Om 7 april

Nu borde man egentligen bara sörja. Eller bara vara stolt över stockholmarnas sätt att hantera gårdagens attentat. Ett sådant folk behöver inga politiska ledare för att hantera svåra stunder.

Men redan formas den politiska diskussionen, vad man än tycker om det.

Vi ska visa att vi inte låter oss knäckas genom att fortsätta leva våra liv, sägs det. "Ni kan inte styra våra liv", som Stefan Löfven sa igår.

Det bör också gälla den politiska debatten. Märkligt nog sägs det ju ofta i samma andetag: vi låter oss inte påverkas - och "det kommer att finnas ett före och ett efter denna dag i Sveriges politiska nutidshistoria".

Men om vi hädanefter bara ägnar oss åt att diskutera terrorism kommer terroristerna på ett sätt också ha vunnit. Att fortsätta leva våra liv som vanligt måste inbegripa att fortsätta diskutera hur samhället ska ordnas, också i sådant som direkt efter en sådan här händelse känns futtigt.

Ett Stockholm som inte bara står upp lika tappert mot terrorismen som igår, utan som nästa vecka också börjar diskutera trafikpolitik och dagisbrist - det skulle vara ett Stockholm som verkligen gör motstånd. Att framhärda i att få ägna oss åt annat än terroristerna är det bästa långfinger man kan ge dem.

Huruvida terrorismen blir den stora politiska frågan för överskådlig framtid bestämmer vi trots allt själva.

Samtidigt är det självklart att det behövs en debatt om terrorismen. Och när vi har den debatten finns det för en gångs skull en hel del att diskutera.

Tidigare har debatten handlat om rättsliga och polisiära åtgärder: övervakning, kontroll, säkerhet. Sådana åtgärder byggde på att terroristerna var personer som i större grupper planerade attentat med vapen eller sprängmedel. Den planeringen lämnade spår efter sig som gick att upptäcka.

Men den nya terrorismen - och en hel del tyder på att gårdagens attentat är ett exempel på det - lämnar inga sådana spår. Alla är överens om att den är omöjlig att förhindra. Ensamma personer som kapar lastbilar och sekunderna efteråt använder dem som dödliga vapen kommer aldrig att kunna upptäckas med konventionellt polisarbete. Eller annorlunda uttryckt: det konventionella polisarbetet har varit så framgångsrikt att det har tvingat terroristerna till metoder som gör konventionellt polisarbete omöjligt.

Det betyder att det enda sättet att förhindra framtida attentat är att minska antalet potentiella terrorister. Minska motiven att begå brott, dra undan grogrunden för extremism, se till att människor ser bättre alternativ än att ge upp allt de har och dö för verklighetsfrånvända ideal. Det är det debatten nu måste handla om. Om alla förberedelser för terrorism sker inne i huvudet på terroristerna, är det i deras huvuden vi måste vara. Vi måste bygga samhällen där medborgarna är resistenta mot extremism. Inte för att det är lätt, utan för att det kommer att vara i princip den enda chans vi har.

Hotet kommer oftast inte utifrån. Att stänga gränserna och utropa att "Sverige är under attack" är på sätt och vis en bekräftelse på att den föreställningen dröjer sig kvar. Det går inte att ha flygplatskontroller och stänga gränserna och tro att det gör oss skyddade. Extremism är ett svenskt problem, den kan uppstå här och den kan - lyckligtvis - ta slut här.

I dag hjälper det knappt ens att identifiera extremistiska miljöer. Gång efter annan visar sig terroristers tankegångar vara helt okända för deras församlingar, för deras politiska bundsförvanter - till och med för deras egna familjer. Teorin om "radikalisering", där människors utveckling följer en logisk bana, stämmer dåligt in på de senaste årens attentatspersoner. Det går inte att hoppas på att kunna identifiera precis vilka terroristerna är. Då måste man istället göra det väldigt mycket mer värt att leva än att dö för alla.

Och, på ett annat sätt, kommer hotet ändå utifrån.

För samtidigt som vi motarbetar de sociala centrifugalkrafter som gör människor i Sverige till terrorister, är terrorismen också en konsekvens av utländska krig som aldrig borde ha startats och förtryck som borde ha bekämpats bättre. En rättvis världsordning och bekämpande av fattigdomen - det finns politiker som alldeles för länge naivt har fått påstå att det inte har med terrorism att göra. Med den nya terrorismen, den som är "omöjlig att stoppa", måste kriget till slut börja föras med långsiktighet på riktigt.

Rasisterna har suttit uppe hela natten och skrivit så att tangentborden glöder. De ödslar ingen tid på att vara ute och hjälpa andra att ta sig hem från innerstan, eller att uttrycka sorg. De börjar bara hamra in sina lösningar. Det betyder att vi måste bemöta dem och att motståndet måste börja redan idag, fastän det känns alldeles för tidigt.

Ser vi själva alltid barn som barn?

