Deprimerande drev

Drevet mot Juholt är deprimerande på så många plan. (Direkt motbjudande blir det först när Niklas Svensson först tar heder och ära av Juholt med sin vedervärdiga kampanjjournalistik och sedan twittrar så här.)

Från massmedias håll handlar drev om en investering i en dramaturgi som måste sluta med offrets avgång eller avbön. Om offret vägrar ge sig hamnar man i en situation där alla krigsrubriker plötsligt kan ifrågasättas, där det uppskruvade tonläget inte hade täckning. Massmedia förlorade prestige när Juholt klarade sig helskinnad ur hyresaffären. Nu gör de ett nytt försök att föra drevet till ett avslut.

Alla Juholts "fadäser" räknas nu som sådana som har eroderat förtroendet för honom, även sådana som inträffade innan väljarna gav honom med beröm godkänt i en av de starkaste SCB-uppgångar som någonsin noterats, i maj 2011. Väljarna struntade i sambons vandel. Väljarna struntade i Libyen. Ändå ska de plumparna nu upp på de listor med klander som medierna sammanställer.

Temat att Juholt gör ständiga tabbar och har fel är den etablerade mobbingmetoden. Att föreslå en dyr reform blev i Niklas Svenssons version en "dundertabbe". Vägran att acceptera att bli placerad bredvid SD i en tevestudio är nu inte längre ett strategiskt vägval som han delade med Vänsterpartiet, utan en klantighet. Allting blir självförstärkande när alla jagar nästa misstag. I det läget blir inte ett uttalande om Moderaternas beroende av Sverigedemokraterna i försvarspolitiken ett hätskt utfall, en hård anklagelse eller en attack - utan en fadäs, ett fel eller klavertramp. Den spontana reaktionen hos en journalist hade kunnat vara: "Hur tusan menar du nu?". Inte i drevtider. Då låter man istället Sten Tolgfors svar på attacken definiera spelplanen och utgår från att Juholt faktiskt inte vet vad som hänt under sina 17 år i försvarsutskottet. Det är så magstarkt att man bara vill emigrera.

Fakta på bordet är att alliansen har vunnit voteringar i försvarsfrågor med hjälp av Sverigedemokraterna och att alla politiska vägval som Reinfeldt gör utan att involvera de rödgröna ju per definition innebär att räkna med Sverigedemokraternas passiva eller aktiva stöd.

Men i drevtider går det inte att göra rätt. I partiledardebatten vilade Juholt "än på den vänstra, än på den högra armen", vilket förstås var ett bevis på att han är rökt.

Juholt kan helt enkelt inte köpa två liter mjölk utan att det tas till intäkt för att han är en usel ledare för Socialdemokraterna. Det är också därför som interna tips om att "byta stil" (som från Ulf Bjereld här) blir så naiva. Det sista det här handlar om är Håkan Juholts beteende.

Drevet mot Juholt är en del i ett större medialt tema om socialdemokratins förfall och urartning (ett tema som bland annat bygger på en uppblåsning av Socialdemokraternas historiska styrka, men det är ett helt eget inlägg). En annan partiledare skulle tvingas hantera samma verklighetsbeskrivning. En annan partiledare skulle få andra problem med den lata, okunniga och inskränkta svenska journalistkåren. Drömmen om en obefläckad nystart är mer än lovligt naiv. Även rörelseikonen Palme hade kunnat sluta i en skandal vid mer än ett tillfälle. Politik handlar, som jag skrivit tidigare, om att gräva sig upp ur skit, få ny hälld över sig, och gräva sig upp igen.

Vi kommer inte att få återgå till att diskutera sakpolitik i lugn och ro bara för att Juholt avgår. Tvärtom: en avgång skulle bara bekräfta för medierna att det de håller på med nu är viktigt och relevant. För att någon gång få diskutera politik måste politiker sluta avgå.

Precis som Jinge skriver handlar ju inget av detta om någon hemlig kärlek till SAP. Men det handlar om regeringsunderlaget 2014 och det handlar om en rätt att formulera alternativa verklighetsbeskrivningar som alla arbetarrörelsens organisationer - inklusive Vänsterpartiet - måste stå upp för tillsammans. Ingen progressiv kraft gynnas av att drevet avgår med segern.