Vänsterpartiet går riktigt bra i opinionen. 9,1 i SVT/Novus skulle ta partiet till näst bästa valresultatet under efterkrigstiden.
Men är det rätt att vara glad när Socialdemokraterna samtidigt är i fritt fall?
En del irriterade sociala medier-sossar tycker inte det. En glad vänsterpartist, menar de, tänker bara på sitt eget parti och verkar inte bry sig om att riskerna för en högerregering ökar. Vad hjälper det att kannibalisera på varandra då?
Man skulle kunna ge ett torrt och defensivt svar på det: bara en liten del av Vänsterpartiets opinionsvinster kommer direkt från Socialdemokraterna. Enligt tisdagens SCB-undersökning handlar det om 0,6 procentenheter sedan 2014. I lokala undersökningar kan man inte säkert säga om det finns någon sådan rörelse. Vänsterpartiets vinster kan mycket väl handla om att partiet mobiliserar nya väljare eller icke-väljare, och inte alls om att rödgrönrosa väljare byter parti.
Men det är som sagt ett ganska defensivt svar.
För egentligen vore det ju inte något som helst problem om Vänsterpartiet så tog halva Socialdemokraternas väljarkår. Det skulle inte förändra chanserna för en rödgrön regering (vilket styrkeförhållande S och V har i en sådan koalition är ju betydelselöst). Och ja, det är ett självändamål att arbetarrörelsen radikaliseras genom att Vänsterpartiet blir större på sossarnas bekostnad. Såklart! Det är en ganska okontroversiell dragkamp: socialdemokrater blev glada i valet 2002 och 2006 när de vann tillbaka tiotusentals röster från V. Såklart.
Men de irriterade sociala medier-sossarna tycker att vänsterpartisterna borde lyfta blicken och deppa över att de rödgröna minskar totalt sett. Tänka på laget! Inte kritisera regeringen så mycket när den verkliga fienden är högern.
Aha. Men vänta - ni säger ju att det inte finns ett rödgrönt lag? Ni säger att Sverige skulle må bra av en blocköverskridande budget och lattjar med tanken på att regera med delar av högern. Men när det kommer en dålig opinionsundersökning - då har ni mage att kräva att Vänsterpartiet ska vara lojala med en rödgrön strategi, då vill ni att Vänsterpartiet ska begråta den krympande rödgröna majoritet som ni själva mest önskat er bort ifrån.
Det är ganska fräckt ändå.
Visst, vi kan deppa över den rödgröna majoriteten - om ni går med på att ni tillhör den.
Och hur ska vänsterpartister i Eskilstuna, Katrineholm, Åtvidaberg eller på andra ställen där S styr tillsammans med Moderaterna tänka - ska de också deppa över att en majoritet som de aldrig sett röken av får mindre stöd? Är det inte moderater som borde uppmanas att solidaritetssnyfta för att de samarbetena nu äventyras?
Så här är det: om man börjar kalla sig ett "mittenparti" och börjar säga att blockpolitik är det värsta som finns, så får ju det konsekvenser. Det har ett politiskt pris. Ett sådant politiskt pris är att tron på ett vänsterblock där S ingår försvagas. Ett annat är att man riskerar att det uppstår en tydligare kontrast med partier till vänster, eftersom sådana partier traditionellt ogillar mittenpolitik och regeringar med högerpartier i. Om en sådan tydligare kontrast sedan leder till att en del väljare föredrar ett vänsteralternativ framför S, så måste det väl ändå vara ett politiskt pris som realpolitikerna i S begriper.
En realpolitiker begriper förhoppningsvis också, att S skulle förlora vänsterväljare även om Vänsterpartiet inte fanns. Skillnaden skulle vara att de försvann ut i uppgivenhet och icke-röstande. Nu har de ett alternativ och deras röst fortsätter att göra skillnad. Det passar mycket bra att vara glad över!
Ifrågasättandet av de glada vänsterpartisterna är psykologisk krigföring. Den lyckas om du som är vänsterpartist börjar tveka inför att hurra högt över framgångarna.
Gör inte det. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är två olika partier. Vi kan inte göra annat än att vara så bra vänsterpartister som möjligt. Vi arbetar hårt för varje förtroende vi får. Det ska vi vara glada för. Hur S ska vinna väljare måste de faktiskt fundera på själva. Ingen annan kan vara sossar åt sossarna. Att två partier deppar över deras siffror hjälper dem inte ett dugg.
Visar inlägg med etikett regeringssamverkan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett regeringssamverkan. Visa alla inlägg
2018-06-08
2016-10-17
Väljarna gillar blockpolitik
Rödgröna väljare vill inte ha en blocköverskridande regering, enligt Sveriges Radio/Novus i söndags.
Rimligt. Finns det någon fråga där Stefan Löfven är i otakt med sina väljare, så är det när han gör religion av samarbete (att "Sverige är för litet för stora motsättningar" och så vidare).
Väljarna uppfattar helt enkelt det politiska avståndet mellan socialdemokrater och moderater som mycket stort. LO-medlemmar föredrar S+V alla gånger i veckan jämfört med att regera med något av de så kallade mittenpartierna.
Det intressanta med Sveriges Radios undersökning är att väljarna till vänster föredrar en fortsatt minoritetsregering trots att regeringen har svårigheter med att få igenom sin politik.
