Ingen räkmacka för Sjöstedt

Man skulle kunna tro att framgångarna under det senaste året gör att Vänsterpartiets ledning kan glida fram på en räkmacka på kongressen. Eller att Sjöstedts popularitet i partiet skulle få partiet att säga: ok, kör på, vi litar på er! Men så funkar det inte i Vänsterpartiet: här sätter ombuden fingret på varje siffra. Misstänksamheten mot partistyrelsen är konstant över tid. Det kanske bara är bra, jag vet inte. Men nog är det lite speciellt: ett parti där partiledningen aldrig är starkare än sitt senaste argument.

Under Gudrun Schymans tid var det partiledningens högeravvikelse som bevakades. Idag finns det ett stråk av misstänksamhet mot professionaliseringen av opinionsarbetet, en oro för någon slags PR-ifiering och utslätning. Hittills driver Vänsterpartiet fortfarande de minst professionella valkampanjerna (förutom SD). Det blir en utmaning för partiledningen att bli bättre där på ett sätt som går ihop med den starka folkrörelsekänslan i partiet. Gott PR-kunnande behövs trots allt som ett hantverk vid sidan av allt annat hantverkskunnande i ett parti. Det behöver inte vara synonymt med mesigare budskap.

Valuttalandet gick ändå igenom hyggligt oförändrat, till och med "omtanke" fick stå kvar på ett ställe. Det nästan sensationella med vänsterpartiperspektiv är att det inte kastades in en massa nya hjärtefrågor att driva. "Det är ett svek att inte alltid skriva om allt", skrev jag efter partikongressen 2012. Den åsikten är fortfarande ganska rikt representerad, men i minoritet.

Paradoxalt nog är prioritering inte högsta mode i valkampanjarbete längre. Om en amerikansk politisk konsult skulle besöka Vänsterpartiets kongress skulle han förmodligen vara förvånad: "Vadå? Man driver väl lika många frågor som det finns väljargrupper?" Ett parti har inte längre bara en position som är bekant för alla, utan sprider tusentals olika bilder av partiet till alltmer finfördelade grupper av väljare.

Det finns en del skillnader som gör att riktade budskap funkar bättre i USA; en mer splittrad nationell debatt, svagare höger-vänsterdimension och större möjligheter att samla in personuppgifter om väljarna. Och det kan försvåra för valarbetarna att stå på gator och torg utan tydliga prioriteringar. Men svenska partier lär ändå gå åt det hållet redan i årets val.

Mediakommentarerna kring kongressen handlar mycket om ett parti som surfar på en framgångsvåg. Helt rättmätigt. Men också av fortsatt yrvakenhet både kring vinst i välfärden-frågan ("hur i hela friden ska det gå till?") och partiets lite tuffare spel i regeringsfrågan - här fastnar analysen ofta i att Stefan Löfven inte vill ha med Jonas Sjöstedt att göra och att det avgör frågan. Men sossarnas innersta önskningar är det sista som kommer att spela roll efter valet. Då handlar det om makt, opinion, alternativ och förmåga att spela sina kort rätt. Vänsterpartiet har bättre läge än många tror.

Gudrun analyserar

Sommaren innebär alltid en massa missade nyheter. Som den från SvD att Feministiskt initiativ tydligen ska ställa upp i Europaparlamentsvalet 2014.

Man får beundra kämpaglöden hos ett parti som stöds av 0,4 procent av befolkningen. Men, som de skriver på sin Wikipedia-sida, "trots relativt dåliga valresultat har partiet en stor mängd anhängare". Ja, valresultat får inte ses som ett tecken på människors politiska uppfattning. Det leder bara fel. Man har alltid fler anhängare än valresultatet visar. Moderaterna bör ha en fjorton-femton miljoner.

Men om man nu ändå ska haka upp sig på 0,4 procent har Gudrun Schyman en förklaring:

"Det låga opinionsstödet för Fi förklarar hon med att frågorna länge varit ”lågt rankade” av de etablerade politikerna."

Hm.

Vänta nu: om de andra partierna inte pratar om jämställdhet och feminism, så minskar utrymmet för ett feministiskt parti? Då måste Miljöpartiets framgångar bero på att miljöfrågan är extremt högt rankad av de etablerade politikerna?

Motivet till att starta Fi utgick väl från motsatt logik: det behövs - och finns plats för - ett feministiskt parti. Jag hörde aldrig tillägget: "Men alla andra partier måste hjälpa oss!"

Självklart är inte det monumentala misslyckandet bara Fi:s eget fel. De är duktiga på mycket - jag tycker till exempel att PR-stuntet att öppna ett alternativt "jämställdhetsdepartement" nu i höst är briljant. Det låga stödet beror till syvende och sist på att väljarna inte tycker att jämställdhet finns bland de viktigaste valfrågorna. Ett enfrågeparti måste inte bara ha sin fråga i toppen av den listan - det måste också finnas väljare som är extremt endimensionella i sitt röstande. En väljartyp som kanske inte finns. Fi har nog också underskattat hur mycket jämställdhetsfrågorna ändå lever hos de andra partierna. Det är mycket skrammel utåt om att frågan är stendöd. Frågan är om väljarna verkligen känner så. De hör ju vad de andra partierna säger.

Det stora strategiska misstaget var att försöka omfamna hela den politiska skalan, istället för att klart och tydligt profilera sig som ett vänsterparti. Genom att låta Gudrun Schymans bitterhet mot Vänsterpartiet få spelrum alienerade man de trognaste fansen, samtidigt som man försökte vinna något slags "mittenfeminister" genom att kritisera höger och vänster lika mycket. Problemet är bara att det inte finns så många mittenfeminister. De hade kunnat satsa på 4 procent, och fått det. Istället satsade de på 25 procent, och fick ingenting.

Trots allt har nog Feministiskt initiativ också överskattat Gudrun Schymans dragningskraft. Visst sa folk på 90-talet att de "röstade på Gudrun". Men det betyder inte att de skulle ha röstat på Gudrun utan det försvar för välfärden som Vänsterpartiet då bedrev. Det var såklart lättare att säga att man gillade partiledaren än att erkänna att man för första gången kände sig mest hemma hos det före detta kommunistpartiet. Gudrun var duktig. Men hon var duktig i sin roll. Då.