Varför gör vi inte vårt yttersta först?

Jag är inte emot att det "finns en gräns" när det gäller antalet flyktingar.

Jag är emot att samhället inte anstränger sig till sitt yttersta innan vi drar den gränsen. Vad spelar en siffra för roll om den inte sätts i relation till vad samhället är förmöget till?

Varför görs inget drastiskt?

Svensk politik har varit full av drastiska åtgärder. De har hetat ransonering, tvångssparande, prisstopp, värnskatt. Var är de drastiska åtgärderna nu? För det kan väl inte vara regeringens utgångspunkt att livet måste få puttra på som vanligt för svenskarna?

Eller jo, det är väl så det är. Gränsen är nådd - med befintliga resurser. Gränsen är nådd - snart börjar det påverka vanligt folk.

Det är onekligen ett sätt att se på stora utmaningar som skiljer sig från andra tillfällen i historien. Självklart borde flyktingkrisen tillåtas påverka vanligt folk innan vi stänger gränserna. Tror inte regeringen att den kan motivera det? Varför har de i så fall blivit politiker?

Som Petter Larsson skriver i Aftonbladet:

"Har ni sett några skattehöjningar? Några tvångsrekvisitioner av boenden? Några statliga överbyggningslån för att klara ett akut läge? Är alla miljoner vintertomma sommarstugor och kungliga slott tagna i anspråk?"

Ska det verkligen vara möjligt att leva under en av de största humanitära katastroferna i modern tid och inte märka någonting alls? I Stockholms stad har skatten höjts marginellt - men det var inte ens motiverat utifrån flyktingsituationen.

De som jobbar med mottagandet på olika sätt går förstås på knäna (men fortsätter gå!). Men ingen har bett mig betala för att de ska få fler kolleger. En kravlös kris. Det skapar en absurd känsla.

Och hur drastisk har Stefan Löfven varit i kontakten med de andra EU-länderna? Han har stått på presskonferenser och varit artigt kritisk. Att vara artigt kritisk är heller inte att anstränga sig till det yttersta. Om man vill vara en humanitär stormakt så måste man bränna broar, se det som en liten sak i sammanhanget att bli ovän med David Cameron för livet. Hur kan man säga att gränsen är nådd innan Stefan Löfven har skällt ut de andra EU-ledarna inför rullande kameror? Innan han kommer ut med handen i bandage för att han slog sin svetsarnäve i förhandlingsbordet?

Ska regeringen vädja till EU med samma tonläge som om det handlade om fiskerirättigheter?

Om 10-20 år börjar de politiska memoarerna beskriva EU:s inre liv 2015. Bevare oss då för att behöva läsa om hur Löfven följt protokollet, varit artig, skakat hand, vädjat, varit korrekt. Hur de andra länderna sagt "Yes, mr Lofven, we understand your concerns..."

Hur ska man framöver stå ut med att se alla bevis framöver för att alla resurser inte tagits i anspråk? Från det stora till det lilla. Ska Stockholms stad skryta över att de rustat upp lekparken i vårt medelklassområde? Ska vi vara glada då, och anstränga oss för att glömma vad Sverige nyss valt att inte göra?

Hur ska Stefan Löfven framöver kunna berätta om andra reformer som fördjupar välfärden för oss vanliga svenskar? Kommer han att le och vara glad?

Allting hade kunnat vara så annorlunda. Om inte regeringen hade varit så nervös för att vi alla skulle bli sverigedemokrater. Om man hade trott bättre om svenskarna, om man hade varit modigare, om man hade tilltalats av uppgiftens storlek. Om man varit van vid att tänka stort, istället för att vara sådana förbannade kamrerer. Socialdemokrater brukar prata om att partiet behöver stora visioner och stora reformer. Ändå tar man inte chansen när en stor vision landar i knät. Det här hade kunnat bli vår generations stora bedrift. Istället backar vi från utmaningen. Var gränsen hade gått kommer vi aldrig att veta.