2014-04-24

Oppositionen är för snäll

Idag förhörs Fredrik Reinfeldt i KU om den sämsta statliga affären någonsin, Vattenfalls köp av det övervärderade Nuon.

Regeringen har målat in sig i ett hörn. Visste de ingenting om köpet? Totalt oansvarigt för en affär i den storleken. Visste de om köpet? Då har de visat en svindlande brist på ekonomiskt förnuft – och ljugit om det efteråt. Hur de än vänder sig har de ändan bak. Trots det fortsätter de att vända sig än hit, än dit, i ett medialt spektakel som skämmer regeringsmakten.

Förvisso har regeringen inte skämts för mycket sedan 2006. Centerministrarnas internrepresentation på näringsdepartementet och julfester som bokfördes som seminarium. Gunilla Carlssons lön som betalades med biståndspengar. Saudiaffären som man blånekade att man känt till tills man motbevisades. Sven Otto Littorin som skaffade sig en bluffexamen, avgick efter anklagelser om sexköp och satte sig i styrelsen för ett bolag ägt av en känd högerextremist. Tobias Billström som misstänktes för insiderbrott, skaffade sig extrapengar genom att skriva sig i Malmö och pratade i hemlighet med USA om hedersmord och andra ”invandringsproblem” i Sverige. Carl Bildts ryska gasmiljoner och afrikanska oljemiljoner, Beatrice Asks lila kuvert till misstänkta sexköpare, kompisutnämningar av generaldirektörer och en strid ström av avhoppade statsråd. Interna konflikter har lösts på sandlådenivå – minns Maud Olofssons ”släpp inte igenom en enda skolfråga” när hon surnade till på Jan Björklunds energipolitik. Och till det: dåliga reformer, dåliga utredningar, dåliga utnämningar. Tryfferat av en stor ovillighet att skapa stabila majoriteter i riksdagen, där statsministern hellre kör huvudet i väggen och skyller på oppositionen för att den är – i opposition.

Det borde vara omöjligt för en sådan regering att gå till val på regeringsduglighet. Men oppositionen lider av ett snällhetsproblem (kolla hur många träffar ni får på ”Nuon” på Vänsterpartiets hemsida), och en intensiv upptagenhet med att prata om politik – ”verkliga problem”. En upplysning då: inkompetens är i högsta grad ett verkligt problem. Om regeringen är upptagen med att sura på varandra internt, hantera skandaler eller inte klarar av att hitta kompetenta generaldirektörer, kommer vanliga människor att komma i kläm.

Det finns visserligen en obehaglig logik när det gäller politisk inkompetens, och det är att den alltid gynnar högern på lång sikt. Först gör de den sämsta affären i statens historia – sedan kan de säga att politiker inte ska driva företag. Därför kan man förstå vänsterns tvekan inför att ta upp skandalerna: de gör oss alla lite mer cyniska. (Vilket är värre för vänstern än för högern.)

Samtidigt är det inte svårt att se vad som händer om bara högern trummar på om vänsterns skandaler, aldrig tvärtom: då skapas på sikt en bild av en duktig höger och en korrupt vänster. I debatter kan man visserligen få intrycket av att regeringen pratar regeringsduglighet för att undvika en diskussion om politik – men man kan också få intrycket att oppositionen pratar politik för att undvika en diskussion om regeringsduglighet.

Jonas Sjöstedt och Stefan Löfven måste bita ifrån mycket hårdare och kontraslå. I dagsläget kan Fredrik Reinfeldt ganska bekvämt anklaga de rödgröna både för att vara en dålig opposition (”samarbete” med SD o s v) och för att vara en dålig (kommande) regering, vilket förstås blir helt absurt. Den enda regering som ska utvärderas är den sittande.

Varför ska oppositionen spela på den borgerliga planhalvan – det är ju om kompetens Reinfeldt vill att valet ska handla? Visst, men i verkligheten krävs det inte två för att dansa tango: antingen handlar debatten bara om de rödgrönas inkompetens, eller så ser Vänsterpartiet och Socialdemokraterna till att den också handlar om regeringens. Anledningen till att Reinfeldt gärna pratar om kompetens är ju inte att han är mer kompetent. Bara att han vet att han i dagsläget är bättre på den debatten.

