2015-08-22

Ska man prata om invandring?

Miljöpartiet kom in i riksdagen när miljöfrågorna peakade. SD växer när invandring är högst på agendan. I grunden stämmer det där. Olika partier gynnas av olika debatter. SD kommer att tappa den dagen debatten utgår från en vänster-högerkonflikt kring jobb, skola, välfärd.

Betyder det att vänstern helt borde sluta att prata om invandring?

Nja.

Jag tror att det är för grovt att säga att allt som sägs inom politikområdet "invandring" gynnar SD. Vad det handlar om är att inte prata om invandring på ett SD-sätt.

På samma sätt kan Moderaterna prata välfärdsfrågor och vinna på det - om de inte låter som socialdemokrater, om de inte accepterar en socialdemokratisk vinkel, om de inte använder socialdemokratiska begrepp.

Vänsterpartiet kan prata om miljöpolitik utan att MP vinner på det - förutsatt att partiet inte pratar om miljö på ett sätt som gör att frågan diskuteras på exakt samma sätt som MP skulle diskutera den på.

Partier äger inte politikområden på det sättet; de äger vinklar och problemställningar och ramar men inte hela fält.

Någonting annat som (små) vänsterpartier inte äger är makt att sätta agendan. Om invandring är det stora diskussionsämnet, så är det inte Vänsterpartiet som förlänger eller förstärker debatten genom att också ge sitt perspektiv. Däremot kan partiet förhindra att debatten bara förs utifrån högerpremisser och med ohållbara förslag. Det är svårt att tänka sig en invandringsdebatt som stillar sig för att ett 6-procentsparti sitter tyst. Däremot styrs medieredaktionerna (i olika grad) av en slags redovisningsplikt som innebär att Vänsterpartiet kommer att få uttala sig förr eller senare, om partiet vill.

Som statsvetaren Henrik Oscarsson har påpekat så innebär inte väljarnas ökade intresse för invandringsfrågor att det bara är en främlingsfientlig opinionssvängning. Bland de som rankar frågan högre finns också de som från ett humanistiskt perspektiv bekymrar sig för flyktingkatastrofer och utsatta migranter. Det är också en orsak för vänstern att bidra med sitt perspektiv i debatten. Vänsterpartiets kritik av privata flyktingboenden är till exempel rätt tänkt.

Alltså. Starta inga dåliga debatter om invandring, förläng inga dåliga debatter om invandring - men gör dåliga debatter om invandring bättre genom att delta i dem från ett självvalt vänsterperspektiv.

2015-08-20

Vänsterpartiet måste skaffa en bra förlorarfråga

Jonas Sjöstedt upprepar gång på gång att Vänsterpartiet är ett oppositionsparti. Det är rätt strategi. tycker att regeringen gör ett bra jobb. Bara en minoritet av s-väljarna tror på jobbpolitiken. Massarbetslösheten är kvar. Budgeten ska enligt Magdalena Andersson bli "mycket stram". Regeringen gör kanske rätt saker, men för lite och för riktningslöst. Det finns, med andra ord, ingenting som tyder på att det kommer någonting som ens tillfälligtvis kan vrida momentum ur Sverigedemokraternas händer.

En sådan regering gör man rätt i att hålla på lite avstånd.

Men bortsett från att Sjöstedt säger det - vad finns det som visar att Vänsterpartiet verkligen är i opposition? Partiets opinionsbildning, från enskilda partimedlemmar och uppåt, andas i realiteten något helt annat än under regeringen Reinfeldt. Och inför budgetförhandlingarna får man intrycket att partiet helst lyfter - eller åtminstone helst pratar om - reformer som man är säker på att man kan få igenom. Tanken med det är i så fall att visa att Vänsterpartiet är ett parti som får igenom sin politik. Det är inte fel. Men på ett annat plan blir slutintrycket att Vänsterpartiet i stort inte vill någonting annat än regeringen. De kommer ju överens om allt.

Jag tror att Vänsterpartiet behöver komplettera sina vinnarfrågor med en bra förlorarfråga.

Så här: ett socialistiskt oppositionsparti måste ha tunga krav på förändring, oavsett vilken färg regeringen har. Reformer som speglar allvaret i dagens situation lika bra som LO-rapporten "Totalrenovering av Sverige" från i våras. Där pratar man till exempel om en ny skolsatsning på 40-60 miljarder per år - och det är fortfarande mindre än hälften av de föreslagna reformerna.

Vänsterpartiets förhandlingsvinster framstår i jämförelse som bleka. Kloka, riktiga - men för små, om man till exempel på allvar vill få människor att börja lita på välfärden igen.

Med risk för att lägga sordin på stämningen i det rödgröna lägret måste det ändå påpekas att reformer för 8 miljarder är försvinnande lite. Hur lite? Ca 1 % av statsbudgeten och 0,2 % av BNP. Jag tror att det är väldigt farligt att spela upp detta som en scenförändring. Vi lever i allt väsentligt fortfarande i Anders Borgs ekonomi.” (Kent Werne om vårbudgeten, citerad i Flamman.)

