Tankar efter kongressen

Vänsterpartiets kongress är slut för flera dagar sedan, men tål att analyseras lite till.

Ombuden ägde kongressen. Alla euforiska blogginlägg från hemvändande deltagare bär syn för sägen. Kadaverdisciplinen var, som Katarina Barrling konstaterar, långt borta. Partiledningen åkte på rejält med stryk. Det tolkar en del som ett sundhetstecken i ett folkrörelseparti. Kanske det. Det berodde nog också på en dåligt samordnad och förberedd partistyrelse. Inget ombud var särskilt lättimponerat. Och det är naturligt. Ingen partiledning som för sitt parti ner mot 4-procentsspärren gör det med bibehållen auktoritet.

Inte heller partiets en gång så tongivande parlamentariker hade något att säga till om. I skuggan av krympande inflytande ute i kommuner och landsting, färre uppdrag och lägre partistöd, var det lättare att den här gången få igenom motionerna om partiskatt och om rotering på uppdrag. 

Tyvärr innebär den svaga partistyrelseinsatsen att man lämnar över en del problem i knät på den nya partiledningen, både svårhanterade ställningstaganden (förbud mot bemanningsföretag) och resursödande programarbeten.

Även partistyrelsevalet visade att förnyelse är eftertraktat: ett par gamla ringrävar fick riktigt låga röstetal. Aron Etzler blir för övrigt svår att gå förbi som ny partisekreterare efter det tredje högsta röstetalet. Den uttalade konkurrenten Mia Sydow Mölleby klarade sig med knapp nöd in i styrelsen över huvud taget. Sånt spelar roll. Ska spela roll.

Valberedningens presentation av sitt partistyrelseförslag gjorde det tydligt att man måste ha mutat in ett tydligt ämne för att komma ifråga. Man ska vara facklig, kunna klimatfrågorna, kunna välfärdsfrågor, vara en skarp feminist och så vidare. Bra så, men glöm inte bort den breda politiska klokheten. Det är inget lag till Vi i femman vi sätter ihop. Jag skulle gärna sett till exempel Jöran Fagerlund och Nooshi Dadgostar i styrelsen, bara på ren klipskhet. För att inte tala om Stig Henriksson, om han kandiderat.

Den avgående partistyrelsens största försyndelse var den misslyckade förpackningen av strategidokumentet. Man lyckades varken förklara vad exakt det var för något (spretigt och ett mischmasch, tyckte ombuden) eller anslå en ton som gjorde texten politiskt möjlig i partiet. Samtidigt känns det som ett svaghetstecken att ombuden bara slog ifrån sig de "negativa" skrivningarna om partikulturen. Kanske var många ombud alltför färska partimedlemmar för att förstå vad Framtidskommissionens korthuggna text syftade på. (Mycket tyder på det, med tanke på hur många som faktiskt skrattade åt det uråldriga skämtet om trängselavgift i mitten i svensk politik.)

Argumentets primat och schyssta tag i debatterna är Vänsterpartiets adelsmärke jämfört med andra partier. Det blir tydligt på kongresserna. En del av partikulturen som är mer destruktiv är den järnhårda viljan att alltid driva allting vi tycker. Inget dokument är så litet att vi inte kan stoppa in ytterligare en fråga i det. På varje kongress stormar ombud talarstolen och lipar om att deras hjärtefråga inte finns med. Det är förräderi att inte alltid skriva om allt. Förr eller senare måste vi ha en riktigt grundlig diskussion om det där. Och gärna slå fast följande:

Ett partis politik består inte bara av det som finns nedtecknat.

Vi ändrar inte åsikt i en fråga genom att inte tala om den.

Ingen tänkande människa tror att vi har övergett dem genom att inte tala om dem varje gång vi visar oss.

Genom att någon gång prioritera ned min hjärtefråga kan jag en annan gång få den framprioriterad. Om allting alltid ska vara med, syns ingen fråga. Och Vänsterpartiet förblir ett av riksdagens luddigaste partier. Det bästa för att åstadkomma konkret förändring i min hjärtefråga är förstås att Vänsterpartiet tar makten. Så fokus på det senare gynnar i slutänden också min fråga.

Jonas Sjöstedt var en ganska nervös och stel debuttalare. Brandtal är inte hans bästa gren när han går in i sin nya roll. Han var inte ens särskilt bra på att få "anden att ta kött", för att citera Stig-Björn Ljunggren om en av partiets stora utmaningar. Men han kommer att utvecklas, med ett mer varierat anslag och personligare tilltal.

Stärkt av att så gott som alla politiska journalister spår att han kommer att lyfta partiet, körde han också lite ad lib och föreslog rådslag om det rödgröna samarbetet innan 2014. Knappast förankrat någonstans, och kanske en fingervisning om en partiledare som vill ha en friare roll.

Temat om att snegla mindre på sossarna - som Sjöstedt återkommit till ett par gånger - är svårbegripligt. Vänsterpartiet agerar knappast osjälvständigt idag. I rent strategiskt avseende är det alldeles självklart att Socialdemokraterna är det parti som det är viktigast att ha ett genomtänkt förhållningssätt till. Det är det enda partiet som har någorlunda många väljare som kan tänka sig att gå till Vänsterpartiet (c:a 20% har V som näst bästa parti). Det är också det parti som tog en tredjedel av våra väljare 2006, och ytterligare en femtedel 2010.

Hursomhelst är Sjöstedts mandat urstarkt efter kongressen (röstsiffrorna tyder på uppslutning också från dem som eventuellt ser honom som misstänkt högeravvikare). Den "öppna processen" är ju en riskabel strategi, eftersom den kan göra helt offentligt att en ny partiledare inte ens är förstavalet hos majoriteten av medlemmarna. (Racet mellan Vänsterpartiets fyra ursprungliga kandidater hade ju kunnat sluta 25-25-25-25 i en första röstomgång.) Det slapp vi nu, tack vare att Sjöstedt var så given. Men det var inget slutgiltigt bevis för den öppna processens överlägsenhet.

De glada minerna efter kongressen är berättigade på flera sätt. Det var länge sedan det rapporterades så mycket om politik från en Vänsterpartikongress. Jonas Sjöstedt har kommit ut suveränt i media. Sociala medier ägdes av vänsterpartister i några dagar. Stämningen är klart peppig. Och då ska man komma ihåg att det enda kravet många politiska partier har på en kongress är att man inte ska klösa ögonen ur varandra.

Några fler vänsterpartister om kongressen: Erik Edwardson, Jöran Fagerlund, Rosa Lundmark, Fredrich Legnemark, Karl Johan Rahm, Homo Politicus, Kaj Raving.