(Ledare publicerad i Flamman 17/4).

Anders Borgs tokchansning

Igår debatterades vårpropositionen i riksdagen. Fast inte av den allt mer Fredrik Reinfeldt-like Anders Borg: i någonting som nästan liknade trots mot riksdagsordningen besvarade han alla frågor med att ifrågasätta de rödgrönas brist på gemensam politik. Det blev ganska löjligt. En finansminister ska försvara sin finanspolitik – inte stå i talarstolen med oneliners från partiets kommunikationsavdelning.

En av Anders Borgs återkommande attacker handlade om att den rödgröna oenigheten kommer leda till att överskottsmålet sabbas. Därmed har finansministern dragit först i den avvaktande revolverduell som debatten om överskottsmålet liknat. Både Magdalena Andersson och Anders Borg vet att målet i praktiken har övergetts. (Carl B Hamilton agerade sanningssägare i riksdagen genom att fråga hur S tänker ”gå tillbaka till överskottsmålet”.) Både Magdalena Andersson och Anders Borg håller nog också i grunden med de ekonomer som dömt ut överskottsmålet. Men ingen har vågat säga det först, av rädsla för att den andra då ska utnyttja tillfället och bli en benhård försvarare av målet för att plocka poäng i ekonomiskt ansvarstagande. Lurpassandet har alltså gjort att en konstruktion som är utdömd av nästan alla fortfarande är en faktor i finanspolitiken.

Moderaterna blöder väljare för tillfället och alla strategier måste testas. I ett sista försök att förändra spelplanen skrapar Anders Borg nu alltså ihop den knappt hörbara kritik mot överskottsmålet som Magdalena Andersson yppat, lägger till Vänsterpartiets öppna ifrågasättande plus den egna teorin om att rödgröna reformer kommer leda till mer upplåning, och tar positionen som fanbärare för överskottsmålet.

Ingen ska tro att det handlar om någonting annat än valkampanjande: det var inte länge sedan även finansministern hördes tvivla på det kloka med överskottsmål. Och karaktären av tokchansning understryks av att han själv skapat stora underskott med sina skattesänkningar.

Problemet för Anders Borg är att Magdalena Andersson nu snarast lär hårdna i sitt stöd för överskottsmålet. Förutom att hon inte vill ge M den konflikt de söker, har kritik mot överskottsmålet aldrig varit en bekväm ståndpunkt för henne. Hon är nog snarast fortfarande i chock över att Göran Persson själv tagit avstånd från grundpelaren i saneringsarbetet från 90-talet. Att Borg nu använder överskottsmålet som vapen minskar kanske också den interna pressen (LO, Aftonbladet) på S-ledningen att överge det.

I sakfrågan är tillväxten för 2015 och 2016 fortfarande för låg för att bryta massarbetslösheten. Inflationen är ännu obefintlig vilket talar för att det fortfarande vore rätt att skapa stimulerande underskott. Det bästa vore självklart om S övergav överskottsmålet. Det är en linje som möjliggör en kraftfullare konjunkturpolitik. Risken nu är att S istället ägnar valrörelsen åt att peka på Anders Borgs minussiffror. Efter valet (om S får bilda regering) är man då bundna att snabbt stärka finanserna i en situation med massarbetslöshet. Och det i ett läge när åtta års alliansstyre skapat enorma förhoppningar om vad ett maktskifte ska återställa.

Det är värt att upprepa att regeringen, när den överger skattesänkarretoriken, också avhänder sig sitt enda recept mot arbetslösheten. Nu återstår för dem bara att säga som en viss socialdemokratisk statsminister anno 2006: ”jobben kommer”. Det borde göra jobbfrågan ännu mer intressant att lyfta för oppositionen under de kommande månaderna. Men då måste det också göras med mer glöd än under riksdagsdebatten igår. Det är påfallande hur målande vidrigheterna hos välfärdskapitalisterna kan beskrivas, samtidigt som arbetslösheten mest nämns som en procentsiffra. Men den är avskyvärd, bryter ned folk. Det behöver formuleras ibland. Så att ingen tillåts börja se massarbetslösheten som ett normaltillstånd.