Det visar - för vilken gång i ordningen? - att resultat är ett överskattat politiskt kapital. De som tror det har bara hört hälften av samtalet på bänken utanför ICA - det som handlar om att sluta käbbla. Den andra hälften av samtalet handlar om att stå för sina ideal. Svenska väljare är både pragmatiker och ideologer.
Möjligen har de också kommit fram till, att en blocköverskridande regering i sig inte innebär att man får lättare att komma överens över blockgränsen, eller ens att utfallet blir mer resultat. En blocköverskridande regering innebär bara - att man har en blocköverskridande regering. Handlingsförlamningen kan lika gärna följa med in i Rosenbad. Det som avgör det är de verkliga politiska avstånden. Inte retorik om att samarbeta.
Rimligt. Finns det någon fråga där Stefan Löfven är i otakt med sina väljare, så är det när han gör religion av samarbete (att "Sverige är för litet för stora motsättningar" och så vidare).
Väljarna uppfattar helt enkelt det politiska avståndet mellan socialdemokrater och moderater som mycket stort. LO-medlemmar föredrar S+V alla gånger i veckan jämfört med att regera med något av de så kallade mittenpartierna.
Det intressanta med Sveriges Radios undersökning är att väljarna till vänster föredrar en fortsatt minoritetsregering trots att regeringen har svårigheter med att få igenom sin politik.
Det visar - för vilken gång i ordningen? - att resultat är ett överskattat politiskt kapital. De som tror det har bara hört hälften av samtalet på bänken utanför ICA - det som handlar om att sluta käbbla. Den andra hälften av samtalet handlar om att stå för sina ideal. Svenska väljare är både pragmatiker och ideologer.
Möjligen har de också kommit fram till, att en blocköverskridande regering i sig inte innebär att man får lättare att komma överens över blockgränsen, eller ens att utfallet blir mer resultat. En blocköverskridande regering innebär bara - att man har en blocköverskridande regering. Handlingsförlamningen kan lika gärna följa med in i Rosenbad. Det som avgör det är de verkliga politiska avstånden. Inte retorik om att samarbeta.
2015-05-08
25 anteckningar om Vänsterpartiets läge
Om jag jobbade för Vänsterpartiet, skulle jag ha en anteckningsbok i innerfickan som det stod "Mandatperioden 2014-18" på.
Inuti skulle det se ut så här just nu:
1. Vi måste bestämma oss för vad vi tror om den här regeringen. Kommer det att bli en framgångsrik regeringsperiod som Vänsterpartiet kommer att vilja bli förknippade med? Eller kommer vi tvärtom att få se en svag och dålig regering som Vänsterpartiet mår bäst av att distansera sig från? 2018 kan bli de grusade förhoppningarnas valrörelse. Vänsterpartiet kan börja vinna väljare på regeringspartiernas dålighet – men det bygger på att vi inte själva ses som en del av dåligheten.
2. Samhället kommer under de närmaste åren att fortsätta präglas av välfärdsmissnöje. Vänsterpartiet måste göra sig till tolk för de stämningarna. Särskilt när Socialdemokraterna och Miljöpartiet snart kommer att börja bli ovilliga att tala om bristerna (de regerar ju trots allt).
3. Vänsterpartiet måste kunna räkna hem vinsterna när man driver regeringen åt vänster. Politik handlar inte bara om att få igenom saker, utan också om att skrika ut vem som gjorde't. Det är bra att partiet presenterar förhandlingsvinsterna själva, men politik är en lågengagemangsprodukt: människor tar inte in exakt vem som drev vad. Vi ökar chansen för att vårt avtryck ska märkas om vi driver frågor innan vi får igenom dem (trots risken att vi inte får igenom dem). Och regeringen måste tvingas visa sina kort.
Inuti skulle det se ut så här just nu:
1. Vi måste bestämma oss för vad vi tror om den här regeringen. Kommer det att bli en framgångsrik regeringsperiod som Vänsterpartiet kommer att vilja bli förknippade med? Eller kommer vi tvärtom att få se en svag och dålig regering som Vänsterpartiet mår bäst av att distansera sig från? 2018 kan bli de grusade förhoppningarnas valrörelse. Vänsterpartiet kan börja vinna väljare på regeringspartiernas dålighet – men det bygger på att vi inte själva ses som en del av dåligheten.
2. Samhället kommer under de närmaste åren att fortsätta präglas av välfärdsmissnöje. Vänsterpartiet måste göra sig till tolk för de stämningarna. Särskilt när Socialdemokraterna och Miljöpartiet snart kommer att börja bli ovilliga att tala om bristerna (de regerar ju trots allt).
3. Vänsterpartiet måste kunna räkna hem vinsterna när man driver regeringen åt vänster. Politik handlar inte bara om att få igenom saker, utan också om att skrika ut vem som gjorde't. Det är bra att partiet presenterar förhandlingsvinsterna själva, men politik är en lågengagemangsprodukt: människor tar inte in exakt vem som drev vad. Vi ökar chansen för att vårt avtryck ska märkas om vi driver frågor innan vi får igenom dem (trots risken att vi inte får igenom dem). Och regeringen måste tvingas visa sina kort.
4. Efterfrågar våra väljare resultat? Vänsterpartiets väljare, särskilt de yngre, är värderingsstyrda och bedömer inte politik efter resultat. Hoppas inte för mycket på att förhandlingsvinsterna ska ge utslag i opinionen. SD gör succé i opinionen trots att alla vet att de inte kommer att få igenom ett dugg.
