle för de rikas pengar är att belöna slöfockar. Det här dålig moral för högern. Varför ogillar de skatter med sådan hetta? Just för att det går emot deras grundsyn på människor.
Här finns inga mellanpositioner. Antingen tror man på att människor vill någonting, har förmåga och ambitioner. Eller så tror man att människor är slöfockar som inte drar sig för att ligga samhället till last.
I Sverige har Socialdemokraterna nu för tiden en retorik som tycks utgå från det senare - att människor egentligen inte vill. Stefan Löfven sa det senast igår, i regeringsförklaringen: "Alla som kan jobba ska jobba". Magdalena Andersson använde samma fras på presskonferensen om regeringens ekonomiska prognos i augusti - och i hundratals andra texter från Socialdemokraterna de senaste åren.
Det är inte en vision, utan en order. Kan du jobba, ska du jobba. När ger man ordrar? När den man riktar sig till egentligen inte vill.
Med det ordvalet aktiverar Socialdemokraterna en bild i huvudet hos väljarna: bilden att det finns en massa människor i Sverige som inte vill jobba. Där samhället måste säga: vad du vill har inte med saken att göra. Är du bara arbetsför så tänker vi inte ge dig något val: då ska du jobba. Politikens roll är inte att skaffa jobb åt de som söker jobb, utan att få människor i jobb.
Så ändrar man bilden av vad jobbpolitik handlar om: från att motsvara människors förväntningar på att få vara delaktiga - till att tvinga de motvilliga.
Idag får man inte jobb, man kommer i jobb. Den som "får" någonting har velat ha det, eller tar i alla fall tacksamt emot det. Med "komma i jobb" försvinner alla sådana associationer.
Det politiska språket har de senare åren helt rensats på bilden att människor faktiskt vill jobba.
Man kan säga mycket om Göran Persson, men jag tror inte att det finns ett enda tal eller intervju där han inte utgår från att människor vill bidra och göra rätt för sig. När han såg tillbaka på tio år som partiordförande 2006 sa han till exempel:
"Vi är inte nöjda förrän alla som vill arbeta kan göra sig i ordning på morgonen och säga 'jag går till jobbet'".
I valmanifestet från samma år var den socialdemokratiska visionen:
"Alla som vill och kan arbeta ska också kunna få ett jobb."
Så pratade man tidigare. Att människor ville - och att de därför skulle få.
Dagens tvångsretorik har vuxit fram samtidigt som jobbdebatten har handlat mer och mer om att huvudproblemet egentligen är invandrarna. Ibland har Stefan Löfven inte ens brytt sig om att linda in det. Jag behöver knappast skriva vilken politisk riktning som tjänar på det.
Det andra problemet är att om grundsynen är att människor är motvilliga, hur ska man då kunna argumentera mot borgerliga skattesänkningar på arbete?
Om alla är övertygade om att människor i grunden måste tvingas ut i arbete, då kan vänstern aldrig vinna en debatt om skattepolitiken. Det logiska är ju i så fall att använda ekonomiska incitament och bestraffningar. Om slöfocks-ramen redan är satt, så betraktas all sakpolitik utifrån den. Och vänstern kan aldrig vinna.
En vänster som det är något bevänt med, måste börja med att hamna på rätt sida i grundfrågan. Folk är inte slöfockar.
Så pratade man tidigare. Att människor ville - och att de därför skulle få.
Dagens tvångsretorik har vuxit fram samtidigt som jobbdebatten har handlat mer och mer om att huvudproblemet egentligen är invandrarna. Ibland har Stefan Löfven inte ens brytt sig om att linda in det. Jag behöver knappast skriva vilken politisk riktning som tjänar på det.
Det andra problemet är att om grundsynen är att människor är motvilliga, hur ska man då kunna argumentera mot borgerliga skattesänkningar på arbete?
Om alla är övertygade om att människor i grunden måste tvingas ut i arbete, då kan vänstern aldrig vinna en debatt om skattepolitiken. Det logiska är ju i så fall att använda ekonomiska incitament och bestraffningar. Om slöfocks-ramen redan är satt, så betraktas all sakpolitik utifrån den. Och vänstern kan aldrig vinna.
En vänster som det är något bevänt med, måste börja med att hamna på rätt sida i grundfrågan. Folk är inte slöfockar.
2017-05-12
De 3 största missförstånden om varför Vänsterpartiet bildades
Precis innan man skulle avsluta första dagens formalia och gå hem, föreslog ombudet Berglund från Sollefteå att man väl ändå borde fatta beslutet om att bilda det där partiet först.
Så blev det, och därför är det den 13 maj som är partiets födelsedag.
Det finns mycket att berätta om partiets födelse, som ju innebar att Socialdemokraterna splittrades i två partier. Framför allt finns det åtminstone tre väletablerade missförstånd om hur den där splittringen gick till och vad den berodde på.
"Splittringen berodde på olika syn på ryska revolutionen"
Motsättningarna gick förstås ännu längre tillbaka. Riksdagsgruppen var sedan april 1916 i praktiken delad i två grupper. Vänstern gav till och med ut en egen tidning, Politiken, med Ture Nerman som redaktör och kring vilken ett embryo till parti redan utvecklats.
Däremot är det helt riktigt att skillnaderna mellan SSV och SAP senare cementerades genom olika syn på den ryska revolutionen. Men man skriver historia baklänges om man säger att det var orsak till partisplittringen. På Vänsterpartiets konstituerande kongress var både mensjeviker och bolsjeviker närvarande som gäster.
De egna, svenska konflikterna var alldeles tillräckliga för att dela upp partiet. Orsaken till att revolutionen i Ryssland etablerats som en förklaring beror delvis på att båda sidor gillade den: SAP ville gärna kunna säga att de 1917 valde demokratins väg istället för diktaturens - och kommunistpartiet ville också gärna säga att de ledande medlemmarna redan 1917 vägletts av bolsjevikernas klara principer.
"Splittringen berodde på en ideologisk skillnad mellan socialdemokrati och socialism"
Det nya partiet växte fram ur ett missnöje med högervridning, kompromisser och partipiskor. Den enda betydande ideologiska skillnaden gällde synen på kriget (som fortfarande pågick): för vänstern var det ett oförlåtligt svek att de socialdemokratiska partiledningarna stod på sina respektive nationers sida och stödde att arbetare gick i krig mot varandra.
Grovt sett kan man kalla det en konflikt mellan en vänster och en höger i partiet, men det är fel att överdriva den ideologiska klyftan. Skillnaden mellan "socialism" och "socialdemokrati" hade inte varit begriplig för någon av de inblandade 1917.
Zäta Höglund karaktäriserade några år senare de första vänsterpartisterna just så: "med socialdemokratins politik missnöjda" - men med sinsemellan olika skäl att vara missnöjda. Man ska dock komma ihåg att den senare kommunistiska historieskrivningen ofta har överdrivit spretigheten för att motivera de splittringar som senare följde.
"Vänstern uteslöts ur partiet"
Resolutionen antogs, och vänsterminoriteten - som redan förstått att de skulle förlora - samlades i en lokal vid sidan av och beslöt, under pågående kongress, att bilda ett nytt parti. Några uteslutningar gjordes aldrig, och partiledningen hade heller inga sådana planer. Per Albin Hansson menade att det var irrelevant, efterom "troligtvis oppositionen själv lämnar partiet om den icke lyckas få sina förslag sanktionerade vid partikongressen". Och så blev det.
Bonusmyt: "Splittringen var djup och oförsonlig"
Både Socialdemokraternas och Vänsterpartiets historieskrivning har överdrivit djupet i sprickan 1917 - det fanns ett sådant politiskt behov några år senare när det verkligen utvecklats en tydlig skillnad mellan socialdemokrati och kommunism.
Just 1917 tog man dock konflikten med en ganska stor portion jämnmod. I många arbetarkommuner genomförde man helt enkelt omröstningar om vilket parti man skulle ansluta sig till. Det förekom att man delade upp organisationen i två och fördelade tillgångarna i enlighet med de båda sidornas medlemsantal. Redan vid valet på hösten 1917 ställde också SAP och SSV upp under samma partibeteckning - Arbetarepartiet - på flera håll, bland annat i Uppland. Det finns exempel på motsatsen också, men inslagen av pragmatism har ofta kommit bort i historieskrivningen.
2016-08-22
S vill prata om annat - men saknar samtalsämne
Varför ägnar sig Socialdemokraterna åt sådant som - ärligt talat - de flesta socialdemokrater för några år sedan skulle ha avfärdat som högerpopulism? Tiggeriförbud, svenska värderingar, snabbinkallade presskonferenser med statsministern om förortskriminalitet?
Det är inte för att de har blivit högerpopulister. Tvärtom, de hatar frågorna. De vill till varje pris diskutera annat, sådant som finns på deras egen planhalva. För att få börja diskutera annat tänjer sig det socialdemokratiska partiet till bristningsgränsen för att neutralisera borgerlighetens, och SD:s, repressiva, populistiska och främlingsfientliga politik. Lägger man sig tillräckligt nära så slipper man en tydlig konflikt i de frågorna. Finns det ingen tydlig konflikt dör debatten, och då kan man äntligen få diskutera annat. Sådan är förmodligen tanken.
Det finns inget genuint socialdemokratiskt engagemang varken kring tiggeri eller bilbränder. De hatar frågorna och därför finns det heller ingen socialdemokrat som arbetar dag och natt för att komma underfund med hur man verkligen stoppar bilbränderna i förorten. Man bara kallar till presskonferens, pratar lite och neutraliserar. Fantasilösheten i närmandet till högern visar hur ointresserade Socialdemokraterna egentligen är.
Det är exakt som när Fredrik Reinfeldt sa att han tänkte matcha varje sossekrona till välfärden. Han hade ingen plan för att utveckla välfärden. Vad brydde han sig om det? Men det var ett sätt att neutralisera en konflikt han inte ville ha.
Jag är ganska övertygad om att ingen i den socialdemokratiska partiledningen är intresserad av, eller förväntar sig, några opinionsvinster tack vare anpassningen till populismen. Den handlar om att inte förlora. Opinionsvinsterna ska komma när man avfört de destruktiva frågorna från agendan och fått börja diskutera annat. Det är en lite annorlunda tolkning än Stig-Björn Ljunggren i Dagens Samhälle gör när han skriver att S plan är att "svenska folket inte ska behöva rösta på SD för att få en förändring av migrationspolitiken".
Strategin är alltså inte ondsint - men farlig. Det går att slippa debatten på ett politikområde genom att bara kopiera motståndaren, men vad händer om det man tror är en debatt i själva verket är en tidsanda - att frågorna bara fortsätter välla fram, att det är en problemformulering som tar över hela samtiden? Det kanske dröjer länge innan vi blir av med de främlingsfientliga problemformuleringarna, därför att krafterna som håller dem vid liv är så starka. Får Socialdemokraterna då någon chans att prata andra frågor innan valet 2018? Om de inte får det, kommer de att gå in i valet på just den fantastilösa, kopierade populismen.
Och vad händer med neutraliserandet av frågan om motståndaren höjer insatsen? Moderaternas löfte om att matcha de socialdemokratiska välfärdssatsningarna inför valet 2006 fungerade, eftersom S inte hade något bra svar. Men idag flyttar högern målmedvetet ett steg högerut för varje anpassning S gör. Och eftersom det finns gränser även för socialdemokrater - någonstans vid vattenkanoner och utegångsförbud - blir man inte av med debatten.
Det tredje problemet är att strategin bygger på att man i det tomrum som förväntas uppstå då man kopierar motståndaren, faktiskt lyckas etablera en annan fråga och en annan diskussion. Dagens socialdemokrati saknar förutsättningar att lyckas med det. Ett förbud mot vinster i välfärden skulle, som Eric Rosén skriver, vara en utmärkt fråga att ta strid om. Men där står Stefan Löfven nog helt enkelt inte politiskt. Det partiledningen vill föra över debatten till, och vinna valet 2018 på, är istället de kloka reformerna och det dagliga förbättrandet.
Lyssnar man på partiledningen så är det tydligt att det är så man tänker sig att politik fungerar: politiker levererar resultat, och folk kommer att gilla att resultaten går åt rätt håll. Det kan man diskutera. Problemet i det här sammanhanget är att det i detta inte finns någon som helst kraft att vända på agendan. Regeringens småputtrande framåt kommer inte att bli en snackis som ersätter berättelser om hur ensamkommande flyktingkillar sextrakasserar svenska tjejer. Det räcker inte.
En sista utväg är att tänka om hela strategin från grunden, och faktiskt ha en vänsterlinje i alla frågorna i det främlingsfientliga paradigmet. Att ta konflikter, även om det innebär att debatten möjligen förlängs och fördjupas om fel frågor. Men om man inte får vinna på rätt frågor, så måste man vinna på fel frågor. Och debatten har ju bevisligen inte upphört för att man försökt kopiera bort den (nej, inte "triangulera", för triangulering är, till skillnad från kopering, ett intelligent drag för att hitta en "tredje punkt", långt ifrån någon mekanisk anpassning). Alla låter fortfarande som sverigedemokrater, S ligger långt under förra valresultatet och det är bara två år kvar till nästa val. Väljarna behöver höra en självständig socialdemokratisk linje i de frågor som dominerar debatten. Annars får de inte höra någon socialdemokratisk linje alls.
Innerst inne vet förstås varenda socialdemokrat hur en sådan vänsterlinje skulle se ut. "Vänster" är att tro på sociala orsaker och jämlika lösningar. Att välja det som en alternativ strategi skulle alltså ha den positiva bieffekten att partiet fick prata om sådant de faktiskt tror på. För att inte tala om att det skulle skaffa en massa utsatta människor en tydligare politisk bundsförvant i dagens obehagliga samhällsklimat.
Men först måste S-ledningen se bristerna i sin strategi bara som strategi betraktad.
Det är inte för att de har blivit högerpopulister. Tvärtom, de hatar frågorna. De vill till varje pris diskutera annat, sådant som finns på deras egen planhalva. För att få börja diskutera annat tänjer sig det socialdemokratiska partiet till bristningsgränsen för att neutralisera borgerlighetens, och SD:s, repressiva, populistiska och främlingsfientliga politik. Lägger man sig tillräckligt nära så slipper man en tydlig konflikt i de frågorna. Finns det ingen tydlig konflikt dör debatten, och då kan man äntligen få diskutera annat. Sådan är förmodligen tanken.
Det finns inget genuint socialdemokratiskt engagemang varken kring tiggeri eller bilbränder. De hatar frågorna och därför finns det heller ingen socialdemokrat som arbetar dag och natt för att komma underfund med hur man verkligen stoppar bilbränderna i förorten. Man bara kallar till presskonferens, pratar lite och neutraliserar. Fantasilösheten i närmandet till högern visar hur ointresserade Socialdemokraterna egentligen är.
Det är exakt som när Fredrik Reinfeldt sa att han tänkte matcha varje sossekrona till välfärden. Han hade ingen plan för att utveckla välfärden. Vad brydde han sig om det? Men det var ett sätt att neutralisera en konflikt han inte ville ha.
Jag är ganska övertygad om att ingen i den socialdemokratiska partiledningen är intresserad av, eller förväntar sig, några opinionsvinster tack vare anpassningen till populismen. Den handlar om att inte förlora. Opinionsvinsterna ska komma när man avfört de destruktiva frågorna från agendan och fått börja diskutera annat. Det är en lite annorlunda tolkning än Stig-Björn Ljunggren i Dagens Samhälle gör när han skriver att S plan är att "svenska folket inte ska behöva rösta på SD för att få en förändring av migrationspolitiken".
Strategin är alltså inte ondsint - men farlig. Det går att slippa debatten på ett politikområde genom att bara kopiera motståndaren, men vad händer om det man tror är en debatt i själva verket är en tidsanda - att frågorna bara fortsätter välla fram, att det är en problemformulering som tar över hela samtiden? Det kanske dröjer länge innan vi blir av med de främlingsfientliga problemformuleringarna, därför att krafterna som håller dem vid liv är så starka. Får Socialdemokraterna då någon chans att prata andra frågor innan valet 2018? Om de inte får det, kommer de att gå in i valet på just den fantastilösa, kopierade populismen.
Och vad händer med neutraliserandet av frågan om motståndaren höjer insatsen? Moderaternas löfte om att matcha de socialdemokratiska välfärdssatsningarna inför valet 2006 fungerade, eftersom S inte hade något bra svar. Men idag flyttar högern målmedvetet ett steg högerut för varje anpassning S gör. Och eftersom det finns gränser även för socialdemokrater - någonstans vid vattenkanoner och utegångsförbud - blir man inte av med debatten.