Det har skrivits mycket bra om misshandeln av 9-åringen i Malmö, framför allt av Malin Ullgren i DN som påminner om att vi måste hejda oss inför varje barn vi möter och påminna oss om att de tillhör samma sort. Att barn som grupp har särskilda rättigheter betyder att inget enskilt barn behöver göra något för att förtjäna de rättigheterna. Det behöver inte vara gulligt, inte vara tillmötesgående eller göra sig förstått.

I de mer folkliga reaktionerna funderar många på vad barnen kan ha gjort för att reta upp ordningsvakterna. Man är snabb med att förstå hur provocerad man måste bli om man måste ta hand om ungar som - ja, vad de nu gjorde (mycket av vad som påståtts verkar bara ha varit påhitt).

Men så skulle vi aldrig resonera om andra yrkesgrupper. Ingen skulle försvara en klantig kirurg med att "det är väl lätt att förstå att ingen människa ser skillnad på en lever och en njure". Vi förväntar oss att kirurgen ska kunna mer än vi själva.

Så måste vi se på ordningsvakter också. Vi måste kräva att just de inte reagerar som många av oss skulle göra, att de är utbildade att inte bli provocerade. Vi måste kräva att det är en del av deras yrkesskicklighet. Lika lite som någon annan yrkesgrupp får de vara som folk är mest i sin yrkesutövning.

I verkligheten verkar det dock - och här ligger ju systemfelet - som om de som i kraft av sin sanktionerade våldsutövning borde vara allra svårast att provocera, är lättast. Någon påpekade att det finns många andra yrkesgrupper som måste konfrontera våldsamma människor - vårdare, äldreomsorgspersonal - och de lyckas nästan alltid lösa situationen utan att dunka klientens huvud i golvet. Varför försöker inte poliser, väktare och ordningsvakter lära sig någonting av de grupperna? Varför försöker män inte lära sig något om konfliktlösning av kvinnor?

Misshandeln i Malmö skulle knappast varit möjlig utan strukturell rasism. Men jag tror också att det - i anslutning till Malin Ullgrens inlägg - finns en utsuddning av barnbegreppet som bäddar för den här typen av händelser. Det blir alltmer flytande när man slutar vara barn: det finns inte minst starka kommersiella intressen som försöker göra barn till "tweens" och tonåringar så tidigt som möjligt. Och i journalistiken finns en enorm populism kring vem som är barn och inte. En förövare är aldrig barn, ett offer är det nästan alltid. En 17-åring som våldtar en 15-åring kan bli till en "ung man" som förgripit sig på en "flicka" - trots att båda fortfarande är barn. Grupper av barn som ägnar sig åt småbrottslighet i förorterna kallas regelmässigt "ungdomsgäng" även om de består av 11-12-åringar. Att få kallas "barn" är förbehållet de som inte missköter sig. På det sättet villkoras den grupptillhörighet - till gruppen barn - som ska skydda och ge rättigheter. Om vi vill att ordningsvakter ska se 9-åringar som barn måste vi kräva konsekvens av många fler, och av oss själva.

Skandal utan ansvar

Nästan tre veckor efter avslöjandet om Skånepolisens olagliga personregister syns fortfarande inga politiska konsekvenser. Beatrice Ask har bett om ”ursäkt” å alla svenskars vägnar – vi är tydligen alla skyldiga – men har inte tagit ansvar för hur polismyndigheten misslyckats med att föra ut grundläggande respekt för svensk grundlag i organisationen. En av vår tids största skandaler begravs nu i utredningar mot enskilda. Samtidigt uppmärksammas andra övergrepp mot romer i historien flitigt. Det är viktigt – men tar också bort fokuset från det omedelbara ansvarsutkrävandet i Skåne.

(Ledarstick publicerat i Flamman 10 okt.)

Alltför personliga poliser

Polisen fick i förra veckan förtjänt kritik för ett hånfullt Facebookinlägg om en gripen 16-åring. "Ett litet tips", "inte särskilt smart", löd sarkasmerna. När man blir frihetsberövad ska man behandlas korrekt. En myndighet ska inte håna enskilda medborgare, inte ens om de är anonyma. Frågan är om polisen och sociala medier är en särskilt bra kombination. På Twitter präglas deras konton mest av trött cynism. Självklart vet alla att poliser också är vanliga människor. Att göra sig illusioner om korrekta tjänstemän kanske är naivt. Men det mänskliga behöver kanske inte för den sakens skull välla över oss?

(Ledarstick publicerat i Flamman 9 augusti.)

Journal från ett häkte

Hon fick inte veta varför hon greps av polisen. Hon pressades att inte kontakta någon advokat. Hon hölls vaken i sin cell på ett sätt som påminner om tortyr. Den friade narkosläkarens berättelse i Läkartidningen är skrämmande läsning om svensk polis. Att JK och Riksåklagaren reagerar är bra. Och tanken svindlar: om polisen beter sig så här mot en läkare, hur beter de sig då mot personer med lägre status i samhället? Hur många oberättade berättelser går det på varje välartikulerad person som är med om det här? Upprättelse för läkaren skulle kunna vara viktigt för flera.

(Ledarstick publicerat i Flamman 5 januari.)