Delat ledarskap - vad vore egentligen naturligare för just Vänsterpartiet? Medlemmarna har ju just den egalitära synen på ledarskap: om det ska utövas alls, ska det utövas kollektivt. Betydelsen av partiledarens person tonas gärna ned, inte bara för att vifta bort Lars Ohlys bottenplaceringar i popularitetsmätningar utan också därför att det är helt korrekt enligt de senaste decenniernas valforskning.
Dessutom finns det ju traditioner: Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti valde aldrig, som en politisk markering efter utbrytningen ur SAP, någon partiledare på sin första kongress utan föresatte sig att ha ett kollektivt ledarskap.
Och Miljöpartiet har väl nyss visat att det går att göra succé även om man är två?
Jag har faktiskt tilltalats av idén.
Men: Miljöpartiet gjorde åtta misslyckade eller mediokra riksdagsval med delat ledarskap innan det nionde lyckade, 2010. Dessutom har de ofta varit starkare i kommunpolitiken än på riksplanet, vilket i alla fall inte är ett argument för språkrörsmodellen. Och partiet har diskuterat att skrota den, så sent som inför kongressen 2002 då Peter Eriksson och Maria Wetterstrand valdes. Förtroendet hos de egna väljarna för 90-talets partiledning var lägre än hos alla andra partier.
Att gå på andras erfarenheter är med andra ord rätt svajigt. Modellen med enskilt partiledarskap har ju i stort sett oinskränkt världsherravälde. Ska vi ha en modell med delat ledarskap, så bygger det på att vi vågar språnget ut i rätt okänd terräng.
Och misstanken finns, att opinionen för delat ledarskap finns där tack vare att vi just inför kongressen 2012 har en trio (f d kvartett) mycket kompetenta och sympatiska partiledarkandidater. Men en stadgeändring måste hålla också för tider när urvalet är mer påvert. Gör vi stadgeändringen måste vi acceptera en situation där vi tvingas välja en populär kandidat med massivt stöd och en "nummer två" som aldrig skulle ha blivit partiledare om det bara varit fråga om att välja en person. Detta ojämlika par ska då bilda en jämlik ledarduo.
Modellen med två ledare förutsätter jämnstyrka, och att personerna kompletterar varandra i något mer avseende än att de är kvinna och man. Det gör att man egentligen skulle vilja tillämpa ledarmodellen "bakvänt": använda den när det faktiskt finns ett sådant par - men inte annars. (Den modellen skulle man förstås kunna tänka sig: att ha stadgar som bara säger att partiet kan välja en eller två ordförande, och helt enkelt röstar om hur många man ska ha varje gång det är dags att välja.)
Det tyngsta skälet för att ha bara en partiledare tycker jag är tydligheten i partiets kommunikation. Massmedia avkräver partiledarna många svar varje dag, och har dessutom gjort det till en särskild sport att hitta inkonsekvenser i det sagda. "Så här sa ni då, men nu säger ni så här!" Såg ni partiledarutfrågningarna i SVT inför förra valet? Pepprade med den typen av journalistik. Konsekvens och tydlighet är politiska kungsdygder idag, och om det är ett helvete att klara av Mats Knutson som ensam partiledare så begriper jag inte hur man ska kunna koordinera sig om man är två. Partistyrelsen luftar samma tvivel i sitt välformulerade svar på motionerna om delat ledarskap.
Att det på något sätt skulle vara feministiskt att förespråka två istället för en på alla åtråvärda positioner kan vi väl bara avfärda som larvigt? Om vi inför delat ledarskap kommer vi ju lika ofta att hamna i situationer där en briljant kvinna ska behöva dras med en inkompetent man, bara för att stadgan sa att de skulle vara två - hade det inte varit mer feministiskt att låta henne leda själv i så fall? Att säga att delat ledarskap är ofeministiskt (användbart argument det där) känns för övrigt lika knasigt. I ett parti där en kvinna riskerar att bli en sidekick i en ledarduo, riskerar det naturligtvis också att aldrig bli några ensamma kvinnliga partiledare valda. (Erik Edwardson bemöter den typen av argumentation här.)
Homo Politicus har fokuserat på representation och delad börda i sitt argument för delat ledarskap, d v s det som också är Jonas Sjöstedts linje. Både partistyrelsen och Thaher Pelaseyed argumenterar bra emot.
Bördan vi talar om är väl i första hand pressen att prestera, våndan - att vakna kallsvettig med ett ryck dagen innan en ny gallup? I timmar räknat kan inte skillnaden bli stor. Även vid ett delat ledarskap förutsätter jag att partiets främsta företrädare är tillgängliga 24 timmar om dygnet. Och argumentet att få idag är beredda att axla en så tung roll faller väl platt till marken när inte mindre än fyra personer visade sig vara ivriga som vårystra kalvar?
