Grilla pengar inte folkligt

Bränna upp 100 000 kr för att uppmärksamma ett politiskt budskap? Rätt eller fel, har folk frågat sig. Men det är lika intressant att fråga sig om det är effektiv politisk PR eller inte.

Enda sättet att avgöra om aktionen var bra eller dålig för Feministiskt initiativ är förstås genom att fråga väljarna (nej, inte genom att räkna upp hur många internationella medier som rapporterade - så länge inte Feministiskt initiativs syfte var att skaffa exportmarknader). Innan det finns ett sådant svar från väljarna kan vi bara gissa. Min gissning är att den knappast gav något positivt netto - det vill säga ganska dåligt använda 100 000.

Aktionen ville uppmärksamma lönegapet mellan män och kvinnor. Men 93 procent av svenskarna känner redan till och tycker att det är viktigt eller mycket viktigt att minska det gapet, enligt Novus från i mars i år. (Naturligtvis delvis tack vare långvarigt och ihärdigt opinionsarbete från Gudrun Schyman och andra feminister.)

Det var alltså länge sedan det fanns ett behov av att upplysa om hur verkligheten ser ut, eller ens vinna sympatier för att det krävs en ändring. Vad det gäller är snarare att samla stöd för de egna metoderna för att nå målet. Där är oenigheten stor. Gudrun skulle ha grillat en attraktiv lösning, inte ett välkänt problem.

En bra politisk aktion måste internalisera budskapet i aktionen. När en ukrainsk parlamentskandidat för ett tag sedan drev en levande fårhjord genom centrala Kiev som en del av sin kampanj, väckte det uppmärksamhet i sig, men det var också en bild av hur han som oberoende kandidat skulle komma in och jaga den inkompetenta, bräkande flock som styrde landet. Gudrun Schymans aktion uppnådde bara chockverkan - det var egentligen fullständigt egalt om hon eldade pengar eller klädde av sig naken - inte någon smart, fyndig bild av det egna budskapet.

Bilden hon skapade genom att bränna upp den summa som män ligger före kvinnor väcker istället förvirring: ska gapet minskas enbart genom att män går ner i lön tills de kommer ner till kvinnors nivå? Är det så att säga försprånget, snarare än eftersläpningen, som är problemet?

I så fall ska nog Feministiskt initiativ fundera ett varv till. Mäns löneförsprång är mer komplicerat än att manliga arbetsgivare sitter och delar med sig broderligt till sina manliga arbetstagare, skrockande åt att de lyckats hålla kvinnorna utanför. Tvärtom är den stora majoriteten mäns löner hårt arbetade för, och frampressade i tuffa fackliga förhandlingar. Mäns inkomstförsprång finns inte bara i lätt föraktade direktörskretsar, utan också bland vanliga löntagare. Vill Feministiskt initiativ fullständigt distansera sig från den fackliga rörelsen - inklusive dess jämställdhetsivrare - ska de fortsätta betrakta svenska män som överbetalda. Klokare vore att betrakta kvinnor som underbetalda.

Förutom detta diffusa bildspråk finns det två andra stora problem med aktionen:

1) För de allra flesta svenskar är det svårt att få mer än några enstaka hundralappar över i slutet av månaden. En tredjedel av alla vuxna svenskar har inga reserver alls. Vem som helst som ens tänker tanken att futta eld på pengar måste för den gruppen framstå som tillhörande en utomjordisk ras.

2) Underskatta inte svenska väljare: de tar sitt röstande seriöst och röstar på riktiga partier. Jonglering med dvärgar och eldning med pengar är roligt om det ska invigas ett nytt Galne Gunnar, men om ett politiskt parti använder samma metoder riskerar det att avfärdas som desperat och larvigt. Feministiskt initiativ behöver inte använda ett mognare tonläge så länge de bara vill marknadsföra en idé, en utomparlamentarisk grupp, en fråga; men nu pratar vi ju faktiskt om ett parti som söker riksdagsmandat.

Genom hela aktionen anar man att Feministiskt initiativ tror att det räcker att samla rösterna från alla landets performanceartister och genusvetare (inget ont om dem, jag lovar) för att vinna valet. I själva verket måste man vinna en besvärande stor del vanligt folk i vanliga yrken i vanliga små städer. Så länge Gudrun Schyman bedrev sitt feministiska arbete inom Vänsterpartiet fick hon automatisk löntagarcred och trovärdighet i sociala frågor som gjorde feminismen trovärdig. Med feminismen som "enfrågefråga" - och utan den där löntagarcredden - lyckas hon mycket sämre.