5. Inga sakpolitiska framgångar talar för sig själva. Med förhandlingsvinsten är halva jobbet gjort. Andra halvan är att förklara varför vänstern gör saker, och göra det svinbra.
6. Om partiet vill vara i opposition, finns det fortfarande många borgerliga majoriteter ute i landet att opponera emot.
7. Vi går inte i opposition mot Socialdemokraterna i första hand genom att skälla på dem, utan genom att driva frågor där de är svaga och inte kan svara.
8. Att vara i opposition är mer än att kritisera andra riksdagspartier för vad de gör. Att vara i opposition är också att bekräfta människors suckar, oavsett om det finns någon politisk lösning eller inte. Ibland räcker det att vi är med och formulerar problemet.
9. Håll fast vid vinsterna i välfärden - när valåret är över ökar kontrastvärdet mot de andra partierna igen. Vänsterpartiet måste också vara välfärdspartiet, och partiet mot ojämlikhet. "Att lita på" är den bästa frasen i verktygslådan just nu. Men Vänsterpartiet har litet inflytande på dagordningen, och måste anpassa sig till det som de stora partierna pratar om. Om debatten är het om integration ska Vänsterpartiet också presentera integrationspolitiska förslag. Det förväntar sig väljarna. Partiet kan inte vänta på bra debatter, vi får ge oss in i de som uppstår.
10. Dagspolitik utgörs inte bara av de egna bra förslagen, utan också av motståndarnas dåliga förslag. Vänsterpartiets valrörelse 2014 innehöll för lite negativt kampanjande. I ett läge där den dominerande stämningen bland väljarna är oro, måste partierna spegla det för att ha framgång.
11. Vi blir populära ibland, men vi kan bli bättre på att leta upp det populära. Projekt: fram till 2018 ska varje Vänsterpartiförening ha drivit minst ett förslag som har stort folkligt stöd och som inte överensstämmer till hundra procent med partiets program.
12. Nästa stora projekt för partiet ska inte vara en specifik fråga, utan en totalrenovering av vårt sätt att prata. Vi måste använda varje sakfråga för att vinna idédebatten. (Det är ett misstag att tro att en idédebatt är liktydigt med att prata om visioner och utopier. En idédebatt pågår framför allt när de små vardagshändelserna ska förklaras och rationaliseras.) Vi enas om bra ord och använder välbekanta bilder när vi förklarar politiken. Vi tar kampen om de grundläggande tankfigurerna som bygger upp högern och vänstern. När man är 14 år möter man oftare de tankefigurerna i debatter med andra: "rika anstränger sig mer", "alla har ett fritt val". Men de finns kvar i bakhuvudet hos oss som vuxna också, och ramar in hur vi ser på alla politiska förslag.
13. Vi måste börja lyfta fram sämre motståndare. Om vi debatterar oftare med Gunnar Hökmark bidrar vi till att definiera motståndaren på ett sätt som gynnar oss.
14. Väljarna gillar våra sakfrågor. Nu vet de att vi kan göra verklighet av dem. Nästa projekt är att få väljarna att komma över nästa hinder: de känner sig inte som vänsterpartister. Fler måste kunna få syn på sig själva bland Vänsterpartiets företrädare, och fler måste känna att medhåll i sakfrågorna är det enda som krävs för att vara vänsterpartist. ”Håller du med? Då är du vänsterpartist!”
15. Socialismen är elefanten i rummet. Det är något okänt. Människor tar inte ställning för okända saker.
16. Förklara inte socialismen som ett framtida samhälle, utan som den röda tråd som håller ihop varje dagspolitiskt ställningstagande. Socialism är ett antal bärande principer som gäller både för dagspolitik och för ett framtida samhälle. Om vi lyckas prata om våra sakfrågor så att idéerna framträder, blir också socialismen mindre mystisk.
17. Vänsterpartiets styrka är att vi anses ha hjärta och bry oss. Bygg på det och få debatten att handla om hjärta när det går. Försök inte slå högern i deras bästa grenar - inte ens när vi kan mer än dem.
18. Kommunikation på 10-talet handlar inte om att säga att man är bra, utan att vara bra. Vänsterpartiet kan bli ännu bättre på att vara bra. Partiskatten ska lyftas fram mer. Starta ett eget biståndsprojekt för att hjälpa rumänska romer. Fram till 2022 ska sex timmars arbetsdag införas på alla Vänsterpartiets kanslier. Hur ska vi annars kunna kräva det av andra?
19. Hur utnyttjar vi den vetenskapliga explosionen för vänsterns sak?
20. När S är i opposition är det de som dominerar den vänsterinriktade samhällskritiken. Då kan Vänsterpartiet sticka ut genom att betona våra specifika roller: feminister, klimataktivister, antirasister. Med S i regering måste Vänsterpartiet spela en mycket större roll i den breda, antiborgerliga retoriken.
21. Redan under mandatperioden ska olika väljare möta olika varianter av Vänsterpartiet. Villagatan ska inte få samma flygblad som hyreshusgatan. Vi ändrar inte på våra åsikter, men vi berättar om olika åsikter för olika grupper.
22. Vi måste börja identifiera de väljare som är nära att rösta på oss, inte leta på måfå bland grova målgrupper som "LO-medlemmar". Det finns massor av LO-medlemmar som ligger enormt långt ifrån våra värderingar och som är opåverkbara.
