Ingen räkmacka för Sjöstedt

Man skulle kunna tro att framgångarna under det senaste året gör att Vänsterpartiets ledning kan glida fram på en räkmacka på kongressen. Eller att Sjöstedts popularitet i partiet skulle få partiet att säga: ok, kör på, vi litar på er! Men så funkar det inte i Vänsterpartiet: här sätter ombuden fingret på varje siffra. Misstänksamheten mot partistyrelsen är konstant över tid. Det kanske bara är bra, jag vet inte. Men nog är det lite speciellt: ett parti där partiledningen aldrig är starkare än sitt senaste argument.

Under Gudrun Schymans tid var det partiledningens högeravvikelse som bevakades. Idag finns det ett stråk av misstänksamhet mot professionaliseringen av opinionsarbetet, en oro för någon slags PR-ifiering och utslätning. Hittills driver Vänsterpartiet fortfarande de minst professionella valkampanjerna (förutom SD). Det blir en utmaning för partiledningen att bli bättre där på ett sätt som går ihop med den starka folkrörelsekänslan i partiet. Gott PR-kunnande behövs trots allt som ett hantverk vid sidan av allt annat hantverkskunnande i ett parti. Det behöver inte vara synonymt med mesigare budskap.

Valuttalandet gick ändå igenom hyggligt oförändrat, till och med "omtanke" fick stå kvar på ett ställe. Det nästan sensationella med vänsterpartiperspektiv är att det inte kastades in en massa nya hjärtefrågor att driva. "Det är ett svek att inte alltid skriva om allt", skrev jag efter partikongressen 2012. Den åsikten är fortfarande ganska rikt representerad, men i minoritet.

Paradoxalt nog är prioritering inte högsta mode i valkampanjarbete längre. Om en amerikansk politisk konsult skulle besöka Vänsterpartiets kongress skulle han förmodligen vara förvånad: "Vadå? Man driver väl lika många frågor som det finns väljargrupper?" Ett parti har inte längre bara en position som är bekant för alla, utan sprider tusentals olika bilder av partiet till alltmer finfördelade grupper av väljare.

Det finns en del skillnader som gör att riktade budskap funkar bättre i USA; en mer splittrad nationell debatt, svagare höger-vänsterdimension och större möjligheter att samla in personuppgifter om väljarna. Och det kan försvåra för valarbetarna att stå på gator och torg utan tydliga prioriteringar. Men svenska partier lär ändå gå åt det hållet redan i årets val.

Mediakommentarerna kring kongressen handlar mycket om ett parti som surfar på en framgångsvåg. Helt rättmätigt. Men också av fortsatt yrvakenhet både kring vinst i välfärden-frågan ("hur i hela friden ska det gå till?") och partiets lite tuffare spel i regeringsfrågan - här fastnar analysen ofta i att Stefan Löfven inte vill ha med Jonas Sjöstedt att göra och att det avgör frågan. Men sossarnas innersta önskningar är det sista som kommer att spela roll efter valet. Då handlar det om makt, opinion, alternativ och förmåga att spela sina kort rätt. Vänsterpartiet har bättre läge än många tror.