2016-11-16

Feministisk snöröjning är trams

Eller nja, så här: att göra en feministisk analys av framkomlighetsproblem är (förstås) helt rätt. Om man inte funderar på vilka som tjänar på vad, blir slutresultatet lätt att kvinnor halkar (!) efter eller får det besvärligare på de flesta områden. Det är därför smart att hålla ett öga på hur ens politik påverkar män respektive kvinnor.

Men det betyder inte att den politik man bestämt sig för nödvändigtvis ska kommuniceras som "feministisk". Snöröjningen är ett jättebra exempel. Kvinnor är överrepresenterade bland gångtrafikanterna - men knappast med särskilt mycket. Välplogade trottoarer gynnar väldigt många fler än kvinnorna. I själva verket är det svårt att hitta en åtgärd som så tydligt uppskattas av alla.

Genom att göra snöröjningen till en kvinnofråga, gör man den smalare, mindre allmän, än den behöver vara.

Typ:

Reporter: -Jaha, nu funkar snöröjningen igen och varenda stockholmare är tacksam?
Feministiskt borgarråd: -Nja, vi har ju framför allt tänkt på kvinnorna...

Det vill säga: Man genomför en politik som i praktiken gynnar precis alla. Alla går på trottoarer. Men man hämtar bara hem vinsten hos en del av väljarna, genom att själv säga att den går ut på att gynna en mindre grupp.

Det är inte vettigt. I allmänhet går annars politisk kommunikation ut på motsatsen: att anstränga sig till sitt yttersta för att räkna in så många som möjligt bland de som gynnas.

Visst, det driver klick och funkar bra i pressmeddelanden att prata om exakt vilka som tjänar på ens politik. Så kan man hoppa från den ena demografiska undergruppen till den andra i en Aftonbladetfiering av utspelen. Men nog kan även en bred politik som gynnar många paketeras väl och få genomslag?

Det finns ett generellt problem här, ofta just kopplat till feminismen. Vänsterpartiet pratar gärna om sex timmars arbetsdag, försvaret för välfärden, till och med vinstfrågan, som kvinnofrågor - just för att analysen, helt korrekt, visar att kvinnor skulle gynnas mest. Men då förminskar man samtidigt frågorna, beskär grupperna som gynnas, raderar i sitt potentiella stöd. I fallet med vinstfrågan gör man dessutom en stark principfråga - det är ju därför man har stöd långt in bland en tänkande borgerlighet - till en fråga om egenintresse.

Det måste finnas något annat sätt att profilera sig som feministiskt parti. Kanske handlar det bara om balansen i kommunikationen. Kanske ska man prata mer om det feministiska slutresultatet av genusanalysen. Eller så borde man nöja sig med att man faktiskt gör en feministisk analys, och feministisk politik. För det är väl knappast kommunikationen som i sig gör oss till bra feminister?

2016-11-14

Borde vänstern skrämmas bättre?

Kristoffer Housset från PR-byrån Westander skriver intressant i Aftonbladet om lärdomar från den högerpopulistiska vågen. I sammanfattning: negativa budskap om hot, risk och fara tenderar att påverka oss mer än positiva, eftersom vi är mer angelägna att undvika förluster än att vinna. Det är därför främlingsfientliga argument från SD, Brexitförespråkarna och Trump fungerat så bra.

Trump?

Det är nog värt en diskussion om han är ett bra exempel. Visserligen använde Trump ett mer negativt språk (kolla bland annat denna Twitteranalys), men det var å andra sidan mest personliga förolämpningar mot Clinton - och republikanerna var ju faktiskt oppositionsparti; för oppositionspartier håller utvecklingen alltid på att gå åt helvete.

Den som verkligen pratade målande om "risk" i Houssets mening var Clinton, med sin ofta upprepade fråga om amerikanerna tordes anförtro landets kärnvapenkoder åt denne man. Man kan med lika stort fog driva tesen att riskaversiva väljare borde ha valt Clinton. Hon försökte också mobilisera kvinnor och minoriteter genom att beskriva Trump som ett hot mot deras rättigheter.

Trump lovade dessutom i valkampanjen att skapa "millions and millions of jobs" - ett positivt program som mainstreammedia knappast ens har sett som ett politiskt budskap eftersom eliten i Washington är hopplöst klassblind. För en arbetare i rostbältet - med den internationella konkurrensen flåsande i nacken - är det inte lika självklart att man har råd att avfärda löftet som naivt. Tänk om han ändå kan...?

Däremot att bygga en mur mot Mexico - det fattar liberala journalister. "Make America great again" fattar de inte alls - vadå, har vi inte haft det rätt bra nu ett tag...? Jag tror därför att mainstreamrapporteringen om Trumpkampanjen haft en viss bias mot det hotfulla. Om man tittar mer ärligt på det så har han ingjutit mycket politiskt hopp i folk också.