23. Den största potentialen för ökat stöd för Vänsterpartiet finns hos socialdemokrater som inte riktigt litar på S i välfärdsfrågor. Här finns de som står och vacklar mellan partierna. De som övervägde att rösta på V i valet 2014 (men som inte gjorde det) prioriterade skola och sjukvård mest, enligt Novus eftervalsundersökning. Sjukvården ligger vi närmast att "vinna" bland samma väljare, i skolfrågor ligger vi långt efter.
24. Det är alltid tryggare att vara sosse. Historiskt vinner bara vänstern över S i två olika situationer: när partiet bara finns där som alternativ när S går åt höger (som 1998), och när partiet lyckas fånga upp starka värderingsändringar, bli i takt med tiden (som SKP efter krigsslutet, eller VPK med miljön, eller V med tredje vågens feminism på 90-talet). Vilka förändringar surrar i luften nu? Vad är Socialdemokraterna på väg att missa? Jag tror till exempel att de kommer att skämmas om 20 år, när det blivit verklighet, för att det inte var de som drev på om individualiserad föräldraförsäkring.
25. Formulera löntagarkoden. S stora misstag de senaste tio åren är att de - tvärtemot sin historiska strategi - har associerat medelklassen med borgerliga värderingar. Vänsterpartiet kan fortfarande bli först med ett språk som inkluderar alla löntagare i ett solidariskt samhällsprojekt.
24. Det är alltid tryggare att vara sosse. Historiskt vinner bara vänstern över S i två olika situationer: när partiet bara finns där som alternativ när S går åt höger (som 1998), och när partiet lyckas fånga upp starka värderingsändringar, bli i takt med tiden (som SKP efter krigsslutet, eller VPK med miljön, eller V med tredje vågens feminism på 90-talet). Vilka förändringar surrar i luften nu? Vad är Socialdemokraterna på väg att missa? Jag tror till exempel att de kommer att skämmas om 20 år, när det blivit verklighet, för att det inte var de som drev på om individualiserad föräldraförsäkring.
25. Formulera löntagarkoden. S stora misstag de senaste tio åren är att de - tvärtemot sin historiska strategi - har associerat medelklassen med borgerliga värderingar. Vänsterpartiet kan fortfarande bli först med ett språk som inkluderar alla löntagare i ett solidariskt samhällsprojekt.
2014-09-20
3 skäl för Vänsterpartiet att våga fälla en S-regering
Flamman uppmanade i veckan Vänsterpartiet att inte sälja sig billigt i en kommande budgetförhandling, d v s att inte rygga för att utlösa en situation som slutar i nyval. Det är lätt att hålla med. Om Vänsterpartiet vill fortsätta att bli avspisade på 20 minuter av en Stefan Löfven som bestämt sig på förhand - kör på, ställ upp som det parlamentariska stöd som S kallt räknar med. Men klokast vore att se att det här är ett första test av vad Jonas Sjöstedt är gjord av. Med en ny mandatperiod och en ny partiledare finns chansen att etablera en tuffare linje än tidigare. Problemet för Vänsterpartiet har varit - är - att oavsett hur mycket man kaxat upp sig inför en ny förhandling har S ändå alltid kunnat luta sig tillbaka och säga "jo...men vi vet att ni inte fäller en arbetarregering."
Det är exakt det Vänsterpartiet måste göra med jämna mellanrum. Det är bara då Vänsterpartiet har något att förhandla om. Vänsterpartiets erbjudande om att säkra regeringsmakten åt S måste vara just ett erbjudande, inte något som alla vet att man ändå glatt ger bort. Nu var det länge sedan Vänsterpartiet ens var i närheten att göra verklighet av något hot. S är tryggare än någonsin. Lämnar Vänsterpartiet rummet vet sossarna att det bara är för att gå och hämta kaffe. Stefan Löfvens avspisande av Jonas Sjöstedt bär syn för sägen, och borde vara en tydlig signal till Vänsterpartiet om att det är hög tid att göra S lite osäkrare.
Vilka är då skälen att våga fälla regeringen Löfven?
1. Att Vänsterpartiet inte skulle fälla en S-regering, eller ännu mer romantiskt, en "arbetarregering", är en föreställning från 50-talet. Idag har väljarna inte några föreställningar om att någon sådan solidaritet borde råda. Arbetarpartierna ses som två olika. Folk förstår att Vänsterpartiet vill ha igenom sin politik. Kom ihåg att situationen på 50-talet var en helt annan: då ansåg man att dåvarande SKP skulle drabbas av arbetarbefolkningens vrede om man ens konkurrerade med Socialdemokraterna genom att ställa upp i val i de kretsar där S hade ett säkert mandat. Så det gjorde man inte. Det är förstås skrattretande idag: så självutplånande får ett parti inte vara, även om resultatet kan bli att borgerligheten gynnas. Idén om att V inte skulle fälla en S-regering under några omständigheter förtjänar snart samma nostalgiska flin.
2. Den materiella grunden för att V bara ska "ställa upp" finns ju inte heller längre. När vänsterns väljare till en tredjedel bestod av stödröstande socialdemokrater innebar det också att partiets agerande gentemot S var mycket känsligare. Idag förtjänar Vänsterpartiet sina röster på egen hand. De väljarna överger inte partiet för att man försöker maximera sitt inflytande på Socialdemokraternas bekostnad.
3. Frågan är ju också vad som ligger i vågskålen i väljarnas ögon, vad som riskeras om denna "arbetarregering" fälls av vänstern. På 60-, 70- och 80-talet skulle VPK ha fällt fortsatt välfärdsutbyggnad, tillväxt och moderniserng - allt det som S-regeringarna tycktes garantera då. Idag finns inga sådana löften automatiskt kopplade till namnet Socialdemokraterna. Partiet är ett parti som alla andra i det avseendet (bara lite större).
