2014-03-21

Krämarna kan inte regleras bort

Gårdagens Uppdrag Granskning var ett hårt slag i mellangärdet. Vinster i välfärden kan vara en abstrakt sak – ända tills man hör ett företag som gör miljonvinster fråga sig om det är nödvändigt med pålägg på barnens smörgåsar. ”Vatten och knäckebröd” kommer under lång tid framöver vara symbolen för en politik som ger girigheten fritt spelrum där den egentligen borde begränsas som mest.

Att den sortens hästhandlarkapitalister som Bijan Fahimi kan leta sig ända fram till toppositioner inom Svenskt Näringsliv och Almega säger en hel del om de organisationerna. Men Fahimi är ingen skurk, åtminstone inte på något annat sätt än att kapitalet alltid saknar moral. Grundproblemet är det medvetna politiska besutet att inte freda den gemensamma välfärden från omoralen.

Det kan, för all del, vara ännu värre än knäckebröd till frukost: 2011 rapporterade till exempel Ny Tid om hur privata förskolor i Göteborg gör miljonvinster samtidigt som de inte serverar någon frukost alls. Det finns det dessvärre också kommunala exempel på. Det saknas inte heller exempel på kommuner som snålar med annat: tvingar föräldrar att ta med sig blöjor till dagis eller att betala för utflykter.

Det betyder inte att kraven på återkommunalisering är dumt: vinstintresset ska undanröjas för att det alltid blir fel, inte för att alternativet alltid blir rätt. Men de snåla kommunerna illustrerar ett av problemen med Socialdemokraternas idé att kvalitetskrav ska begränsa vinstintresset. Att sätta miniminivåer för ”kvalitetsrelaterade kostnader” med kommunal verksamhet som norm – ett av s-förslagen – riskerar nämligen att bli ganska lite värt i en tid då nedskurna statsbidrag pressar även den offentliga omsorgen.

Att många förskolor (privata och kommunala) begär extra avgifter av föräldrarna visar också hur svårgenomförd idén om skärpta kvalitetskrav är. Om förskolor med berått mod kan trotsa grundläggande statliga förordningar, hur kan vi tro att de ska följa mer detaljerade kvalitetskrav?
Kommunala avtal med privata utförare består redan idag av mycket exakta krav på hur verksamheten ska bedrivas. Ingenting i sådana avtal har hindrat varken Caremaskandaler eller att skattepengar försvunnnit till vinster. Socialdemokraterna tänker sig att lösningen är mer av samma. Men välfärdsforskare har redan konstaterat att skärpta krav mest riskerar att leda till att företagen lägger ned mer resurser på att få verksamheten att se bra ut på pappret (läs: fusk). Stockholms kommuns granskning av Hälsans Förskola säger också något väsentligt om hur kvalitetsgranskning i praktiken går till: man ber snällt företagen att berätta hur det ser ut.

Uppdrag Granskning visade med all önskvärd tydlighet hur också andra kontrollidéer skulle misslyckas. Krav på långsiktiga ägare? Bijan Fahimi har haft företaget i sju år och tänker inte sälja. Kunna stoppa nyetablering? Visst, men missförhållandena finns ju på de befintliga förskolorna. Krav på ”öppna böcker”? I dem syns inget knäckebröd.

Aldrig så strikta kontroller räcker helt enkelt inte när det finns så stora vinster i att nosa upp nya sätt att pressa ned kostnaderna. De vänstersossar som tror att kvalitetskraven enbart är en snygg metod att kasta ut månglarna ur templet – d v s att det inte är meningen att företagen ska klara av dem – kan bli obehagligt överraskade över hur många som lyckas överleva. Att det bara är Vänsterpartiet som har politiken som garanterat tar oss ut ur Caremasverige är tydligare än någonsin.

(Ledare publicerad i Flamman 20 mars.)

Dags att sno s-väljare

Vänsterpartiet hade goda skäl att börja jobba långsiktigt med vinster i välfärden-frågan efter 2006. Bilden av partiet var blurrig, och här stack man ut. Och det var - och blev - en populär fråga. Kanske ser vi resultatet av det nu, när Vänsterpartiet lyfter i opinionen. Men lyftet kan lika gärna vara en effekt av saker som ligger utom partiets kontroll: stödet för Vänsterpartiet beror på vad man själva gör – men också alltid av vad Socialdemokraterna gör. Och i vinter har opinionsbildarna gått hårdare åt S än på länge. Karin Petterssons avrättning av S-ledningen ringer fortfarande i öronen: Magdalena Andersson ”verkar sakna ambitioner att förändra Sverige” och S ”verkar inte ens leta efter ett politiskt projekt” (Aftonbladet 25/2).

