Ohlys ord på vägen

Lars Ohlys tal till Vänsterpartiets kongress - tillika hans sista tal till partiet i egenskap av partiledare - blev inte särskilt känslomässigt. Det var däremot i sig självt ett slags sammanfattning av det politiska projekt han ansvarat för de senaste åren:

Det var spretigt, i enlighet med devisen "att inte prata om ett politikområde är att inte bry sig om det". Det vill säga samma inställning som alltid får vänsterpartikongresser att pressa in hela partiprogrammet i valplattformarna. Det vill säga samma inställning som får vänsterpartiet att ha en av de allra suddigaste politiska profilerna i väljarna ögon.

Talets inriktning handlade också mycket om samhällets mest utsatta, de allra maktlösaste och fattigaste grupperna. Det fanns inget direkt försök att tilltala den stora majoriteten av löntagare - särskilt inte de som har ett jobb, tjänar hyggligt med pengar och tillhör de 83% av svenskarna som är ganska eller mycket nöjda med livet (SOM-institutet: Svenska trender 1986-2010). De här människorna är LO- eller TCO-medlemmar och har precis som majoriteten av svenskarna egalitära värderingar. Sålunda är de verkligen potentiella vänsterpartiväljare. Men de träffas alltför sällan av partiets tilltal, eftersom de inte identifierar sig som utsatta. Jag skrev om detta för drygt ett år sedan. Vi talar för lite om majoriteterna. Vänsterpartiet får inte göra sig beroende av elände för att få genomslag, varken hos enskilda människor eller i samhället.

Fattigsveriges återkomst, pratade Ohly om. Men till skillnad från 70- och 80-talet har ju de svenska reallönerna ökat rätt kraftigt under 90- och 00-talet. Det har förstås inte gått svenska löntagare förbi. Allt är inte frid och fröjd, och visst, det hade kunnat vara ännu bättre om facket varit starkare - jag säger bara att Vänsterpartiet måste förhålla sig till människors egna upplevelser av den egna situationen och den egna ekonomin.

De effektiva delarna av talet handlade förstås om områden där partiet har medvind (har skapat sig medvind), som vårdskandalerna och debatten om vinst i vården. Men det var relativt korta passager. Lite konstigt att inte suga på karamellen mer än så. Man kan välvilligt tolka det som att det är dumt att tjata om frågor som redan finns på agendan. Är man inte välvillig så kan man tolka det som att Vänsterpartiet fortfarande har lite svårt för att skjuta i öppet mål: det är nästan lite oschysst att inta populära positioner. Vanan vid outsiderpositionen har gjort oss valhänta i hur vi hanterar framgång. Partiet borde förstås fortsätta odla sin position som det parti som varit hårdast mot vinster i välfärden, och dessutom flytta fram positionerna med bra, konkreta förslag om hur vi bryter upp det nuvarande systemet och bygger något vettigare.

Sedan lät det som om Ohly försökte desarmera argumenten för delat ledarskap (där ju jämställdhet är centralt) genom att trycka hårt på partiets feministiska kamp. Får se om det betalar sig.

Talet kommenteras i Expressen, SvD, UNT, Aftonbladet.