Men finns det något skäl att tro att Vänsterpartiet skulle vinna väljare på att fälla en S-regering - alltså inte bara undvika förluster? Självklart: när partiets stöd till S inte längre än självklart, får man mer betalt i nästa förhandling och kan peka på större genomslag. Resultat vinner fler väljare.
Hur utfallet väljarmässigt skulle bli på kort sikt, beror förstås på hur skickligt Vänsterpartiet bildar opinion i situationen när man fäller Löfven. Den här gången har man dock en bra grund genom extremt stor politisk tydlighet samtidigt som Löfven bara gett intryck av att vara besjälad av regeringsmakten i sig. Ingen kan säga att Vänsterpartiet inte varit tydliga med sina prioriteringar från dag ett.
Och vad ska nyval leda till då? Tja, det är dags att börja se nyval för vad det är: en metod för att få fram en handlingskraftig regering. Ingenting annat. Inte en slutstation av kaos och mörker. En metod. Skulle ett nyval misslyckas med att få fram en handlingskraftig regering, skulle argumenten för att skapa någonting blocköverskridande öka. Men det alternativet är farligt när vi har ett SD som bokstavligen livnär sig på svag höger-vänster-konflikt. Det är det som är Socialdemokraternas farligaste förbiseende. Samarbete över blockgränsen är inte samma sak 2014, med ett högerextremt parti med i spelet, som det var 1994 eller 1974.
Det är exakt det Vänsterpartiet måste göra med jämna mellanrum. Det är bara då Vänsterpartiet har något att förhandla om. Vänsterpartiets erbjudande om att säkra regeringsmakten åt S måste vara just ett erbjudande, inte något som alla vet att man ändå glatt ger bort. Nu var det länge sedan Vänsterpartiet ens var i närheten att göra verklighet av något hot. S är tryggare än någonsin. Lämnar Vänsterpartiet rummet vet sossarna att det bara är för att gå och hämta kaffe. Stefan Löfvens avspisande av Jonas Sjöstedt bär syn för sägen, och borde vara en tydlig signal till Vänsterpartiet om att det är hög tid att göra S lite osäkrare.
Vilka är då skälen att våga fälla regeringen Löfven?
1. Att Vänsterpartiet inte skulle fälla en S-regering, eller ännu mer romantiskt, en "arbetarregering", är en föreställning från 50-talet. Idag har väljarna inte några föreställningar om att någon sådan solidaritet borde råda. Arbetarpartierna ses som två olika. Folk förstår att Vänsterpartiet vill ha igenom sin politik. Kom ihåg att situationen på 50-talet var en helt annan: då ansåg man att dåvarande SKP skulle drabbas av arbetarbefolkningens vrede om man ens konkurrerade med Socialdemokraterna genom att ställa upp i val i de kretsar där S hade ett säkert mandat. Så det gjorde man inte. Det är förstås skrattretande idag: så självutplånande får ett parti inte vara, även om resultatet kan bli att borgerligheten gynnas. Idén om att V inte skulle fälla en S-regering under några omständigheter förtjänar snart samma nostalgiska flin.
2. Den materiella grunden för att V bara ska "ställa upp" finns ju inte heller längre. När vänsterns väljare till en tredjedel bestod av stödröstande socialdemokrater innebar det också att partiets agerande gentemot S var mycket känsligare. Idag förtjänar Vänsterpartiet sina röster på egen hand. De väljarna överger inte partiet för att man försöker maximera sitt inflytande på Socialdemokraternas bekostnad.
3. Frågan är ju också vad som ligger i vågskålen i väljarnas ögon, vad som riskeras om denna "arbetarregering" fälls av vänstern. På 60-, 70- och 80-talet skulle VPK ha fällt fortsatt välfärdsutbyggnad, tillväxt och moderniserng - allt det som S-regeringarna tycktes garantera då. Idag finns inga sådana löften automatiskt kopplade till namnet Socialdemokraterna. Partiet är ett parti som alla andra i det avseendet (bara lite större).
Men finns det något skäl att tro att Vänsterpartiet skulle vinna väljare på att fälla en S-regering - alltså inte bara undvika förluster? Självklart: när partiets stöd till S inte längre än självklart, får man mer betalt i nästa förhandling och kan peka på större genomslag. Resultat vinner fler väljare.
Hur utfallet väljarmässigt skulle bli på kort sikt, beror förstås på hur skickligt Vänsterpartiet bildar opinion i situationen när man fäller Löfven. Den här gången har man dock en bra grund genom extremt stor politisk tydlighet samtidigt som Löfven bara gett intryck av att vara besjälad av regeringsmakten i sig. Ingen kan säga att Vänsterpartiet inte varit tydliga med sina prioriteringar från dag ett.
Och vad ska nyval leda till då? Tja, det är dags att börja se nyval för vad det är: en metod för att få fram en handlingskraftig regering. Ingenting annat. Inte en slutstation av kaos och mörker. En metod. Skulle ett nyval misslyckas med att få fram en handlingskraftig regering, skulle argumenten för att skapa någonting blocköverskridande öka. Men det alternativet är farligt när vi har ett SD som bokstavligen livnär sig på svag höger-vänster-konflikt. Det är det som är Socialdemokraternas farligaste förbiseende. Samarbete över blockgränsen är inte samma sak 2014, med ett högerextremt parti med i spelet, som det var 1994 eller 1974.
