2012-11-29

Utländska barbarer och hatet vi älskar

Svenska Dagbladet har rapporterat att könsneutrala svenska leksakskataloger rör upp känslorna utomlands.

Eller nej, det har de inte.

Svenska Dagbladet har slappt rapporterat att utländska kommentarsfält är lika fyllda av skit som svenska.

Alla citat i artikeln kommer från kommentarsfält. Artikeln om hur utlandet upprörs över jämställdhet bygger alltså på källor som också skulle kunna användas för artiklar om hur utlandet upprörs över romer, afrikaner, asiater, judar, evolutionen, flerpartisystem samt mörkläggningen kring vad som egentligen hände 11 september.

Om jag var utlandet skulle jag vara ganska upprörd. Jag vet inte om sådana här artiklar publiceras bara för att redaktionerna vet att jämställdhetsfrågor alltid spränger kommentarsfälten eller om det undermedvetet bekräftar en svensk självbild av att vara så himla längst fram.

Självbild, ja. I en eurobarometer från tidigare i år visar det sig att svenskarna inte alls tillhör de som tycker att det här med sexistiska stereotyper är det största jämställdhetsproblemet. Britterna - ett par sådana citeras i SvD-artikeln - är generellt mer kritiska.

De här tycker, enligt samma enkät, att ojämställdhet är ett allvarligare problem än vad svenskarna gör: fransmän, rumäner, spanjorer, belgare, italienare, luxemburgare och österrikare.

Utlandet är inget svart hål.

Och allvarligt talat, vad är det för slags journalistik? Ingen research, ingen som orkar lyfta en telefon - bara in bland trollen och klippa och klistra. Titta vad upprörda alla är!

Det är märkligt hur hatet har flyttat in i den mediala vardagen. Flashback är inte längre en pysande, svart göl långt in i skogen som ingen hittar till. Nu öser vi plötsligt glatt fram citat från de värsta nazisterna, kvinnohatarna, misogynerna och kverulanterna för att få våra egna politiska ställningstaganden att skimra lite klarare. Vi sätter hatarna i mitten av rummet. Har vi någonsin problematiserat hat så mycket som nu? Ändå finns det väl ingenting som tyder på att det, totalt sett, hatas mer idag än förr. Vi koketterar med att vara hatade, till och med. Det visar ju hur viktiga vi är. Och kanske rättfärdigar det vad vi håller på med när det är svårt att visa på egna framsteg.

Det handlar inte bara om mediernas tillgängliggörande av hat. Vi drar fascinerat fram det själva också. På twitter retweetas det in i våra flöden: titta vad dumma de är!

Någonting måste det göra med oss att konfronteras med alla dessa åsikter. Min farfar kanske hörde något sånt där 3-4 gånger  hela livet. Jag hör det 3-4 gånger om dagen. Jag är inte säker på att min analys av samhället blir bättre. Jag är snarare övertygad om att det förstör mig lite grand.

Allt ut i ljuset! Det är ett förjävla dumt slagord.

Håkan Juholts dundertabbe

UNT har nyligen gjort det. P4 Västerbotten har gjort det. Sundsvalls Tidning har gjort det: engagerat sina läsare i granskningar av dålig mobiltäckning. ”Bra initiativ”, säger IT-ministern. För ett år sedan lät det annorlunda. Då skrev DN på nyhetsplats att ”nästan alla i landet har tillgång till mobilnäten”. Den svenska täckningen är utmärkt, skrev Johan Ingerö i SvD. Skillnaden? Då var det Håkan Juholt som kritiserade mobiloperatörerna. Nu när drevet är glömt kan media säga vad de förstås visste redan då: att detta är ett reellt problem för alltför många människor.

(Ledarstick publicerat i Flamman 29 november)

Herrens hus

Är det så farligt att gå med klassen till kyrkan nån gång om året? Nej, såklart inte. Men Skolverket har inte i uppdrag att ställning till om ”det är så farligt”, utan att upprätthålla den ickekonfessionella skolan. Eftersom det inte är någon artskillnad mellan ett kyrkobesök och till exempel en morgonpsalm, måste vi avstå även från den mindre pressande formen av påverkan. I debatten finns en tydlig främlingsfientlig klangbotten: skolavslutningarna är muslimhatarnas favoritfråga. Men två miljoner står helt utanför samfunden. Den sekulära skolan hade varit oundviklig ändå.

