Att Jimmie Åkesson så öppet hotar med att rösta på alliansens budgetförslag är något nytt. Det innebär att det inte skulle spela någon roll hur Vänsterpartiet agerar. Alliansen får igenom sin budget. Regeringen Löfven avgår. Moderaternas partiledare får i uppdrag att försöka bilda regering, men alliansen håller sig förmodligen för goda för att regera med SD:s aktiva stöd (vilket skulle krävas). Och så har vi nyval.
Åkesson riskerar ganska lite med sitt hot. För det första, i allmänhet: nyval är antagligen inte så skrämmande för människor som en del säger. Rädslan för marknadens reaktioner är inte lika stark som om det varit 1994, och kalla krigs-aspekten av nyval - vikten av att upprätthålla politisk stabilitet av rent säkerhetspolitiska skäl - är definitivt död.
För det andra: majoriteten av Sverigedemokraternas väljare skulle knappast tas på sängen. De ser redan sig själva mer som höger (44 procent enligt årets SVT Valu) än vänster (17 procent). Det stämmer också med tidigare eftervalsundersökningar: SD-väljarna placerar sig själva nära det borgerliga blocket på höger-vänster-skalan, visserligen längst till vänster i detta, men ändå tydligt åt höger. Med en röst på alliansens budget skulle SD tappa en del väljare åt vänster, men förlusten skulle vara begränsad.
När ett nyval utlöses gäller det att vinna the blame game: vem är orsak till kaoset? (Även om, som sagt, jag inte tror att väljarna blir jätteupprörda.) Åkesson har ett ganska starkt case: kan han göra något annat när han inte får igenom en millimeter av sin politik? För de viktigaste väljarna i den situationen - de som står nära eller redan röstar på SD - kommer Åkesson inte att ha så svårt att driva hem att Löfven är den som vägrat lyssna på valresultatet.
Vad har då SD att vinna på nyval?
Frågan är om det inte räcker att många andra förlorar. Moderaterna har blivit av med Reinfeldt och Borg och har gjort politisk bankrutt som valets stora förlorare. Socialdemokraterna kommer att blöda väljare till vänster efter Löfvens snabba avfärdande av Jonas Sjöstedt. Stefan Löfven kommer att ha en misslyckad regeringsbildning bakom sig.
Men också: i debatten i ett nyval kommer Sverigedemokraterna att vara i ännu mer centrum än tidigare.
Trots det skulle jag ändå välja nyval framför någon typ av blocköverskridande samarbete sju dagar i veckan. Samarbete över blockgränserna och suddigare höger-vänster-konflikt bekräftar SD:s verklighetsbeskrivning: invandringen är viktigare än allt. De andra partierna pratar om höger och vänster men de är beredda att överge det i en grisblink för att få behålla "massinvandringen". Samarbete över blockgränserna ger också i sak en blaskigare rättvisepolitik, vilket gör SD:s väljare ännu mer utsatta och mottagliga för populism.
SD ska hållas utanför politiskt inflytande. Men att döda höger-vänster-konflikten - i förlängningen: klasskonflikten - är att bita sig kraftigt i svansen. Och SD skulle älska att få vara "det enda oppositionspartiet".
Därför är det så obehagligt att nu se LO, näringsliv och andra ropa på en "modig" blocköverskridande regering. "Modig", som om de politiska blocken var en gammal fördom och inte ett naturligt utslag av konflikten mellan höger och vänster.
Men allianspartierna kan inte så snabbt vända från löftena att inte ta i Socialdemokraterna med tång. Och, ett ofta förbisett faktum i dessa tider när allting beskrivs som ett spel: Jan Björklund och Annie Lööf hatar socialdemokraternas politik - jo, på riktigt! Dessutom var alliansen så nära i valet att det måste ha kraftigt ökat viljan att göra ett nytt gemensamt försök 2018. Det är faktiskt troligare att alliansen avstår från ett gemensamt budgetförslag - och därmed får spela hjälterollen i att hålla SD utom inflytande - än att de inleder ett organiserat samarbete med Socialdemokraterna. Stefan Löfvens enda val är därför förmodligen att vänta och se om Åkesson gör allvar av sitt hot, och om han i så fall blir räddad av alliansen. Roligare kan man ha det som valets segerherre.