(Ledare publicerad i Flamman 10 april.)

Byggkompromiss som lovar gott

Svenska arbetsgivare slipper alltmer undan att vara just arbetsgivare. Med hjälp av bemanningsföretag, påtvingade f-skattsedlar eller underentreprenörer slipper man allt det där jobbiga ansvaret – att möta anställda som har krav och behov – och kan ägna sig helt åt att bara bevaka att intäkterna rullar in. Vilka som utför arbetet och under vilka villkor blir mer och mer dunkelt. Att möta kritiska journalister eller arga fackombudsmän har aldrig varit enklare för storföretagen: Fråga någon annan!

Ur det perspektivet är det nya avtalet om huvudentreprenörsansvar som tecknades i måndags av Byggnads och byggarbetsgivarna en förändring åt rätt håll. Nu måste huvudentreprenören på ett bygge ta ansvar även för de arbetare som jobbar för underentreprenörer. Det ska alltid finnas någon att förhandla med – huvudentreprenören får ta ansvar om underentreprenören inte gör rätt för sig. Det är en viktig princip som borde gälla för fler branscher.

Byggnads krävde också att huvudentreprenören skulle ta ansvar i de fall då löner inte betalas ut. Så blir det nu inte riktigt. Istället inrättas en fond som finanserias av arbetsgivarna – ett slags kollektivt ansvar istället – och som kan betala ut upp till tre månadslöner. Det återstår att se hur lätt det blir att få ut en sådan ersättning. Som alltid när det gäller kollektivavtal krävs det ett alert fack för att upprätthålla det.

Så ja, avtalet är en kompromiss, men det är en kompromiss som ändå ritar upp en helt ny ordning, en princip att ta avstamp ifrån. Om det vittnar inte minst att arbetsgivarna bedyrar att avtalet inte betyder något särskilt – strax efter att de satsat miljoner på att stoppa det. Byggnads har utmålats som tjurskalliga och bråkiga (fakta: de har strejkat in alles tre gånger det senaste decenniet), och inte minst som just ”Byggnads”, inte som hundratusen byggnadsarbetare. Sådana försök att få oss att se facket som en apparat vid sidan om medlemmarna är en konsekvent arbetsgivarstrategi, hopplöst hycklande: själva anser de sig ju gärna vara ett med sina kunder.

I Norge, där huvudentreprenörsansvaret är lag, har det lett till en självsanering: byggherrarna har kapat i leden av underentreprenörer för att leva upp till de nya kraven på kontroll. Samtidigt har antalet byggföretag totalt sett ökat. (Vilket inte är så konstigt: mellanleden utför ju inget faktiskt jobb som går förlorat av att entreprenörskedjan kortas.) Det norska ”solidaransvaret” har efter några år starkt stöd också bland arbetsgivarna. Så går det ju ofta: företagare säger instinktivt nej till allt (det ligger i deras DNA), men när en tid har gått visar det sig att lite ordning och reda ofta har något gott med sig även för dem.

25-30 procent av Byggnads medlemmar sympatiserar idag med Sverigedemokraterna. I en bransch där långa entreprenörskedjor ofta är liktydigt med utnyttjade migrantarbetare, är det lätt att halka fel och se polska arbetare mer som polacker än som arbetare, och mer som lönedumpare än offer för ett system av lönedumpning. Främlingsfientliga förklaringsmodeller vinner helt enkelt mark på bekostnad av de marxistiska. (Tack för det, alla som nån gång sagt ”det finns ju inga arbetare längre”: ni vet att ni är medskyldiga, va?) Sverigedemokraterna har också ändrat den tydligt antifackliga retorik de hade för bara några år sedan, och insett att de också kan tjäna på att prata om ordning och reda på arbetsmarknaden – i synnerhet som S och V fortfarande gör det med en viss ängslighet för att uppfattas fel. Det är bara att hoppas att Byggnads lyfter fram hur ett tydligare arbetsgivaransvar nu kommer användas för att hjälpa alla som råkar illa ut, oavsett ursprung. Och vänstern måste för sin del sluta ängslas: vi kan inte sluta slåss mot dåliga villkor bara för att de dåliga villkoren har fått utländska pass. Det är fortfarande bara klasskamp, inget annat.