Budskapet om miljoner nya jobb bygger visserligen i grunden på ett upplevt hot (mot jobben), men om man ska dra det så långt så bygger naturligtvis all samhällsförändring på olika typer av problem som ska lösas och risker som ska undvikas. Då kommunicerar alla partier om hot hela tiden, överallt. Så Houssets text måste ändå förstås lite smalare; som en idé om hur man ska tala till väljarna.

Så, även om Trump kan diskuteras - borde andra politiska aktörer inspireras av högerpopulisterna och prata mer om hot och faror? Housset tar som exempel att man skulle kunna beskriva utebliven invandring som ett hot mot välfärden.

Jag håller med om väldigt mycket. Framför allt ligger det som en blöt filt över mycket progressiv politisk kommunikation idag att folk gillar positiva budskap, att man ska "säga vad man är för" och berätta om hur man förbättrar världen. Om vi åtminstone kunde enas om att det inte på förhand går att säga om det är bäst att exploatera positiva eller negativa känslor, skulle vi få se mer vägvinnande politisk kommunikation. Det är inget konstigt att hota väljarna med vad som kan förloras. Sådana förluster finns ju därute, på riktigt.

Man kan vinna val bara på att ha en träffande verklighetsbeskrivning - utan egen politik, utan lösning, utan något track record. Det hopp man också måste förmedla ligger i att den som beskriver ett problem, eller ett hot, mest korrekt, också kan förväntas vara den som är bäst skickad att lösa det. Mer tydligt än så behöver man inte skriva väljarna på näsan.

Stefan Löfven
 och Jonas Sjöstedt pratar gärna om att skapa jobb, men det behövs konkurrens till den högerpopulistiska berättelsen kring vad som hotar jobben. (Förslag: rovkapitalismen, skattesänkningar, urbaniseringen.) Ett parti kan vinna sympatier på att arbetslösheten går ned, men i längden bör man nog också ha en trovärdig förklaring till att jobben försvann i förstaläget. Annars verkar man ju famla i blindo - eller bara ha tur.

Jag är inte lika förtjust i Kristoffer Houssets egna exempel på hur antirasister skulle kunna bli bättre på skrämselpropaganda.

Alla strategier mot högerpopulism måste ta missnöje och oro på allvar. Det är missnöjet och oron som gör hot-budskapen om "islamisering" och "massinvandring" effektiva. Det betyder inte att högerpopulisternas motståndare nödvändigtvis måste formulera egna hot-budskap just på politikområdet invandring. Housset föreslår att man vänder 180 grader på utgångspunkterna för diskussionen: "Jasså, du säger att invandringen hotar välfärden - jag säger att utan invandring hotas välfärden!" Även om det är korrekt i sak, och förtjänar att sägas, så tror jag att detta är en typ av argument riskerar att mest stärka de egna anhängarna, men som knappast går att använda i ett samtal med den som lockas av högerpopulism. Den bästa grunden för övertalning är att utgå från den verklighet som mottagarna faktiskt tycker sig se: inte att påstå att man borde se saker och ting precis tvärtom.

Även det andra exemplet på hur man skulle kunna argumentera, att invandringsfientligheten, inte invandringen, skadar sammanhållningen - ett argument som Jonas Sjöstedt ofta använder - har samma friska "du har inte bara fel utan du har fått precis allt om bakfoten"-kvaliteter. Kul, förmodligen rätt, men inte särskilt inkännande.

Det är förmodligen bättre om samma missnöje som bygger högerpopulismen ges en mer progressiv ram - att man helt enkelt ger väljarna möjlighet att se sin oro ur ett annat perspektiv, radikaliserar oron. I ett sådant projekt förnekar man inte väljarnas känslor, utan föreslår bara en annan förklaring till dem. En radikal arbetarrörelse borde se missnöjet och oron som brist på trygghet, men också som ett i grunden progressivt förväntningsgap - på grund av 30 år av uteblivna reformer ligger våra tankar om hur samhället borde se ut långt framför vad samhället levererar. (Den typen av förväntningsgap, eller permanenta besvikelse, kan möjligen också förklara varför medelklassen, och inte bara arbetarklassen, överger de traditionella partierna.) Vi kan också hålla med om att "något har gått förlorat", men föreslå att det inte är etnisk homogenitet, utan stoltheten över välfärden.

Att skrämma väljare har sin givna plats i kommunikationen - vem fan är inte rädd - men det kan också handla om stolthet, hopp, förväntan, tillit, nostalgi, medkänsla, frustration, spänning. Huvudsaken är att man formulerar någonting som möter det som väljarna känner. Det är egentligen det som är läxan från högerpopulisterna.