Visar inlägg med etikett alliansen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett alliansen. Visa alla inlägg
2014-02-26
Valet är vunnet
Henrik Ekengren Oscarsson har sagt det. Jonas Hinnfors har sagt det.
Tommy Möller sa det häromdagen. Alla är de statsvetare, och alla har de
sagt att valet i höst inte är avgjort. Men det är det. Och säg det gärna
högt – så stannar alliansväljarna hemma på valdagen.
Visst, det är teoretiskt möjligt att de borgerliga partierna gör en sjujäkla valrörelse och hämtar in tidernas största underläge. Men är det statsvetenskap att uttala sig om vad som är teoretiskt möjligt? Ett annat sätt att svara på frågan skulle kunna vara att berätta hur det brukar gå. I novembermätningen från SCB var avståndet mellan blocken 10,1 procentenheter. Så mycket har bara en av elva valrörelser sedan 1973 svängt. Den genomsnittliga svängningen under perioden mellan november och september är bara 5,1 procentenheter.
Den enda valrörelse som svängt mer än 10,1 procentenheter är förstås den senaste. Det var då statsvetarikonen Sören Holmberg sa att ”alliansen är rökt” och fick nesligen fel. Men det får inte innebära att statsvetare inte vågar göra några analyser av läget längre. Och upphämtningen 2010 kan rimligen inte tillåtas utöva sådant inflytande över sinnena bara för att den är färskast. Inte i något av de sex val som föregick valet 2010 skiftade majoriteten överhuvudtaget mellan november och september. Förtjänar inte det att sägas? Sedan november har för övrigt alliansens läge försämrats ytterligare. Så till den milda grad att avståndet mellan blocken är 8 procentenheter större idag än vid samma tidpunkt 2010 (Alliansfritt Sverige 14/2).
Det räcker alltså inte att säga att ”det gick 2010”. Förutsättningarna för ”det” är ju mycket sämre än då.
Oppositionen säger också gärna att ingenting är klart. Tanken bakom det låter vettig: om alla tror att segern är fixad, kommer partiarbetarna tro att deras insatser är onödiga och väljarna kommer stanna hemma på valdagen. Problemet är att det finns forskning som visar att det problemet framför allt drabbar den som ser ut att förlora. Om en väljare är säker på att hennes kandidat är på väg att vinna, röstar hon nästan lika gärna som om det förutspås bli knallhårt. Men om en väljare tror att hennes kandidat är på väg att förlora, är röstningsviljan lägre (se Agranov m fl 2013: ”What makes voters turn out”). Effekten av den stora ledningen för oppositionen är alltså framför allt att alliansväljarna tappar hoppet, inte att de rödgröna väljarna blir nonchalanta. Och alliansen kommer inte att få ut fler aktivister om Stefan Löfven skulle råka låta stöddig: motgångar är inte inspirerande, de är nedslående.
Det väljarna riskerar att höra om oppositionen säger att det inte är avgjort, är förstå tvivel på den egna förmågan. Det låter ju som om man kallt räknar med att slarva bort sitt stöd. Om väljaren dessutom hör från proffstyckare i teve och tidningar att valet kommer att bli spännande, kan hon bli osäker på sin slutsats att rösta med oppositionen: är trots allt inte missnöjet med regeringen så överväldigande som det verkar? Det är ingen slump att det är Moderaternas partisekreterare som just nu är mest ihärdig med att prata om att valet fortfarande är öppet. Han har tyvärr starka krafter på sin sida: de som har politisk dramatik som sitt levebröd (massmedia) kommer att framhärda i att det är strid på kniven oavsett om det är sant eller inte. En ren gåva till alliansen i det här läget, förstås. Det är därför det vore välkommet med statsvetare som vägde upp med att säga som det är.
(Ledare publicerad i Flamman 20 feb)
Visst, det är teoretiskt möjligt att de borgerliga partierna gör en sjujäkla valrörelse och hämtar in tidernas största underläge. Men är det statsvetenskap att uttala sig om vad som är teoretiskt möjligt? Ett annat sätt att svara på frågan skulle kunna vara att berätta hur det brukar gå. I novembermätningen från SCB var avståndet mellan blocken 10,1 procentenheter. Så mycket har bara en av elva valrörelser sedan 1973 svängt. Den genomsnittliga svängningen under perioden mellan november och september är bara 5,1 procentenheter.