(Ledarstick publicerat i Flamman 29 november)

2012-11-20

Amningsmaffian slår till

Det ska bli förbjudet att marknadsföra bröstmjölksersättning i Sverige. På förpackningarna får man inte "antyda att ersättning är likvärdigt eller bättre än amning". I annonser i vetenskapliga tidskrifter - som undantagsvis blir tillåtna - måste tillverkaren framhålla "att amning har fördelar". På BB kommer inga gratisprover att få delas ut.

Amningsmaffian strikes again. Och hårt.

Det handlar om att göra ett EU-direktiv till lag. Än så länge är lagförslaget bara en departementsskrivelse. Det finns också en gammal svensk överenskommelse från 80-talet (frivillig, mellan tillverkarna och staten) som gör att det inte görs öppen reklam för bröstmjölksersättning i Sverige idag.

Men lagstiftning är ändå något annat. Det är provocerande för rättsmedvetandet att i lag förbjuda marknadsföring av en produkt som är fullkomligt ofarlig, tvärtom: bra näring för barnet på alla sätt och vis samt bra för jämställdheten och mammors rätt att inte ha ont, kunna sova eller börja jobba utan att fixa all föda med bröstpumpen.

(Livsmedelsverket: "Om barnet inte ammas finns det modersmjölksersättning som ger den energi och näring barnet behöver.")

Att ersättning ställde till problem i tredje världen på 70-talet (blandades ut med smutsigt vatten med tragiska följder) är inget bra argument för att idag ställa produkten sida vid sida med starksprit och tobak i den korta lista med livsmedel som det inte är tillåtet att marknadsföra.

Landsbygdsdepartementets skrivelse blir direkt löjeväckande när den hittar utrymme för förbudet i att yttrande- och tryckfrihet får inskränkas för att skydda liv och hälsa. Det finns såklart inget vetenskapligt stöd för att bröstmjölksersättning skulle vara skadligt. Många kvinnor skulle tvärtom bli ganska lättade om ersättning inte var den misslyckade mammans sista utväg, utan någonting man faktiskt kunde välja.

Vurmen för amning är på något sätt en viktig sista bastion för jämställdhetsmotståndet i Europa. Själva biologin kan vi väl ändå inte ifrågasätta? Att ge mammor frihet att lämna sina barn - om så bara till barnets pappa i tio minuter - skulle uppenbarligen vara slutet för västerländsk kultur som vi känner den. Till denna reaktionära kamp lämnar tyvärr gammal proggvänster en del bidrag - engagemanget för amning hade ju radikala förtecken på 70- och 80-talet. För vanliga kvinnor är det skönt att vara viktiga. För vanliga män är det skönt att inte kunna ta ansvar. Men det är vansinnigt. Att regeringen kommer att drämma till med lagstiftning visar bara hur kassa argument man har.

Varför ska vänstern hjälpa till att skapa en kommersiell marknad för något som är gratis? Ja, om man ska lyssna på amningsmaffian kommer det inte ta många år förrän alla småbarnsmammor går runt med droppande bröst utan att fatta att de inte behöver köpa de där små förpackningarna på ICA. Så kan man också idiotförklara Sveriges kvinnor.

De som låtsas antikapitalism i sin amningshets får nog inse att också amning göder en privat industri: kuddar, pumpar, coachning, behåar...

Ibland är inte kommersialisering motståndare till utveckling. Det var privata affärsidkare som började sälja byxor till kvinnor också - en ny marknad, skapad av längtan efter frihet.

Men mellan amning och ersättning ska våra chanser att välja fritt minimeras genom fortsatt stigmatisering. För den som föreställt sig att en borgerlig regering ska tro på fria val kan det te sig lite udda.