Representationsargumentet har jag också svårt för. Tanken är alltså att väljarna tilltalas av partiledare som de delar grundläggande egenskaper med. Jag tycker inte att valdata backar upp det där. VPK var som starkast i Sacogrupperna när det leddes av en murare. Vi hade oändligt mycket fler manliga LO-röster när partiet leddes av en kvinnlig socionom. Argumentet riskerar att framställa väljarna som lite lättledda och mekaniska, när vi egentligen vet att de är kunniga, insatta och röstar på politik, efter övertygelse. Om man ser ideologiska bevekelsegrunder hos sig själv, ska man ha mycket på fötterna innan man tillskriver majoriteten av väljarna ett helt annat synsätt.
Återstår att se om det blir ett argument i kongressdebatten att Sjöstedt ju säger att han vill ha ytterligare en person vid sin sida. Hoppas inte. För just där tror jag faktiskt inte på honom.
2012-01-03
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
I morse skrev jag på min blogg att jag nog hade röstat för delat ledarskap om jag vore kongressombud. Nu ändrar jag mig igen. Så kan det gå när man läser bra och övertygande texter! Argumenten för är inte tillräckligt starka. Om vi ändrar i stadgarna hoppas jag det blir så att vi kan välja om vi ska ha delat eller ej.
SvaraRaderaJag tror du har fel om vad Sjöstedt vill. Det föreslagna PS är tämligen packat med hans politiska motståndare och då skulle han nog tycka det vara bra att en av hans allierade hamnar på en stark position som delad partiledare. Dessutom blir det väl lite svårt att välja Aron till partisekreterare om vi har en ensam man som ordförande?
SvaraRaderaDu är inne på den smarta kompromissen att ha en öppen stadga där man inte låser sig för duo för all framtid även om nuvarande duoalternativ ter sig okej allihop . Bra!
SvaraRaderaAron är på en annan nivå än de flesta , sumpar man den chansen p g a snopp så kan man lägga ner verksamheten. Som om Hammarby skulle nobba ett "jag kommer som Bosman" erbjudande från Zlatan
Instämmer. Tror heller inte att Aron kommer att vara mindre aktuell om Sjöstedt blir ensam partiledare.
SvaraRaderaHej Jonas,
SvaraRaderaTack för ett intressant inlägg. Jag har själv tagit tid på mig att landa i vad jag anser om enkelt eller dubbelt ledarskap. Men jag kommer fram till motsatt åsikt än dig Jonas. Jag tror att delat ledarskap kan göra att vi får möjlighet att verka på fler arenor, tilltala fler personer och samtidigt visa att vi har såväl starka kvinnor som män i vårt parti.
Du skriver att det tyngsta skälet för enkelt ledarskap är tydligheten i kommunikationen. Jag kan inte se några som helst sådana belägg eller studier som visar att det finns ett samband mellan tydlighet och odelat ledarskap.
Miljöpartiet har under deras senaste ledarduo i väldigt många politiska sakfrågor uppfattats som det mest tydliga partiet i flera väljarundersökningar. Vänsterpartiet som försökt slå sig fram med en partiledare har uppfattats som det mest eller ett av de mest otydliga partierna.
Jag har arbetat med politisk kommunikation i snart tio år och ser att tydlighet i kommunikation inte har att göra med hur många talespersoner en organisation har. Tydlighet i kommunikation kommer från en tydlig politik. Det är där vi behöver göra en insats.
/ Tobias Smedberg, Vänsterpartist och pr-konsult
Kan en organisation vara tydlig fastän den har flera talespersoner? Javisst. Jag menar dock att granskningen av partiledare är på en helt annan nivå. Ingen letar aktivt efter tvetydigheter mellan Amnestys eller Volvos presstalesmän.
SvaraRaderaKommer tydlighet i kommunikation från en tydlig politik? Inte automatiskt. En tydlig politik hjälper, men kan (förstås) sabbas av kommunikationen från helvetet. Det är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning. Det antar jag att du också ser.
Finns det några studier om sambandet mellan tydlighet och ensamt ledarskap? Kanske inte, men det beror i så fall på att det ju finns mycket begränsat jämförelsematerial (i partipolitiken). Att Miljöpartiet lyckas bli förknippade med miljöfrågan trots dåligt ledarskap är jag inte så imponerad av. De heter ju som de heter.
Idén om breddade ytor med fler ledare tycker jag är skakig. Varför i så fall inte tre eller fyra partiledare? Skulle Volvo marknadsföra sig bättre med fem VD:ar? Då skulle de redan haft det. Nä - marginalnyttan är snabbt avtagande med fler talespersoner. Jag tror att det avtar radikalt redan efter den första. Du får inte ut dubbelt så mycket partiledarskap med dubbelt så många partiledare. Plus då, som jag skrev: väljarna väljer politiskt, inte på identifikation.