Det tredje problemet är att strategin bygger på att man i det tomrum som förväntas uppstå då man kopierar motståndaren, faktiskt lyckas etablera en annan fråga och en annan diskussion. Dagens socialdemokrati saknar förutsättningar att lyckas med det. Ett förbud mot vinster i välfärden skulle, som Eric Rosén skriver, vara en utmärkt fråga att ta strid om. Men där står Stefan Löfven nog helt enkelt inte politiskt. Det partiledningen vill föra över debatten till, och vinna valet 2018 på, är istället de kloka reformerna och det dagliga förbättrandet.
Lyssnar man på partiledningen så är det tydligt att det är så man tänker sig att politik fungerar: politiker levererar resultat, och folk kommer att gilla att resultaten går åt rätt håll. Det kan man diskutera. Problemet i det här sammanhanget är att det i detta inte finns någon som helst kraft att vända på agendan. Regeringens småputtrande framåt kommer inte att bli en snackis som ersätter berättelser om hur ensamkommande flyktingkillar sextrakasserar svenska tjejer. Det räcker inte.
En sista utväg är att tänka om hela strategin från grunden, och faktiskt ha en vänsterlinje i alla frågorna i det främlingsfientliga paradigmet. Att ta konflikter, även om det innebär att debatten möjligen förlängs och fördjupas om fel frågor. Men om man inte får vinna på rätt frågor, så måste man vinna på fel frågor. Och debatten har ju bevisligen inte upphört för att man försökt kopiera bort den (nej, inte "triangulera", för triangulering är, till skillnad från kopering, ett intelligent drag för att hitta en "tredje punkt", långt ifrån någon mekanisk anpassning). Alla låter fortfarande som sverigedemokrater, S ligger långt under förra valresultatet och det är bara två år kvar till nästa val. Väljarna behöver höra en självständig socialdemokratisk linje i de frågor som dominerar debatten. Annars får de inte höra någon socialdemokratisk linje alls.
Innerst inne vet förstås varenda socialdemokrat hur en sådan vänsterlinje skulle se ut. "Vänster" är att tro på sociala orsaker och jämlika lösningar. Att välja det som en alternativ strategi skulle alltså ha den positiva bieffekten att partiet fick prata om sådant de faktiskt tror på. För att inte tala om att det skulle skaffa en massa utsatta människor en tydligare politisk bundsförvant i dagens obehagliga samhällsklimat.
Men först måste S-ledningen se bristerna i sin strategi bara som strategi betraktad.
2016-06-05
Vänsterpartiet - reservpartiet
Det går bra för Vänsterpartiet. I Ekot/Novus väljarindex för maj nådde partiet 7,7 procent, två procentenheter över valresultatet 2014. Det är inte nödvändigtvis ”titta vi levererar”-strategin som ligger bakom uppgången. Förmodligen får partiet bra betalt bara genom att ha varit stabilt när andra har genomlevt mediala kriser (MP) eller varit osynliga (FI). Det är de partierna som opinionsvinsterna sedan valet 2014 kommit ifrån, enligt SCB:s majmätning.
Det är bra att MP- och FI-väljarna går till vänster. Men det är samtidigt Vänsterpartiets stora svaghet att bara vara ”reservpartiet” – partiet som finns till hands när ingenting annat funkar. Om man inte ”känner igen Socialdemokraterna längre” kan man rösta på vänstern istället (som 1998). Om Socialdemokraterna har kris i partiledarfrågan, kan man rösta på vänstern istället (som vid årsskiftet 2011-2012). Om MP misslyckas med allt de företar sig, kan man rösta på vänstern istället, som nu.
Det betyder inte att man har framgångarna gratis. Även bakom att vara ett alternativ ligger hårt jobb. Men det ändrar fortfarande inte på det besvärliga faktum att man inte är herre över sina egna framgångar.
Det får konsekvenser i förhållande till Socialdemokraterna. Deras vänsterorienterade väljare verkar just nu inte behöva något reservparti. De lever tvärtom i den bästa av världar: Socialdemokraterna regerar, och lyssnar dessutom på Vänsterpartiet! När Vänsterpartiet gör regeringspolitiken bättre, förbättrar man också, paradoxalt nog, det parti som man skulle kunna ta väljare från.
Vänsterpartiet vinner följaktligen inte heller i SCB:s majmätning några väljare från Socialdemokraterna. Om det är någonting som borde bekymra Vänsterpartiets ledning, i tider av uppgång, är det ändå detta. Vänsterpartiet bildades som en opposition inom socialdemokratin, och det är ofrånkomligt att partiets roll är att tillhandahålla den alternativa strategin inom arbetarrörelsen. Att gå lite längre, att ställa de tuffare kraven. Attraherar inte de idéerna socialdemokratiska väljare, så stannar Vänsterpartiet snabbt i tillväxten.
De senaste åren har S-väljare bara gått till Vänsterpartiet i någon större mängd vid ett tillfälle: under våren 2014, efter en tids intensiv debatt om vinster i välfärden, med knäckebrödsskandalen vid ”Hälsans förskola” som klimax. När Vänsterpartiet verkade mer pålitligt om välfärden, utmanade man Socialdemokraterna.
Vinstdebatten klingade emellertid av, och på valdagen fanns det bara svaga effekter kvar på väljarrörelserna. Men de fanns där: ”Vinsterna i välfärden hade betydelse för Socialdemokraternas tapp till Vänsterpartiet” (”Flytande väljare”, 2016). Det finns mycket som talar för att tydlighet i välfärdsfrågorna är viktigt för väljarna som vacklar mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Här finns potentiella öppningar. När dessa vacklande väljare berättar själva (i Novus eftervalsundersökning 2014), pratar de om skolan, om sjukvården och äldreomsorgen. Socialdemokraterna upplevs som bättre i alla – men Vänsterpartiet ligger nära på de två senare områdena. Hade Vänsterpartiet lyckats göra vinstfrågan till en ingång i sådana välfärdsfrågor, istället för till en tekniskt präglad åtgärd, hade man kanske kunnat vinna fler väljare på egna meriter.
Att ta ut ett avstånd i välfärdsfrågorna är, om inte den allena saliggörande, så åtminstone en av de nödvändiga strategierna för att vinna socialdemokratiska väljare. Det är svårt att göra genom att driva frågor som Socialdemokraterna kan göra till sina – sossar pratar nu vitt och brett om ”regeringens” välfärdsmiljarder. Snarare måste vänstern prata mer om sådant som man faktiskt inte vinner, åtminstone inte på kort sikt. Det måste sannolikt också vara välfärdsfrågor där man tar spjärn mot, använder sig av, dagens destruktiva och rasistiskt präglade debatt – självklart utan att sakpolitiskt anpassa sig en millimeter. Men bara en så enkel sak som att flytta vinstdebatten till asylindustrin flyttar Vänsterpartiet närmare debattens centrum.
(Ledare i Flamman 2016-06-03)
Det är bra att MP- och FI-väljarna går till vänster. Men det är samtidigt Vänsterpartiets stora svaghet att bara vara ”reservpartiet” – partiet som finns till hands när ingenting annat funkar. Om man inte ”känner igen Socialdemokraterna längre” kan man rösta på vänstern istället (som 1998). Om Socialdemokraterna har kris i partiledarfrågan, kan man rösta på vänstern istället (som vid årsskiftet 2011-2012). Om MP misslyckas med allt de företar sig, kan man rösta på vänstern istället, som nu.
Det betyder inte att man har framgångarna gratis. Även bakom att vara ett alternativ ligger hårt jobb. Men det ändrar fortfarande inte på det besvärliga faktum att man inte är herre över sina egna framgångar.
Det får konsekvenser i förhållande till Socialdemokraterna. Deras vänsterorienterade väljare verkar just nu inte behöva något reservparti. De lever tvärtom i den bästa av världar: Socialdemokraterna regerar, och lyssnar dessutom på Vänsterpartiet! När Vänsterpartiet gör regeringspolitiken bättre, förbättrar man också, paradoxalt nog, det parti som man skulle kunna ta väljare från.
Vänsterpartiet vinner följaktligen inte heller i SCB:s majmätning några väljare från Socialdemokraterna. Om det är någonting som borde bekymra Vänsterpartiets ledning, i tider av uppgång, är det ändå detta. Vänsterpartiet bildades som en opposition inom socialdemokratin, och det är ofrånkomligt att partiets roll är att tillhandahålla den alternativa strategin inom arbetarrörelsen. Att gå lite längre, att ställa de tuffare kraven. Attraherar inte de idéerna socialdemokratiska väljare, så stannar Vänsterpartiet snabbt i tillväxten.
De senaste åren har S-väljare bara gått till Vänsterpartiet i någon större mängd vid ett tillfälle: under våren 2014, efter en tids intensiv debatt om vinster i välfärden, med knäckebrödsskandalen vid ”Hälsans förskola” som klimax. När Vänsterpartiet verkade mer pålitligt om välfärden, utmanade man Socialdemokraterna.
Vinstdebatten klingade emellertid av, och på valdagen fanns det bara svaga effekter kvar på väljarrörelserna. Men de fanns där: ”Vinsterna i välfärden hade betydelse för Socialdemokraternas tapp till Vänsterpartiet” (”Flytande väljare”, 2016). Det finns mycket som talar för att tydlighet i välfärdsfrågorna är viktigt för väljarna som vacklar mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Här finns potentiella öppningar. När dessa vacklande väljare berättar själva (i Novus eftervalsundersökning 2014), pratar de om skolan, om sjukvården och äldreomsorgen. Socialdemokraterna upplevs som bättre i alla – men Vänsterpartiet ligger nära på de två senare områdena. Hade Vänsterpartiet lyckats göra vinstfrågan till en ingång i sådana välfärdsfrågor, istället för till en tekniskt präglad åtgärd, hade man kanske kunnat vinna fler väljare på egna meriter.
Att ta ut ett avstånd i välfärdsfrågorna är, om inte den allena saliggörande, så åtminstone en av de nödvändiga strategierna för att vinna socialdemokratiska väljare. Det är svårt att göra genom att driva frågor som Socialdemokraterna kan göra till sina – sossar pratar nu vitt och brett om ”regeringens” välfärdsmiljarder. Snarare måste vänstern prata mer om sådant som man faktiskt inte vinner, åtminstone inte på kort sikt. Det måste sannolikt också vara välfärdsfrågor där man tar spjärn mot, använder sig av, dagens destruktiva och rasistiskt präglade debatt – självklart utan att sakpolitiskt anpassa sig en millimeter. Men bara en så enkel sak som att flytta vinstdebatten till asylindustrin flyttar Vänsterpartiet närmare debattens centrum.
(Ledare i Flamman 2016-06-03)
2015-11-25
Varför gör vi inte vårt yttersta först?
Jag är inte emot att det "finns en gräns" när det gäller antalet flyktingar.
Jag är emot att samhället inte anstränger sig till sitt yttersta innan vi drar den gränsen. Vad spelar en siffra för roll om den inte sätts i relation till vad samhället är förmöget till?
Varför görs inget drastiskt?
Svensk politik har varit full av drastiska åtgärder. De har hetat ransonering, tvångssparande, prisstopp, värnskatt. Var är de drastiska åtgärderna nu? För det kan väl inte vara regeringens utgångspunkt att livet måste få puttra på som vanligt för svenskarna?
Eller jo, det är väl så det är. Gränsen är nådd - med befintliga resurser. Gränsen är nådd - snart börjar det påverka vanligt folk.
Det är onekligen ett sätt att se på stora utmaningar som skiljer sig från andra tillfällen i historien. Självklart borde flyktingkrisen tillåtas påverka vanligt folk innan vi stänger gränserna. Tror inte regeringen att den kan motivera det? Varför har de i så fall blivit politiker?
Som Petter Larsson skriver i Aftonbladet:
"Har ni sett några skattehöjningar? Några tvångsrekvisitioner av boenden? Några statliga överbyggningslån för att klara ett akut läge? Är alla miljoner vintertomma sommarstugor och kungliga slott tagna i anspråk?"
Ska det verkligen vara möjligt att leva under en av de största humanitära katastroferna i modern tid och inte märka någonting alls? I Stockholms stad har skatten höjts marginellt - men det var inte ens motiverat utifrån flyktingsituationen.
De som jobbar med mottagandet på olika sätt går förstås på knäna (men fortsätter gå!). Men ingen har bett mig betala för att de ska få fler kolleger. En kravlös kris. Det skapar en absurd känsla.
Och hur drastisk har Stefan Löfven varit i kontakten med de andra EU-länderna? Han har stått på presskonferenser och varit artigt kritisk. Att vara artigt kritisk är heller inte att anstränga sig till det yttersta. Om man vill vara en humanitär stormakt så måste man bränna broar, se det som en liten sak i sammanhanget att bli ovän med David Cameron för livet. Hur kan man säga att gränsen är nådd innan Stefan Löfven har skällt ut de andra EU-ledarna inför rullande kameror? Innan han kommer ut med handen i bandage för att han slog sin svetsarnäve i förhandlingsbordet?
Ska regeringen vädja till EU med samma tonläge som om det handlade om fiskerirättigheter?
Om 10-20 år börjar de politiska memoarerna beskriva EU:s inre liv 2015. Bevare oss då för att behöva läsa om hur Löfven följt protokollet, varit artig, skakat hand, vädjat, varit korrekt. Hur de andra länderna sagt "Yes, mr Lofven, we understand your concerns..."
Hur ska man framöver stå ut med att se alla bevis framöver för att alla resurser inte tagits i anspråk? Från det stora till det lilla. Ska Stockholms stad skryta över att de rustat upp lekparken i vårt medelklassområde? Ska vi vara glada då, och anstränga oss för att glömma vad Sverige nyss valt att inte göra?
Hur ska Stefan Löfven framöver kunna berätta om andra reformer som fördjupar välfärden för oss vanliga svenskar? Kommer han att le och vara glad?
Allting hade kunnat vara så annorlunda. Om inte regeringen hade varit så nervös för att vi alla skulle bli sverigedemokrater. Om man hade trott bättre om svenskarna, om man hade varit modigare, om man hade tilltalats av uppgiftens storlek. Om man varit van vid att tänka stort, istället för att vara sådana förbannade kamrerer. Socialdemokrater brukar prata om att partiet behöver stora visioner och stora reformer. Ändå tar man inte chansen när en stor vision landar i knät. Det här hade kunnat bli vår generations stora bedrift. Istället backar vi från utmaningen. Var gränsen hade gått kommer vi aldrig att veta.
Jag är emot att samhället inte anstränger sig till sitt yttersta innan vi drar den gränsen. Vad spelar en siffra för roll om den inte sätts i relation till vad samhället är förmöget till?
Varför görs inget drastiskt?
Svensk politik har varit full av drastiska åtgärder. De har hetat ransonering, tvångssparande, prisstopp, värnskatt. Var är de drastiska åtgärderna nu? För det kan väl inte vara regeringens utgångspunkt att livet måste få puttra på som vanligt för svenskarna?
Eller jo, det är väl så det är. Gränsen är nådd - med befintliga resurser. Gränsen är nådd - snart börjar det påverka vanligt folk.
Det är onekligen ett sätt att se på stora utmaningar som skiljer sig från andra tillfällen i historien. Självklart borde flyktingkrisen tillåtas påverka vanligt folk innan vi stänger gränserna. Tror inte regeringen att den kan motivera det? Varför har de i så fall blivit politiker?
Som Petter Larsson skriver i Aftonbladet:
"Har ni sett några skattehöjningar? Några tvångsrekvisitioner av boenden? Några statliga överbyggningslån för att klara ett akut läge? Är alla miljoner vintertomma sommarstugor och kungliga slott tagna i anspråk?"
Ska det verkligen vara möjligt att leva under en av de största humanitära katastroferna i modern tid och inte märka någonting alls? I Stockholms stad har skatten höjts marginellt - men det var inte ens motiverat utifrån flyktingsituationen.
De som jobbar med mottagandet på olika sätt går förstås på knäna (men fortsätter gå!). Men ingen har bett mig betala för att de ska få fler kolleger. En kravlös kris. Det skapar en absurd känsla.
Och hur drastisk har Stefan Löfven varit i kontakten med de andra EU-länderna? Han har stått på presskonferenser och varit artigt kritisk. Att vara artigt kritisk är heller inte att anstränga sig till det yttersta. Om man vill vara en humanitär stormakt så måste man bränna broar, se det som en liten sak i sammanhanget att bli ovän med David Cameron för livet. Hur kan man säga att gränsen är nådd innan Stefan Löfven har skällt ut de andra EU-ledarna inför rullande kameror? Innan han kommer ut med handen i bandage för att han slog sin svetsarnäve i förhandlingsbordet?
Ska regeringen vädja till EU med samma tonläge som om det handlade om fiskerirättigheter?
Om 10-20 år börjar de politiska memoarerna beskriva EU:s inre liv 2015. Bevare oss då för att behöva läsa om hur Löfven följt protokollet, varit artig, skakat hand, vädjat, varit korrekt. Hur de andra länderna sagt "Yes, mr Lofven, we understand your concerns..."
