De frustrerades kongress

Det borde råda triumfstämning på Vänsterpartiets kongress som inleds i morgon. Partiledningen kan peka på fler medlemmar, viktiga organisationsförändringar, nya former för interninformation och ett stadigt ökande väljarstöd.

Men det finns inga nöjda vänsterpartister. Och har kanske aldrig funnits. När SKP erövrade sitt första, historiska fullmäktigemandat i Uppsala 1922, var kommentaren i protokollet: ”Med mera energisk agitation har det säkert lyckats att få en kamrat till vald.” Hur bra det än går, tillåter sig vänsterpartister sällan att vara glada.

Ambitionerna är alltid tre steg framför framgångarna. Man förstår varför: partiet har ju satt sig för att omvälva samhället, och vad är ett mandat i fullmäktige i det perspektivet? Men problemet är att det är svårt att vinna stora segrar utan att först vinna några små. Utan dem ingen vinnarkultur, ingen övertygelse om att partiet är rätt redskap för förändring.

Med ett sammanvägt opinionsstöd på 7,2 procent (december) ser det ut som om Vänsterpartiet i höst kommer att göra sitt tredje bästa val under efterkrigstiden. Värdet av dagens stöd är dessutom högre än förr, då många av partiets väljare var stödröstande socialdemokrater. Ändå är det lätt frustrerade ombud som samlas till kongress. Många hade hoppats att vinst i välfärden-kritiken skulle gett ännu större utväxling i väljarstöd. Dessutom tycks samhällsdebatten (särskilt den ekonomiska) ha svängt kraftigt åt vänster.

Varför belönas då inte Vänsterpartiet mer?

Den mest uppenbara förklaringen är att hela partisystemet följt med vänsterut. Folkpartiet kritiserar riskkapitalister och Anders Borg skäller på banker. Vänsterpartiets hårda linje mot vinstdrivande välfärdsföretag kan uppfattas som en gradskillnad. Det är det paradoxala priset för en framgångsrik linje – att tvingas dela den med allt fler. Det går nog heller inte att räkna med opinionsvinster för att man tidigt började prata om en alternativ ekonomisk politik: parollerna är för allmänna, och det är för många som bidragit till den ändrade dagordningen. Om man vill bli förknippad med förändring måste man driva förändringar som man kan förknippas med.

Partiledningen har tolkat gapet mellan medhåll i sakfrågorna och uteblivet röststöd som att väljarna inte tror att Vänsterpartiet kan genomföra det man säger. Nu bygger man regeringsduglighet. Det är klokt, men frågan är om det inte också finns ett annat problem: att väljarna inte känner sig som – vänsterpartister. Svenska väljare röstar ideologiskt. Helheten måste kännas rätt. Om det finns tveksamheter kring vad det innebär att vara vänsterpartist, kommer många att tveka. Ibland blir lösningen att påstå att man i själva verket röstat på ”Gudrun” (som alla proteströstande sossar 1998). Men i längden måste målet vara att ingen ska behöva känna ett behov av att förklara sig när de röstar på Vänsterpartiet. Att avmystifiera socialismen – de ”stora förändringar” som folk enligt opinionsundersökningar förknippar med partiet – är ett knepigt men nödvändigt projekt. I allt väsentligt handlar det om att göra avståndet mellan sakfrågorna och partiets grundläggande idéer kortare i väljarnas medvetande. ”Att vara emot vinster i välfärden, det är vad det innebär att vara vänsterpartist.” ”Att ta tillbaka kontrollen över tågtrafiken, det är vad vi menar med socialism”. Det ska inte finnas något utrymme för väljarna att grubbla över vad partiet ”egentligen” vill. Enkelt uttryckt: om Vänsterpartiet vill omvandla medhåll i sakfrågor till röster på partiet måste det tala om att det är medhåll i sakfrågorna (och bara det) som gör en till vänsterpartist.

Men att få väljarna att bli bekväma som vänsterpartister är inte bara en intellektuell övning. Det måste också till en känsla av tillhörighet. Fler måste kunna föreställa sig själva bland partiets väljare. Det kan handla om att tala mer riktat till olika väljargrupper, att oftare ta retoriska avstamp i vardag och populärkultur, eller att visa upp mångfalden av ansikten bland sympatisörerna. Och kanske att vara mer normalsvenskt nöjd när det går bra.

(Ledare publicerad i Flamman 9 januari.)

Mer systemkritik

I Flamman den 14 februari uppmanar Hans Arvidsson Vänsterpartiet att inte glömma "maktfrågorna". Jag tycker han har ett par bra poänger. Vänsterpartiet sladdar ofta ner i att betrakta allt elände som ett resultat av det borgerliga maktinnehavet: man kritiserar Försäkringskassan, men inte det tunga arbetsliv som skickar dit folk.

Det gäller för övrigt vänstern i allmänhet. Det blir lätt för mycket politik, i ivern att få ett regeringsskifte 2014. Men systemkritiken och antikapitalismen blir lidande.

Det pågår nuförtiden en invadering av löntagares privatliv. Det är inte längre accepterat att bara utföra sina arbetsuppgifter. Att anställda ska vara "företagets viktigaste ambassadörer" är en idé som kommer från marknadsförings- och managementsfärerna. Konsekvensen är att du inte får se knasig ut på Facebook efter arbetstid.

Hälsohetsen gentemot löntagare är en annan del. Den är så intensiv eftersom den delvis är lösningen på den fråga som plågat borgerliga ekonomer i ett halvt sekel: hur ska produktiviteten i tjänstesektorn hänga med tillverkningsindustrin? Nu har företagen hittat svaret: förbättra dina anställdas fysik. Och säg att det är för deras egen skull.

Här finns plats för systemkritik som skulle kunna landa väl inte bara hos arbetare, och inte bara bland fackligt aktiva. Vänsterpartiets arbetslivskampanj - som kanske omvandlas till profilfråga i valet 2014 - får akta sig för att bli för snäv; makten på arbetsplatserna är ingen facklig fråga, till exempel. Och den arbetsrättsliga vinkeln är bara en av flera. Dessutom krävs det självsanering: i fråga om hälsohetsen är Vänsterpartiet runt om i landsting och kommuner en del av problemet. Det är precis i sådana små frågor som "snusfria arbetsplatser" som fajten står om vem som har rätt att bestämma vad på jobbet.

Att prata makt är att prata socialism, skriver Arvidsson, och citerar att ett socialistiskt partis uppgift är att "förena all verklig rörelse bland arbetande med socialismen".

Det är kanske också en svag punkt hos Vänsterpartiet? Nu handlar det mesta om att skapa rörelse. Tända upprorseldar. Försöka ruska liv i alla liknöjda jobbskatteavdragstagare. Men den som håller med om Vänsterpartiets kritik kan sedan försvinna lite varstans politiskt. Svårigheten är att lyckas med alla steg: först att omvandla passivitet till missnöje. Sedan att se till att missnöjet inte riktas inåt, utan blir samhällskritik. Sedan att ta den samhällskritiske i handen och erbjuda en mer allmängiltig karta: den socialistiska samhällssynen.

Ett parti som verkligen föresatt sig att "förena all verklig rörelse" kanske skulle vara bättre på att kanalisera och använda det engagemang som redan finns. Vänsterpartiet behöver inte starta några revolutioner från scratch. Det finns redan rörelse i samhällskroppen. Den kan man ansluta till, vara öppen inför. Många rörelser kan kritisera utvecklingen i samhället, men Vänsterpartiets uppgift är att vara Vänsterpartiet. Partiets bidrag måste vara att föreslå lite systematik i all vår ilska.