Vinstfrågan var bra för Vänsterpartiet som tillbakapressat 5-procentsparti. Och den var bra under ett mitten-vänsterorienterat S under Håkan Juholt. Men när Stefan Löfven och Magdalena Andersson sakta men säkert vridit Socialdemokraterna ”några streck för långt till höger” (KG Bergström, Expressen 7/3) har möjligheter för en mycket bredare vänsterkritik öppnat sig. Socialdemokraternas svar på massarbetslöshet är tandlösa utbildningssatsningar och ”ansvar för sin egen anställningsbarhet”. Svaret på deflation och företag som fortfarande ropar efter fler order är att ge sig in i en verklighetsfrämmande trovärdighetstävling med Moderaterna där den som är stramast vinner.

Valkampen mellan de två stora partierna riskerar att utspela sig inom mycket snäva ramar.

I det läget vill man inte att Jonas Sjöstedt begär replik och pratar om - vinster i välfärden, för femtioelfte gången. Åtminstone inte utan att samtidigt påpeka att Vänsterpartiet har en sammanhållen politik som på varje punkt utmanar de övriga partiernas samling kring mittenväljaren. Partiet kan, till skillnad från S, backa upp en kritisk verklighetsbeskrivning med reformer som faktiskt kan ta samhället ut ur den verkligheten. Med ett högre skatteuttag går det att ha planer för jobb och välfärdsrenovering som gör skillnad.

Och partiet har många att hålla i handen. Det finns ett massivt välfärdsmissnöje där ute som desperat söker politiska företrädare. Frustrationen finns också bland akademiker, journalister och intellektuella. När hade Vänsterpartiet eliterna med sig på samma sätt senast, 1968?
Moderaterna har fattat vad som är grejen 2014: det är bara att lägga sig platt för vänstervinden. I deras fall innebär det att svälja (och därmed desarmera) nästan allt vad Socialdemokraterna säger. För Vänsterpartiets del borde det betyda att inte bara driva den sakfråga som man vinner utan att ens behöva använda vänsterretorik, utan att spela ut hela sitt register. Vänstervinden, välfärdsmissnöjet och Socialdemokraternas högersväng ihop borde göra att Vänsterpartiet kan ta väljare från S. Men sedan valet 2010 har nettovinsterna därifrån varit små - så sent som i SCB:s novembermätning faktisk noll.

I sitt första tal som ny partiledare lovade Jonas Sjöstedt att inte snegla på Socialdemokraterna hela tiden. Kanske borde han ändå göra det. Det är ingen slump att Vänsterpartiets skyltfönster (Degerfors och Fagersta) båda är succéer som bygger på att utnyttja Socialdemokraternas svaga sidor. Att förhålla sig till Socialdemokraterna har ingenting med dåligt självförtroende att göra. Inte heller handlar det om något slags ofint parasiterande. Sneglandet är ju ömsesidigt. Socialdemokraterna tog en tredjedel av Vänsterpartiets väljare 2006, och ytterligare en femtedel 2010. De slår glatt ihjäl vänstern när de har chansen. Vänsterpartiet bör ha samma inställning. CH Hermanssons nya linje på 60-talet var ett VPK som tog sig rätten att kritisera SAP. Samma respektlöshet låg bakom lyftet till 12 procent 1998. Och den vänsterkritiken riktades mot betydligt bättre versioner av socialdemokratin än den nuvarande. Vilka socialdemokratiska intellektuella skulle idag gå genom eld och vatten för att försvara Magdalena Andersson mot Jonas Sjöstedt?

(Ledare publicerad i Flamman 13 mars.)

2014-03-17

Svensk Damtidning och SD

Får man intervjua alla partier utom SD? Absolut, fråga bara Svensk Damtidning, som har struntat i att ha med en sverigedemokrat i sin intervjuserie med politiskt framträdande kvinnor. Det är bra.

Det är ju lite konstigt ibland, det här: bara för att SD tagit sig in i riksdagen tänker sig många att de också måste finnas med när övriga partier finns med. Men fria publicister (och debattarrangörer, Nobelstiftelsen och andra) har rätt att göra sina egna val. Riksdagen råder över mycket, men det finns faktiskt ett civilt samhälle som själva väljer hur de vill förhålla sig till riksdagens partier.