Hur ska man framöver stå ut med att se alla bevis framöver för att alla resurser inte tagits i anspråk? Från det stora till det lilla. Ska Stockholms stad skryta över att de rustat upp lekparken i vårt medelklassområde? Ska vi vara glada då, och anstränga oss för att glömma vad Sverige nyss valt att inte göra?
Hur ska Stefan Löfven framöver kunna berätta om andra reformer som fördjupar välfärden för oss vanliga svenskar? Kommer han att le och vara glad?
Allting hade kunnat vara så annorlunda. Om inte regeringen hade varit så nervös för att vi alla skulle bli sverigedemokrater. Om man hade trott bättre om svenskarna, om man hade varit modigare, om man hade tilltalats av uppgiftens storlek. Om man varit van vid att tänka stort, istället för att vara sådana förbannade kamrerer. Socialdemokrater brukar prata om att partiet behöver stora visioner och stora reformer. Ändå tar man inte chansen när en stor vision landar i knät. Det här hade kunnat bli vår generations stora bedrift. Istället backar vi från utmaningen. Var gränsen hade gått kommer vi aldrig att veta.
2015-05-29
Satsa större, S - men inga reformer talar för sig själva
Det är svårt, det här med sossarna. Å ena sidan är de i rätt dålig form. Det drabbar hela vänstern, och förtjänar att sägas.
Å andra sidan är de inte fullt så dåliga som Expressens kampanjjournalistik vill göra gällande. Det finns något slags lågfrekvent drev mot S som innebär att dåliga opinionssiffror alltid gör att partiets hela relevans ifrågasätts: man ritar grafer som börjar på 50-talet och skriver om industrisamhällets död och föråldrade idéer.
Så skulle man aldrig prata om ett annat parti i kris. När Moderaterna kraschade i opinionen under 2012-2013 frågade aldrig någon om partiet egentligen behövs.
I själva verket är ju Socialdemokraternas idéer trendigare än någonsin - väl beskrivet i exempelvis SVT-dokumentären Den enda vägens politik.
Så problemet är inte tidsandan.
Problemet är knappast heller viljan. Stefan Löfven är ju "förbannad" över de växande klasskillnaderna. (Och jag tror honom.)
Problemet är inte heller att S inte gör rätt saker. Det kommer pengar till bostadsbyggande, till skolan och till järnvägen.
Vad är då problemet? Tja, till att börja med att satsningarna inte räcker. Tankesmedjan Katalys föreslår en underbalansering av budgeten med 185 miljarder, LO med 70. Magdalena Andersson vill "se till att plus och minus går ihop i slutänden".
Ylva Johanssons svar i DN på LO-ekonomernas krav på offentliga investeringar är talande: "vi har ett ansträngt läge ekonomiskt".
Det vill säga: investeringar, välfärdssatsningar, är i S-ledningens ögon fortfarande inget annat än kostnader. Och kostnader ska man akta sig för. Särskilt när läget är "ansträngt".
Det är procyklisk konjunkturpolitik, antikeynesiansk.
Men varför ägnar sig S åt det? Inte ens Paul Krugman, nobelpristagaren i ekonomi, kan hitta några ekonomiska argument, utan tvingas leta i det politiska:
"Centrist politicians [...] often try to demonstrate how serious and statesmanlike they are by calling for hard choices and sacrifice"
Det finns en doktrin som väger tyngre för S än någonting annat: man får inte förlora matchen om "ekonomin" mot Moderaterna. Ingen ska få kalla regeringen ansvarslös. Förtroendet i ekonomiska frågor är det som avgör val.
Fast det är det kanske inte alls. Jag har skrivit om den tveksamma lagbundenheten förut. Och i höstens val gick S framåt, och kom till makten, fastän Moderaterna faktiskt vann ekonomimatchen.
Rädslan för att verka slarvig med pengar ligger som en våt filt över allt S företar sig.
Men låtsas för ett ögonblick att det där släppte. Att regeringen sjösatte LO:s 70-miljarderspaket i höstens budget.
Är det någon som inbillar sig att S skulle lyckas säga något inspirerande om en sådan satsning?
Pengarna är viktiga, men de skapar inte automatiskt uppslutning kring att samhället är på väg åt rätt håll. S lever med en gammal folkhemsskada: föreställningen att reformer talar för sig själva. När folk märker att de får det bättre röstar de på sossarna. Carin Jämtin säger det i anslutning till varje opinionsmätning: när regeringens politik börjar verka, när effekterna märks, då vänder opinionen.
Nä, så funkar det inte.
Folk har ingen aning om varför en svåger plötsligt fick jobb eller varför förskolan plötsligt får tag på vikarier snabbare eller varför Göteborgståget plötsligt går i tid. Inte för att folk är dumma, utan för att vi lever i ett väldigt mycket mer komplext samhälle än för 50 år sedan, i ett samhälle som har genomgått en informationsexplosion och där vi har svårt att investera tid i att förstå dagspolitik.
Och att politiken påverkar samhället är långt ifrån självklart för alla: den där svågern blev förmodligen arbetslös på grund av egna tillkortakommanden - och fick ett nytt jobb för att han, tja, lyckades hitta ett. Det verkar osannolikt att Stefan Löfven skulle ha något med saken att göra.
Det kommer han, om inte annat, blir varse när han står där 2020 med Europas lägsta arbetslöshet och ingen tackar honom, för han förstod inte ens att det fanns en fajt om orsaken.
OK, vårpropositionen kunde inte göra mycket åt att alliansens budget gäller. Men är det förbjudet att börja formulera sig om den egna politiken när man har strålkastarna riktade mot sig? Varför måste väljarna "vänta på höstbudgeten"? Regeringen visste i fyra månader att den skulle stå tomhänt i april. Den kunde ha ägnat den tiden åt att presentera idéer för resten av mandatperioden. "När ekonomin så tillåter", i värsta fall.
Men inte bara stå där och säga att man inte kan.
Och de småreformer som trots allt presenterats har fått allt annat än en omsorgsfull kommunikativ behandling. Jag får ingen hjälp att lägga någonting på minnet, eller att förstå varför någonting görs. Jag hör inte någonting om vilka ideologiska principer som förslagen bygger på eller i vilket pussel de hör hemma. Vad är det vi gör nu igen, med Sverige, vart är vi på väg?
Därför är jag trots allt lite rädd för ett 70-miljarderspaket. Inte för att det vore fel, utan för att borgerligheten skulle vinna debatten. Så ja, det är nödvändigt för S att skaffa sig en djärvare ekonomisk politik. Men att göra det samtidigt som man tror att satsningar förklarar sig själva vore självmord.
Andra texter om Socialdemokraterna:
Finns det någon botten för S?
Skatteglada Svensson
Världens rödaste medelklass
Å andra sidan är de inte fullt så dåliga som Expressens kampanjjournalistik vill göra gällande. Det finns något slags lågfrekvent drev mot S som innebär att dåliga opinionssiffror alltid gör att partiets hela relevans ifrågasätts: man ritar grafer som börjar på 50-talet och skriver om industrisamhällets död och föråldrade idéer.
Så skulle man aldrig prata om ett annat parti i kris. När Moderaterna kraschade i opinionen under 2012-2013 frågade aldrig någon om partiet egentligen behövs.
I själva verket är ju Socialdemokraternas idéer trendigare än någonsin - väl beskrivet i exempelvis SVT-dokumentären Den enda vägens politik.
Så problemet är inte tidsandan.
Problemet är knappast heller viljan. Stefan Löfven är ju "förbannad" över de växande klasskillnaderna. (Och jag tror honom.)
Problemet är inte heller att S inte gör rätt saker. Det kommer pengar till bostadsbyggande, till skolan och till järnvägen.
Vad är då problemet? Tja, till att börja med att satsningarna inte räcker. Tankesmedjan Katalys föreslår en underbalansering av budgeten med 185 miljarder, LO med 70. Magdalena Andersson vill "se till att plus och minus går ihop i slutänden".
Ylva Johanssons svar i DN på LO-ekonomernas krav på offentliga investeringar är talande: "vi har ett ansträngt läge ekonomiskt".
Det vill säga: investeringar, välfärdssatsningar, är i S-ledningens ögon fortfarande inget annat än kostnader. Och kostnader ska man akta sig för. Särskilt när läget är "ansträngt".
Det är procyklisk konjunkturpolitik, antikeynesiansk.
Men varför ägnar sig S åt det? Inte ens Paul Krugman, nobelpristagaren i ekonomi, kan hitta några ekonomiska argument, utan tvingas leta i det politiska:
"Centrist politicians [...] often try to demonstrate how serious and statesmanlike they are by calling for hard choices and sacrifice"
Det finns en doktrin som väger tyngre för S än någonting annat: man får inte förlora matchen om "ekonomin" mot Moderaterna. Ingen ska få kalla regeringen ansvarslös. Förtroendet i ekonomiska frågor är det som avgör val.
Fast det är det kanske inte alls. Jag har skrivit om den tveksamma lagbundenheten förut. Och i höstens val gick S framåt, och kom till makten, fastän Moderaterna faktiskt vann ekonomimatchen.
Rädslan för att verka slarvig med pengar ligger som en våt filt över allt S företar sig.
Men låtsas för ett ögonblick att det där släppte. Att regeringen sjösatte LO:s 70-miljarderspaket i höstens budget.
Är det någon som inbillar sig att S skulle lyckas säga något inspirerande om en sådan satsning?
Pengarna är viktiga, men de skapar inte automatiskt uppslutning kring att samhället är på väg åt rätt håll. S lever med en gammal folkhemsskada: föreställningen att reformer talar för sig själva. När folk märker att de får det bättre röstar de på sossarna. Carin Jämtin säger det i anslutning till varje opinionsmätning: när regeringens politik börjar verka, när effekterna märks, då vänder opinionen.
Nä, så funkar det inte.
Folk har ingen aning om varför en svåger plötsligt fick jobb eller varför förskolan plötsligt får tag på vikarier snabbare eller varför Göteborgståget plötsligt går i tid. Inte för att folk är dumma, utan för att vi lever i ett väldigt mycket mer komplext samhälle än för 50 år sedan, i ett samhälle som har genomgått en informationsexplosion och där vi har svårt att investera tid i att förstå dagspolitik.
Och att politiken påverkar samhället är långt ifrån självklart för alla: den där svågern blev förmodligen arbetslös på grund av egna tillkortakommanden - och fick ett nytt jobb för att han, tja, lyckades hitta ett. Det verkar osannolikt att Stefan Löfven skulle ha något med saken att göra.
Det kommer han, om inte annat, blir varse när han står där 2020 med Europas lägsta arbetslöshet och ingen tackar honom, för han förstod inte ens att det fanns en fajt om orsaken.
OK, vårpropositionen kunde inte göra mycket åt att alliansens budget gäller. Men är det förbjudet att börja formulera sig om den egna politiken när man har strålkastarna riktade mot sig? Varför måste väljarna "vänta på höstbudgeten"? Regeringen visste i fyra månader att den skulle stå tomhänt i april. Den kunde ha ägnat den tiden åt att presentera idéer för resten av mandatperioden. "När ekonomin så tillåter", i värsta fall.
Men inte bara stå där och säga att man inte kan.
Och de småreformer som trots allt presenterats har fått allt annat än en omsorgsfull kommunikativ behandling. Jag får ingen hjälp att lägga någonting på minnet, eller att förstå varför någonting görs. Jag hör inte någonting om vilka ideologiska principer som förslagen bygger på eller i vilket pussel de hör hemma. Vad är det vi gör nu igen, med Sverige, vart är vi på väg?
Därför är jag trots allt lite rädd för ett 70-miljarderspaket. Inte för att det vore fel, utan för att borgerligheten skulle vinna debatten. Så ja, det är nödvändigt för S att skaffa sig en djärvare ekonomisk politik. Men att göra det samtidigt som man tror att satsningar förklarar sig själva vore självmord.
Andra texter om Socialdemokraterna:
Finns det någon botten för S?
Skatteglada Svensson
Världens rödaste medelklass
2015-05-17
Vänstern och nationell identitet
Två dagar i rad har Aftonbladets ledarsida, först Karin Pettersson och sedan Katrine Marcal, snuddat vid en tanke om en lite annorlunda anti-populistisk strategi. Utgångspunkten är Labours valförlust i Storbritannien, men rekommendationerna handlar om Sverige.
Karin Pettersson: "Kanske måste nationalistiska partier också mötas på en helt annan front, med en alternativ och framåtblickande berättelse om identitet och gemenskap."
Katrin Marcal oroar sig för sin del för Socialdemokraternas "oförmåga att hantera människors ängslan runt nation och identitet".
Vänsterns traditionella svar på högerpopulism är ofta simplare, och handlar om att byta dagordning: genom att prata mer om klassfrågor och konkreta sociala reformer kommer vi att lyckas locka fram andra prioriteringar hos (arbetar)väljarna.
Jag tror fortfarande på den idén. Det var (delvis) så här som Ny Demokratis framgångar bröts i början av 90-talet. Och om man tittar på hur väljarna prioriterar, är nyckeln till valsegrar snarare att vara trovärdig i välfärdsfrågorna.
Men Marcal/Pettersson har ändå en poäng.
En framgångsrik vänster kan inte säga att det över huvud taget inte finns något "svenskt".
En framgångsrik vänster kan inte säga att det inte finns något behov av en känsla av samhörighet i samhället.
En framgångsrik vänster kan inte säga att vi inte har behov av några identiteter utanför oss själva.
Det där säger inte just Socialdemokraterna förstås, men när bilden av "vänster" formas hos människor är det inte så intressant med partigränser. Då bidrar alla som tror att den rätta politiska linjen skapas genom att vända allt Sverigedemokraterna säger i sin direkta motsats.
Säger Jimmie Åkesson att det är viktigt med samhörighet, så är det åt helvete med samhörighet.
I själva verket visar all forskning att Åkesson har helt rätt, välfärdsstater är beroende av en känsla av gemensamt ansvar och samhörighet. Men den behöver förstås inte vara baserad på etnicitet.
När republikanerna på 80-talet vann framgångar hos "Reagan democrats" byggde det inte på att de väljarna helt och hållet blivit mer höger. De hade fortfarande en arbetaridentitet på sina arbetsplatser och i sin vardag. Men i andra sammanhang hade de andra identiteter - som lutade mer åt republikanska värderingar - och det var förstås de identiteterna som Reagan exploaterade. Demokraterna hade behövt ha politiska argument som hämtade sina exempel från arbetsplatserna, som hämtade bildspråket därifrån, som gjorde liknelser mellan yrkesstolthet och nationell stolthet - alltså på alla sätt formade en berättelse som knöt väljarna närmare sin arbetaridentitet.
På samma sätt bor det naturligtvis fortfarande en socialdemokrat i (nästan) varje sverigedemokrat - i åtminstone någon bemärkelse.
På samma sätt så går det att forma en svensk samhörighet som ligger till grund för politisk dominans, men göra det på arbetarrörelsens hemmaplan. Det bygger på att vänstern stärker de identiteter som är "våra" - inte de som odlas av våra motståndare. Att vara löntagare, att göra rätt för sig, att vara vanligt folk, att bo i ett samhälle där alla får chansen, att ha en välfärd man kan lita på, att alla bidrar efter förmåga, att vara ett samhälle där vi tar hand om varandra, att vara ett öppet samhälle, att vara stolt över vår vackra natur. Sådana "svenska värderingar" är inte exkluderande eller trångsynta, men fyller samma behov som det identitetsletande som nu bär fram högerpopulismen i Europa.
Det viktigaste är fortfarande de konkreta reformerna, och det politiska projektet. Men vänstern - som ju i klasstermer förstår vikten av gemenskap och behovet att se utanför sig själv - kan åtminstone sluta göra självmål när det handlar om nationell identitet.
Karin Pettersson: "Kanske måste nationalistiska partier också mötas på en helt annan front, med en alternativ och framåtblickande berättelse om identitet och gemenskap."
Katrin Marcal oroar sig för sin del för Socialdemokraternas "oförmåga att hantera människors ängslan runt nation och identitet".
Vänsterns traditionella svar på högerpopulism är ofta simplare, och handlar om att byta dagordning: genom att prata mer om klassfrågor och konkreta sociala reformer kommer vi att lyckas locka fram andra prioriteringar hos (arbetar)väljarna.
Jag tror fortfarande på den idén. Det var (delvis) så här som Ny Demokratis framgångar bröts i början av 90-talet. Och om man tittar på hur väljarna prioriterar, är nyckeln till valsegrar snarare att vara trovärdig i välfärdsfrågorna.
Men Marcal/Pettersson har ändå en poäng.
En framgångsrik vänster kan inte säga att det över huvud taget inte finns något "svenskt".
En framgångsrik vänster kan inte säga att det inte finns något behov av en känsla av samhörighet i samhället.
En framgångsrik vänster kan inte säga att vi inte har behov av några identiteter utanför oss själva.
