Jehovas vittnen - trevliga och normala

Jag har blivit mer positivt inställd till Jehovas vittnen det senaste halvåret. Det beror på att de förstärkt sin närvaro på Stockholms Central, försäljandes Vakttornet. Men det är inte nya tanter i huckle och skor med rak framkant som anslutit. Tvärtom: de är unga, de ser glada ut, de ser ut som folk gör mest och det är nästan nya ansikten varje vecka. Det verkar som det går bra för dem, när de är så många.

Om någon av dem sa något om sin syn på samhället skulle förstås sympatimätaren slå i botten igen, men den viktiga poängen för politisk PR är förstås att budskapet inte alltid har någon betydelse. 99 procent av alla som passerar Jehovasfolket på Centralen startar aldrig någon konversation med dem. 99 procent tycker bara att de ser trevliga ut. Och att det verkar som det går bra för dem, när de är så många.

Ibland räcker det att synas för att väcka sympati. Arbetarlistan och Moderaterna syntes i Kärrtorp innan EU-valet och väckte därmed vår sympati. De brydde sig om oss. De verkade aktiva och engagerade. (Och, nota bene: jag kommer ihåg de partier som var där som levande människor - vilka som affischerade har jag glömt för länge sedan.)

Alltså, arbetarrörelsen: ut och gör något. Vad spelar mindre roll. Plocka skräp på torget, öppna tombola, nattvandra. Bara det syns att ni finns.

Det finns förstås en viktig förutsättning för att det ska räcka att synas: genomsnittet av de som syns måste se normala ut. Normal är ett nyckelbegrepp. Och vi pratar inte bara ren och nykter här. Nej, vänstern - för att nu tala om de som måste lära sig det här - måste få ut normala människor som är normala på ett sätt som retar gallfeber på varje tänkande postkolonial doktorand: män och kvinnor i 43-årsåldern som har kläder från Brothers och Zara, som är lagom solbrända och har familj och inte tillhör någon minoritet överhuvudtaget. Alla ska inte vara så normala, men det vore bra om någon var det. Identifikation kräver normalitet. Det är ingen slump att kunder i reklamfilmer (som du ska identifiera dig med) ser ut som krockdockor i 20-50-årsåldern med midjekort jacka och sidbena.

Man behöver väl inte tillägga att det är särskilt viktigt att uppvisa normalitet för marginaliserade småpartier på yttersta vänsterkanten? (Ja, jag räknar in mitt eget.)

Om vänstern inte kommer tillrätta med sitt normalitetsunderskott så är det lika bra (eller bättre) att inte visa sig alls. När min mamma ser TV-bilder från protesterna mot regeringen den 15 september (arrangerade av Septemberalliansen) kommer hon att tänka så här:

"Det var mig ena märkligt klädda och arga ungdomar. Jaha, de är emot regeringen. Det verkar som det bara är märkligt klädda och arga ungdomar som är emot regeringen. Jag håller nog på regeringen ändå."

Självklart finns det fler sätt för vänstern att förstöra alla möjligheter till masstöd än bara sitt eget utseende - de snäva parollerna till exempel. Mamma igen:

"Det var mig ena märkligt klädda och arga ungdomar med plakat om socialism och revolution. Nog för att jag har sagt ett och annat om regeringen, men någon revolution vill jag inte veta av. Då får det nog vara regeringen för mig."

Nåja, det är en parentes. Poängen är att Septemberalliansen skulle vinna mycket bara på att köpa upp ett lager gamla barnvagnar och parkera bland demonstranterna på Sergels torg. Uppträdandets och utseendets primat. För vänstern är alldeles för ofta texten primat - vilket bland annat framgår av det sorgliga sätt som torgmöten fortfarande genomförs, där talet i mikrofonen får status av huvudsak. I realiteten är det förstås ytterst få som stannar och lyssnar koncentrerat. Alltså borde talet bara vara ett sätt att väcka uppmärksamhet (varför det också kan ersättas med musik). Det viktiga är hur allting ser ut, att åtminstone en starkt formulerad poäng går fram via banderoller och flygblad och att många aktivister som ser trevliga och normala ut minglar runt och pratar med förbipasserande som hejdats av oväsendet. Förhållandet kommunalpampar bakom mick-kommunikatörer i röda vänsterpartijackor får alltså aldrig understiga 1 till 10. Och det är de senare som är viktiga. En apa kan prata.