2012-11-09

Om offentlig reklam

Lena Andersson brukar ha rätt, men i krönikan om Försäkringskassans reklamfilm har hon fel. (Liksom Hanif Bali i samma ärende på Newsmill.)

Myndigheter ska inte göra reklam för bidrag, tycker Andersson och Bali. "Myndigheter ska inte underkasta sig reklamens villkor och inte leka marknad."

Fast om vi nu inte längre har ett Anslagstavlan-samhälle? Om det inte räcker med en kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar? Då kanske också myndigheter måste kunna kommunicera på ett sätt som gör att man når fram till människor. Och är målgruppen ungdomar kanske man dessutom måste ta ut spettet ur arslet för att få dem att lyssna?

Det kan inte vara fel att myndigheter arbetar för att människor ska känna till de bidrag de är berättigade till. Bidragen är ju tänkta att fylla en funktion. De ska inte vara guldkant på tillvaron för de som lyckas nosa upp dem. Den ökade tryggheten och upprätthållna köpkraften hos dem som uppbär bostadsbidrag är en samhällsekonomisk vinst.

Samma diskussion brukar uppstå så fort myndigheter försöker bedriva ett kommunikationsarbete på samma villkor som näringslivet - d v s  i samarbete med PR- och reklambyråer. Andemeningen är att myndigheter inte bara ska hålla sig till att "informera", utan dessutom helst göra det på någon slags 1920-talsnivå som inte fungerar idag.

Grejen är ju denna: det är svårare och svårare att nå genom bruset. Om inte myndigheter och andra offentliga aktörer tillåts använda bästa tillgängliga kunskap för att lyckas med det, kommer vi till slut att leva i samhälle där de kommersiella budskapen är allt vi hör. Det tror jag knappast Lena Andersson skulle vara så förtjust i heller.

2012-11-05

Vilket är regeringsalternativet?

Moderaterna lovade häromveckan att driva ”regeringsfrågan” i valet 2014. Det är lätt att se vad det innebär. Oppositionen kommer att utmålas som splittrade och regeringsodugliga. Vilket är ert alternativ, kommer Reinfeldt att tjata, precis som han gjorde 2006. Det rödgröna samarbetet uppstod som ett nödvändigt svar på den strategin. Den obekymrade lättnad som många vänsterpartister och socialdemokrater känner över att få gå till val på egen hand riskerar att förbytas i något annat när valrörelsen dundrar igång. Alliansen är fortfarande enig. På något sätt behövs fortfarande ett bra svar på Reinfeldts tjat.

(Ledarstick publicerat i Flamman 1 november)

Björklund - alltid hårdast

Folkpartiet föreslog i veckan betyg redan från fyran, något som Jan Björklund pratat om redan tidigare. Men den som tror att nedre gränsen är nådd tror fel. I skolfrågan förs en kamp om vem som är mest hökaktig, en kamp som det starkt skolprofilerade Fp inte kan acceptera att förlora. Det är därför Björklund måste drämma till med betyg i fyran innan ens den förra sänkningen av betygsåldern hunnit börja verka, än mindre utvärderas. Sossarna hade hamnat alltför nära. Ingen får tveka om att Fp är hårdast. Sedan får forskare och skoldebattörer skrika om brist på evidens bäst de vill.

(Ledarstick publicerat i Flamman 1 november)

Rasistisk väljarkaka lockar

Sverigedemokraternas opinionsuppsving har lett till något som känns som ett avgörande läge i invandringsdebatten. Har de andra partierna råd att avstå från att tävla öppet om SD:s väljare när dessa snart utgör 10 procent av väljarkåren? Fler än tidigare tycks svara nej utan att skämmas. Signalord som att vi ”måste våga säga att integrationspolitiken har misslyckats” hörs. Vad blir bättre när man sagt det, förutom opinionssiffrorna? Att påstå att sociala problem har etnicitet – medan en kass jobbpolitik inte alls har med saken att göra – är inget argument mot SD:s agenda. Det är ett argument som tar över den.

(Ledarstick publicerat i Flamman 1 november)