Det där säger inte just Socialdemokraterna förstås, men när bilden av "vänster" formas hos människor är det inte så intressant med partigränser. Då bidrar alla som tror att den rätta politiska linjen skapas genom att vända allt Sverigedemokraterna säger i sin direkta motsats.
Säger Jimmie Åkesson att det är viktigt med samhörighet, så är det åt helvete med samhörighet.
I själva verket visar all forskning att Åkesson har helt rätt, välfärdsstater är beroende av en känsla av gemensamt ansvar och samhörighet. Men den behöver förstås inte vara baserad på etnicitet.
När republikanerna på 80-talet vann framgångar hos "Reagan democrats" byggde det inte på att de väljarna helt och hållet blivit mer höger. De hade fortfarande en arbetaridentitet på sina arbetsplatser och i sin vardag. Men i andra sammanhang hade de andra identiteter - som lutade mer åt republikanska värderingar - och det var förstås de identiteterna som Reagan exploaterade. Demokraterna hade behövt ha politiska argument som hämtade sina exempel från arbetsplatserna, som hämtade bildspråket därifrån, som gjorde liknelser mellan yrkesstolthet och nationell stolthet - alltså på alla sätt formade en berättelse som knöt väljarna närmare sin arbetaridentitet.
På samma sätt bor det naturligtvis fortfarande en socialdemokrat i (nästan) varje sverigedemokrat - i åtminstone någon bemärkelse.
På samma sätt så går det att forma en svensk samhörighet som ligger till grund för politisk dominans, men göra det på arbetarrörelsens hemmaplan. Det bygger på att vänstern stärker de identiteter som är "våra" - inte de som odlas av våra motståndare. Att vara löntagare, att göra rätt för sig, att vara vanligt folk, att bo i ett samhälle där alla får chansen, att ha en välfärd man kan lita på, att alla bidrar efter förmåga, att vara ett samhälle där vi tar hand om varandra, att vara ett öppet samhälle, att vara stolt över vår vackra natur. Sådana "svenska värderingar" är inte exkluderande eller trångsynta, men fyller samma behov som det identitetsletande som nu bär fram högerpopulismen i Europa.
Det viktigaste är fortfarande de konkreta reformerna, och det politiska projektet. Men vänstern - som ju i klasstermer förstår vikten av gemenskap och behovet att se utanför sig själv - kan åtminstone sluta göra självmål när det handlar om nationell identitet.
2015-05-02
Finns det någon botten för S?
I Novus opinionsindex ligger S fortfarande över 30 procent, men det är inte uppdaterat för april. Det är däremot pollofpolls.se, som har partiet på 26,7 procent.
Oavsett orsak till kräftgången, måste jag erkänna att min spontana tanke är den här: finns det någon botten för detta parti?
I Europa har nästan alla socialdemokratiska partier som verkat oövervinnerliga råkat ut för katastrofer: franska socialistpartiet 1993, Arbeiderpartiet 2001, tyska SPD 2009, Pasok 2012. En del har kommit igen, andra har nästan försvunnit från en politiska kartan. På sex år gick Pasok från ett stöd på 44 procent till 4,7 procent i valet i januari. Alla dessa krascher var extremt svåra att förutse. Särskilt som socialdemokratiska partier omges av en aura av bastioner, institutioner. Det känns som om de kommer att vara för evigt.
Men så är det förstås inte. Är det mindre sannolikt att de svenska socialdemokraterna reduceras till ett 4,7-procentsparti än det var att Pasok gjorde det? Jag kan inte komma på särskilt många argument som inte bara är fördomar om vad som är möjligt och omöjligt. Är S helt utraderade om 10 år? Antagligen inte. Men risken finns.
Partier har ingen bas. Det finns ingen fast grund. Djävuln vet om det ens finns några kärnväljare. Bara 16 procent av väljarna betraktar sig själva som "socialdemokrater" enligt Novus eftervalsundersökning. Om S bara hade behållit sina väljare från 2010 hade de fått 21 procent i valet 2014.
Väljare måste vinnas hela tiden, varje dag. Det går inte att spara opinionsstöd och leva av det senare. Det skapas och konsumeras i varje ögonblick. Möjligen gäller det ännu mer idag än förr. S är fortfarande ett ovanligt parti i den betydelsen att de är ett väldigt stort parti. Men de är nog numera ett helt vanligt parti i betydelsen att väljarna straffar och belönar partiet helt efter dess dagsform. Lyckas partiet inte beröra, så går det åt skogen.
För Vänsterpartiet har den viktigaste strategiska frågan alltid varit hur man förhåller sig till S. Hur kompletterar man, kritiserar man, parerar man. Hur överlever man som litet parti i skuggan av det stora arbetarrörelsepartiet.
Den stora strategiska frågan inför 2020-talet kan bli en helt annan: hur förbereder sig Vänsterpartiet på att bli det största arbetarrörelsepartiet? Vi såg en glimt av hur bräcklig Socialdemokraternas dominans är under Juholt-hösten 2011, då avståndet mellan partierna kröp ned till 10 procentenheter.
I strategidiskussioner har jag själv alltid utgått från S som en konstant, en betongborg som alltid får 35 procent. Det har lett till slutsatser om att vara komplementär, trycka på frågor där S är svaga, rikta in sig på socialdemokratins vänsterväljare. Men nu börjar jag undra om det inte skulle kunna komma en tid när Vänsterpartiet behöver tänka bredare, visa att man är rimlig i alla frågor, börja tänka som ett 25-procentsparti.
Tro mig: det är inget önskescenario. På kort och medellång sikt behövs det ett starkt S för att kunna få igenom vänsterpolitik i Sverige. Om väljare överger Socialdemokraterna så kommer många att försvinna ut i passivitet, cynism och röstskolkande. Och framför allt vill jag fortfarande tro att alla kämpande vänstersossar fortfarande har chansen att förbättra partiet framöver.
Därför vore det bättre taktik att säga att Stefan Löfven bara har en liten formsvacka. Men det tror jag inte på. Jag tror precis som Jenny Madestam att en Löfven framplockad för interna behov funkar för dåligt i sin utåtriktade partiledarroll, att en parlamentariskt ursvag regering kommer att få kopiöst med stryk de kommande åren, att svaret på en konfrontativ borgerlighet inte är utsträckta händer, att Socialdemokraterna underskattar värderingsskiftet åt vänster i samhället och att de är för dåliga på att förklara vart de istället är på väg.
Hoppas jag har fel.
Oavsett orsak till kräftgången, måste jag erkänna att min spontana tanke är den här: finns det någon botten för detta parti?
I Europa har nästan alla socialdemokratiska partier som verkat oövervinnerliga råkat ut för katastrofer: franska socialistpartiet 1993, Arbeiderpartiet 2001, tyska SPD 2009, Pasok 2012. En del har kommit igen, andra har nästan försvunnit från en politiska kartan. På sex år gick Pasok från ett stöd på 44 procent till 4,7 procent i valet i januari. Alla dessa krascher var extremt svåra att förutse. Särskilt som socialdemokratiska partier omges av en aura av bastioner, institutioner. Det känns som om de kommer att vara för evigt.
Men så är det förstås inte. Är det mindre sannolikt att de svenska socialdemokraterna reduceras till ett 4,7-procentsparti än det var att Pasok gjorde det? Jag kan inte komma på särskilt många argument som inte bara är fördomar om vad som är möjligt och omöjligt. Är S helt utraderade om 10 år? Antagligen inte. Men risken finns.
Partier har ingen bas. Det finns ingen fast grund. Djävuln vet om det ens finns några kärnväljare. Bara 16 procent av väljarna betraktar sig själva som "socialdemokrater" enligt Novus eftervalsundersökning. Om S bara hade behållit sina väljare från 2010 hade de fått 21 procent i valet 2014.
Väljare måste vinnas hela tiden, varje dag. Det går inte att spara opinionsstöd och leva av det senare. Det skapas och konsumeras i varje ögonblick. Möjligen gäller det ännu mer idag än förr. S är fortfarande ett ovanligt parti i den betydelsen att de är ett väldigt stort parti. Men de är nog numera ett helt vanligt parti i betydelsen att väljarna straffar och belönar partiet helt efter dess dagsform. Lyckas partiet inte beröra, så går det åt skogen.
För Vänsterpartiet har den viktigaste strategiska frågan alltid varit hur man förhåller sig till S. Hur kompletterar man, kritiserar man, parerar man. Hur överlever man som litet parti i skuggan av det stora arbetarrörelsepartiet.
Den stora strategiska frågan inför 2020-talet kan bli en helt annan: hur förbereder sig Vänsterpartiet på att bli det största arbetarrörelsepartiet? Vi såg en glimt av hur bräcklig Socialdemokraternas dominans är under Juholt-hösten 2011, då avståndet mellan partierna kröp ned till 10 procentenheter.
I strategidiskussioner har jag själv alltid utgått från S som en konstant, en betongborg som alltid får 35 procent. Det har lett till slutsatser om att vara komplementär, trycka på frågor där S är svaga, rikta in sig på socialdemokratins vänsterväljare. Men nu börjar jag undra om det inte skulle kunna komma en tid när Vänsterpartiet behöver tänka bredare, visa att man är rimlig i alla frågor, börja tänka som ett 25-procentsparti.
Tro mig: det är inget önskescenario. På kort och medellång sikt behövs det ett starkt S för att kunna få igenom vänsterpolitik i Sverige. Om väljare överger Socialdemokraterna så kommer många att försvinna ut i passivitet, cynism och röstskolkande. Och framför allt vill jag fortfarande tro att alla kämpande vänstersossar fortfarande har chansen att förbättra partiet framöver.
Därför vore det bättre taktik att säga att Stefan Löfven bara har en liten formsvacka. Men det tror jag inte på. Jag tror precis som Jenny Madestam att en Löfven framplockad för interna behov funkar för dåligt i sin utåtriktade partiledarroll, att en parlamentariskt ursvag regering kommer att få kopiöst med stryk de kommande åren, att svaret på en konfrontativ borgerlighet inte är utsträckta händer, att Socialdemokraterna underskattar värderingsskiftet åt vänster i samhället och att de är för dåliga på att förklara vart de istället är på väg.
Hoppas jag har fel.
2014-12-04
3 skäl för de rödgröna att återuppstå i nyvalet
1. De rödgröna partierna har redan en gemensam budget, som enligt Stefan Löfven är den som man tänker gå till val på. Det är alltså de facto en S-V-MP-politik som läggs inför väljarna.
2. Alliansen kommer att gå till val på att de kan skapa ordning i riksdagen om de bara får majoritet för sitt regeringsalternativ. De kommer inte att prata om nödvändigheten av breda lösningar och utsträckta händer, utan om nödvändigheten av att få borgerlig majoritet Deras unique selling point är att de regerade i åtta år utan kaos, inte att de är samarbetsvilliga. Hur skulle de kunna gå till val på det efter den här hösten? Mot deras alternativ som söker majoritet måste det finnas ett annat alternativ som söker majoritet.
3. Stefan Löfven kan inte beskyllas för mycket, men på en punkt har han varit naiv: blockpolitiken är mer cementerad än någonsin. Det finns en punkt när man slutar slåss mot verkligheten och börjar anpassa sig till den. Det går inte att splittra borgarna som på Erlanders och Palmes dagar.
(Den socialdemokratiska omvärldsanalysen är ju slagen i spillror. Minns hur det lät innan valet: bara alliansen förlorar, kommer partierna att spridas som frön för vinden, Jan Björklund kommer att bytas ut mot Birgitta Ohlsson och blockpolitiken kommer att vara över.)
Stefan Löfvens enda möjlighet att regera är att de rödgröna får egen majoritet. Givet att alliansen formerar sig i ett stenhårt block, och givet att SD i princip lovat att stoppa varje minoritetsregering, så återstår inget annat för Löfven. Utan rödgrön majoritet talar det mesta för att höstens föreställning bara gå i repris. Vågar Socialdemokraterna riskera det? Risken med att gå till val på en samförståndslinje är att man lurar väljarna att den socialdemokratiska förhandlingsmaskinen nog kommer att "fixa någonting" efter valet. Men förutsättningarna för det är usla. Då är det bättre att vara ärliga och säga att alla reformer, alla ambitioner att laga välfärden och öka jämlikheten, står och faller med att vänstersidan får egen majoritet. Det är inte vänstersidans val att det ska gå till så här, men i det här valet måste du verkligen välja sida. Vi har en regering, vi har en budget och vi söker majoriteten av rösterna för att sätta stopp för SD:s och Alliansens lekstuga.
2. Alliansen kommer att gå till val på att de kan skapa ordning i riksdagen om de bara får majoritet för sitt regeringsalternativ. De kommer inte att prata om nödvändigheten av breda lösningar och utsträckta händer, utan om nödvändigheten av att få borgerlig majoritet Deras unique selling point är att de regerade i åtta år utan kaos, inte att de är samarbetsvilliga. Hur skulle de kunna gå till val på det efter den här hösten? Mot deras alternativ som söker majoritet måste det finnas ett annat alternativ som söker majoritet.
3. Stefan Löfven kan inte beskyllas för mycket, men på en punkt har han varit naiv: blockpolitiken är mer cementerad än någonsin. Det finns en punkt när man slutar slåss mot verkligheten och börjar anpassa sig till den. Det går inte att splittra borgarna som på Erlanders och Palmes dagar.
(Den socialdemokratiska omvärldsanalysen är ju slagen i spillror. Minns hur det lät innan valet: bara alliansen förlorar, kommer partierna att spridas som frön för vinden, Jan Björklund kommer att bytas ut mot Birgitta Ohlsson och blockpolitiken kommer att vara över.)
Stefan Löfvens enda möjlighet att regera är att de rödgröna får egen majoritet. Givet att alliansen formerar sig i ett stenhårt block, och givet att SD i princip lovat att stoppa varje minoritetsregering, så återstår inget annat för Löfven. Utan rödgrön majoritet talar det mesta för att höstens föreställning bara gå i repris. Vågar Socialdemokraterna riskera det? Risken med att gå till val på en samförståndslinje är att man lurar väljarna att den socialdemokratiska förhandlingsmaskinen nog kommer att "fixa någonting" efter valet. Men förutsättningarna för det är usla. Då är det bättre att vara ärliga och säga att alla reformer, alla ambitioner att laga välfärden och öka jämlikheten, står och faller med att vänstersidan får egen majoritet. Det är inte vänstersidans val att det ska gå till så här, men i det här valet måste du verkligen välja sida. Vi har en regering, vi har en budget och vi söker majoriteten av rösterna för att sätta stopp för SD:s och Alliansens lekstuga.
2014-09-20
3 skäl för Vänsterpartiet att våga fälla en S-regering
Flamman uppmanade i veckan Vänsterpartiet att inte sälja sig billigt i en kommande budgetförhandling, d v s att inte rygga för att utlösa en situation som slutar i nyval. Det är lätt att hålla med. Om Vänsterpartiet vill fortsätta att bli avspisade på 20 minuter av en Stefan Löfven som bestämt sig på förhand - kör på, ställ upp som det parlamentariska stöd som S kallt räknar med. Men klokast vore att se att det här är ett första test av vad Jonas Sjöstedt är gjord av. Med en ny mandatperiod och en ny partiledare finns chansen att etablera en tuffare linje än tidigare. Problemet för Vänsterpartiet har varit - är - att oavsett hur mycket man kaxat upp sig inför en ny förhandling har S ändå alltid kunnat luta sig tillbaka och säga "jo...men vi vet att ni inte fäller en arbetarregering."
Det är exakt det Vänsterpartiet måste göra med jämna mellanrum. Det är bara då Vänsterpartiet har något att förhandla om. Vänsterpartiets erbjudande om att säkra regeringsmakten åt S måste vara just ett erbjudande, inte något som alla vet att man ändå glatt ger bort. Nu var det länge sedan Vänsterpartiet ens var i närheten att göra verklighet av något hot. S är tryggare än någonsin. Lämnar Vänsterpartiet rummet vet sossarna att det bara är för att gå och hämta kaffe. Stefan Löfvens avspisande av Jonas Sjöstedt bär syn för sägen, och borde vara en tydlig signal till Vänsterpartiet om att det är hög tid att göra S lite osäkrare.
Vilka är då skälen att våga fälla regeringen Löfven?
1. Att Vänsterpartiet inte skulle fälla en S-regering, eller ännu mer romantiskt, en "arbetarregering", är en föreställning från 50-talet. Idag har väljarna inte några föreställningar om att någon sådan solidaritet borde råda. Arbetarpartierna ses som två olika. Folk förstår att Vänsterpartiet vill ha igenom sin politik. Kom ihåg att situationen på 50-talet var en helt annan: då ansåg man att dåvarande SKP skulle drabbas av arbetarbefolkningens vrede om man ens konkurrerade med Socialdemokraterna genom att ställa upp i val i de kretsar där S hade ett säkert mandat. Så det gjorde man inte. Det är förstås skrattretande idag: så självutplånande får ett parti inte vara, även om resultatet kan bli att borgerligheten gynnas. Idén om att V inte skulle fälla en S-regering under några omständigheter förtjänar snart samma nostalgiska flin.