Det är också alltför smått för att det ska sätta några stora avtryck i opinionen. Vänsterpartiets prioriteringar inför budgetförhandlingarna har potential att bli förstasidesstoff, men då måste det finnas ett avstånd mellan partiet och regeringen som gör att det bränner till, som gör spelet intressant.

Det är bra om Vänsterpartiet får igenom en tung välfärdsreform - men det är inte fy skam att förlora en sådan förhandling heller. Då blir det tydligt att Vänsterpartiet verkligen är ett oppositionsparti som vill någonting annat än regeringen. Regeringen får stå till svars för sitt nej. Vänsterpartiet kan börja utnyttja sitt eldunderstöd från LO-ekonomerna. Och en bra fråga som man förlorar om och om igen är inte det sämsta sättet att ge sitt parti en tydlig profil.

Kanske kommer Socialdemokraterna att kalla Vänsterpartiet oansvariga. Men så länge politiken är klokt finansierad så finns det mer att vinna för vänstern i att stärka sin välfärdsprofil än att ge sig in i någon slags match om "trovärdighet" där ramarna är satta på ett sätt så att man inte kan vinna. Fördomen att vänstern inte kan räkna är lönlös att försöka övervinna. Den kan åtminstone inte övervinnas genom att vara återhållsam med reformambitionerna.

Någon kanske också invänder att Vänsterpartiet har jobbat hårt med att skapa en bild av ett parti som är bra på att leverera resultat. Varför börja förlora frågor? Jag tror att den strategin har varit helt rätt. Men jag tror också att väljarna kan skilja på små reformer och stora reformer. Det finns en konflikt här: det är lätt att vinna om man är försiktig och i grunden överens. Men är man försiktig och i grunden överens är man inget oppositionsparti i väljarnas ögon. Och Sverige behöver så förtvivlat väl ett tufft oppositionsparti till vänster.

2015-08-18

Måste feminister vara smartast i världen?

Låt oss anta att Jenny Nordberg inte bara var ute efter att sätta dit svenska feminister genom att kalla dem inkonsekventa.

Låt oss samtidigt förlåta den samlade tyckarvänstern för att de i så fall inte förstod det: i 99 av 100 Svenska Dagbladet-krönikor används Jenny Nordberg-liknande argument just så: "Ni i vänstern säger att ni är mot förtryck, men varför kämpar ni då bara för A och inte för B?". De enda logiska positionerna enligt högern är att göra allting, eller ingenting. Eftersom ingen kan göra allting, verkar målet vara att få vänstern att göra - ingenting.

Det är en vansinnig hållning. För det är tillåtet att välja ett av världens alla eländen och kämpa mot endast det. Det är tillåtet att mest prata om en sak. Det är inte inkonsekvent. Inkonsekvent är om man står för en princip - till exempel jämlikhet - men av godtyckliga skäl inte vill tillämpa den lika för alla. Man kan vara inkonsekvens i tanken, men att välja en handling framför en annan är inte inkonsekvent.

Nå.

Låt oss anta att Jenny Nordberg faktiskt var genuint förtvivlad över bristen på engagemang.

Okej.

Det hedrar förstås alla feminister att det är just deras engagemang som efterfrågas. Har man så stora förhoppningar på sig, betyder det att man måste ha gjort något bra tidigare. Så ironisera inte över att lastbilschaufförer och takläggare inte behöver stå upp mot mördarna. Tar man på sig en etikett som feminist, så innebär det faktiskt ett slags löfte, ett löfte som de flesta lastbilschaufförer och takläggare inte har avlagt.

Men plikten att vara emot IS om man kallar sig feminist - när har svenska feminister haft chansen att uppfylla den? Vilka tillfällen har gått oss förbi att verkligen påverka situationen? Jag kan inte komma på några. Erik Helmerson i DN ger Jenny Nordberg sitt stöd och undrar varför inte svenska feminister kommit med "ett batteri av föreslagna motåtgärder". Men det har ju inte någon lyckats med - i hela världen? Att vara feminist innebär en plikt att stå på rätt sida, inte att vara smartare än alla andra levande människor.

Det är klart att varje svensk feminist kan posta ett avståndstagande på sin Facebooksida. Men för vem skulle man skriva det?

När vänstern opinionsbildar om avlägsna konflikter, finns det i alla fall en tanke om en påverkanskedja: genom att väcka opinion i Sverige kan vi påverka vår egen regering att i sin tur använda sitt inflytande.

I fallet med IS är jag helt och fullt övertygad om att terrorn får det att vända sig i magen på varje svensk riksdagsman, och att regeringen skulle gripa precis varje tillfälle att påverka situationen till det bättre. Tror inte Jenny Nordberg det?

Sanningen är väl att det inte finns någon insats som behövs så lite som en feministisk kampanj för att öka motviljan mot IS.

Kravet att vänstern inte ska "tiga om sin övertygelse" är för övrigt hejdlöst ironiskt. För samtidigt, i en annan del av högern, hånskrattar man ju brallorna av sig varje gång Vinkelboda arbetarkommun "kräver" avlägsna diktatorers avgång. Det är ju ingen som lyssnar! Haha, nu darrar självhärskarna!

Då säger högern att vänstern pratar i onödan.

Nu vill de att vi inte ska göra något annat.

Hur ska de ha det?