2014-09-18
Hellre nyval än död höger-vänster-konflikt
Att Jimmie Åkesson så öppet hotar med att rösta på alliansens budgetförslag är något nytt. Det innebär att det inte skulle spela någon roll hur Vänsterpartiet agerar. Alliansen får igenom sin budget. Regeringen Löfven avgår. Moderaternas partiledare får i uppdrag att försöka bilda regering, men alliansen håller sig förmodligen för goda för att regera med SD:s aktiva stöd (vilket skulle krävas). Och så har vi nyval.
Åkesson riskerar ganska lite med sitt hot. För det första, i allmänhet: nyval är antagligen inte så skrämmande för människor som en del säger. Rädslan för marknadens reaktioner är inte lika stark som om det varit 1994, och kalla krigs-aspekten av nyval - vikten av att upprätthålla politisk stabilitet av rent säkerhetspolitiska skäl - är definitivt död.
För det andra: majoriteten av Sverigedemokraternas väljare skulle knappast tas på sängen. De ser redan sig själva mer som höger (44 procent enligt årets SVT Valu) än vänster (17 procent). Det stämmer också med tidigare eftervalsundersökningar: SD-väljarna placerar sig själva nära det borgerliga blocket på höger-vänster-skalan, visserligen längst till vänster i detta, men ändå tydligt åt höger. Med en röst på alliansens budget skulle SD tappa en del väljare åt vänster, men förlusten skulle vara begränsad.
När ett nyval utlöses gäller det att vinna the blame game: vem är orsak till kaoset? (Även om, som sagt, jag inte tror att väljarna blir jätteupprörda.) Åkesson har ett ganska starkt case: kan han göra något annat när han inte får igenom en millimeter av sin politik? För de viktigaste väljarna i den situationen - de som står nära eller redan röstar på SD - kommer Åkesson inte att ha så svårt att driva hem att Löfven är den som vägrat lyssna på valresultatet.
Vad har då SD att vinna på nyval?
Frågan är om det inte räcker att många andra förlorar. Moderaterna har blivit av med Reinfeldt och Borg och har gjort politisk bankrutt som valets stora förlorare. Socialdemokraterna kommer att blöda väljare till vänster efter Löfvens snabba avfärdande av Jonas Sjöstedt. Stefan Löfven kommer att ha en misslyckad regeringsbildning bakom sig.
Men också: i debatten i ett nyval kommer Sverigedemokraterna att vara i ännu mer centrum än tidigare.
Trots det skulle jag ändå välja nyval framför någon typ av blocköverskridande samarbete sju dagar i veckan. Samarbete över blockgränserna och suddigare höger-vänster-konflikt bekräftar SD:s verklighetsbeskrivning: invandringen är viktigare än allt. De andra partierna pratar om höger och vänster men de är beredda att överge det i en grisblink för att få behålla "massinvandringen". Samarbete över blockgränserna ger också i sak en blaskigare rättvisepolitik, vilket gör SD:s väljare ännu mer utsatta och mottagliga för populism.
SD ska hållas utanför politiskt inflytande. Men att döda höger-vänster-konflikten - i förlängningen: klasskonflikten - är att bita sig kraftigt i svansen. Och SD skulle älska att få vara "det enda oppositionspartiet".
Därför är det så obehagligt att nu se LO, näringsliv och andra ropa på en "modig" blocköverskridande regering. "Modig", som om de politiska blocken var en gammal fördom och inte ett naturligt utslag av konflikten mellan höger och vänster.
Men allianspartierna kan inte så snabbt vända från löftena att inte ta i Socialdemokraterna med tång. Och, ett ofta förbisett faktum i dessa tider när allting beskrivs som ett spel: Jan Björklund och Annie Lööf hatar socialdemokraternas politik - jo, på riktigt! Dessutom var alliansen så nära i valet att det måste ha kraftigt ökat viljan att göra ett nytt gemensamt försök 2018. Det är faktiskt troligare att alliansen avstår från ett gemensamt budgetförslag - och därmed får spela hjälterollen i att hålla SD utom inflytande - än att de inleder ett organiserat samarbete med Socialdemokraterna. Stefan Löfvens enda val är därför förmodligen att vänta och se om Åkesson gör allvar av sitt hot, och om han i så fall blir räddad av alliansen. Roligare kan man ha det som valets segerherre.
Åkesson riskerar ganska lite med sitt hot. För det första, i allmänhet: nyval är antagligen inte så skrämmande för människor som en del säger. Rädslan för marknadens reaktioner är inte lika stark som om det varit 1994, och kalla krigs-aspekten av nyval - vikten av att upprätthålla politisk stabilitet av rent säkerhetspolitiska skäl - är definitivt död.
För det andra: majoriteten av Sverigedemokraternas väljare skulle knappast tas på sängen. De ser redan sig själva mer som höger (44 procent enligt årets SVT Valu) än vänster (17 procent). Det stämmer också med tidigare eftervalsundersökningar: SD-väljarna placerar sig själva nära det borgerliga blocket på höger-vänster-skalan, visserligen längst till vänster i detta, men ändå tydligt åt höger. Med en röst på alliansens budget skulle SD tappa en del väljare åt vänster, men förlusten skulle vara begränsad.
