Får vänstern vara glad?

Vänsterpartiet går riktigt bra i opinionen. 9,1 i SVT/Novus skulle ta partiet till näst bästa valresultatet under efterkrigstiden.

Men är det rätt att vara glad när Socialdemokraterna samtidigt är i fritt fall?

En del irriterade sociala medier-sossar tycker inte det. En glad vänsterpartist, menar de, tänker bara på sitt eget parti och verkar inte bry sig om att riskerna för en högerregering ökar. Vad hjälper det att kannibalisera på varandra då?

Man skulle kunna ge ett torrt och defensivt svar på det: bara en liten del av Vänsterpartiets opinionsvinster kommer direkt från Socialdemokraterna. Enligt tisdagens SCB-undersökning handlar det om 0,6 procentenheter sedan 2014. I lokala undersökningar kan man inte säkert säga om det finns någon sådan rörelse. Vänsterpartiets vinster kan mycket väl handla om att partiet mobiliserar nya väljare eller icke-väljare, och inte alls om att rödgrönrosa väljare byter parti.

Men det är som sagt ett ganska defensivt svar.

För egentligen vore det ju inte något som helst problem om Vänsterpartiet så tog halva Socialdemokraternas väljarkår. Det skulle inte förändra chanserna för en rödgrön regering (vilket styrkeförhållande S och V har i en sådan koalition är ju betydelselöst). Och ja, det är ett självändamål att arbetarrörelsen radikaliseras genom att Vänsterpartiet blir större på sossarnas bekostnad. Såklart! Det är en ganska okontroversiell dragkamp: socialdemokrater blev glada i valet 2002 och 2006 när de vann tillbaka tiotusentals röster från V. Såklart.

Men de irriterade sociala medier-sossarna tycker att vänsterpartisterna borde lyfta blicken och deppa över att de rödgröna minskar totalt sett. Tänka på laget! Inte kritisera regeringen så mycket när den verkliga fienden är högern.

Aha. Men vänta - ni säger ju att det inte finns ett rödgrönt lag? Ni säger att Sverige skulle må bra av en blocköverskridande budget och lattjar med tanken på att regera med delar av högern. Men när det kommer en dålig opinionsundersökning - då har ni mage att kräva att Vänsterpartiet ska vara lojala med en rödgrön strategi, då vill ni att Vänsterpartiet ska begråta den krympande rödgröna majoritet som ni själva mest önskat er bort ifrån.

Det är ganska fräckt ändå.

Visst, vi kan deppa över den rödgröna majoriteten - om ni går med på att ni tillhör den.

Och hur ska vänsterpartister i Eskilstuna, Katrineholm, Åtvidaberg eller på andra ställen där S styr tillsammans med Moderaterna tänka - ska de också deppa över att en majoritet som de aldrig sett röken av får mindre stöd? Är det inte moderater som borde uppmanas att solidaritetssnyfta för att de samarbetena nu äventyras?

Så här är det: om man börjar kalla sig ett "mittenparti" och börjar säga att blockpolitik är det värsta som finns, så får ju det konsekvenser. Det har ett politiskt pris. Ett sådant politiskt pris är att tron på ett vänsterblock där S ingår försvagas. Ett annat är att man riskerar att det uppstår en tydligare kontrast med partier till vänster, eftersom sådana partier traditionellt ogillar mittenpolitik och regeringar med högerpartier i. Om en sådan tydligare kontrast sedan leder till att en del väljare föredrar ett vänsteralternativ framför S, så måste det väl ändå vara ett politiskt pris som realpolitikerna i S begriper.

En realpolitiker begriper förhoppningsvis också, att S skulle förlora vänsterväljare även om Vänsterpartiet inte fanns. Skillnaden skulle vara att de försvann ut i uppgivenhet och icke-röstande. Nu har de ett alternativ och deras röst fortsätter att göra skillnad. Det passar mycket bra att vara glad över!

Ifrågasättandet av de glada vänsterpartisterna är psykologisk krigföring. Den lyckas om du som är vänsterpartist börjar tveka inför att hurra högt över framgångarna.

Gör inte det. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är två olika partier. Vi kan inte göra annat än att vara så bra vänsterpartister som möjligt. Vi arbetar hårt för varje förtroende vi får. Det ska vi vara glada för. Hur S ska vinna väljare måste de faktiskt fundera på själva. Ingen annan kan vara sossar åt sossarna. Att två partier deppar över deras siffror hjälper dem inte ett dugg.

Väljarna gillar blockpolitik

Rödgröna väljare vill inte ha en blocköverskridande regering, enligt Sveriges Radio/Novus i söndags.

Rimligt. Finns det någon fråga där Stefan Löfven är i otakt med sina väljare, så är det när han gör religion av samarbete (att "Sverige är för litet för stora motsättningar" och så vidare).