Ett sådant förhållningssätt kan vara att behandla SD som alla andra partier, "nu när de sitter i riksdagen". Det är i alla fall en princip - och det finns inte så många principer att gripa tag i för en osäker publicist.

Men det är en väldigt formalistisk syn på politik. Ett partis karaktär bestäms inte enbart utifrån dess parlamentariska status, inte heller utifrån dess formellt antagna program. Varje publicist har rätt att själv avgöra ett partis karaktär, och "mjuka" intryck får spela lika stor roll som formella. I fallet med Sverigedemokraterna är det uppenbart att till exempel alla de rasistiska uttalanden som regelbundet görs av partiföreträdare också "är" partiet.

Tänk som med Vänsterpartiet! Om någon anklagat vänstern för att inte vara demokratisk, har det sällan berott på vad som står i partiets program. Inte heller har frågan varit avgjord redan genom det faktum att partiet suttit i riksdagen. Nej, det är de mjuka intrycken som tillåtits ta plats: den och den företrädaren har sagt och skrivit det och det, här har vi någon som försvarat x och här är någon som är med i föreningen y.

Det är olycksbådande att vi verkar ha gått från att utesluta vänstern på informella grunder, till att inkludera rasister på formella grunder.

Om fria publicister enbart utgår från Sverigedemokraternas parlamentariska status, är de slavar under väljarna. Det går inte ihop med att samma publicister - i nästa andetag - förklarar sig utgå från sina läsare. Dagligen åsidosätter publicister andra åsikter än dem som de tror intresserar den egna läsekretsen. Det går bra att åsidosätta åsikterna även hos dem som gick till valurnorna i september 2010.

(Som kanske dessutom förutsatte att det civila samhället inte nödvändigtvis behövde låta sig styras av resultatet.)

Självklart måste SD finnas med om det är nödvändigt för trovärdigheten för produkten. En tidning som bevakar riksdagspolitik måste troligen fatta ett annat beslut än Svensk Damtidning. Men då handlar det om att man tagit på sig ett annat uppdrag (speglande och redovisande), inte om att man är bunden av riksdagsstatusen.

En helt annan fråga är taktiken: spär inte Svensk Damtidning bara på SD:s offerroll? Jo, men SD är i så fall alltid i en win-win-situation: de får vara med (bra för dem) eller de får inte vara med (bra för dem). Till slut tror jag att vi måste enas om att offerrollen bara går att spela till en viss punkt. Att få vara med, däremot, kan i teorin bli hur framgångsrikt som helst.

2014-03-13

Ja, de svenska jobbköerna är viktigare än de kinesiska

Alliansens önskeartikel: S och SD i dragkamp om LO-väljare - precis den bild högern försökt sätta de senaste månaderna. Och som vänstern varit så dålig på att göra motstånd mot (som jag skrivit om tidigare).

Hörde någon Jan Larsson i Ekots lördagsintervju förra veckan? Han fick frågor om politiken kring arbetskraftsinvandringen och kunde absolut inte svara: slingrade sig, bad om ursäkt, nekade, hummade - gjorde i stort sett allt utom att ta tillbaka allt Socialdemokraterna står för på fläcken. Om det är så S har tänkt vinna frågan om arbetskraftsinvandringen - genom att backa in i den - är det lika bra att lägga ner direkt. Den enda problemformulering som just nu existerar i frågan är den om Socialdemokraternas och Vänsterpartiets åtgärder: funkar de, hur slår de, vad kommer hända, fiskar de inte i grumliga vatten? Vänstern måste få tillbaka fokus på lönedumpningen och utnyttjandet och sedan titta högern rakt i ögonen och säga: ja, vi ska begränsa tillträdet till den svenska arbetsmarknaden. Ja, vi ska i första hand se till att jobben går till de som är arbetslösa här och nu.

Det är inga märkvärdiga ståndpunkter. Som alla vet finns det redan ett "unionsföreträde" som innebär att EU-medborgare ska ha första tjing på att söka de lediga jobben (även om det i praktiken slarvas med utlysandet). Är det också chauvinism för förespråkarna för arbetskraftsinvandring? Ska det avskaffas?