När ett nyval utlöses gäller det att vinna the blame game: vem är orsak till kaoset? (Även om, som sagt, jag inte tror att väljarna blir jätteupprörda.) Åkesson har ett ganska starkt case: kan han göra något annat när han inte får igenom en millimeter av sin politik? För de viktigaste väljarna i den situationen - de som står nära eller redan röstar på SD - kommer Åkesson inte att ha så svårt att driva hem att Löfven är den som vägrat lyssna på valresultatet.
Vad har då SD att vinna på nyval?
Frågan är om det inte räcker att många andra förlorar. Moderaterna har blivit av med Reinfeldt och Borg och har gjort politisk bankrutt som valets stora förlorare. Socialdemokraterna kommer att blöda väljare till vänster efter Löfvens snabba avfärdande av Jonas Sjöstedt. Stefan Löfven kommer att ha en misslyckad regeringsbildning bakom sig.
Men också: i debatten i ett nyval kommer Sverigedemokraterna att vara i ännu mer centrum än tidigare.
Trots det skulle jag ändå välja nyval framför någon typ av blocköverskridande samarbete sju dagar i veckan. Samarbete över blockgränserna och suddigare höger-vänster-konflikt bekräftar SD:s verklighetsbeskrivning: invandringen är viktigare än allt. De andra partierna pratar om höger och vänster men de är beredda att överge det i en grisblink för att få behålla "massinvandringen". Samarbete över blockgränserna ger också i sak en blaskigare rättvisepolitik, vilket gör SD:s väljare ännu mer utsatta och mottagliga för populism.
SD ska hållas utanför politiskt inflytande. Men att döda höger-vänster-konflikten - i förlängningen: klasskonflikten - är att bita sig kraftigt i svansen. Och SD skulle älska att få vara "det enda oppositionspartiet".
Därför är det så obehagligt att nu se LO, näringsliv och andra ropa på en "modig" blocköverskridande regering. "Modig", som om de politiska blocken var en gammal fördom och inte ett naturligt utslag av konflikten mellan höger och vänster.
Men allianspartierna kan inte så snabbt vända från löftena att inte ta i Socialdemokraterna med tång. Och, ett ofta förbisett faktum i dessa tider när allting beskrivs som ett spel: Jan Björklund och Annie Lööf hatar socialdemokraternas politik - jo, på riktigt! Dessutom var alliansen så nära i valet att det måste ha kraftigt ökat viljan att göra ett nytt gemensamt försök 2018. Det är faktiskt troligare att alliansen avstår från ett gemensamt budgetförslag - och därmed får spela hjälterollen i att hålla SD utom inflytande - än att de inleder ett organiserat samarbete med Socialdemokraterna. Stefan Löfvens enda val är därför förmodligen att vänta och se om Åkesson gör allvar av sitt hot, och om han i så fall blir räddad av alliansen. Roligare kan man ha det som valets segerherre.
2012-11-05
Vilket är regeringsalternativet?
Moderaterna lovade häromveckan att driva ”regeringsfrågan” i valet 2014. Det är lätt att se vad det
innebär. Oppositionen kommer att utmålas som splittrade och regeringsodugliga. Vilket är ert
alternativ, kommer Reinfeldt att tjata, precis som han gjorde 2006. Det rödgröna samarbetet uppstod
som ett nödvändigt svar på den strategin. Den obekymrade lättnad som många vänsterpartister och
socialdemokrater känner över att få gå till val på egen hand riskerar att förbytas i något annat när
valrörelsen dundrar igång. Alliansen är fortfarande enig. På något sätt behövs fortfarande ett bra
svar på Reinfeldts tjat.
(Ledarstick publicerat i Flamman 1 november)
(Ledarstick publicerat i Flamman 1 november)
2012-06-29
Miljöpartiets fiktiva guldsits
Miljöpartiet går framåt i dagens Ipsos-mätning i DN, och blir dessutom utsedda till populärast att ingå i en regering i en artikel av Jenny Madestam och Torbjörn Sjöström. Trevlig fredag för MP.
Fast jag tycker att det finns en del invändningar mot firma Madestam-Sjöström. Några data har de förresten inte släppt än, så vi vet bara att 48 procent i en Novusundersökning vill se MP delta i en regering, vilken färg den än har. Det är högst av alla, men gissningsvis finns det partier strax över 40-strecket också. Man kan ju jämföra med Valu-frågan 2010. Där var MP tredje populäraste regeringspartiet. Tydligen har samarbetet kring migrationspolitiken, Fridolins liberala bekännelser och (framför allt) borgerlig oro kring hur man ska samla majoritet i framtiden, lett till att borgerliga väljare börjat försöka hitta försonande drag hos de gröna. Lägger man ihop Valu 2010 och dagens Novus är det ingen tvekan om att MP har ökat sitt stöd som regeringspartner framför allt bland Alliansväljare. Låt oss se när alla data kommer.
Ser man bara till den här siffran är det klart att, som Madestam-Sjöström skriver, MP:s förhandlingsläge "förefaller gott". Men det finns ju andra data. 1985 var senaste valåret miljöpartiväljarna uppfattade sig ligga politiskt närmare ett borgerligt parti än ett socialistiskt. Den nuvarande uppfattningen (enligt de senaste valundersökningarna från SCB) är att man ligger på samma höger-vänster-position som Socialdemokraterna, ungefär. Sedan 1994 har MP-väljarna konstant legat närmare vänsterpartiväljarna ideologiskt än närmaste borgerliga parti.
