Återupprätta vänster-högerkonflikten i migrationspolitiken

Göran Hägglunds debattartikel i DN argumenterar för att ta emot färre flyktingar trots att behovet av skydd knappast har minskat där ute. Han vill att vi ska smita undan vårt mänskliga ansvar. Dessutom presenterar han en dålig borgerlig integrationspolitik fylld av självmotsägelser.

Sett i ett större perspektiv finns det två poänger att göra här.

För det första får inte vänstern vara svarslös inför den usla borgerliga integrationspolitiken. Väljare är inte dumma. De vill veta att flyktingmottagande och integration fungerar. Men högerpartierna kan bara presentera dåliga högerlösningar. En gemensam sektor satt på svältkur och en slaktad arbetsmarknadspolitik kommer aldrig att kunna ge människor trygghet, självförtroende, jobb och en egen bostad. De borgerliga kommer att fortsätta sänka skatterna för de rikaste och sedan, när resurserna är dränerade, säga att det är svårt med integration. Det är bara vänstern som har ett trovärdigt svar på hur en framgångsrik integration faktiskt kan gå till. Men om inte vänstern berättar det, kommer väljarna att dra slutsatsen att det inte kommer att funka. Att det verkar precis så svårt som borgerliga politiker utan resurser säger.

Vänster-högerkonflikten är lika relevant inom migrations- och integrationspolitiken som inom andra områden. Integration är inte en fråga "vid sidan om", som har andra typer av svar, eller där partier som säger sig finnas bortom blockpolitiken (SD) skulle vara mer relevanta. Det är just genom att göra migrations- och integrationspolitiken till en fråga "vid sidan om" som SD vinner: väljarna överger sina gamla partier för att de blivit övertygade om att det här är en dimension som är viktigare än höger mot vänster. Statsvetare och andra debattörer hjälper gärna till genom att prata om migrationspolitik/rasism/antirasism som någonting som ligger utanför den traditionella vänster-högerskalan. Men vänster och höger är aldrig irrelevant, och ett sätt att få SD att börja förlora är att återpolitisera det här politikområdet. Även när integration diskuteras måste väljarna fås att se sakpolitiken i ett större idésammanhang: även här står det gemensamma mot att klara sig bäst man kan; många chanser mot färre chanser; jämlikhet mot galopperande skillnader. Då kan väljarna också lättare se att svaren finns inom de traditionella politiska blocken.

Alltså: vänstern, t ex Vänsterpartiet, borde delta i debatten om integration när den dyker upp. Insikten om det kontraproduktiva i att "ta debatten" mot SD eller att diskutera politiken utifrån deras rasistiska utgångspunkter, betyder inte att man ska vara helt tyst om politikområdet integration. Vänsterpartiet har en politik här, beskriver den på sin hemsida och motionerar om den i riksdagen. Den behöver bara kommuniceras.

Men ska verkligen Vänsterpartiet bidra till att samhällsdebatten handlar om integration?

Frågan innehåller ett stort mått av självöverskattning. Vänsterpartiet är ett litet parti. Om integration är ämnet för dagen, så är det så oavsett vad Vänsterpartiet tycker. Och om debatten ändå har uppstått, borde inte Vänsterpartiet avstå från att berätta hur det socialistiska och feministiska perspektivet är viktigt även här.

Den där diskussionen om hur olika sakfrågor på den politiska agendan gynnar och missgynnar olika partier behöver dessutom kvalificeras lite. Det är riktigt att det aldrig gynnar Vänsterpartiet om integration diskuteras på ett dumt och borgerligt sätt, eller om ramarna för debatten är satta så att ett vettigt argument aldrig kan vinna. Men det är också så, att oavsett vilken sakfråga som diskuteras, så är det partiet som skickligast kan koppla sakfrågan till sina övergripande idéer och värderingar som vinner. Varje enskild sakfråga i sig är inte särskilt viktig för väljarna. De röstar på helheter, på en politik som totalt sett känns bäst i magen. Det är hur partierna lyckas få sina grundläggande värderingar att materialiseras i sakfrågorna som spelar roll.

Andra poängen att göra utifrån Hägglunds text:

Om alla partier kopierar SD:s problemformuleringar gynnar det bara SD. Men om utspel som Hägglunds ger upphov till andra konflikter än "alla mot SD", förlorar SD.