2. Den materiella grunden för att V bara ska "ställa upp" finns ju inte heller längre. När vänsterns väljare till en tredjedel bestod av stödröstande socialdemokrater innebar det också att partiets agerande gentemot S var mycket känsligare. Idag förtjänar Vänsterpartiet sina röster på egen hand. De väljarna överger inte partiet för att man försöker maximera sitt inflytande på Socialdemokraternas bekostnad.
3. Frågan är ju också vad som ligger i vågskålen i väljarnas ögon, vad som riskeras om denna "arbetarregering" fälls av vänstern. På 60-, 70- och 80-talet skulle VPK ha fällt fortsatt välfärdsutbyggnad, tillväxt och moderniserng - allt det som S-regeringarna tycktes garantera då. Idag finns inga sådana löften automatiskt kopplade till namnet Socialdemokraterna. Partiet är ett parti som alla andra i det avseendet (bara lite större).
Men finns det något skäl att tro att Vänsterpartiet skulle vinna väljare på att fälla en S-regering - alltså inte bara undvika förluster? Självklart: när partiets stöd till S inte längre än självklart, får man mer betalt i nästa förhandling och kan peka på större genomslag. Resultat vinner fler väljare.
Hur utfallet väljarmässigt skulle bli på kort sikt, beror förstås på hur skickligt Vänsterpartiet bildar opinion i situationen när man fäller Löfven. Den här gången har man dock en bra grund genom extremt stor politisk tydlighet samtidigt som Löfven bara gett intryck av att vara besjälad av regeringsmakten i sig. Ingen kan säga att Vänsterpartiet inte varit tydliga med sina prioriteringar från dag ett.
Och vad ska nyval leda till då? Tja, det är dags att börja se nyval för vad det är: en metod för att få fram en handlingskraftig regering. Ingenting annat. Inte en slutstation av kaos och mörker. En metod. Skulle ett nyval misslyckas med att få fram en handlingskraftig regering, skulle argumenten för att skapa någonting blocköverskridande öka. Men det alternativet är farligt när vi har ett SD som bokstavligen livnär sig på svag höger-vänster-konflikt. Det är det som är Socialdemokraternas farligaste förbiseende. Samarbete över blockgränsen är inte samma sak 2014, med ett högerextremt parti med i spelet, som det var 1994 eller 1974.
Det är exakt det Vänsterpartiet måste göra med jämna mellanrum. Det är bara då Vänsterpartiet har något att förhandla om. Vänsterpartiets erbjudande om att säkra regeringsmakten åt S måste vara just ett erbjudande, inte något som alla vet att man ändå glatt ger bort. Nu var det länge sedan Vänsterpartiet ens var i närheten att göra verklighet av något hot. S är tryggare än någonsin. Lämnar Vänsterpartiet rummet vet sossarna att det bara är för att gå och hämta kaffe. Stefan Löfvens avspisande av Jonas Sjöstedt bär syn för sägen, och borde vara en tydlig signal till Vänsterpartiet om att det är hög tid att göra S lite osäkrare.
Vilka är då skälen att våga fälla regeringen Löfven?
1. Att Vänsterpartiet inte skulle fälla en S-regering, eller ännu mer romantiskt, en "arbetarregering", är en föreställning från 50-talet. Idag har väljarna inte några föreställningar om att någon sådan solidaritet borde råda. Arbetarpartierna ses som två olika. Folk förstår att Vänsterpartiet vill ha igenom sin politik. Kom ihåg att situationen på 50-talet var en helt annan: då ansåg man att dåvarande SKP skulle drabbas av arbetarbefolkningens vrede om man ens konkurrerade med Socialdemokraterna genom att ställa upp i val i de kretsar där S hade ett säkert mandat. Så det gjorde man inte. Det är förstås skrattretande idag: så självutplånande får ett parti inte vara, även om resultatet kan bli att borgerligheten gynnas. Idén om att V inte skulle fälla en S-regering under några omständigheter förtjänar snart samma nostalgiska flin.
2. Den materiella grunden för att V bara ska "ställa upp" finns ju inte heller längre. När vänsterns väljare till en tredjedel bestod av stödröstande socialdemokrater innebar det också att partiets agerande gentemot S var mycket känsligare. Idag förtjänar Vänsterpartiet sina röster på egen hand. De väljarna överger inte partiet för att man försöker maximera sitt inflytande på Socialdemokraternas bekostnad.
3. Frågan är ju också vad som ligger i vågskålen i väljarnas ögon, vad som riskeras om denna "arbetarregering" fälls av vänstern. På 60-, 70- och 80-talet skulle VPK ha fällt fortsatt välfärdsutbyggnad, tillväxt och moderniserng - allt det som S-regeringarna tycktes garantera då. Idag finns inga sådana löften automatiskt kopplade till namnet Socialdemokraterna. Partiet är ett parti som alla andra i det avseendet (bara lite större).
Men finns det något skäl att tro att Vänsterpartiet skulle vinna väljare på att fälla en S-regering - alltså inte bara undvika förluster? Självklart: när partiets stöd till S inte längre än självklart, får man mer betalt i nästa förhandling och kan peka på större genomslag. Resultat vinner fler väljare.
Hur utfallet väljarmässigt skulle bli på kort sikt, beror förstås på hur skickligt Vänsterpartiet bildar opinion i situationen när man fäller Löfven. Den här gången har man dock en bra grund genom extremt stor politisk tydlighet samtidigt som Löfven bara gett intryck av att vara besjälad av regeringsmakten i sig. Ingen kan säga att Vänsterpartiet inte varit tydliga med sina prioriteringar från dag ett.
Och vad ska nyval leda till då? Tja, det är dags att börja se nyval för vad det är: en metod för att få fram en handlingskraftig regering. Ingenting annat. Inte en slutstation av kaos och mörker. En metod. Skulle ett nyval misslyckas med att få fram en handlingskraftig regering, skulle argumenten för att skapa någonting blocköverskridande öka. Men det alternativet är farligt när vi har ett SD som bokstavligen livnär sig på svag höger-vänster-konflikt. Det är det som är Socialdemokraternas farligaste förbiseende. Samarbete över blockgränsen är inte samma sak 2014, med ett högerextremt parti med i spelet, som det var 1994 eller 1974.
2014-09-18
Hellre nyval än död höger-vänster-konflikt
Att Jimmie Åkesson så öppet hotar med att rösta på alliansens budgetförslag är något nytt. Det innebär att det inte skulle spela någon roll hur Vänsterpartiet agerar. Alliansen får igenom sin budget. Regeringen Löfven avgår. Moderaternas partiledare får i uppdrag att försöka bilda regering, men alliansen håller sig förmodligen för goda för att regera med SD:s aktiva stöd (vilket skulle krävas). Och så har vi nyval.
Åkesson riskerar ganska lite med sitt hot. För det första, i allmänhet: nyval är antagligen inte så skrämmande för människor som en del säger. Rädslan för marknadens reaktioner är inte lika stark som om det varit 1994, och kalla krigs-aspekten av nyval - vikten av att upprätthålla politisk stabilitet av rent säkerhetspolitiska skäl - är definitivt död.
För det andra: majoriteten av Sverigedemokraternas väljare skulle knappast tas på sängen. De ser redan sig själva mer som höger (44 procent enligt årets SVT Valu) än vänster (17 procent). Det stämmer också med tidigare eftervalsundersökningar: SD-väljarna placerar sig själva nära det borgerliga blocket på höger-vänster-skalan, visserligen längst till vänster i detta, men ändå tydligt åt höger. Med en röst på alliansens budget skulle SD tappa en del väljare åt vänster, men förlusten skulle vara begränsad.
När ett nyval utlöses gäller det att vinna the blame game: vem är orsak till kaoset? (Även om, som sagt, jag inte tror att väljarna blir jätteupprörda.) Åkesson har ett ganska starkt case: kan han göra något annat när han inte får igenom en millimeter av sin politik? För de viktigaste väljarna i den situationen - de som står nära eller redan röstar på SD - kommer Åkesson inte att ha så svårt att driva hem att Löfven är den som vägrat lyssna på valresultatet.
Vad har då SD att vinna på nyval?
Frågan är om det inte räcker att många andra förlorar. Moderaterna har blivit av med Reinfeldt och Borg och har gjort politisk bankrutt som valets stora förlorare. Socialdemokraterna kommer att blöda väljare till vänster efter Löfvens snabba avfärdande av Jonas Sjöstedt. Stefan Löfven kommer att ha en misslyckad regeringsbildning bakom sig.
Men också: i debatten i ett nyval kommer Sverigedemokraterna att vara i ännu mer centrum än tidigare.
Trots det skulle jag ändå välja nyval framför någon typ av blocköverskridande samarbete sju dagar i veckan. Samarbete över blockgränserna och suddigare höger-vänster-konflikt bekräftar SD:s verklighetsbeskrivning: invandringen är viktigare än allt. De andra partierna pratar om höger och vänster men de är beredda att överge det i en grisblink för att få behålla "massinvandringen". Samarbete över blockgränserna ger också i sak en blaskigare rättvisepolitik, vilket gör SD:s väljare ännu mer utsatta och mottagliga för populism.
SD ska hållas utanför politiskt inflytande. Men att döda höger-vänster-konflikten - i förlängningen: klasskonflikten - är att bita sig kraftigt i svansen. Och SD skulle älska att få vara "det enda oppositionspartiet".
Därför är det så obehagligt att nu se LO, näringsliv och andra ropa på en "modig" blocköverskridande regering. "Modig", som om de politiska blocken var en gammal fördom och inte ett naturligt utslag av konflikten mellan höger och vänster.
Men allianspartierna kan inte så snabbt vända från löftena att inte ta i Socialdemokraterna med tång. Och, ett ofta förbisett faktum i dessa tider när allting beskrivs som ett spel: Jan Björklund och Annie Lööf hatar socialdemokraternas politik - jo, på riktigt! Dessutom var alliansen så nära i valet att det måste ha kraftigt ökat viljan att göra ett nytt gemensamt försök 2018. Det är faktiskt troligare att alliansen avstår från ett gemensamt budgetförslag - och därmed får spela hjälterollen i att hålla SD utom inflytande - än att de inleder ett organiserat samarbete med Socialdemokraterna. Stefan Löfvens enda val är därför förmodligen att vänta och se om Åkesson gör allvar av sitt hot, och om han i så fall blir räddad av alliansen. Roligare kan man ha det som valets segerherre.
Åkesson riskerar ganska lite med sitt hot. För det första, i allmänhet: nyval är antagligen inte så skrämmande för människor som en del säger. Rädslan för marknadens reaktioner är inte lika stark som om det varit 1994, och kalla krigs-aspekten av nyval - vikten av att upprätthålla politisk stabilitet av rent säkerhetspolitiska skäl - är definitivt död.
För det andra: majoriteten av Sverigedemokraternas väljare skulle knappast tas på sängen. De ser redan sig själva mer som höger (44 procent enligt årets SVT Valu) än vänster (17 procent). Det stämmer också med tidigare eftervalsundersökningar: SD-väljarna placerar sig själva nära det borgerliga blocket på höger-vänster-skalan, visserligen längst till vänster i detta, men ändå tydligt åt höger. Med en röst på alliansens budget skulle SD tappa en del väljare åt vänster, men förlusten skulle vara begränsad.
När ett nyval utlöses gäller det att vinna the blame game: vem är orsak till kaoset? (Även om, som sagt, jag inte tror att väljarna blir jätteupprörda.) Åkesson har ett ganska starkt case: kan han göra något annat när han inte får igenom en millimeter av sin politik? För de viktigaste väljarna i den situationen - de som står nära eller redan röstar på SD - kommer Åkesson inte att ha så svårt att driva hem att Löfven är den som vägrat lyssna på valresultatet.
Vad har då SD att vinna på nyval?
Frågan är om det inte räcker att många andra förlorar. Moderaterna har blivit av med Reinfeldt och Borg och har gjort politisk bankrutt som valets stora förlorare. Socialdemokraterna kommer att blöda väljare till vänster efter Löfvens snabba avfärdande av Jonas Sjöstedt. Stefan Löfven kommer att ha en misslyckad regeringsbildning bakom sig.
Men också: i debatten i ett nyval kommer Sverigedemokraterna att vara i ännu mer centrum än tidigare.
Trots det skulle jag ändå välja nyval framför någon typ av blocköverskridande samarbete sju dagar i veckan. Samarbete över blockgränserna och suddigare höger-vänster-konflikt bekräftar SD:s verklighetsbeskrivning: invandringen är viktigare än allt. De andra partierna pratar om höger och vänster men de är beredda att överge det i en grisblink för att få behålla "massinvandringen". Samarbete över blockgränserna ger också i sak en blaskigare rättvisepolitik, vilket gör SD:s väljare ännu mer utsatta och mottagliga för populism.
SD ska hållas utanför politiskt inflytande. Men att döda höger-vänster-konflikten - i förlängningen: klasskonflikten - är att bita sig kraftigt i svansen. Och SD skulle älska att få vara "det enda oppositionspartiet".
Därför är det så obehagligt att nu se LO, näringsliv och andra ropa på en "modig" blocköverskridande regering. "Modig", som om de politiska blocken var en gammal fördom och inte ett naturligt utslag av konflikten mellan höger och vänster.
Men allianspartierna kan inte så snabbt vända från löftena att inte ta i Socialdemokraterna med tång. Och, ett ofta förbisett faktum i dessa tider när allting beskrivs som ett spel: Jan Björklund och Annie Lööf hatar socialdemokraternas politik - jo, på riktigt! Dessutom var alliansen så nära i valet att det måste ha kraftigt ökat viljan att göra ett nytt gemensamt försök 2018. Det är faktiskt troligare att alliansen avstår från ett gemensamt budgetförslag - och därmed får spela hjälterollen i att hålla SD utom inflytande - än att de inleder ett organiserat samarbete med Socialdemokraterna. Stefan Löfvens enda val är därför förmodligen att vänta och se om Åkesson gör allvar av sitt hot, och om han i så fall blir räddad av alliansen. Roligare kan man ha det som valets segerherre.
2014-04-24
Anders Borgs tokchansning
Igår debatterades vårpropositionen i riksdagen. Fast inte av den allt
mer Fredrik Reinfeldt-like Anders Borg: i någonting som nästan liknade
trots mot riksdagsordningen besvarade han alla frågor med att
ifrågasätta de rödgrönas brist på gemensam politik. Det blev ganska
löjligt. En finansminister ska försvara sin finanspolitik – inte stå i
talarstolen med oneliners från partiets kommunikationsavdelning.
En av Anders Borgs återkommande attacker handlade om att den rödgröna oenigheten kommer leda till att överskottsmålet sabbas. Därmed har finansministern dragit först i den avvaktande revolverduell som debatten om överskottsmålet liknat. Både Magdalena Andersson och Anders Borg vet att målet i praktiken har övergetts. (Carl B Hamilton agerade sanningssägare i riksdagen genom att fråga hur S tänker ”gå tillbaka till överskottsmålet”.) Både Magdalena Andersson och Anders Borg håller nog också i grunden med de ekonomer som dömt ut överskottsmålet. Men ingen har vågat säga det först, av rädsla för att den andra då ska utnyttja tillfället och bli en benhård försvarare av målet för att plocka poäng i ekonomiskt ansvarstagande. Lurpassandet har alltså gjort att en konstruktion som är utdömd av nästan alla fortfarande är en faktor i finanspolitiken.
Moderaterna blöder väljare för tillfället och alla strategier måste testas. I ett sista försök att förändra spelplanen skrapar Anders Borg nu alltså ihop den knappt hörbara kritik mot överskottsmålet som Magdalena Andersson yppat, lägger till Vänsterpartiets öppna ifrågasättande plus den egna teorin om att rödgröna reformer kommer leda till mer upplåning, och tar positionen som fanbärare för överskottsmålet.
Ingen ska tro att det handlar om någonting annat än valkampanjande: det var inte länge sedan även finansministern hördes tvivla på det kloka med överskottsmål. Och karaktären av tokchansning understryks av att han själv skapat stora underskott med sina skattesänkningar.
Problemet för Anders Borg är att Magdalena Andersson nu snarast lär hårdna i sitt stöd för överskottsmålet. Förutom att hon inte vill ge M den konflikt de söker, har kritik mot överskottsmålet aldrig varit en bekväm ståndpunkt för henne. Hon är nog snarast fortfarande i chock över att Göran Persson själv tagit avstånd från grundpelaren i saneringsarbetet från 90-talet. Att Borg nu använder överskottsmålet som vapen minskar kanske också den interna pressen (LO, Aftonbladet) på S-ledningen att överge det.
