Valet är vunnet

Henrik Ekengren Oscarsson har sagt det. Jonas Hinnfors har sagt det. Tommy Möller sa det häromdagen. Alla är de statsvetare, och alla har de sagt att valet i höst inte är avgjort. Men det är det. Och säg det gärna högt – så stannar alliansväljarna hemma på valdagen.

Visst, det är teoretiskt möjligt att de borgerliga partierna gör en sjujäkla valrörelse och hämtar in tidernas största underläge. Men är det statsvetenskap att uttala sig om vad som är teoretiskt möjligt? Ett annat sätt att svara på frågan skulle kunna vara att berätta hur det brukar gå. I novembermätningen från SCB var avståndet mellan blocken 10,1 procentenheter. Så mycket har bara en av elva valrörelser sedan 1973 svängt. Den genomsnittliga svängningen under perioden mellan november och september är bara 5,1 procentenheter.

Den enda valrörelse som svängt mer än 10,1 procentenheter är förstås den senaste. Det var då statsvetarikonen Sören Holmberg sa att ”alliansen är rökt” och fick nesligen fel. Men det får inte innebära att statsvetare inte vågar göra några analyser av läget längre. Och upphämtningen 2010 kan rimligen inte tillåtas utöva sådant inflytande över sinnena bara för att den är färskast. Inte i något av de sex val som föregick valet 2010 skiftade majoriteten överhuvudtaget mellan november och september. Förtjänar inte det att sägas? Sedan november har för övrigt alliansens läge försämrats ytterligare. Så till den milda grad att avståndet mellan blocken är 8 procentenheter större idag än vid samma tidpunkt 2010 (Alliansfritt Sverige 14/2).

Det räcker alltså inte att säga att ”det gick 2010”. Förutsättningarna för ”det” är ju mycket sämre än då.

Oppositionen säger också gärna att ingenting är klart. Tanken bakom det låter vettig: om alla tror att segern är fixad, kommer partiarbetarna tro att deras insatser är onödiga och väljarna kommer stanna hemma på valdagen. Problemet är att det finns forskning som visar att det problemet framför allt drabbar den som ser ut att förlora. Om en väljare är säker på att hennes kandidat är på väg att vinna, röstar hon nästan lika gärna som om det förutspås bli knallhårt. Men om en väljare tror att hennes kandidat är på väg att förlora, är röstningsviljan lägre (se Agranov m fl 2013: ”What makes voters turn out”). Effekten av den stora ledningen för oppositionen är alltså framför allt att alliansväljarna tappar hoppet, inte att de rödgröna väljarna blir nonchalanta. Och alliansen kommer inte att få ut fler aktivister om Stefan Löfven skulle råka låta stöddig: motgångar är inte inspirerande, de är nedslående.

Det väljarna riskerar att höra om oppositionen säger att det inte är avgjort, är förstå tvivel på den egna förmågan. Det låter ju som om man kallt räknar med att slarva bort sitt stöd. Om väljaren dessutom hör från proffstyckare i teve och tidningar att valet kommer att bli spännande, kan hon bli osäker på sin slutsats att rösta med oppositionen: är trots allt inte missnöjet med regeringen så överväldigande som det verkar? Det är ingen slump att det är Moderaternas partisekreterare som just nu är mest ihärdig med att prata om att valet fortfarande är öppet. Han har tyvärr starka krafter på sin sida: de som har politisk dramatik som sitt levebröd (massmedia) kommer att framhärda i att det är strid på kniven oavsett om det är sant eller inte. En ren gåva till alliansen i det här läget, förstås. Det är därför det vore välkommet med statsvetare som vägde upp med att säga som det är.

(Ledare publicerad i Flamman 20 feb)

Slarvigt tolkade väljarkartor

"Socialdemokrater i norr och moderater i söder", skriver DN i ingressen till uppslaget med statistikern Richard Öhrvalls politiska Sverigekartor idag (tidigare presenterade på hans blogg).

Det är exakt det som kartorna inte visar. Men det stämmer ju bra in på storyn om sossarna som partiet för det svunna, avfolkade Sverige och Moderaterna som storstadspulsens moderna parti.

Kartorna visar hur ett partis stöd fördelas över landet: är det mer populärt bland väljarna i söder än bland väljarna i norr? Däremot kan man inte använda dem för att jämföra partier med varandra alldeles enkelt. Jag tycker att DN slarvar.