Och den vänster-lutande väljarbasen visar sig också i begränsad beredvillighet att samarbeta åt höger. Att 6 av 10 MP-sympatisörer kan tänka sig "ett närmare samarbete" med regeringen under pågående mandatperiod (en av höstens mätningar), är väl egentligen en ganska svag siffra. I Valu 2010 var det bara var femte MP-väljare som kunde tänka sig ett fast blocköverskridande regeringssamarbete. (I och för sig i skenet av dåvarande rödgrön solidaritet.)
MP samarbetar trots det ganska ofta åt höger i lokalpolitiken. Men rikspolitik handlar trots allt om lite andra saker. Visst kan MP sitta i högerregering, och visst kan de med skicklig förankring minska väljarförlusterna - men det skulle bli väljarförluster. Den interna opinionen är den viktiga här. Och vad gäller högerväljarna är det inte deras uppskattning av MP som parlamentariskt underlag som kommer att avgöra om partiet ska våga göra ett högersprång, utan deras sympatier för partiets sakfrågor. Det är sakfrågestödet som MP behöver när det kommer till förhandlingar. Bensinskattehöjning, anyone?
Att förhandlingsläget "förefaller gott" låter ändå framför allt märkligt i ett läge där MP flera gånger blankt avvisat att sitta som femte hjulet i en alliansregering. Alltså måste även S vara med. Och S och M kommer inte att regera ihop, inte det här århundradet i alla fall. MP:s förhandlingsläge förefaller väl egentligen bara "gott" om 1) alliansen spricker, 2) C, FP och KD gör ett politiskt lappkast av guds nåde och lägger sig till vänster om M igen, och 3) C, FP och KD tredubblar sina röstetal. All annan typ av regeringsmedverkan över blockgränsen handlar om att eventuellt ta in ett enstaka borgerligt parti i ett S-MP-samarbete. Men det kommer att ske på sossarnas villkor och initiativ, inte på miljöpartiets. Miljöpartiets dröm om ett samarbete i politiska mitten saknar en vital beståndsdel - en politisk mitt.
Fast jag tycker att det finns en del invändningar mot firma Madestam-Sjöström. Några data har de förresten inte släppt än, så vi vet bara att 48 procent i en Novusundersökning vill se MP delta i en regering, vilken färg den än har. Det är högst av alla, men gissningsvis finns det partier strax över 40-strecket också. Man kan ju jämföra med Valu-frågan 2010. Där var MP tredje populäraste regeringspartiet. Tydligen har samarbetet kring migrationspolitiken, Fridolins liberala bekännelser och (framför allt) borgerlig oro kring hur man ska samla majoritet i framtiden, lett till att borgerliga väljare börjat försöka hitta försonande drag hos de gröna. Lägger man ihop Valu 2010 och dagens Novus är det ingen tvekan om att MP har ökat sitt stöd som regeringspartner framför allt bland Alliansväljare. Låt oss se när alla data kommer.
Ser man bara till den här siffran är det klart att, som Madestam-Sjöström skriver, MP:s förhandlingsläge "förefaller gott". Men det finns ju andra data. 1985 var senaste valåret miljöpartiväljarna uppfattade sig ligga politiskt närmare ett borgerligt parti än ett socialistiskt. Den nuvarande uppfattningen (enligt de senaste valundersökningarna från SCB) är att man ligger på samma höger-vänster-position som Socialdemokraterna, ungefär. Sedan 1994 har MP-väljarna konstant legat närmare vänsterpartiväljarna ideologiskt än närmaste borgerliga parti.
Och den vänster-lutande väljarbasen visar sig också i begränsad beredvillighet att samarbeta åt höger. Att 6 av 10 MP-sympatisörer kan tänka sig "ett närmare samarbete" med regeringen under pågående mandatperiod (en av höstens mätningar), är väl egentligen en ganska svag siffra. I Valu 2010 var det bara var femte MP-väljare som kunde tänka sig ett fast blocköverskridande regeringssamarbete. (I och för sig i skenet av dåvarande rödgrön solidaritet.)
MP samarbetar trots det ganska ofta åt höger i lokalpolitiken. Men rikspolitik handlar trots allt om lite andra saker. Visst kan MP sitta i högerregering, och visst kan de med skicklig förankring minska väljarförlusterna - men det skulle bli väljarförluster. Den interna opinionen är den viktiga här. Och vad gäller högerväljarna är det inte deras uppskattning av MP som parlamentariskt underlag som kommer att avgöra om partiet ska våga göra ett högersprång, utan deras sympatier för partiets sakfrågor. Det är sakfrågestödet som MP behöver när det kommer till förhandlingar. Bensinskattehöjning, anyone?
Att förhandlingsläget "förefaller gott" låter ändå framför allt märkligt i ett läge där MP flera gånger blankt avvisat att sitta som femte hjulet i en alliansregering. Alltså måste även S vara med. Och S och M kommer inte att regera ihop, inte det här århundradet i alla fall. MP:s förhandlingsläge förefaller väl egentligen bara "gott" om 1) alliansen spricker, 2) C, FP och KD gör ett politiskt lappkast av guds nåde och lägger sig till vänster om M igen, och 3) C, FP och KD tredubblar sina röstetal. All annan typ av regeringsmedverkan över blockgränsen handlar om att eventuellt ta in ett enstaka borgerligt parti i ett S-MP-samarbete. Men det kommer att ske på sossarnas villkor och initiativ, inte på miljöpartiets. Miljöpartiets dröm om ett samarbete i politiska mitten saknar en vital beståndsdel - en politisk mitt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)