Det blir Sjöstedt

Idag kommer Vänsterpartiets valberedning att föreslå Jonas Sjöstedt som ny partiledare. Av det enkla skälet att de inte kan gå emot det stora stöd han har.

Och Sjöstedt är bäst. Politiska skillnader finns kanske, men de har mindre betydelse: en politiker som kliver in i rollen som partiledare gör det alltid med förutsättningen att han eller hon nu är representant för en kongress och ett program, inte bara för sig själv. Se bara på hur Mona Sahlin lyckades bedriva rätt skarp vänsterretorik under sin tid som partiledare, trots att hon själv är långt mycket mer höger.

Sjöstedt måste istället bli partiledare framför allt eftersom min mamma tycker att han verkar så sympatisk.

Det vill säga: han har en nästan unikt stark popularitet bland väljare både till höger och vänster, politiska såväl som apolitiska. Lågmäld charm, ett resonerande sätt, artig men skarp, lugn men engagerad. Och precis som en Göran Persson på sin tid har han förstått att det bästa övertaget du kan få i en politiska debatt är att vara extremt påläst.

Det finns svart på vitt på populariteten: i valet 2010 valde var tredje vänsterpartiväljare i Västerbotten att kryssa Sjöstedt. I EU-parlamentsvalen tillhörde han alltid dem med flest personkryss. Och, nota bene: något kampanjande tror jag aldrig karln har ägnat sig åt.

Förutom hans längre erfarenhet, också från annat än politik - jag har aldrig gillat Fridoliniseringen av riksdagspartierna - måste det också vara Sjöstedt till fördel att han inte tillhört ledningen för Vänsterpartiet under de senaste årens kräftgång. Jag har skrivit tidigare att partikulturen borde bli mycket mer resultatorienterad. Sjöstedts konkurrenter har alla redan haft stora chanser att påverka partiets utveckling positivt utan att lyckas särskilt bra.

Slutligen: i en central strategisk fråga har Sjöstedt det enda rimliga svaret. Det måste finnas någon typ av rödgrönt alternativ 2014, åtminstone i form av en tydlig ram eller avsiktsförklaring. Inte detaljerat och färdigförhandlat till innehållet som 2010, men ett papper som visar väljarna att det finns en samlad opposition. Det spelar ingen roll hur tråkigt vi tycker det är att göra upp med fisliberala sossar: det mediala-politiska landskapet är nu en gång så, att det är extremt fokuserat på vem som kommer klara av att regera med vem. Mats Knutsson kommer ägna månader enbart åt att hitta skiljelinjer mellan oppositionens partiledare. Det måste finnas ett löfte från de rödgröna partierna att de själva är hundra procent övertygade om att det kommer att gå jättebra. Att man visar att man har en metod kan räcka.

Allt annat än att försöka lägga grunden för en rödgrön samling 2014 tycker jag är ganska ogenomtänkt radikalism. Det har klangbotten i partiet efter 2010, visst. Men erfarenheten från då måste leda till en smartare strategi - inte att vi bara struntar i skiten.

Aktuella artiklar om Sjöstedt i SvD, SvD, Folkbladet, Västerbottens-Kuriren, Aftonbladet.