I sakfrågan är tillväxten för 2015 och 2016 fortfarande för låg för att bryta massarbetslösheten. Inflationen är ännu obefintlig vilket talar för att det fortfarande vore rätt att skapa stimulerande underskott. Det bästa vore självklart om S övergav överskottsmålet. Det är en linje som möjliggör en kraftfullare konjunkturpolitik. Risken nu är att S istället ägnar valrörelsen åt att peka på Anders Borgs minussiffror. Efter valet (om S får bilda regering) är man då bundna att snabbt stärka finanserna i en situation med massarbetslöshet. Och det i ett läge när åtta års alliansstyre skapat enorma förhoppningar om vad ett maktskifte ska återställa.
Det är värt att upprepa att regeringen, när den överger skattesänkarretoriken, också avhänder sig sitt enda recept mot arbetslösheten. Nu återstår för dem bara att säga som en viss socialdemokratisk statsminister anno 2006: ”jobben kommer”. Det borde göra jobbfrågan ännu mer intressant att lyfta för oppositionen under de kommande månaderna. Men då måste det också göras med mer glöd än under riksdagsdebatten igår. Det är påfallande hur målande vidrigheterna hos välfärdskapitalisterna kan beskrivas, samtidigt som arbetslösheten mest nämns som en procentsiffra. Men den är avskyvärd, bryter ned folk. Det behöver formuleras ibland. Så att ingen tillåts börja se massarbetslösheten som ett normaltillstånd.
(Ledare publicerad i Flamman 10 april.)
En av Anders Borgs återkommande attacker handlade om att den rödgröna oenigheten kommer leda till att överskottsmålet sabbas. Därmed har finansministern dragit först i den avvaktande revolverduell som debatten om överskottsmålet liknat. Både Magdalena Andersson och Anders Borg vet att målet i praktiken har övergetts. (Carl B Hamilton agerade sanningssägare i riksdagen genom att fråga hur S tänker ”gå tillbaka till överskottsmålet”.) Både Magdalena Andersson och Anders Borg håller nog också i grunden med de ekonomer som dömt ut överskottsmålet. Men ingen har vågat säga det först, av rädsla för att den andra då ska utnyttja tillfället och bli en benhård försvarare av målet för att plocka poäng i ekonomiskt ansvarstagande. Lurpassandet har alltså gjort att en konstruktion som är utdömd av nästan alla fortfarande är en faktor i finanspolitiken.
Moderaterna blöder väljare för tillfället och alla strategier måste testas. I ett sista försök att förändra spelplanen skrapar Anders Borg nu alltså ihop den knappt hörbara kritik mot överskottsmålet som Magdalena Andersson yppat, lägger till Vänsterpartiets öppna ifrågasättande plus den egna teorin om att rödgröna reformer kommer leda till mer upplåning, och tar positionen som fanbärare för överskottsmålet.
Ingen ska tro att det handlar om någonting annat än valkampanjande: det var inte länge sedan även finansministern hördes tvivla på det kloka med överskottsmål. Och karaktären av tokchansning understryks av att han själv skapat stora underskott med sina skattesänkningar.
Problemet för Anders Borg är att Magdalena Andersson nu snarast lär hårdna i sitt stöd för överskottsmålet. Förutom att hon inte vill ge M den konflikt de söker, har kritik mot överskottsmålet aldrig varit en bekväm ståndpunkt för henne. Hon är nog snarast fortfarande i chock över att Göran Persson själv tagit avstånd från grundpelaren i saneringsarbetet från 90-talet. Att Borg nu använder överskottsmålet som vapen minskar kanske också den interna pressen (LO, Aftonbladet) på S-ledningen att överge det.
I sakfrågan är tillväxten för 2015 och 2016 fortfarande för låg för att bryta massarbetslösheten. Inflationen är ännu obefintlig vilket talar för att det fortfarande vore rätt att skapa stimulerande underskott. Det bästa vore självklart om S övergav överskottsmålet. Det är en linje som möjliggör en kraftfullare konjunkturpolitik. Risken nu är att S istället ägnar valrörelsen åt att peka på Anders Borgs minussiffror. Efter valet (om S får bilda regering) är man då bundna att snabbt stärka finanserna i en situation med massarbetslöshet. Och det i ett läge när åtta års alliansstyre skapat enorma förhoppningar om vad ett maktskifte ska återställa.
Det är värt att upprepa att regeringen, när den överger skattesänkarretoriken, också avhänder sig sitt enda recept mot arbetslösheten. Nu återstår för dem bara att säga som en viss socialdemokratisk statsminister anno 2006: ”jobben kommer”. Det borde göra jobbfrågan ännu mer intressant att lyfta för oppositionen under de kommande månaderna. Men då måste det också göras med mer glöd än under riksdagsdebatten igår. Det är påfallande hur målande vidrigheterna hos välfärdskapitalisterna kan beskrivas, samtidigt som arbetslösheten mest nämns som en procentsiffra. Men den är avskyvärd, bryter ned folk. Det behöver formuleras ibland. Så att ingen tillåts börja se massarbetslösheten som ett normaltillstånd.
(Ledare publicerad i Flamman 10 april.)
2014-03-21
Krämarna kan inte regleras bort
Gårdagens Uppdrag Granskning var ett hårt slag i mellangärdet.
Vinster i välfärden kan vara en abstrakt sak – ända tills man hör ett
företag som gör miljonvinster fråga sig om det är nödvändigt med pålägg
på barnens smörgåsar. ”Vatten och knäckebröd” kommer under lång tid
framöver vara symbolen för en politik som ger girigheten fritt spelrum
där den egentligen borde begränsas som mest.
Att den sortens hästhandlarkapitalister som Bijan Fahimi kan leta sig ända fram till toppositioner inom Svenskt Näringsliv och Almega säger en hel del om de organisationerna. Men Fahimi är ingen skurk, åtminstone inte på något annat sätt än att kapitalet alltid saknar moral. Grundproblemet är det medvetna politiska besutet att inte freda den gemensamma välfärden från omoralen.
Det kan, för all del, vara ännu värre än knäckebröd till frukost: 2011 rapporterade till exempel Ny Tid om hur privata förskolor i Göteborg gör miljonvinster samtidigt som de inte serverar någon frukost alls. Det finns det dessvärre också kommunala exempel på. Det saknas inte heller exempel på kommuner som snålar med annat: tvingar föräldrar att ta med sig blöjor till dagis eller att betala för utflykter.
Det betyder inte att kraven på återkommunalisering är dumt: vinstintresset ska undanröjas för att det alltid blir fel, inte för att alternativet alltid blir rätt. Men de snåla kommunerna illustrerar ett av problemen med Socialdemokraternas idé att kvalitetskrav ska begränsa vinstintresset. Att sätta miniminivåer för ”kvalitetsrelaterade kostnader” med kommunal verksamhet som norm – ett av s-förslagen – riskerar nämligen att bli ganska lite värt i en tid då nedskurna statsbidrag pressar även den offentliga omsorgen.
Att många förskolor (privata och kommunala) begär extra avgifter av föräldrarna visar också hur svårgenomförd idén om skärpta kvalitetskrav är. Om förskolor med berått mod kan trotsa grundläggande statliga förordningar, hur kan vi tro att de ska följa mer detaljerade kvalitetskrav?
Kommunala avtal med privata utförare består redan idag av mycket exakta krav på hur verksamheten ska bedrivas. Ingenting i sådana avtal har hindrat varken Caremaskandaler eller att skattepengar försvunnnit till vinster. Socialdemokraterna tänker sig att lösningen är mer av samma. Men välfärdsforskare har redan konstaterat att skärpta krav mest riskerar att leda till att företagen lägger ned mer resurser på att få verksamheten att se bra ut på pappret (läs: fusk). Stockholms kommuns granskning av Hälsans Förskola säger också något väsentligt om hur kvalitetsgranskning i praktiken går till: man ber snällt företagen att berätta hur det ser ut.
Uppdrag Granskning visade med all önskvärd tydlighet hur också andra kontrollidéer skulle misslyckas. Krav på långsiktiga ägare? Bijan Fahimi har haft företaget i sju år och tänker inte sälja. Kunna stoppa nyetablering? Visst, men missförhållandena finns ju på de befintliga förskolorna. Krav på ”öppna böcker”? I dem syns inget knäckebröd.
Aldrig så strikta kontroller räcker helt enkelt inte när det finns så stora vinster i att nosa upp nya sätt att pressa ned kostnaderna. De vänstersossar som tror att kvalitetskraven enbart är en snygg metod att kasta ut månglarna ur templet – d v s att det inte är meningen att företagen ska klara av dem – kan bli obehagligt överraskade över hur många som lyckas överleva. Att det bara är Vänsterpartiet som har politiken som garanterat tar oss ut ur Caremasverige är tydligare än någonsin.
(Ledare publicerad i Flamman 20 mars.)
Att den sortens hästhandlarkapitalister som Bijan Fahimi kan leta sig ända fram till toppositioner inom Svenskt Näringsliv och Almega säger en hel del om de organisationerna. Men Fahimi är ingen skurk, åtminstone inte på något annat sätt än att kapitalet alltid saknar moral. Grundproblemet är det medvetna politiska besutet att inte freda den gemensamma välfärden från omoralen.
Det kan, för all del, vara ännu värre än knäckebröd till frukost: 2011 rapporterade till exempel Ny Tid om hur privata förskolor i Göteborg gör miljonvinster samtidigt som de inte serverar någon frukost alls. Det finns det dessvärre också kommunala exempel på. Det saknas inte heller exempel på kommuner som snålar med annat: tvingar föräldrar att ta med sig blöjor till dagis eller att betala för utflykter.
Det betyder inte att kraven på återkommunalisering är dumt: vinstintresset ska undanröjas för att det alltid blir fel, inte för att alternativet alltid blir rätt. Men de snåla kommunerna illustrerar ett av problemen med Socialdemokraternas idé att kvalitetskrav ska begränsa vinstintresset. Att sätta miniminivåer för ”kvalitetsrelaterade kostnader” med kommunal verksamhet som norm – ett av s-förslagen – riskerar nämligen att bli ganska lite värt i en tid då nedskurna statsbidrag pressar även den offentliga omsorgen.
Att många förskolor (privata och kommunala) begär extra avgifter av föräldrarna visar också hur svårgenomförd idén om skärpta kvalitetskrav är. Om förskolor med berått mod kan trotsa grundläggande statliga förordningar, hur kan vi tro att de ska följa mer detaljerade kvalitetskrav?
Kommunala avtal med privata utförare består redan idag av mycket exakta krav på hur verksamheten ska bedrivas. Ingenting i sådana avtal har hindrat varken Caremaskandaler eller att skattepengar försvunnnit till vinster. Socialdemokraterna tänker sig att lösningen är mer av samma. Men välfärdsforskare har redan konstaterat att skärpta krav mest riskerar att leda till att företagen lägger ned mer resurser på att få verksamheten att se bra ut på pappret (läs: fusk). Stockholms kommuns granskning av Hälsans Förskola säger också något väsentligt om hur kvalitetsgranskning i praktiken går till: man ber snällt företagen att berätta hur det ser ut.
Uppdrag Granskning visade med all önskvärd tydlighet hur också andra kontrollidéer skulle misslyckas. Krav på långsiktiga ägare? Bijan Fahimi har haft företaget i sju år och tänker inte sälja. Kunna stoppa nyetablering? Visst, men missförhållandena finns ju på de befintliga förskolorna. Krav på ”öppna böcker”? I dem syns inget knäckebröd.
Aldrig så strikta kontroller räcker helt enkelt inte när det finns så stora vinster i att nosa upp nya sätt att pressa ned kostnaderna. De vänstersossar som tror att kvalitetskraven enbart är en snygg metod att kasta ut månglarna ur templet – d v s att det inte är meningen att företagen ska klara av dem – kan bli obehagligt överraskade över hur många som lyckas överleva. Att det bara är Vänsterpartiet som har politiken som garanterat tar oss ut ur Caremasverige är tydligare än någonsin.
(Ledare publicerad i Flamman 20 mars.)
2014-03-13
Ja, de svenska jobbköerna är viktigare än de kinesiska
Alliansens önskeartikel: S och SD i dragkamp om LO-väljare - precis den bild högern försökt sätta de senaste månaderna. Och som vänstern varit så dålig på att göra motstånd mot (som jag skrivit om tidigare).
Hörde någon Jan Larsson i Ekots lördagsintervju förra veckan? Han fick frågor om politiken kring arbetskraftsinvandringen och kunde absolut inte svara: slingrade sig, bad om ursäkt, nekade, hummade - gjorde i stort sett allt utom att ta tillbaka allt Socialdemokraterna står för på fläcken. Om det är så S har tänkt vinna frågan om arbetskraftsinvandringen - genom att backa in i den - är det lika bra att lägga ner direkt. Den enda problemformulering som just nu existerar i frågan är den om Socialdemokraternas och Vänsterpartiets åtgärder: funkar de, hur slår de, vad kommer hända, fiskar de inte i grumliga vatten? Vänstern måste få tillbaka fokus på lönedumpningen och utnyttjandet och sedan titta högern rakt i ögonen och säga: ja, vi ska begränsa tillträdet till den svenska arbetsmarknaden. Ja, vi ska i första hand se till att jobben går till de som är arbetslösa här och nu.
Det är inga märkvärdiga ståndpunkter. Som alla vet finns det redan ett "unionsföreträde" som innebär att EU-medborgare ska ha första tjing på att söka de lediga jobben (även om det i praktiken slarvas med utlysandet). Är det också chauvinism för förespråkarna för arbetskraftsinvandring? Ska det avskaffas?
Och som alla vet är det inga rågblonda svenskar som arbetarrörelsen skyddar. Arbetslösheten i Sverige är högre bland invandrare, och invandrare är överrepresenterade i just de låglönebranscher som man vill stoppa från ökad lönekonkurrens. Den "svenska" arbetsmarknaden är dessutom inte svensk utan europeisk. Ingen kan, eller vill, stoppa polacker, tyskar, bulgarer och rumäner från att komma hit och söka jobb. Tvärtom: det är också deras villkor som en arbetsmarknadsprövning skulle förbättra. En sådan prövning förbättrar för alla som bjuder ut sin arbetskraft på svensk arbetsmarknad, oavsett nationalitet.
Att svensk arbetsmarknadspolitik är inriktad på att lösa problem på svensk arbetsmarknad är ju självklart. Att inte försöka skaffa jobb åt dem som redan köat i månader och år på arbetsförmedlingen i första hand är ju en okänslighet som är monumental, ett slags klassförakt. Högern menar alltså på allvar att det är likgiltigt om ett ledigt jobb går till en arbetslös eller till någon som en arbetsgivare själv handplockat utomlands? Att det är likgiltigt om vi löser den svenska arbetslösheten eller den kinesiska?
(I så fall ser jag fram emot attacker på till exempel den rasistiska svenska penningpolitiken: räntorna sätts ju efter snävt svenska intressen! Riksbanken verkar inte alls bry sig om tysk eller italiensk arbetsmarknad när den sätter styrräntan! Och Anders Borg är inte bättre han: eftersom man inte kan se spår av försök att få ut fler på arbetsmarknaden i Estland med hans skattepolitik, verkar det ju som om han tycker att det är viktigare att svenskar har jobb än att ester har det.)
Man kan påstå att arbetsmarknaden ska vara gränslös, men de sociala konsekvenserna av arbetslöshet är nationella. Och vi har rätt att bygga ett samhälle som fungerar just här, just nu. Det har inte ett dugg med främlingsfientlighet att göra. I ett globalt perspektiv är det ju heller inte S, V och LO:s politik som sticker ut, utan alliansens och Miljöpartiets extremt liberala lagstiftning. Hela världen, och hela det svenska 1900-talet, har trots allt inte SD:s väljare i kikaren.
Hörde någon Jan Larsson i Ekots lördagsintervju förra veckan? Han fick frågor om politiken kring arbetskraftsinvandringen och kunde absolut inte svara: slingrade sig, bad om ursäkt, nekade, hummade - gjorde i stort sett allt utom att ta tillbaka allt Socialdemokraterna står för på fläcken. Om det är så S har tänkt vinna frågan om arbetskraftsinvandringen - genom att backa in i den - är det lika bra att lägga ner direkt. Den enda problemformulering som just nu existerar i frågan är den om Socialdemokraternas och Vänsterpartiets åtgärder: funkar de, hur slår de, vad kommer hända, fiskar de inte i grumliga vatten? Vänstern måste få tillbaka fokus på lönedumpningen och utnyttjandet och sedan titta högern rakt i ögonen och säga: ja, vi ska begränsa tillträdet till den svenska arbetsmarknaden. Ja, vi ska i första hand se till att jobben går till de som är arbetslösa här och nu.
Det är inga märkvärdiga ståndpunkter. Som alla vet finns det redan ett "unionsföreträde" som innebär att EU-medborgare ska ha första tjing på att söka de lediga jobben (även om det i praktiken slarvas med utlysandet). Är det också chauvinism för förespråkarna för arbetskraftsinvandring? Ska det avskaffas?