Väljarna uppfattar helt enkelt det politiska avståndet mellan socialdemokrater och moderater som mycket stort. LO-medlemmar föredrar S+V alla gånger i veckan jämfört med att regera med något av de så kallade mittenpartierna.

Det intressanta med Sveriges Radios undersökning är att väljarna till vänster föredrar en fortsatt minoritetsregering trots att regeringen har svårigheter med att få igenom sin politik.

Det visar - för vilken gång i ordningen? - att resultat är ett överskattat politiskt kapital. De som tror det har bara hört hälften av samtalet på bänken utanför ICA - det som handlar om att sluta käbbla. Den andra hälften av samtalet handlar om att stå för sina ideal. Svenska väljare är både pragmatiker och ideologer.

Möjligen har de också kommit fram till, att en blocköverskridande regering i sig inte innebär att man får lättare att komma överens över blockgränsen, eller ens att utfallet blir mer resultat. En blocköverskridande regering innebär bara - att man har en blocköverskridande regering. Handlingsförlamningen kan lika gärna följa med in i Rosenbad. Det som avgör det är de verkliga politiska avstånden. Inte retorik om att samarbeta.

25 anteckningar om Vänsterpartiets läge

Om jag jobbade för Vänsterpartiet, skulle jag ha en anteckningsbok i innerfickan som det stod "Mandatperioden 2014-18" på.

Inuti skulle det se ut så här just nu:

1. Vi måste bestämma oss för vad vi tror om den här regeringen. Kommer det att bli en framgångsrik regeringsperiod som Vänsterpartiet kommer att vilja bli förknippade med? Eller kommer vi tvärtom att få se en svag och dålig regering som Vänsterpartiet mår bäst av att distansera sig från? 2018 kan bli de grusade förhoppningarnas valrörelse. Vänsterpartiet kan börja vinna väljare på regeringspartiernas dålighet – men det bygger på att vi inte själva ses som en del av dåligheten.

2. Samhället kommer under de närmaste åren att fortsätta präglas av välfärdsmissnöje. Vänsterpartiet måste göra sig till tolk för de stämningarna. Särskilt när Socialdemokraterna och Miljöpartiet snart kommer att börja bli ovilliga att tala om bristerna (de regerar ju trots allt).

3. Vänsterpartiet måste kunna räkna hem vinsterna när man driver regeringen åt vänster. Politik handlar inte bara om att få igenom saker, utan också om att skrika ut vem som gjorde't. Det är bra att partiet presenterar förhandlingsvinsterna själva, men politik är en lågengagemangsprodukt: människor tar inte in exakt vem som drev vad. Vi ökar chansen för att vårt avtryck ska märkas om vi driver frågor innan vi får igenom dem (trots risken att vi inte får igenom dem). Och regeringen måste tvingas visa sina kort. 

4. Efterfrågar våra väljare resultat? Vänsterpartiets väljare, särskilt de yngre, är värderingsstyrda och bedömer inte politik efter resultat. Hoppas inte för mycket på att förhandlingsvinsterna ska ge utslag i opinionen. SD gör succé i opinionen trots att alla vet att de inte kommer att få igenom ett dugg.

5. Inga sakpolitiska framgångar talar för sig själva. Med förhandlingsvinsten är halva jobbet gjort. Andra halvan är att förklara varför vänstern gör saker, och göra det svinbra.

6. Om partiet vill vara i opposition, finns det fortfarande många borgerliga majoriteter ute i landet att opponera emot.

7. Vi går inte i opposition mot Socialdemokraterna i första hand genom att skälla på dem, utan genom att driva frågor där de är svaga och inte kan svara.

8. Att vara i opposition är mer än att kritisera andra riksdagspartier för vad de gör. Att vara i opposition är också att bekräfta människors suckar, oavsett om det finns någon politisk lösning eller inte. Ibland räcker det att vi är med och formulerar problemet.

9. Håll fast vid vinsterna i välfärden - när valåret är över ökar kontrastvärdet mot de andra partierna igen. Vänsterpartiet måste också vara välfärdspartiet, och partiet mot ojämlikhet. "Att lita på" är den bästa frasen i verktygslådan just nu. Men Vänsterpartiet har litet inflytande på dagordningen, och måste anpassa sig till det som de stora partierna pratar om. Om debatten är het om integration ska Vänsterpartiet också presentera integrationspolitiska förslag. Det förväntar sig väljarna. Partiet kan inte vänta på bra debatter, vi får ge oss in i de som uppstår.

10. Dagspolitik utgörs inte bara av de egna bra förslagen, utan också av motståndarnas dåliga förslag. Vänsterpartiets valrörelse 2014 innehöll för lite negativt kampanjande. I ett läge där den dominerande stämningen bland väljarna är oro, måste partierna spegla det för att ha framgång.

