Kongress!

Dags för Vänsterpartikongress! Bra debattartikel av Aron Etzler i SvD idag, bland annat om att ett vänsterparti faktiskt både kan lyckas och misslyckas utifrån samma objektiva läge. Det får vara slut på gnället om dåliga förutsättningar.

Samma tidnings stora inför-artikel är ett besök i Gällivare, där partiföreträdare istället lägger skulden på väljarna: "Tror alla att de kan bli sin egen lyckas smed?" Den attityden är helt säkert inte en framgångsväg. Väljare är intelligenta och röstar på de partier som de uppfattar kommer med relevanta svar på dagens problem.

Aftonbladet har en ledare som bland annat påpekar Vänsterpartiets egalitära partikultur.  Och så ska Jonas Sjöstedt ifrågasättas lite för att han bor på Östermalm. Som bekant är man ingen riktig vänstermänniska förrän man bor under presenning i en gränd.

På DI.se försvarar sig Sjöstedt med att det ändå är ett "straff att bo i Stockholm" överhuvudtaget. Onödigt taskigt kanske. Å andra sidan är det i de större städerna Vänsterpartiet går hyggligt just nu. I övriga landet håller det på att krympa ihop till en våt fläck, om man tittar i SCB:s senaste partisympatiundersökning. Och vad kan charma glesbygds- och småstadsborna mer än ett anti-Stockholm-utspel? (Jag är också från landet. Och jag är charmad.)

Expressen försöker lite valhänt utmåla arbetstidsfrågan som en "splittring".

Delat ledarskap är dagens stora fråga, och i dagens Flamman skriver Åsa Brunius och Tobias Smedberg en artikel som är för Sjöstedt och Ulla Andersson i toppen. Jag tycker att kongressen ska rösta nej till att ändra stadgarna, som jag har skrivit om här. Om man tittar på Kent Asps studie av partiledarna i media i valrörelsen 2010 framgår det med all önskvärd tydlighet att man inte får dubbelt så mycket partiledarskap med dubbelt så många partiledare. Lars Ohly syntes lika mycket som Maria Wetterstrand och Peter Eriksson tillsammans.

I den frågan har jag för övrigt den tvivelaktiga äran att vara överens med Sydsvenskans ledarredaktion.

Vi ska också komma ihåg att två nya partiledare tar mycket längre tid att göra kända än en ensam. SOM-institutets data om partiledarkännedom visar att det tog dubbelt så lång tid för Wetterstrand och Eriksson att göra sig kända än de andra partiledarna som kom nya på 00-talet. Jag tycker inte vi har tid med det. Partiet har viktigare uppgifter framför sig.

Ett sista viktigt argument mot delat ledarskap, och nu saxar jag från min egen kommentar i ett tidigare inlägg: Ett partiledarskap är inte bara att vara en taltratt, det är också ett förtroendeuppdrag. Det är en del av det förtroendeuppdraget att ibland tvingas lägga linjen på volley. Det ansvaret innehas - och bör innehas - av en ensam person. Annars är det upplagt för gnissel, ängslighet och otydlighet. The bucket stops here. Jag menar inte att en partiledare ska kunna ändra partiets grundläggande politik framför en tevekamera. Men hitta snabba svar på oväntade frågor, att uttala förtroende eller ta avstånd, att skoja bort en fråga eller ta den på allvar. Allt sådant riskerar att skära sig när det är två personer inblandade.

Och nej, vi kan inte jämföra med hur Sveriges minst granskade parti har klarat sig med sin modell.