Gårdagens Uppdrag Granskning var ett hårt slag i mellangärdet.
Vinster i välfärden kan vara en abstrakt sak – ända tills man hör ett
företag som gör miljonvinster fråga sig om det är nödvändigt med pålägg
på barnens smörgåsar. ”Vatten och knäckebröd” kommer under lång tid
framöver vara symbolen för en politik som ger girigheten fritt spelrum
där den egentligen borde begränsas som mest.
Att den sortens hästhandlarkapitalister som Bijan Fahimi kan leta sig
ända fram till toppositioner inom Svenskt Näringsliv och Almega säger
en hel del om de organisationerna. Men Fahimi är ingen skurk, åtminstone
inte på något annat sätt än att kapitalet alltid saknar moral.
Grundproblemet är det medvetna politiska besutet att inte freda den
gemensamma välfärden från omoralen.
Det kan, för all del, vara ännu värre än knäckebröd till frukost:
2011 rapporterade till exempel Ny Tid om hur privata förskolor i
Göteborg gör miljonvinster samtidigt som de inte serverar någon frukost
alls. Det finns det dessvärre också kommunala exempel på. Det saknas
inte heller exempel på kommuner som snålar med annat: tvingar föräldrar
att ta med sig blöjor till dagis eller att betala för utflykter.
Det betyder inte att kraven på återkommunalisering är dumt:
vinstintresset ska undanröjas för att det alltid blir fel, inte för att
alternativet alltid blir rätt. Men de snåla kommunerna illustrerar ett
av problemen med Socialdemokraternas idé att kvalitetskrav ska begränsa
vinstintresset. Att sätta miniminivåer för ”kvalitetsrelaterade
kostnader” med kommunal verksamhet som norm – ett av s-förslagen –
riskerar nämligen att bli ganska lite värt i en tid då nedskurna
statsbidrag pressar även den offentliga omsorgen.
Att många förskolor (privata och kommunala) begär extra avgifter av
föräldrarna visar också hur svårgenomförd idén om skärpta kvalitetskrav
är. Om förskolor med berått mod kan trotsa grundläggande statliga
förordningar, hur kan vi tro att de ska följa mer detaljerade
kvalitetskrav?
Kommunala avtal med privata utförare består redan idag av mycket
exakta krav på hur verksamheten ska bedrivas. Ingenting i sådana avtal
har hindrat varken Caremaskandaler eller att skattepengar försvunnnit
till vinster. Socialdemokraterna tänker sig att lösningen är mer av
samma. Men välfärdsforskare har redan konstaterat att skärpta krav mest
riskerar att leda till att företagen lägger ned mer resurser på att få
verksamheten att se bra ut på pappret (läs: fusk). Stockholms kommuns
granskning av Hälsans Förskola säger också något väsentligt om hur
kvalitetsgranskning i praktiken går till: man ber snällt företagen att
berätta hur det ser ut.
Uppdrag Granskning visade med all önskvärd tydlighet hur också andra
kontrollidéer skulle misslyckas. Krav på långsiktiga ägare? Bijan Fahimi
har haft företaget i sju år och tänker inte sälja. Kunna stoppa
nyetablering? Visst, men missförhållandena finns ju på de befintliga
förskolorna. Krav på ”öppna böcker”? I dem syns inget knäckebröd.
Aldrig så strikta kontroller räcker helt enkelt inte när det finns så
stora vinster i att nosa upp nya sätt att pressa ned kostnaderna. De
vänstersossar som tror att kvalitetskraven enbart är en snygg metod att
kasta ut månglarna ur templet – d v s att det inte är meningen att
företagen ska klara av dem – kan bli obehagligt överraskade över hur
många som lyckas överleva. Att det bara är Vänsterpartiet som har
politiken som garanterat tar oss ut ur Caremasverige är tydligare än
någonsin.
(Ledare publicerad i Flamman 20 mars.)
2014-03-21
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Bo Rothstein beskrev för länge sen varför det är omöjligt att försöka kvalitetsstyra den här sortens verksamhet. Det går när det gäller att köpa en slutlig produkt, t.ex. en byggnad (men även då är det svårt). Det är helt omöjligt när det processen som är produkten, som i skolan eller vården. Då köper man alltid grisen i säcken: http://www.expressen.se/debatt/bo-rothstein-forskare-harvarnat-for-vinstdriven-vard/
SvaraRaderaMen mot egenintresset diskuterar man alltid förgäves. Moderater och folkpartister och socialdemokratiska välfärdskapitalister skulle hävda att ett plus ett är tre om de hade ett egenintresse av detta.