11. Vi blir populära ibland, men vi kan bli bättre på att leta upp det populära. Projekt: fram till 2018 ska varje Vänsterpartiförening ha drivit minst ett förslag som har stort folkligt stöd och som inte överensstämmer till hundra procent med partiets program.

12. Nästa stora projekt för partiet ska inte vara en specifik fråga, utan en totalrenovering av vårt sätt att prata. Vi måste använda varje sakfråga för att vinna idédebatten. (Det är ett misstag att tro att en idédebatt är liktydigt med att prata om visioner och utopier. En idédebatt pågår framför allt när de små vardagshändelserna ska förklaras och rationaliseras.) Vi enas om bra ord och använder välbekanta bilder när vi förklarar politiken. Vi tar kampen om de grundläggande tankfigurerna som bygger upp högern och vänstern. När man är 14 år möter man oftare de tankefigurerna i debatter med andra: "rika anstränger sig mer", "alla har ett fritt val". Men de finns kvar i bakhuvudet hos oss som vuxna också, och ramar in hur vi ser på alla politiska förslag. 

13. Vi måste börja lyfta fram sämre motståndare. Om vi debatterar oftare med Gunnar Hökmark bidrar vi till att definiera motståndaren på ett sätt som gynnar oss.

14. Väljarna gillar våra sakfrågor. Nu vet de att vi kan göra verklighet av dem. Nästa projekt är att få väljarna att komma över nästa hinder: de känner sig inte som vänsterpartister. Fler måste kunna få syn på sig själva bland Vänsterpartiets företrädare, och fler måste känna att medhåll i sakfrågorna är det enda som krävs för att vara vänsterpartist. ”Håller du med? Då är du vänsterpartist!”

15. Socialismen är elefanten i rummet. Det är något okänt. Människor tar inte ställning för okända saker.

16. Förklara inte socialismen som ett framtida samhälle, utan som den röda tråd som håller ihop varje dagspolitiskt ställningstagande. Socialism är ett antal bärande principer som gäller både för dagspolitik och för ett framtida samhälle. Om vi lyckas prata om våra sakfrågor så att idéerna framträder, blir också socialismen mindre mystisk.

17. Vänsterpartiets styrka är att vi anses ha hjärta och bry oss. Bygg på det och få debatten att handla om hjärta när det går. Försök inte slå högern i deras bästa grenar - inte ens när vi kan mer än dem.

18. Kommunikation på 10-talet handlar inte om att säga att man är bra, utan att vara bra. Vänsterpartiet kan bli ännu bättre på att vara bra. Partiskatten ska lyftas fram mer. Starta ett eget biståndsprojekt för att hjälpa rumänska romer. Fram till 2022 ska sex timmars arbetsdag införas på alla Vänsterpartiets kanslier. Hur ska vi annars kunna kräva det av andra?

19. Hur utnyttjar vi den vetenskapliga explosionen för vänsterns sak?

20. När S är i opposition är det de som dominerar den vänsterinriktade samhällskritiken. Då kan Vänsterpartiet sticka ut genom att betona våra specifika roller: feminister, klimataktivister, antirasister. Med S i regering måste Vänsterpartiet spela en mycket större roll i den breda, antiborgerliga retoriken.

21. Redan under mandatperioden ska olika väljare möta olika varianter av Vänsterpartiet. Villagatan ska inte få samma flygblad som hyreshusgatan. Vi ändrar inte på våra åsikter, men vi berättar om olika åsikter för olika grupper.

22. Vi måste börja identifiera de väljare som är nära att rösta på oss, inte leta på måfå bland grova målgrupper som "LO-medlemmar". Det finns massor av LO-medlemmar som ligger enormt långt ifrån våra värderingar och som är opåverkbara.

23. Den största potentialen för ökat stöd för Vänsterpartiet finns hos socialdemokrater som inte riktigt litar på S i välfärdsfrågor. Här finns de som står och vacklar mellan partierna. De som övervägde att rösta på V i valet 2014 (men som inte gjorde det) prioriterade skola och sjukvård mest, enligt Novus eftervalsundersökning. Sjukvården ligger vi närmast att "vinna" bland samma väljare, i skolfrågor ligger vi långt efter.

24. Det är alltid tryggare att vara sosse. Historiskt vinner bara vänstern över S i två olika situationer: när partiet bara finns där som alternativ när S går åt höger (som 1998), och när partiet lyckas fånga upp starka värderingsändringar, bli i takt med tiden (som SKP efter krigsslutet, eller VPK med miljön, eller V med tredje vågens feminism på 90-talet). Vilka förändringar surrar i luften nu? Vad är Socialdemokraterna på väg att missa? Jag tror till exempel att de kommer att skämmas om 20 år, när det blivit verklighet, för att det inte var de som drev på om individualiserad föräldraförsäkring.