Folkpartiet är "ett utpräglat storstadsparti" medan Socialdemokraterna är "svaga i storstäderna" enligt artikeln. Det stämmer för hur partiernas väljare är spridda internt, men Socialdemokraterna utklassar ju Folkpartiet i storstäderna om man ser till valresultatet.

Sanningen om Socialdemokraterna, Sveriges största parti, är ju att de är starka överallt. De är bara inte fullt så starka i storstäderna.

Styrkan i färgfälten relaterar till hur starkt partiet är i förhållande till rikssnittet, d v s valresultatet. Eftersom Stockholm (och de två andra storstäderna) har en enormt stor tyngd i det sammanvägda valresultatet, visar kartorna mer eller mindre hur bra ett parti sköter sig i förhållande till Stockholmsresultatet. Eftersom Centern knappt finns i Stockholm, är mycket riktigt deras Sverigekarta höggradigt mörkgrön lite överallt - det ser nästan ut som om de är starka överallt. Men de är ett pytteparti nästan överallt. Det är det svaga resultatet i storstäderna som (förstås) gör dem relativt starkare i resten av landet. Relativt städerna, inte relativt andra partier.

Färgfälten tar ju inte heller hänsyn till befolkningsstorlek, så när Öhrvall säger att Vänsterpartiet har "sitt tydliga fäste" i norra Norrland, så är det bara rätt om man menar höga röstetal. För partiets framgång i riksdagsvalet totalt sett har norra Norrland marginell betydelse. Även om vi är generösa och räknar med Västernorrland och Jämtland (förutom Norrbotten och Västerbotten) så bidrar inte de länen med mer än 15% av Vänsterpartiets totala röstetal.

Det är inget fel på statistiken i sig, men tolkningarna slängs ganska slött in i den rådande berättelsen om de respektive partiernas modernitet och relevans (som ju stad-land-kontrasten handlar om, hur illa vi som är födda lantisar än tycker om det). En alternativ bild är, som jag skrivit tidigare, att Moderaternas väljarstöd till fyra femtedelar ligger utanför storstäderna och att 2010 års valseger bland annat byggde på att de ökade med 30 procentenheter i skogslänen.

(Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd med hur sossarna utnyttjar sin potential i städerna. Men det är delvis en annan diskussion.)

Hatar sossar kvinnor?

Jag undrar om inte Jenny Madestam måste börja prioritera bort en del mediemedverkan. Nu hasplar hon ur sig snart sagt vad som helst överallt. Klar Stigbjörn-varning.

I senaste numret av Chefstidningen uttalar hon sig om bristen på kvinnor i svensk politik, och i synnerhet på framträdande positioner:

"En förklaring är Socialdemokraterna. Det är de som har regerat och de som har möjlighet att få fram en kvinna som statsminister. Även om de säger sig vara ett feministiskt parti och jobba för jämställdhet så finns det en oerhörd hierarki, som i alla partier, och också en extrem kollektivism, vilket socialdemokratin delvis bygger på. Den här kollektivismen innebär att individer inte får utrymme, till exempel kvinnor som är duktiga."

Jisses!

Man brukar kritisera nationalekonomin för att vara modellbunden och alltför ointresserad av empiri. Här har vi ett bra exempel på att statsvetenskap kan vara likadan. Madestam har en jättefin förklaring till att kvinnor inte kommer fram inom socialdemokratin. Men det håller ju inte för minsta konfrontation med verkligheten.

-Historiskt finns det mycket små skillnader när man tittar på andelen kvinnliga statsråd i borgerliga och socialdemokratiska regeringar. (Och inom parentes sagt: vad då "det är de som har regerat"? Lägg av. Har man doktorerat måste man väl först ha läst A-kursen? Borgarna satt i regering under kriget, större delen av 50-talet, hade stort inflytande under lotteririksdagen 73-76, tog över till 1982, hade en parentes 1991-94 och sitter nu sedan fem år tillbaka.)

-Det första kvinnliga statsrådet var en socialdemokrat, Karin Kock. Överraskande nog - för Madestams tes - valde sedan inte Gunnar Hedlund att ta in någon kvinna i regeringen 1951-57, utan det dröjde tills 1976 innan vi fick den första högerkvinnan på en statsrådstaburett. Då hade socialdemokratin hunnit ha en hel bukett.

-Den första helt jämställda regeringen utsågs av Ingvar Carlsson 1994.

-Danmarks första kvinnliga statsminister är socialdemokrat. Norges första kvinnliga statsminister var socialdemokrat. Finlands första kvinnliga statsminister var centerpartist. Inga överväldigande bevis för att borgarna är särskilt ivriga att lyfta fram kvinnor. Och de har haft chanser.