Se upp för att kopiera Hillary och Bernie

Jo, USA är faktiskt störst och bäst. Åtminstone när det gäller nya metoder för att vinna väljare. Amerikanska valrörelser är därför alltid en stor inspirationskälla för svenska kampanjmakare. Men bara de bästa kampanjmakarna lyckas sortera ut vad som faktiskt går att översätta till svenska förhållanden. Och det som går att översätta från ett stort, dominerande parti till ett annat (till exempel från Demokraterna till Socialdemokraterna) kan fortfarande vara irrelevant för små, socialistiska partier – som Vänsterpartiet. Politisk kultur, valsystem och väljarattityder utgör andra skillnader som gör en del trender och tendenser svåröverförbara.

Ta detta med populismen, till exempel. Det har visserligen alltid varit vanligt att göra anspråk på att företräda vanligt folk mot Washington eller Wall Street. Men i år har det varit avgörande för framgång på ett helt annat sätt än tidigare, oavsett om det handlat om Donald Trumps säga-precis-vad-han-tänker-attityd och skott från höften, eller Bernie Sanders slagkraftiga kritik av den ekonomiska eliten. Båda kandidaterna har dessutom vunnit på att inte vara traditionella politiker, utan genuina outsiders.

Men det här är ett framgångsrecept framför allt i länder med lägre förtroende för det politiska systemet. I USA är tilltron till politiken historiskt låg. I Sverige har däremot förtroendet för regeringen och för de politiska partierna ökat stadigt sedan 90-talet. Det finns helt enkelt inte samma behov för Jonas Sjöstedt eller Stefan Löfven att framstå som icke-politiker. Att kopiera en retorik där man talar om ”eliten” riskerar också att betraktas som udda av svenska väljare, som är ideologiskt medvetna och vana att se politik som en fråga om vänster och höger – inte ”här nere” och ”där uppe”.

Demokraternas gräsrotsorganisering brukar också vara en förebild för svenska partier, ända sedan Obamas första kampanj 2008. I år har många imponerats av hur Bernie Sanders byggde upp en entusiastisk gräsrotsrörelse under primärvalen. Och visst kan vi lära en del om hur man organiserar volontärer, framför allt när det gäller tekniska hjälpmedel. Även i Sverige skulle personer som bara har en lös anknytning till partierna kunna göra en insats i valrörelserna. Men i huvudsak är det att gå över ån efter vatten: här finns ju redan listor med tiotusentals aktiva partimedlemmar – listor som skulle göra amerikanska kampanjorganisatörer gröna av avund. Självklart ska man göra det lätt för partilösa att vara med, men man kommer att finna att det är svårare i ett land med starkare partipolitisk identifiering och mindre personfokus.

Mobilisering är en annan sådan där sak som återkommer i ”vad kan vi lära av USA”-diskussionerna. Men amerikanska val kommer alltid att handla mer om mobilisering av icke-röstande än vad som är motiverat i Sverige. I USA är det helt enkelt så ohyggligt många fler som inte röstar. I ett land med 86 procents valdeltagande är det nästan omöjligt att vinna ett val utan att också försöka vinna över andra partiers anhängare. Det får också konsekvenser för retoriken: Donald Trump kunde låta så aggressiv som han gjorde därför att strategin helt enkelt inte var att vinna över några demokrater. Då gör det ju inget om man framstår som vansinnig för det andra partiets väljare. I Sverige kan man inte på det sättet ägna en hel kampanj åt att tala till kärnväljarna, utan måste fundera mer på vad som kan förmå väljarna att byta parti.

Ska man lära av utländska valrörelser, borde i allmänhet mer intresse riktas mot politiska system som är mer lika vårt eget. Det ger förmodligen mer att studera stortingsvalet i Norge nästa år.

Men om de svenska partierna ändå ska välja en sak att kopiera från den amerikanska valrörelsen, så är det de digitala kampanjerna. Inte för att någon särskild kanal fått ett genombrott (nej, inte heller här kommer 2018 att bli ”Snapchatvalet”) utan för genomslaget, intensiteten, påverkan på traditionella medier. Blixtsnabba reaktioner i sociala medier ramar in politiska händelser långt innan en aldrig så effektiv traditionell kampanjstab hunnit börja fundera på motdrag. I USA var det framför allt avsändare i utkanten av partiapparaterna, eller helt utanför, som formade debatten på det sättet. På det sättet förlorar partierna lite kontroll, men vinner i flexibilitet, snabbhet – och möjligheter att svära sig fria om någon går över gränsen. I Sverige 2018 riskerar SD – med sin berömda ”svans” – att bemästra den här grenen bäst. Här får vänstern gärna försöka komma ikapp med hjälp av förebilder på andra sidan Atlanten.

(Ledare publicerad i Flamman 10 november.)