(Ledare publicerad i Flamman 3 april.)

2014-04-13

Därför minskar SD

En av vårens bästa politiska nyheter är förstås att Sverigedemokraternas opinionsstöd har börjat vända nedåt. Jag tror att det kommer fortsätta så. Inte heller i dagens Sifo får partiet någon siffra som kommer att vända trenden i sammanvägningen i poll of polls.

Och detta sker alltså samtidigt som det skulle kunna vara som Lena Mellin skriver, att protesterna i samband med Jimmie Åkessons Sverigeturné "spelar honom i händerna". Men den eventuella effekten vägs i så fall upp av någonting annat.

Dessutom är fortfarande M ett dåligt regeringsparti och S ett dåligt oppositionsparti. SD skulle kunnat fortsätta växa på bekostnad av båda. Det börjar bli en allmän sanning att S och M kopierar sig allt mer lika i den politiska mitten, och att det gynnar ytterkanterna. Men i de senaste opinionsmätningarna har det ovanliga inträffat, att M minskar utan att SD lyckas fånga upp de rösterna. Eller, återigen: om SD gjort det, så har den eventuella effekten i så fall vägts upp av någonting annat.

Vad är då "någonting annat"?

Jag tror att de senaste månadernas makalösa antinazistiska folkrörelse helt enkelt har svept med sig Sverigedemokraterna: när nazisterna har lyfts fram har det blivit uppenbart hur mycket grundinställningen och retoriken ändå är densamma som SD:s. Svenska Motståndsrörelsen har helt enkelt släpat salongsrasismen i smutsen en aning. Det har blivit lätt att vara antirasist när rasismen tagit sig så grova uttryck som i Kärrtorp och Malmö - men det har också blivit svårare att dra en tydlig gräns vid just SD. Det blir inte logiskt att protestera vilt mot nazism i uniform samtidigt som man tiger om rasism i riksdagskostym. Därför får nu vinterns antinazistiska kamp en fortsättning i arbetsplatsprotester mot Jimmie Åkesson.

Om resonemanget ovan är korrekt, betyder det att idén att SD normaliseras i samma takt som nya högerextrema partier kommer in på scenen, inte stämmer. SD känns inte mer normala bara för att det finns partier som är ännu värre: tvärtom påminns väljarna om vilket träsk de har rötterna i.

Jämför gärna med vänsterns historia. Enligt normaliseringsresonemanget borde VPK ha blivit rumsrent när maoister, vänsterterrorister och allehanda bokstavskombinationer fick kraftig uppmärksamhet i slutet av 60- och början av 70-talet. Men det hände inte, och orsaken är förmodligen exakt densamma: extremvänstern förstörde helt enkelt bilden av vänstern i allmänhet, och då hjälpte det inte hur vattenkammade (nåja) riksdagskommunisterna var.

Om protesterna mot Åkessons arbetsplatsbesök må sägas följande: om uppmärksamheten ska gynna SD, måste folk i allmänhet känna att det är oschysst att anställda inte vill träffa SD-ledaren. Det tror jag inte att de gör. Tvärtom påminns de om att SD av många inte betraktas som ett parti bland andra. Om Jimmie Åkesson däremot stängs ute av ledningarna på arbetsplatserna (framför allt de politiskt styrda) så att anställda inte får träffa honom, kan det upplevas som dåligt fair play och stärka SD:s outsiderroll. Men en sådan effekt måste fortfarande vägas mot att SD uppfattas som kontroversiellt på ett dåligt sätt. Det värsta som kan hända är trots allt inte att SD kan gråta krokodiltårar om att de förtrycks av etablissemanget - det är att de blir etablissemanget.