-Socialdemokraterna hade Mona Sahlin som statsministerkandidat 2010. Det dominerande borgerliga partiet har aldrig varit i närheten av att lansera en kvinnlig statsministerkandidat. Kvinnor har bara fått leda småpartier som centern och folkpartiet.

-De enda nuvarande partier som aldrig haft en kvinnlig partiledare är högerpartier: Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Fick Madestam någon slags formerande hallelujaupplevelse när Karin Söder valdes till Sveriges första kvinnliga partiledare på centerstämman 1986, som är svår att släppa? För något annat exempel på hur borgerligheten gått i bräschen är svårt att hitta. (Detta legendariska, framgångsrika partiledarskap som inspirerade en hel generation svenska kvinnor under - ett helt år.)

Stringensen i Madestams teoribygge kan väl också ifrågasättas. Kollektivism eller inte så måste ju företrädare utses: SAP har aldrig letts av något slags hippie-stormöte. Och att kollektivismen skulle kväva just kvinnliga individer känns som en darrig tes.

För övrigt borde Madestam läsa Lars Trägårdhs och Henrik Berggrens utmärkta Är svensken människa? där de på ett förtjänstfullt sätt visar hur svenska välfärdsreformer alltid syftat till individuell autonomi och oberoende. "Kollektivismen" förstådd som en våt filt av gemenskapstvång existerar mest på MUF-kurser.

Ja, kvinnor har länge motarbetats inom de politiska partierna, också inom socialdemokratin. Men påståendet att det särskilt är socialdemokraternas fel är veckans i särklass sämst underbyggda påstående.

Amnå vs Lindberg

Mycket intressant för statsvetare och politiknördar just nu. Igår kom SOM-rapport nr 52 och svenska lärares attityd till kommunismens historia har behandlats i en ny avhandling. I går skrev också Erik Amnå med flera ett svar på DN Debatt angående ungas syn på demokrati. De menar att World Values Survey-undersökningen som presenterades på samma debatt sida av Staffan I Lindberg för några veckor sedan, har fel: unga svenskar är visst demokrater.

För egen del tog jag World Values Survey-undersökningen på allvar och skrev i en kommentar i Flamman dels att det inte är en lösning att "lära sig" demokrati i skolan, dels att det kanske snarare är hela marknadiseringen av samhället som börjar få konsekvenser. Vi lär oss att byta om vi inte är nöjda, köpa om vi inte kan få - inte att samtala och förändra genom majoritetsbeslut.

Och det finns några invändningar mot Erik Amnås artikel:

-Han kontrasterar World Values Survey med en undersökning där 15- och 16-åringar har intervjuats, som ger gladare resultat. Men då har han ju inte ens mätt samma sak som Lindberg, vars studie omfattar 18-29-åringar.

-En sak som utmärker 15-16-åringar - till skillnad från 18-29-åringar - är att de inte är lika självständiga och tenderar att svara så som de tror att vuxna vill att de ska svara. Det är i alla fall min farhåga. Kanske får det stöd i att 21 procent säger att de kommer att ställa upp som kandidater i kommunalval när de blir vuxna - en siffra som är helt verklighetsfrånvänd och uppenbarligen har tillkommit ur en önskan att visa sig duktig.

-Själva frågebatteriet hos Amnå är betydligt enklare att svara "rätt" på för den ungdom som tror att vuxna vill höra att de tror på demokratin. Där Lindberg har lindat in demokratisynen i försåtliga formuleringar om starka ledare och materiella motprestationer, kör Amnå på skolboksvarianten med påståenden som att "alla medborgare bör ha rätten att fritt välja sina ledare".

-I Amnås frågor (eller i alla fall dem han exemplifierar med i DN-artikeln) verkar också demokrati i hög grad uttryckas som negativa friheter: man ska få säga vad man tycker och ha möjlighet att protestera. Sådana attityder ligger förstås mycket mer i tiden och är överlag enklare att hålla med om än när demokratin (som hos Lindberg) sätts i motsättning till något annat gott: en "stark ledare", materiella fördelar.

Vilket leder över till slutsatsen: varför inte nöja sig med att säga att det finns en motstridig och komplicerad bild av unga människors förhållande till demokratin? Forskarna har mätt olika grupper och de har ställts inför olika slags frågor. Det finns ingen anledning alls för Erik Amnå att sätta sig på höga hästar och påstå att Lindbergs data "osannolikt" fångar unga svenskars syn på demokrati. I synnerhet inte som hans egna undersökningar är långt ifrån invändingsfria.