25. Formulera löntagarkoden. S stora misstag de senaste tio åren är att de - tvärtemot sin historiska strategi - har associerat medelklassen med borgerliga värderingar. Vänsterpartiet kan fortfarande bli först med ett språk som inkluderar alla löntagare i ett solidariskt samhällsprojekt.

Hellre nyval än död höger-vänster-konflikt

Att Jimmie Åkesson så öppet hotar med att rösta på alliansens budgetförslag är något nytt. Det innebär att det inte skulle spela någon roll hur Vänsterpartiet agerar. Alliansen får igenom sin budget. Regeringen Löfven avgår. Moderaternas partiledare får i uppdrag att försöka bilda regering, men alliansen håller sig förmodligen för goda för att regera med SD:s aktiva stöd (vilket skulle krävas). Och så har vi nyval.

Åkesson riskerar ganska lite med sitt hot. För det första, i allmänhet: nyval är antagligen inte så skrämmande för människor som en del säger. Rädslan för marknadens reaktioner är inte lika stark som om det varit 1994, och kalla krigs-aspekten av nyval - vikten av att upprätthålla politisk stabilitet av rent säkerhetspolitiska skäl - är definitivt död.

För det andra: majoriteten av Sverigedemokraternas väljare skulle knappast tas på sängen. De ser redan sig själva mer som höger (44 procent enligt årets SVT Valu) än vänster (17 procent). Det stämmer också med tidigare eftervalsundersökningar: SD-väljarna placerar sig själva nära det borgerliga blocket på höger-vänster-skalan, visserligen längst till vänster i detta, men ändå tydligt åt höger. Med en röst på alliansens budget skulle SD tappa en del väljare åt vänster, men förlusten skulle vara begränsad.

När ett nyval utlöses gäller det att vinna the blame game: vem är orsak till kaoset? (Även om, som sagt, jag inte tror att väljarna blir jätteupprörda.) Åkesson har ett ganska starkt case: kan han göra något annat när han inte får igenom en millimeter av sin politik? För de viktigaste väljarna i den situationen - de som står nära eller redan röstar på SD - kommer Åkesson inte att ha så svårt att driva hem att Löfven är den som vägrat lyssna på valresultatet.

Vad har då SD att vinna på nyval?

Frågan är om det inte räcker att många andra förlorar. Moderaterna har blivit av med Reinfeldt och Borg och har gjort politisk bankrutt som valets stora förlorare. Socialdemokraterna kommer att blöda väljare till vänster efter Löfvens snabba avfärdande av Jonas Sjöstedt. Stefan Löfven kommer att ha en misslyckad regeringsbildning bakom sig.

Men också: i debatten i ett nyval kommer Sverigedemokraterna att vara i ännu mer centrum än tidigare.

Trots det skulle jag ändå välja nyval framför någon typ av blocköverskridande samarbete sju dagar i veckan. Samarbete över blockgränserna och suddigare höger-vänster-konflikt bekräftar SD:s verklighetsbeskrivning: invandringen är viktigare än allt. De andra partierna pratar om höger och vänster men de är beredda att överge det i en grisblink för att få behålla "massinvandringen". Samarbete över blockgränserna ger också i sak en blaskigare rättvisepolitik, vilket gör SD:s väljare ännu mer utsatta och mottagliga för populism.

SD ska hållas utanför politiskt inflytande. Men att döda höger-vänster-konflikten - i förlängningen: klasskonflikten - är att bita sig kraftigt i svansen. Och SD skulle älska att få vara "det enda oppositionspartiet".

Därför är det så obehagligt att nu se LO, näringsliv och andra ropa på en "modig" blocköverskridande regering. "Modig", som om de politiska blocken var en gammal fördom och inte ett naturligt utslag av konflikten mellan höger och vänster.

Men allianspartierna kan inte så snabbt vända från löftena att inte ta i Socialdemokraterna med tång. Och, ett ofta förbisett faktum i dessa tider när allting beskrivs som ett spel: Jan Björklund och Annie Lööf hatar socialdemokraternas politik - jo, på riktigt! Dessutom var alliansen så nära i valet att det måste ha kraftigt ökat viljan att göra ett nytt gemensamt försök 2018. Det är faktiskt troligare att alliansen avstår från ett gemensamt budgetförslag - och därmed får spela hjälterollen i att hålla SD utom inflytande - än att de inleder ett organiserat samarbete med Socialdemokraterna. Stefan Löfvens enda val är därför förmodligen att vänta och se om Åkesson gör allvar av sitt hot, och om han i så fall blir räddad av alliansen. Roligare kan man ha det som valets segerherre.