3 skäl för Vänsterpartiet att våga fälla en S-regering

Flamman uppmanade i veckan Vänsterpartiet att inte sälja sig billigt i en kommande budgetförhandling, d v s att inte rygga för att utlösa en situation som slutar i nyval. Det är lätt att hålla med. Om Vänsterpartiet vill fortsätta att bli avspisade på 20 minuter av en Stefan Löfven som bestämt sig på förhand - kör på, ställ upp som det parlamentariska stöd som S kallt räknar med. Men klokast vore att se att det här är ett första test av vad Jonas Sjöstedt är gjord av. Med en ny mandatperiod och en ny partiledare finns chansen att etablera en tuffare linje än tidigare. Problemet för Vänsterpartiet har varit - är - att oavsett hur mycket man kaxat upp sig inför en ny förhandling har S ändå alltid kunnat luta sig tillbaka och säga "jo...men vi vet att ni inte fäller en arbetarregering."

Det är exakt det Vänsterpartiet måste göra med jämna mellanrum. Det är bara då Vänsterpartiet har något att förhandla om. Vänsterpartiets erbjudande om att säkra regeringsmakten åt S måste vara just ett erbjudande, inte något som alla vet att man ändå glatt ger bort. Nu var det länge sedan Vänsterpartiet ens var i närheten att göra verklighet av något hot. S är tryggare än någonsin. Lämnar Vänsterpartiet rummet vet sossarna att det bara är för att gå och hämta kaffe. Stefan Löfvens avspisande av Jonas Sjöstedt bär syn för sägen, och borde vara en tydlig signal till Vänsterpartiet om att det är hög tid att göra S lite osäkrare.

Vilka är då skälen att våga fälla regeringen Löfven?

1. Att Vänsterpartiet inte skulle fälla en S-regering, eller ännu mer romantiskt, en "arbetarregering", är en föreställning från 50-talet. Idag har väljarna inte några föreställningar om att någon sådan solidaritet borde råda. Arbetarpartierna ses som två olika. Folk förstår att Vänsterpartiet vill ha igenom sin politik. Kom ihåg att situationen på 50-talet var en helt annan: då ansåg man att dåvarande SKP skulle drabbas av arbetarbefolkningens vrede om man ens konkurrerade med Socialdemokraterna genom att ställa upp i val i de kretsar där S hade ett säkert mandat. Så det gjorde man inte. Det är förstås skrattretande idag: så självutplånande får ett parti inte vara, även om resultatet kan bli att borgerligheten gynnas. Idén om att V inte skulle fälla en S-regering under några omständigheter förtjänar snart samma nostalgiska flin.

2. Den materiella grunden för att V bara ska "ställa upp" finns ju inte heller längre. När vänsterns väljare till en tredjedel bestod av stödröstande socialdemokrater innebar det också att partiets agerande gentemot S var mycket känsligare. Idag förtjänar Vänsterpartiet sina röster på egen hand. De väljarna överger inte partiet för att man försöker maximera sitt inflytande på Socialdemokraternas bekostnad.

3. Frågan är ju också vad som ligger i vågskålen i väljarnas ögon, vad som riskeras om denna "arbetarregering" fälls av vänstern. På 60-, 70- och 80-talet skulle VPK ha fällt fortsatt välfärdsutbyggnad, tillväxt och moderniserng - allt det som S-regeringarna tycktes garantera då. Idag finns inga sådana löften automatiskt kopplade till namnet Socialdemokraterna. Partiet är ett parti som alla andra i det avseendet (bara lite större).

Men finns det något skäl att tro att Vänsterpartiet skulle vinna väljare på att fälla en S-regering - alltså inte bara undvika förluster? Självklart: när partiets stöd till S inte längre än självklart, får man mer betalt i nästa förhandling och kan peka på större genomslag. Resultat vinner fler väljare.

Hur utfallet väljarmässigt skulle bli på kort sikt, beror förstås på hur skickligt Vänsterpartiet bildar opinion i situationen när man fäller Löfven. Den här gången har man dock en bra grund genom extremt stor politisk tydlighet samtidigt som Löfven bara gett intryck av att vara besjälad av regeringsmakten i sig. Ingen kan säga att Vänsterpartiet inte varit tydliga med sina prioriteringar från dag ett.

Och vad ska nyval leda till då? Tja, det är dags att börja se nyval för vad det är: en metod för att få fram en handlingskraftig regering. Ingenting annat. Inte en slutstation av kaos och mörker. En metod. Skulle ett nyval misslyckas med att få fram en handlingskraftig regering, skulle argumenten för att skapa någonting blocköverskridande öka. Men det alternativet är farligt när vi har ett SD som bokstavligen livnär sig på svag höger-vänster-konflikt. Det är det som är Socialdemokraternas farligaste förbiseende. Samarbete över blockgränsen är inte samma sak 2014, med ett högerextremt parti med i spelet, som det var 1994 eller 1974.