Det skulle förstås inte vara värt någonting om det enda som hände var att de andra partierna började diskutera på SD-vis sinsemellan. Men Hägglunds artikel synliggör snarare motsättningar som alltid funnits mellan de andra partierna. Det borgerliga alternativet har alltid stått för ett snålare flyktingmottagande och en mer batongpräglad integrationspolitik. Förr i tiden uppstod också debatter mellan vänster och höger kring dessa motsättningar. Men sedan SD kom in i riksdagen har de debatterna långsamt dött ut. Förr var vänstern antirasistisk genom att kritisera den faktiskt förda asylpolitiken och bilda opinion mot avvisningar. Nu är vänstern antirasistisk genom att markera mot SD. Det som gått förlorat är vänster-högerkonflikten. De borgerliga partierna, å andra sidan, har älskat att också kunna markera mot SD och bli en del av det "antirasistiska blocket" istället för att få sin egen politik granskad. Jimmie Åkesson har blivit grundligen utskälld i många tevedebatter, men han har tagit utskällningarna med ro, eftersom de har bekräftat SD:s verklighetsbeskrivning: det är alla mot oss - vi är det enda alternativet för den som vill se en förändring av den förda politiken.

I praktiken skulle Göran Hägglunds artikel kunna leda till att ett antal väljare får syn på fler nyanser i synen på flyktingmottagande. Helt enkelt: kanske behöver man inte rösta på SD när det faktiskt finns andra partier som driver en restriktiv linje? Om vänstern bidrar till att kalla den borgerliga migrationspolitiken vid sitt rätta namn, kan det på kort sikt gynna de borgerliga på SD:s bekostnad. Det vore det ändå värt. Motsättningar mellan demokratiska partier om migrationspolitiken är alltid att föredra framför ett öppet rasistiskt parti med ökande inflytande. Men då bygger det på att vänstern verkligen svarar på borgerliga utspel som Hägglunds. Och att man inte är så snabb med att ropa "SD-anpassning!". Poängen var ju att hålla dem utanför debatten. För en gångs skull. Den som påstår att en borgerlig restriktiv flyktingpolitik är något som uppstod med Göran Hägglund den 18 december har fel, och har dessutom fel på ett sätt som SD själva är mycket nöjda med.

Hårdare tag

Folkpartiets paradgren är att smyga ut främlingsfientliga signalord på väljarmarknaden. De gör det skickligt: skriver samtidigt om tolerans, men vet att nyhetsvinkeln blir en annan (hårdare tag). Det senaste ”integrationspolitiska” utspelet syftade uppenbart till att bygga bilden av den besvärliga invandraren, som vi måste (våga börja) ställa krav på. Lär dem svenska och se till att de ”kommer i jobb”! (Underförstått: vare sig de vill eller inte.) Men bilden av arbetsmarknaden som ett smörgåsbord, bara arbetskraften snyggar till sig, är inte FP ensamma om att sprida. Alla partier som gett upp om sysselsättningen skyller på de arbetslösa. FP:s version blir bara extra obehaglig.

(Ledarstick publicerat i Flamman 21/6.)

Flashbackpolitik

Varför skriver ett regeringsparti debattartiklar om nya program när man sitter på propositionsmakten?

Tja - ett sakinriktat arbete med att verkligen förbättra för nyanlända invandrare skickar inte ut lika många främlingsfientliga signalord på väljarmarknaden. Och Folkpartiet känner ju sin potential efter 2002 års valrörelse och utspelet om språktest. De väljare som kom till partiet då placerade invandringsfrågan högre, och hade en mer fientlig inställning, än partiets tidigare väljare (enligt SCB).

Folkpartiet är skickliga. De skriver om öppenhet och tolerans och om att stödja och stötta, men vet att nyhetsvinkeln blir en helt annan (FP: Ställ hårdare krav på nyanlända) - nämligen den man är ute efter. Sedan kan de slå ut med händerna och säga: vadå, det är väl inte vi som sätter rubrikerna - titta, vi skriver ju tvärtom att vi är för tolerans och öppenhet. Åsså skriver vi att vi vägrar anpassa samtalstonen på grund av främlingfientliga krafter.

Folkpartiets befintliga integrationspolitiska program är från 2009, och det säger väl en hel del om partiets strategi att man redan efter tre år absolut känner sig tvungna att uppdatera det. Det programmet är för övrigt en rätt vidrig blandning av flyktingfrågor, jobb, kriminalitet, jämställdhet, språk, bostadssegregation - frågor som upphör att vara egna politikområden när det finns människor med annan hudfärg med i bilden. Då blir det istället politik som Flashbacktråd: allting som överhuvudtaget försiggår i en invandrad persons liv ska förstås genom invandringsperspektivet. De enskilda delarna kan vara okej, sakligt sett. Det är sammanförandet som är spekulativt.

Samma sak med dagens debattartikel. Den har delar som kan vara bra (och tangerar säkert sådant som redan görs). Det olustiga ligger i att man kokar ihop en soppa som enbart är ämnad att bygga bilden av den besvärliga invandraren som vi måste (våga börja) ställa krav på. Notera språket: ingenstans är det formulerat som att en invandrad person vill ha ett jobb. Han eller hon ska "komma in på arbetsmarknaden" eller "komma i jobb". Och så ska vi har fler poliser på gatan i förorterna. För invandring "leder till utmaningar". Och den svenska arbetsmarknaden är tydligen ett härligt smörgåsbord, bara man skaffar sig tillträde genom språk och lite välmenta krav. 390 000 svenskar kan berätta en annan historia.