Och som alla vet är det inga rågblonda svenskar som arbetarrörelsen skyddar. Arbetslösheten i Sverige är högre bland invandrare, och invandrare är överrepresenterade i just de låglönebranscher som man vill stoppa från ökad lönekonkurrens. Den "svenska" arbetsmarknaden är dessutom inte svensk utan europeisk. Ingen kan, eller vill, stoppa polacker, tyskar, bulgarer och rumäner från att komma hit och söka jobb. Tvärtom: det är också deras villkor som en arbetsmarknadsprövning skulle förbättra. En sådan prövning förbättrar för alla som bjuder ut sin arbetskraft på svensk arbetsmarknad, oavsett nationalitet.
Att svensk arbetsmarknadspolitik är inriktad på att lösa problem på svensk arbetsmarknad är ju självklart. Att inte försöka skaffa jobb åt dem som redan köat i månader och år på arbetsförmedlingen i första hand är ju en okänslighet som är monumental, ett slags klassförakt. Högern menar alltså på allvar att det är likgiltigt om ett ledigt jobb går till en arbetslös eller till någon som en arbetsgivare själv handplockat utomlands? Att det är likgiltigt om vi löser den svenska arbetslösheten eller den kinesiska?
(I så fall ser jag fram emot attacker på till exempel den rasistiska svenska penningpolitiken: räntorna sätts ju efter snävt svenska intressen! Riksbanken verkar inte alls bry sig om tysk eller italiensk arbetsmarknad när den sätter styrräntan! Och Anders Borg är inte bättre han: eftersom man inte kan se spår av försök att få ut fler på arbetsmarknaden i Estland med hans skattepolitik, verkar det ju som om han tycker att det är viktigare att svenskar har jobb än att ester har det.)
Man kan påstå att arbetsmarknaden ska vara gränslös, men de sociala konsekvenserna av arbetslöshet är nationella. Och vi har rätt att bygga ett samhälle som fungerar just här, just nu. Det har inte ett dugg med främlingsfientlighet att göra. I ett globalt perspektiv är det ju heller inte S, V och LO:s politik som sticker ut, utan alliansens och Miljöpartiets extremt liberala lagstiftning. Hela världen, och hela det svenska 1900-talet, har trots allt inte SD:s väljare i kikaren.
2014-02-25
S vinner valet - nu måste de fajtas om varför
Det osar svavel om Karin Pettersson idag: "att [Magdalena Andersson] ska vara mer Anders Borgsk än Anders Borg verkar ha blivit partiets nya överideologi". Och så kritiserar Pettersson den självvalda politiska impotensen, fegheten. Den som i kombination med att S i sin kommunikation utmålar avståndet till M som en avgrund riskerar att leda till enorma besvikelser om regeringen blir rödgrön nästa mandatperiod. Höga förväntningar gör alltid fallet hårdare.
(Vänsterpartiet får se upp. Det är inte särskilt lyckat om partiet sätter sig i regering med ett S som accepterar stopp för vinstuttag i välfärden som en eftergift till V, men som för en ekonomisk politik som fortsätter att svälta ut det offentliga. Då blir Vänsterpartiets regeringsmerit att ha suttit i tidernas mest impopulära regering.)
Karin Pettersson understryker att S ändå kommer att vinna valet. Det är bra. Petterssons inlägg är mer än annat ett inlägg i en debatt som avgör hur det ska gå med Socialdemokraterna det närmaste decenniet: eftervalsdebatten. S-högern kommer att säga: "Titta, vänstern hade fel: det var just genom att lägga oss så nära Anders Borg som vi vann väljarnas förtroende." Vinner de den debatten är förmodligen s-strategin låst för lång tid framöver.
S-vänstern måste säga ungefär som Karin Pettersson: "Vi vet att vi kommer att vinna valet, men vi kommer att göra det trots, inte tack vare, vår anpassliga ekonomiska politik."
Det är smart, och livsviktigt, att säga det redan innan valet. Helst skulle s-vänstern ha sagt det redan från början att den vet att partihögern också kan vinna val - men inte gillar politiken. Men det är förstås svårt att låta bli att vifta med valförlusthotet: vi måste ändra oss, annars är vi körda. Det argumentet är starkt i det ögonblick det används, men kommer att förvärra din position i den interna debatten om valet ändå vinns.
S-vänstern kan förstås peka på att röstetalet, i bästa fall 34-35 procent, knappast säger något annat än att man varit mindre dåliga än M. Men högern har också ett giltigt case: en valvinst är en valvinst och de behöver inte vara snygga.
Eftervalsdebatter är alltid interna slagfält. Fråga Mona Sahlin, som fick avgå i förlängningen av en eftervalsdebatt som spårade ur. När nu valsegern redan är klar är det dags för alla goda sossar att tänka på hur allt som sägs i valrörelsen också påverkar den interna tolkningsfajt som kommer vare sig man vill eller inte.
(Vänsterpartiet får se upp. Det är inte särskilt lyckat om partiet sätter sig i regering med ett S som accepterar stopp för vinstuttag i välfärden som en eftergift till V, men som för en ekonomisk politik som fortsätter att svälta ut det offentliga. Då blir Vänsterpartiets regeringsmerit att ha suttit i tidernas mest impopulära regering.)
Karin Pettersson understryker att S ändå kommer att vinna valet. Det är bra. Petterssons inlägg är mer än annat ett inlägg i en debatt som avgör hur det ska gå med Socialdemokraterna det närmaste decenniet: eftervalsdebatten. S-högern kommer att säga: "Titta, vänstern hade fel: det var just genom att lägga oss så nära Anders Borg som vi vann väljarnas förtroende." Vinner de den debatten är förmodligen s-strategin låst för lång tid framöver.
S-vänstern måste säga ungefär som Karin Pettersson: "Vi vet att vi kommer att vinna valet, men vi kommer att göra det trots, inte tack vare, vår anpassliga ekonomiska politik."
Det är smart, och livsviktigt, att säga det redan innan valet. Helst skulle s-vänstern ha sagt det redan från början att den vet att partihögern också kan vinna val - men inte gillar politiken. Men det är förstås svårt att låta bli att vifta med valförlusthotet: vi måste ändra oss, annars är vi körda. Det argumentet är starkt i det ögonblick det används, men kommer att förvärra din position i den interna debatten om valet ändå vinns.
S-vänstern kan förstås peka på att röstetalet, i bästa fall 34-35 procent, knappast säger något annat än att man varit mindre dåliga än M. Men högern har också ett giltigt case: en valvinst är en valvinst och de behöver inte vara snygga.
Eftervalsdebatter är alltid interna slagfält. Fråga Mona Sahlin, som fick avgå i förlängningen av en eftervalsdebatt som spårade ur. När nu valsegern redan är klar är det dags för alla goda sossar att tänka på hur allt som sägs i valrörelsen också påverkar den interna tolkningsfajt som kommer vare sig man vill eller inte.
2014-01-31
Valet avgörs av de frågor S ser till att det handlar om
Det finns ingen farligare dogm för Socialdemokraterna än den att man vinner val genom att ha högst förtroende i grenen "ekonomi". Farlig om man vill vinna val, och i synnerhet farlig för den som vill se ett någorlunda radikalt SAP framöver.
Den senaste tidens utspel om budgetunderskott från S får Erik Wahlin i Affärsvärlden att skriva följande:
"Socialdemokraternas finansministerkandidat Magdalena Andersson har uppenbarligen förstått att förtroendet för statsminister Reinfeldt och finansminister Borgs ekonomiska politik är den pelare som de måste angripa och välta för att störta alliansen."
Det är uppenbart att han har rätt åtminstone i att det är så s-ledningen resonerar. I senaste Fokus bidrar Claes Lönegård med något som ser ut som ett empiriskt stöd: när S har vunnit ekonomifrågan, har de vunnit valen. När M har vunnit ekonomifrågan, har de vunnit valen. Så ser sambandet ut sedan 1982 åtminstone. Siffrorna är hämtade från Henrik Oscarssons och Sören Holmbergs "Nya svenska väljare".
Det finns minst tre invändningar mot att det verkligen är ett så tydligt samband:
1. Väljarna säger (för det mesta) att svensk ekonomi inte är någon tung fråga när de väljer parti. Det är istället välfärdsfrågorna och jobben. Någon gång en sakfråga: miljön eller löntagarfonderna. Just nu toppar sjukvården, 76 procent anger den frågan jämfört med 55 procent som nämner Sveriges ekonomi (enligt Novus).
2. Valsegrarna som Fokusartikeln beskriver är bara valsegrar i den meningen att S eller M fick talmannens uppdrag att bilda regering - bland "valsegrarna" ingår till exempel S nioprocentiga ras i valet 1998. Om man istället går in och jämför övertaget i ekonomiskt förtroende med de faktiska valresultaten för S och M ställda i relation till varandra, framträder ett mycket svagare samband, särskilt under perioden 1982-1998. Då vann S valen med stabil marginal, samtidigt som övertaget i ekonomiskt förtroende växlade stort. Till exempel gav +4 i ekonomi 1982 en segermarginal gentemot M på 22 procentenheter. När förtroendet för Kjell-Olof Feldt gav ett ekonomi-övertag på +27 sex år senare, var segermarginalen bara marginellt högre (25 procentenheter).
3. Från början av 2012 till början av 2014 har M tappat nära tio procentenheter i opinionen. Andelen som tycker att de har bäst politik för landets ekonomi har bara gått från 34 till 31 procent under samma period. S har ökat sitt förtroende att sköta landets ekonomi (lite grand) från 2012 och framåt - men har samtidigt tappat någon procentenhet i opinionsstöd. Sambandet är nästan totalt frånvarande även på opinionsmätningar mellan valen.
Förutom detta, är det vansinne att tro att val avgörs av någon enkel formel. Sveriges ekonomiska läge, och förmågan att förbättra det, blir ibland viktigare än annars på grund av omständigheterna - som efter krisen i början av 90-talet. Och det är naturligtvis viktigt på en väldigt grundläggande nivå att väljarna tror att arbetarrörelsens partier kan räkna. Men det kommer förmodligen aldrig att vara den huvudsakliga drivkraften bakom att rösta på varken S eller V. Som jag har skrivit tidigare är det inpräntat i vår arvsmassa att höger hör ihop med pengar, företag och räknenissar. Det behöver inte vara dåligt för vänstern - för med det får man också att högern uppfattas som hårdare och mindre omhändertagande och solidariska.
Om det var uteslutande "the economy, stupid" som gällde skulle det förstås inte var hållbart för småpartierna att bara enstaka procentenheter tycker att de är bäst på det. Men olika väljare har olika bevekelsegrunder. För Miljöpartiet spelar det ingen roll att bara 1 procent av väljarna tycker att de är bäst på ekonomi: de kan ändå vara Sveriges tredje största parti, för deras väljare är oroliga för klimatet. Borde Gustaf Fridolin börja fokusera mer på ekonomisk politik? Det skulle knappast någon strateg säga.
På samma sätt är min utgångspunkt att S gynnas om debatten handlar om deras starkaste frågor - välfärden och jobben. Idén att man ska gå in och vinna även sin svagaste fråga - för att liksom sakna svaga punkter - bygger på en föreställning om att väljarna går igenom partierna med något slags besiktningsprotokoll i händerna. Men partierna är ju mycket aktivare gentemot väljarna än så: Moderaterna hade ett massivt övertag i ekonomifrågan 2010 därför att de ville prata om ekonomi. De lyckades också höja frågan i väljarnas medvetande jämfört med 2006. Om S-ledningen tänker att frågan "är" viktig för folk (vilket alltså är tveksamt) bygger det på en misstro till den egna opinionsbildande förmågan - att man har gett upp försöken att hålla sin svagaste fråga borta från dagordningen. Valkampanjer handlar lika mycket om en fajt om vad som diskuteras. Är man bara inriktad på att vinna "det som diskuteras" har man försatt sig i en farlig situation.
Det är sant - och det är förstås delvis det som S hänger upp sig på - att just de som bytte från de rödgröna till alliansen i valet 2010 angav "ekonomin" som ett viktigt skäl. Men det betyder fortfarande inget annat än att Moderaterna fick in rätt fråga i marginalväljarnas medvetande. Och det betyder inte att samma väljare måste vinnas tillbaka just på ekonomifrågan. Gamla debatter är gamla debatter. Det kanske är deras oro för hur trygga barnen är i skolan som är mest strategisk att möta i kommunikationen 2014?
Slutligen: arbetarrörelsens partier ska inte försöka vinna i grenen "ekonomi" genom att tänka på ekonomi lika snävt som en borgare - budgetar, räntor, inflation. Det är tvärtom ett villkor för överlevnad på lång sikt att vänstern får folk att förstå att välfärdsfrågorna också är ekonomi. Att en anständig a-kassa och bra dagis också är god ekonomisk hushållning. Tror väljarna att ekonomi handlar om att vara den bästa kamreren, då har de ju redan Anders Borg. Det tragiska är att skrapar man på den socialdemokratiska strategin så hittar man förstås de som gärna väljer bort att prata om de starka korten därför att de inte vill att S ska vara bra på gemensam välfärd och som vill att essensen i vara sosse ska vara att man vill ha ordning och reda i ekonomin. En intern högerlinje - som gärna sprider vidare tesen att ekonomin alltid är nyckeln till valseger.
Den senaste tidens utspel om budgetunderskott från S får Erik Wahlin i Affärsvärlden att skriva följande:
"Socialdemokraternas finansministerkandidat Magdalena Andersson har uppenbarligen förstått att förtroendet för statsminister Reinfeldt och finansminister Borgs ekonomiska politik är den pelare som de måste angripa och välta för att störta alliansen."
Det är uppenbart att han har rätt åtminstone i att det är så s-ledningen resonerar. I senaste Fokus bidrar Claes Lönegård med något som ser ut som ett empiriskt stöd: när S har vunnit ekonomifrågan, har de vunnit valen. När M har vunnit ekonomifrågan, har de vunnit valen. Så ser sambandet ut sedan 1982 åtminstone. Siffrorna är hämtade från Henrik Oscarssons och Sören Holmbergs "Nya svenska väljare".
Det finns minst tre invändningar mot att det verkligen är ett så tydligt samband:
1. Väljarna säger (för det mesta) att svensk ekonomi inte är någon tung fråga när de väljer parti. Det är istället välfärdsfrågorna och jobben. Någon gång en sakfråga: miljön eller löntagarfonderna. Just nu toppar sjukvården, 76 procent anger den frågan jämfört med 55 procent som nämner Sveriges ekonomi (enligt Novus).
2. Valsegrarna som Fokusartikeln beskriver är bara valsegrar i den meningen att S eller M fick talmannens uppdrag att bilda regering - bland "valsegrarna" ingår till exempel S nioprocentiga ras i valet 1998. Om man istället går in och jämför övertaget i ekonomiskt förtroende med de faktiska valresultaten för S och M ställda i relation till varandra, framträder ett mycket svagare samband, särskilt under perioden 1982-1998. Då vann S valen med stabil marginal, samtidigt som övertaget i ekonomiskt förtroende växlade stort. Till exempel gav +4 i ekonomi 1982 en segermarginal gentemot M på 22 procentenheter. När förtroendet för Kjell-Olof Feldt gav ett ekonomi-övertag på +27 sex år senare, var segermarginalen bara marginellt högre (25 procentenheter).
3. Från början av 2012 till början av 2014 har M tappat nära tio procentenheter i opinionen. Andelen som tycker att de har bäst politik för landets ekonomi har bara gått från 34 till 31 procent under samma period. S har ökat sitt förtroende att sköta landets ekonomi (lite grand) från 2012 och framåt - men har samtidigt tappat någon procentenhet i opinionsstöd. Sambandet är nästan totalt frånvarande även på opinionsmätningar mellan valen.
Förutom detta, är det vansinne att tro att val avgörs av någon enkel formel. Sveriges ekonomiska läge, och förmågan att förbättra det, blir ibland viktigare än annars på grund av omständigheterna - som efter krisen i början av 90-talet. Och det är naturligtvis viktigt på en väldigt grundläggande nivå att väljarna tror att arbetarrörelsens partier kan räkna. Men det kommer förmodligen aldrig att vara den huvudsakliga drivkraften bakom att rösta på varken S eller V. Som jag har skrivit tidigare är det inpräntat i vår arvsmassa att höger hör ihop med pengar, företag och räknenissar. Det behöver inte vara dåligt för vänstern - för med det får man också att högern uppfattas som hårdare och mindre omhändertagande och solidariska.
Om det var uteslutande "the economy, stupid" som gällde skulle det förstås inte var hållbart för småpartierna att bara enstaka procentenheter tycker att de är bäst på det. Men olika väljare har olika bevekelsegrunder. För Miljöpartiet spelar det ingen roll att bara 1 procent av väljarna tycker att de är bäst på ekonomi: de kan ändå vara Sveriges tredje största parti, för deras väljare är oroliga för klimatet. Borde Gustaf Fridolin börja fokusera mer på ekonomisk politik? Det skulle knappast någon strateg säga.