Och som alla vet är det inga rågblonda svenskar som arbetarrörelsen skyddar. Arbetslösheten i Sverige är högre bland invandrare, och invandrare är överrepresenterade i just de låglönebranscher som man vill stoppa från ökad lönekonkurrens. Den "svenska" arbetsmarknaden är dessutom inte svensk utan europeisk. Ingen kan, eller vill, stoppa polacker, tyskar, bulgarer och rumäner från att komma hit och söka jobb. Tvärtom: det är också deras villkor som en arbetsmarknadsprövning skulle förbättra. En sådan prövning förbättrar för alla som bjuder ut sin arbetskraft på svensk arbetsmarknad, oavsett nationalitet.

Att svensk arbetsmarknadspolitik är inriktad på att lösa problem på svensk arbetsmarknad är ju självklart. Att inte försöka skaffa jobb åt dem som redan köat i månader och år på arbetsförmedlingen i första hand är ju en okänslighet som är monumental, ett slags klassförakt. Högern menar alltså på allvar att det är likgiltigt om ett ledigt jobb går till en arbetslös eller till någon som en arbetsgivare själv handplockat utomlands? Att det är likgiltigt om vi löser den svenska arbetslösheten eller den kinesiska?

(I så fall ser jag fram emot attacker på till exempel den rasistiska svenska penningpolitiken: räntorna sätts ju efter snävt svenska intressen! Riksbanken verkar inte alls bry sig om tysk eller italiensk arbetsmarknad när den sätter styrräntan! Och Anders Borg är inte bättre han: eftersom man inte kan se spår av försök att få ut fler på arbetsmarknaden i Estland med hans skattepolitik, verkar det ju som om han tycker att det är viktigare att svenskar har jobb än att ester har det.)

Man kan påstå att arbetsmarknaden ska vara gränslös, men de sociala konsekvenserna av arbetslöshet är nationella. Och vi har rätt att bygga ett samhälle som fungerar just här, just nu. Det har inte ett dugg med främlingsfientlighet att göra. I ett globalt perspektiv är det ju heller inte S, V och LO:s politik som sticker ut, utan alliansens och Miljöpartiets extremt liberala lagstiftning. Hela världen, och hela det svenska 1900-talet, har trots allt inte SD:s väljare i kikaren.

2014-03-11

Det räcker inte med demonstrationer

Nej, det räcker inte med demonstrationer mot nazisterna. Ni kommer ihåg Kärrtorps IP, december 2013? En fantastisk antirasistisk styrkeuppvisning. Den räckte inte. Efter den har det varit fler nazistiska överfall och mer nazistiskt klotter. Det går rykten om nazister som ska ha visat sig än här, än där.

I sin strategi och i sina effekter är det ingenting annat än en slags lågintensiv terrorism. Som sådan borde den behandlas av statsmakterna. För vad gör nazisterna, om inte "injagar allvarlig fruktan" (lagen om terroristbrott) hos befolkningen i Björkhagen, Kärrtorp och Bagarmossen?

Den nazistiska terrorismens effektivitet märks just i ryktesspridningen. Lokala nätforum i söderort svämmar plötsligt över av påståenden om allt möjligt som nazister ska ligga bakom. En del är med visshet sant, annat är bara sannolikt, en del är säkert strunt. Problemet är att vi inte vet, och att vi som bor i området blir räddare. Och ingen av oss slipper undan: har du vit hudfärg måste du ändå hoppas att du inte ser ut att vara vänster. "Döda de röda", stod det klottrat på tunnelbanefundamentet i Kärrtorp. Det är ingen slump att nazisterna visar sig i Stockholms radikalaste område. Exakt på den delen av torget där nazisterna attackerade demonstrationen, ligger ett valdistrikt där var femte väljare är vänsterpartist - mest i hela Stockholm.

Sa jag att det inte hjälper med demonstrationer?

Nej, jag sa att det inte räcker med demonstrationer. Stora demonstrationer hjälper, för de skapar sammanhållning. Sammanhållning som blir värdefull när du blir yesterday's news - som Kärrtorp nu, och som Malmö om ett tag.

Men sammanhållning innehåller vakthållning, och vakthållning innehåller destruktiva rykten om skuggor mellan träden - så det är dubbelt. I grund och botten måste vi kräva en helt annan punktmarkering av nazisterna, kräva att vi betraktar det de håller på med som någonting annat än enstaka övergrepp - som en slags terrorism. Så systematiskt är utan tvekan deras vidriga arbete.