Duktiga invandrare

Den gamle folkpartisten Anders Johnson försöker få till ett argument mot Sverigedemokraterna på DN Debatt genom att räkna upp namnen på tio invandrare som gett Sverige "värdefulla impulser" och berikat vår kultur. Minsann - "rader av välkända svenska företag har skapats av invandrare". Det låter som en uppsats jag skrev på mellanstadiet.

Problemet med ett sådant argument är att SD inte skulle förneka att det funnits tio invandrare som gett Sverige värdefulla impulser, åtminstone inte i diskussioner med väljare. I program och pamfletter säger de, om man faktiskt läser vad som står, att invandring visst kan få förekomma - bara inte i så stor omfattning. I principprogrammet:

"[Den nationalistiska] principen omöjliggör inte invandring. Däremot måste invandringen hållas på en sådan nivå att den inte i grunden förändrar befolkningssammansättningen på så vis att etniska enklaver uppstår."

Det skolfrökenpräktiga argumentet att invandrare "berikar" Sverige är helt enkelt ganska värdelöst. Rasister har aldrig haft problem med att acceptera enstaka, skötsamma, assimilerade invandrare - Sverigedemokraterna har ju en del på sina listor till och med. Det är "de andra", massan, det är fel på.

Sverigedemokratiska väljare röstar inte på SD för att de inte känner till att Astrid Lindgrens böcker har illustrerats av en balt - orsaken är snarare att de inte direkt ser några blivande barnbokillustratörer framför sig när teve sänder från dagens fattiga förorter, bara stenkastande muslimer på socialbidrag. Menar Anders Johnson att de då ska tänka: "ja, ja, det ser illa ut, men någon av dem kan vara en ny Ilon Wikland"? (Helt analogt med att "svenska" sociala problem knappast upplevs som mindre angelägna bara för att det finns framgångsrika "svenskar"!)

Opinionsvinsten med att försvara framgångsrika invandrare ("titta vad de har åstadkommit!") måste ligga mycket nära noll; det är de trasiga, arbetslösa, bråkiga invandrarna som måste försvaras - de som inte åstadkommit en bråkdel av det som förekommer i Anders Johnsons framgångsexposé.

Försvaret handlar förstås om avetnifiering. Man får inte socialbidrag för att man är invandrare - man får det för att man är arbetslös. Man blir inte tokreligiös för att man är invandrare - man blir det för att man behöver gemenskap och förklaringar av världen. Man kastar inte sten för att man är invandrare - man gör det för att man vill få respekt på åtminstone något enda jävla sätt. Man pratar inte ens bruten svenska för att man är invandrarungdom - man gör det för att det är så man pratar där tunnelbanan tar slut.

Men problemet är ju att när vänstern försöker förklara problem och elände med klass och sociala klyftor, rycker tidningar som Anders Johnsons Dagens Nyheter (där han var chefredaktör för några år sedan) ut och förklarar att det inte finns något klassamhälle, kallar arbetarklassområden för "förorter", ordnar in sociala problem under rubriken "integration" o s v. Med marxismen begraven är etnicitet 2000-talets enda återstående förklaringsfaktor. Sedan kan man ställa spaden åt sidan och skriva förnumstiga debattartiklar om att Georg Riedel kom från Tjeckoslovakien och ändå skrev väldigt fin musik.

(Inom parentes: Anders Johnsons sätt att berätta om några enstaka duktiga invandrare framstår inte bara som tondövt, utan också lite farligt. Nog har vi råd att vara utan ett par företagsledare, en bokförläggare och en kompositör - ganska perifera funktioner, trots allt. Det är nog klokt att också framhålla hur många muttrar som dragits åt och hur många ton berg som sprängts bort av invandrade personer i det här landet. Hur själva den välståndsskapande motorn hade hackat utan till exempel arbetskraftsinvandringen från Jugoslavien och Grekland under efterkrigstiden. Men så skriver väl inte en folkpartist.)

Som vanligt är det inte Jimmie Åkesson som debatten ska föras med - det är med Sverigedemokraternas potentiella väljare. Alla goda argument måste utgå från vad de väljarna faktiskt känner och tycker sig uppleva, och sedan förklara varför SD har de sämsta lösningarna. Anders Johnson utgår bara från sin egen inåtvända förnumstighet.

Får invandrare socialbidrag?

Får invandrare socialbidrag?

Nej, den som inte kan försörja sig själv får socialbidrag.

Men när regeringen uttalar sig om motprestationer för att få socialbidrag är det inte kommunministern som uttalar sig. Det är inte socialministern. Det är inte arbetsmarknadsministern. Det är - tadaaa! - integrationsminister Sabuni.

Kan den medvetna etnifieringen av sociala problem göras tydligare?