För mig är främsta argumentet för delat ledarskap att det blir två personer i den hierarkiska toppen istället för en. Det signalerar att en person inte vet och kan allt och att det därför är bättre med två personer som också kan komplettera varandra. I samhällsstrukturen finns fortfarande ett tänkande att en ledare inte får göra fel, ska vara perfekt etc. vilket är en omöjlighet. Två valda ledare signalerar att det är bra att vara flera men att samtidigt stå upp som valda individer och inte gömma sig bakom kollektivet.
SvaraRaderaBritt
Hej igen Jonas,
SvaraRaderaNej självfallet är det inte så att en tydlig politik per automatik leder till en tydlig kommunikation. Däremot är det oftast så att en otydlig politik leder till otydlig kommunikation.
Jag förstår att du tror att marginalnyttan avtar, och det är just problemet. Hela den här debatten utgår inte från empiri, den utgår från vad vi tror. Det finns exempel på framstående partier som lyckas med enkelt ordförandeskap och det finns exempel på partier som lyckas med tudelat ledarskap. Vi har prövat den ena modellen och jag tror vi har väldigt lite att förlora på att pröva tudelat ledarskap.
Det är inte heller så att vi förbinder oss att också i framtiden ha delat ledarskap bara för att vi prövar det nu.
Jag tycker det är synd att avfärda ett feministiskt perspektiv i den här frågan som "larvigt". Personigen tror jag att vi kan vara ett feministiskt parti oavsett om vi har enkelt eller dubbelt ledarskap. Men trovärdigheten i vårt feministiska budskap kan få medvind när vi visar att vi i varenda del av vår organisation arbetar med inte ge män gräddfiler till utrymme att tolka politik.
Jag ser inte heller att två personer som väljs till ett delat ledarskap måste vara på en jämlik popularitetsnivå. Det är snarare så att jag ser en fördel i den andra aspekten du själv nämner, olikheten mellan två personer. Dessa bör inte vara varandras stand-in, de bör istället vara varandras kompletterande krafter med olika ämnesområden uppdelade mellan sig.
De borgerliga partierna har sannolikt inte samma behov av delat ledarskap. De har en rad olika personer som får framträda i olika sakfrågor i rollen av att vara ministrar. Vi har inga ministrar som får sådant utrymme och därför tror jag att två ordföranden kan öka våra möjligheter att skapa fler arenor att verka på.
Argumenten för ett delat ledarskap är inte på någotvis vattentäta. Men argumenten för ett enkelt ledarskap är bevisligen inte heller vattentäta.
Delat ledarskap är värt att försöka under en period, samtidigt som vi utvecklar de delar i vårt parti som verkligen har betydelse för våra framgångar i val. Nämligen att göra oss mer relevanta och begripliga i människors vardag.
/ Tobiad Smedberg
Jag tycker att det är lättvindigt att "pröva". Så säger alltid de som är på väg att förlora en debatt: vi kan väl i alla fall pröva ett tag. Det kostar inget. Jo, det kostar. Partiet uppfattas som svajigt. Att trimma in arbetet kring dubbelt ledarskap kostar.
SvaraRaderaFörstår inte riktigt varför vårt feministiska budskap måste "få medvind". De som tycker att jämställdhet är viktigt röstar redan på V. Kolla 2010 års Valu.
Annan empiri i urval:
Maria Wetterstrand och Peter Eriksson låg i botten vad gäller synlighet i valrörelsen 2010. Deras sammanlagda synlighet var inte större än Lars Ohlys. (Kennet Asp, Mediernas prestationer och betydelse i valet 2010, s 13)
I normalfallet tar det högst 2 år innan en ny partiledare är "normalt" välkänd av allmänheten. Normalt är i det här fallet att 5-10 procent anser att personen fortfarande är "okänd". Lars Ohly var nere på 4 procent efter två år. För Maria Wetterstrand tog det fyra år att komma ned på 8 procent. För Peter Eriksson tog det fyra år att komma ned på 11 procent. Det var dubbel så lång tid som Hägglund, dubbelt så lång tid som Reinfeldt. (SOM-undersökn 2007, ref i Henrik Oscarsson 2008)
Jag tycker det är viktigt att vårt nya ledarskap kommer ut på banan rätt snabbt. Det är en annan sak vi riskerar med dubbla varumärken att bygga.
Det skulle behövas en mer utvecklad diskussion om tydlighet kontra profil - det är inte riktigt samma sak. MP har en stark miljöprofil (såklart), vilket gör att de uppfattas som ett av de tydligaste partierna i en slags bemärkelse. Men det är inte säkert att väljarna upplever konsekvens och röda trådar i kommunikationen, och jag är inte säker på att ett parti som det gullas mindre med i media skulle klara en granskning av tvetydigheter.
Ett partiledarskap är inte bara att vara en taltratt, det är också ett förtroendeuppdrag. Det är en del av det förtroendeuppdraget att ibland tvingas lägga linjen på volley. Det ansvaret has - och bör has - av en ensam person. Annars är det upplagt för gnissel, ängslighet och otydlighet.