På samma sätt är min utgångspunkt att S gynnas om debatten handlar om deras starkaste frågor - välfärden och jobben. Idén att man ska gå in och vinna även sin svagaste fråga - för att liksom sakna svaga punkter - bygger på en föreställning om att väljarna går igenom partierna med något slags besiktningsprotokoll i händerna. Men partierna är ju mycket aktivare gentemot väljarna än så: Moderaterna hade ett massivt övertag i ekonomifrågan 2010 därför att de ville prata om ekonomi. De lyckades också höja frågan i väljarnas medvetande jämfört med 2006. Om S-ledningen tänker att frågan "är" viktig för folk (vilket alltså är tveksamt) bygger det på en misstro till den egna opinionsbildande förmågan - att man har gett upp försöken att hålla sin svagaste fråga borta från dagordningen. Valkampanjer handlar lika mycket om en fajt om vad som diskuteras. Är man bara inriktad på att vinna "det som diskuteras" har man försatt sig i en farlig situation.
Det är sant - och det är förstås delvis det som S hänger upp sig på - att just de som bytte från de rödgröna till alliansen i valet 2010 angav "ekonomin" som ett viktigt skäl. Men det betyder fortfarande inget annat än att Moderaterna fick in rätt fråga i marginalväljarnas medvetande. Och det betyder inte att samma väljare måste vinnas tillbaka just på ekonomifrågan. Gamla debatter är gamla debatter. Det kanske är deras oro för hur trygga barnen är i skolan som är mest strategisk att möta i kommunikationen 2014?
Slutligen: arbetarrörelsens partier ska inte försöka vinna i grenen "ekonomi" genom att tänka på ekonomi lika snävt som en borgare - budgetar, räntor, inflation. Det är tvärtom ett villkor för överlevnad på lång sikt att vänstern får folk att förstå att välfärdsfrågorna också är ekonomi. Att en anständig a-kassa och bra dagis också är god ekonomisk hushållning. Tror väljarna att ekonomi handlar om att vara den bästa kamreren, då har de ju redan Anders Borg. Det tragiska är att skrapar man på den socialdemokratiska strategin så hittar man förstås de som gärna väljer bort att prata om de starka korten därför att de inte vill att S ska vara bra på gemensam välfärd och som vill att essensen i vara sosse ska vara att man vill ha ordning och reda i ekonomin. En intern högerlinje - som gärna sprider vidare tesen att ekonomin alltid är nyckeln till valseger.
Det blir inte bättre än så här
Det börjar få ett löjets skimmer över sig, alliansens prat om att
situationen i dagens skola fortfarande är sossarnas fel. Hur långa
mandatperioder behöver de, femton-tjugo år?
Jan Björklund har pratat länge om att vända atlantångare. Fredrik Reinfeldt anslöt i början av veckan och förklarade att de elever som testades i senaste Pisa-undersökningen var de sista som går helt och hållet efter den gamla grundskolans läroplan. ”De har alltså inte mött någon av alliansens reformer”, sa statsministern.
Men läroplanen är ju inte allt. Regeringen styr också över resurserna, lärarutbildningen och det fria skolvalet, som inte ens Skolverket tvekar att skylla sämre resultat på. Många skolelever hade redan kunnat ”möta reformer” som gjort skolan mer likvärdig – om regeringen hade velat.
I opposition lät självklart allianspolitikerna annorlunda om politikens makt. Som Jan Björklund i Göteborgs-Posten 28/9 2004: ”Under de senaste sex åren har Thomas Östros varit utbildningsminister […] under dessa sex år har krisen fördjupats. […] Östros kommer att få finna sig i att bli bedömd inte efter vilka avsikter han kan tänkas ha haft, utan efter vilka resultat han har uppnått.” Och så räknar Björklund upp siffror som pekar åt fel håll. Efter sex år. Nu har han själv åtta som statsråd, och anser sig helt utan ansvar.
Varje gång Sverige fallit dåligt ut i en internationell jämförelse, har Jan Björklund börjat prata om att orsaken ligger i något som han ännu inte hunnit med. Sålunda var ”studiedisciplinen” av fundamental betydelse för skolresultatet innan 2007, då lärarna fick rätt att beslagta mobiltelefoner och flytta på bråkiga elever – därefter icke. Och ”läraryrkets status” var jätteviktigt ända fram till i fjol, då nedslående rapporter kom slag i slag: om löner som var bland de lägre i OECD, om avhopp från nya lärarutbildningen och om att folk hellre rekommenderade sina barn att bli snickare än lärare. Nu talar Jan Björklund allt oftare om att mycket nog blir bättre om skolan förstatligas. Felet på svensk skola är alltid detsamma: en grej han inte berättat om förut.
Det går naturligtvis att vända skolresultat snabbt – om man väljer att ha en politik som fungerar också på kort sikt. (Det bör man nog, eftersom det är livs levande barn vi pratar om.) I Norge råkade man ut för ett bottennapp i Pisa 2001, men hade vänt det redan efter fem-sex år. Det går i linje till exempel med den McKinsey-rapport från 2010 som säger att det går att göra ”betydande framsteg” på ”sex år eller mindre”.
Oppositionen ska naturligtvis inte lägga alltför mycket kraft på en debatt om långsamhet. Grundproblemet är att regeringen saknar politik för att förbättra skolresultaten, inte att det kommer att dröja innan vi märker det. Tyvärr är nog en diskussion om ”resultat” ett symptom på ganska stor enighet mellan regering och opposition (utom V) kring politikens innehåll. Och på att skolforskningen har en så stark position – lärarfacken uttrycker ofta en önskan om mindre politik och fler överenskommelser om ”rätt” riktning. Men i grund och botten skär ofta samma idékonflikter genom skolpolitiken som genom andra områden. Det borde komma fram oftare.
(Ledare publicerad i Flamman 30 jan.)
Jan Björklund har pratat länge om att vända atlantångare. Fredrik Reinfeldt anslöt i början av veckan och förklarade att de elever som testades i senaste Pisa-undersökningen var de sista som går helt och hållet efter den gamla grundskolans läroplan. ”De har alltså inte mött någon av alliansens reformer”, sa statsministern.
Men läroplanen är ju inte allt. Regeringen styr också över resurserna, lärarutbildningen och det fria skolvalet, som inte ens Skolverket tvekar att skylla sämre resultat på. Många skolelever hade redan kunnat ”möta reformer” som gjort skolan mer likvärdig – om regeringen hade velat.
I opposition lät självklart allianspolitikerna annorlunda om politikens makt. Som Jan Björklund i Göteborgs-Posten 28/9 2004: ”Under de senaste sex åren har Thomas Östros varit utbildningsminister […] under dessa sex år har krisen fördjupats. […] Östros kommer att få finna sig i att bli bedömd inte efter vilka avsikter han kan tänkas ha haft, utan efter vilka resultat han har uppnått.” Och så räknar Björklund upp siffror som pekar åt fel håll. Efter sex år. Nu har han själv åtta som statsråd, och anser sig helt utan ansvar.
Varje gång Sverige fallit dåligt ut i en internationell jämförelse, har Jan Björklund börjat prata om att orsaken ligger i något som han ännu inte hunnit med. Sålunda var ”studiedisciplinen” av fundamental betydelse för skolresultatet innan 2007, då lärarna fick rätt att beslagta mobiltelefoner och flytta på bråkiga elever – därefter icke. Och ”läraryrkets status” var jätteviktigt ända fram till i fjol, då nedslående rapporter kom slag i slag: om löner som var bland de lägre i OECD, om avhopp från nya lärarutbildningen och om att folk hellre rekommenderade sina barn att bli snickare än lärare. Nu talar Jan Björklund allt oftare om att mycket nog blir bättre om skolan förstatligas. Felet på svensk skola är alltid detsamma: en grej han inte berättat om förut.
Det går naturligtvis att vända skolresultat snabbt – om man väljer att ha en politik som fungerar också på kort sikt. (Det bör man nog, eftersom det är livs levande barn vi pratar om.) I Norge råkade man ut för ett bottennapp i Pisa 2001, men hade vänt det redan efter fem-sex år. Det går i linje till exempel med den McKinsey-rapport från 2010 som säger att det går att göra ”betydande framsteg” på ”sex år eller mindre”.
Oppositionen ska naturligtvis inte lägga alltför mycket kraft på en debatt om långsamhet. Grundproblemet är att regeringen saknar politik för att förbättra skolresultaten, inte att det kommer att dröja innan vi märker det. Tyvärr är nog en diskussion om ”resultat” ett symptom på ganska stor enighet mellan regering och opposition (utom V) kring politikens innehåll. Och på att skolforskningen har en så stark position – lärarfacken uttrycker ofta en önskan om mindre politik och fler överenskommelser om ”rätt” riktning. Men i grund och botten skär ofta samma idékonflikter genom skolpolitiken som genom andra områden. Det borde komma fram oftare.
(Ledare publicerad i Flamman 30 jan.)
2014-01-28
S-attack mot statliga jobb
Onsdagens partiledardebatt innehöll ett ordkrig
om förra veckans s-utspel: hade Magdalena Andersson verkligen sagt att
hon ville skära 10 miljarder på den statliga byråkratin? Ja, sa Jan
Björklund. Inte alls, sa Mikael Damberg: hon berättade bara hur mycket
danskarna lyckats spara, en summa i ”tiomiljardersklassen”.
Damberg har rätt i sak, det var så hon sa. Men
hur stor är skillnaden då?
Magdalena Andersson valde att göra den danska jämförelsen på en direkt fråga från SVT:s reporter om hur stora besparingar det handlar om. Ingen pressade henne på en siffra – den kom utan påtryckningar. Socialdemokraterna gjorde heller inte något försök att korrigera Magdalena Anderssons uttalande under den knappa vecka som gick mellan att andra medier återgav SVT-intervjun med siffran 10 miljarder utskriven, och partiledardebatten. Allt tyder på att partiledningen fått kalla fötter de senaste dygnen.
Inte så konstigt i så fall. Det är helt okej att ha ambitioner om en
effektiv statsförvaltning. Men det blir helt fel konflikt i en
valrörelse om Socialdemokraterna vill ta bort statliga jobb och
alliansen försvarar dem. Tyvärr är det inte första gången
Socialdemokraterna visar att man hanterar oppositionsrollen valhänt. När
man sitter i regering kan man puttra på med förslag som man tycker är
behövliga i största allmänhet. Men i opposition måste man bry sig om var
man hamnar i förhållande till regeringen: man måste ta ut ett avstånd,
välja en gynnsam strid, vara oppositionell. Från rätt håll, till att
börja med.Magdalena Andersson valde att göra den danska jämförelsen på en direkt fråga från SVT:s reporter om hur stora besparingar det handlar om. Ingen pressade henne på en siffra – den kom utan påtryckningar. Socialdemokraterna gjorde heller inte något försök att korrigera Magdalena Anderssons uttalande under den knappa vecka som gick mellan att andra medier återgav SVT-intervjun med siffran 10 miljarder utskriven, och partiledardebatten. Allt tyder på att partiledningen fått kalla fötter de senaste dygnen.
Om staten effektiviseras så att det blir pengar över, är det enda rimliga att de pengarna stannar kvar och ger utrymme för mer verksamhet. Inte att Magdalena Andersson krymper ned en sektor som inte vuxit på 20 år, trots en kraftig befolkningsökning under samma period.
Det låter väl bra med färre pärmbärare? Visst,
men statsanställda inte är synonymt med byråkrater. Det kan lika gärna
handla om kriminalvårdare, universitetslärare, arbetsförmedlare. Om de
jobbade smartare, fick de gärna lägga de frigjorda resurserna på mindre
trängsel på fängelserna, fler lärarledda seminarier på högskolan eller
mer tid med varje arbetssökande. Färre kolleger behöver de inte.
Nu för tiden finns det heller inte särskilt många dammiga skrubbar
att städa upp i. Det pågår ett ständigt effektiviseringsarbete – mer
eller mindre rimligt – inom alla myndigheter. Att det plötsligt skulle
gå att krama ut finansiering till flera av Socialdemokraternas viktiga
reformer påminner, med Smålandspostens ord, om ”slarviga nyliberalers
argumentation” (12/1). Men när man inte vågar ta tillbaka de borgerliga
skattesänkningarna är det förstås här man hamnar: reformerna som ska
understryka ”de enormt stora skillnaderna i svensk politik” får betalas
genom att skära i andra änden av välfärden. Eller skrapas ihop av det
som råkar bli över när fler – kanske – kommer i arbete och börjar betala
skatt.Magdalena Andersson tvingas nu förmodligen säga att hon inte har någon exakt beräkning alls och att siffran tio miljarder bara var ett skott från höften. Kvar finns det övergripande löftet att minska antalet statliga tjänster. Risken är att tusentals statsanställda fortfarande får lite magont av att tänka på en socialdemokratisk valseger.
2014-01-13
Offentligt är bäst
Socialdemokratins rädsla för ideologi i ett nötskal - Stefan Löfven i en intervju idag med Dagens ETC:
"Vi har 4 000 skolor i Sverige som inte är offentligt ägda. Alla gör inte fel och är dåliga, därför tänker jag inte säga att de ska stänga bara för att de är privata [...]"
Det där är ju inte bara motsatsen till att ha en ideologi; det är motsatsen till att göra generella utsagor överhuvudtaget. "Det regnade inte alla dagar i november, därför tänker jag inte säga att november var regnig."
"Vi har 4 000 skolor i Sverige som inte är offentligt ägda. Alla gör inte fel och är dåliga, därför tänker jag inte säga att de ska stänga bara för att de är privata [...]"
Det där är ju inte bara motsatsen till att ha en ideologi; det är motsatsen till att göra generella utsagor överhuvudtaget. "Det regnade inte alla dagar i november, därför tänker jag inte säga att november var regnig."
Socialdemokraternas åsikt att ägandet inte spelar någon roll (det är kvaliteten som är viktigast) kanske var en rimlig utgångspunkt, år noll. När man beträder jungfrulig mark är det rätt att inte vara kategorisk. Låt oss se vad som är bäst!
Problemet är att Stefan Löfven säger: det ska vi aldrig ta reda på. Vi ska alltid utgå från att det generellt är lika stor sannolikhet att en privat utförare levererar god kvalitet som att en offentlig gör det.
Problemet är att Stefan Löfven säger: det ska vi aldrig ta reda på. Vi ska alltid utgå från att det generellt är lika stor sannolikhet att en privat utförare levererar god kvalitet som att en offentlig gör det.
Men när vi översköljs av data om betygsinflation, utsortering av elever, konkurser, då måste man ju kunna säga något om privata skolor generellt - alldeles oavsett om det någonstans finns Schyssta Friskolan Solstrålen som funkar hur bra som helst.
(Dessutom behöver uppenbart inte alla skolor vara dåliga för att det fria skolvalet som system betraktat ska haverera.)
Att ha en ideologi är att ha vissa sammanhängande tankar om hur samhället fungerar. När tänker Socialdemokraterna dra en slutsats om i vilken typ av skolor kvaliteten är högst? Att inte göra det blir ju en slags fundamentalism: ägandet ska inte spela någon roll.
Högern och sossarna förenas i en vilja att hålla det privata ägandet och utförandets track record flummigt. Högern gynnas för sin del av att privat verksamhet fortfarande har ett magiskt skimmer av effektivitet: ingen vet hur, men någonstans inne i den där svarta lådan händer det något som gör att det kommer ut mer än när vi gör saker i slaskgrå kommunal förvaltning. Det är förstås nonsens: det finns ingen effektivitet som inte skulle kunna uppnås med en offentlig ägare. Precis som förväntat är det också få högermänniskor som kan förklara exakt vad det är de privata gör när det är så där duktigt som bara privat kan vara.
S vill å sin sida flumma till det för att kunna framhärda i att det bästa är att inte bestämma sig.
Högern och sossarna förenas i en vilja att hålla det privata ägandet och utförandets track record flummigt. Högern gynnas för sin del av att privat verksamhet fortfarande har ett magiskt skimmer av effektivitet: ingen vet hur, men någonstans inne i den där svarta lådan händer det något som gör att det kommer ut mer än när vi gör saker i slaskgrå kommunal förvaltning. Det är förstås nonsens: det finns ingen effektivitet som inte skulle kunna uppnås med en offentlig ägare. Precis som förväntat är det också få högermänniskor som kan förklara exakt vad det är de privata gör när det är så där duktigt som bara privat kan vara.
S vill å sin sida flumma till det för att kunna framhärda i att det bästa är att inte bestämma sig.
Alltså faller det på vänstern att lita på att vi har rätt och våga prata om vad som är - bäst, varken mer eller mindre. Annars kanske folk får för sig att vårt stöd för gemensam välfärd också bara är bokstavstro. Det vore onödigt, när det faktiskt är vi som har rätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)