Den enda valrörelse som svängt mer än 10,1 procentenheter är förstås den senaste. Det var då statsvetarikonen Sören Holmberg sa att ”alliansen är rökt” och fick nesligen fel. Men det får inte innebära att statsvetare inte vågar göra några analyser av läget längre. Och upphämtningen 2010 kan rimligen inte tillåtas utöva sådant inflytande över sinnena bara för att den är färskast. Inte i något av de sex val som föregick valet 2010 skiftade majoriteten överhuvudtaget mellan november och september. Förtjänar inte det att sägas? Sedan november har för övrigt alliansens läge försämrats ytterligare. Så till den milda grad att avståndet mellan blocken är 8 procentenheter större idag än vid samma tidpunkt 2010 (Alliansfritt Sverige 14/2).
Det räcker alltså inte att säga att ”det gick 2010”. Förutsättningarna för ”det” är ju mycket sämre än då.
Oppositionen säger också gärna att ingenting är klart. Tanken bakom det låter vettig: om alla tror att segern är fixad, kommer partiarbetarna tro att deras insatser är onödiga och väljarna kommer stanna hemma på valdagen. Problemet är att det finns forskning som visar att det problemet framför allt drabbar den som ser ut att förlora. Om en väljare är säker på att hennes kandidat är på väg att vinna, röstar hon nästan lika gärna som om det förutspås bli knallhårt. Men om en väljare tror att hennes kandidat är på väg att förlora, är röstningsviljan lägre (se Agranov m fl 2013: ”What makes voters turn out”). Effekten av den stora ledningen för oppositionen är alltså framför allt att alliansväljarna tappar hoppet, inte att de rödgröna väljarna blir nonchalanta. Och alliansen kommer inte att få ut fler aktivister om Stefan Löfven skulle råka låta stöddig: motgångar är inte inspirerande, de är nedslående.
Det väljarna riskerar att höra om oppositionen säger att det inte är avgjort, är förstå tvivel på den egna förmågan. Det låter ju som om man kallt räknar med att slarva bort sitt stöd. Om väljaren dessutom hör från proffstyckare i teve och tidningar att valet kommer att bli spännande, kan hon bli osäker på sin slutsats att rösta med oppositionen: är trots allt inte missnöjet med regeringen så överväldigande som det verkar? Det är ingen slump att det är Moderaternas partisekreterare som just nu är mest ihärdig med att prata om att valet fortfarande är öppet. Han har tyvärr starka krafter på sin sida: de som har politisk dramatik som sitt levebröd (massmedia) kommer att framhärda i att det är strid på kniven oavsett om det är sant eller inte. En ren gåva till alliansen i det här läget, förstås. Det är därför det vore välkommet med statsvetare som vägde upp med att säga som det är.
(Ledare publicerad i Flamman 20 feb)
2013-12-08
Statistiken säger att regeringen är rökt
"Mycket kan hända" är en floskel som spelar alliansen rakt i händerna (upprepad av Jesper Strömbäck och Per Schlingmann i lördagens debattartikel i DN). En bättre gissning är tvärtom denna: regeringen är rökt, folk är sura som ättika, oppositionen kommer vinna valet, avståndet är för stort, det är redan avgjort.
Att högern och de som har politisk dramatik som sitt levebröd (media) trots det upprepar att valet 2014 är spännande, riskerar förstås att påverka väljarna: om oppositionens valseger inte anses så självklar, och missnöjet med regeringen inte så överväldigande, är det klart att en del väljare kan bli osäkra på sina slutsatser.
"Mycket kan hända"-linjen hämtar framför allt sin näring från 2010 års val. Svängningen mellan blocken mellan SCB:s novembermätning 2009 och valresultatet 2010 på 14,3 procentenheter var enorm. Men den var också unik.
Jag har tittat på hur opinionen har svängt mellan regeringspartier och opposition just mellan novembermätningen året innan valet och valdagen, för valen 1973-2010 (1982 undantaget eftersom SCB inte genomförde någon partisympatiundersökning 1981; Sverigedemokraterna har inte räknats med i något av blocken).
Den genomsnittliga svängningen mellan blocken under dessa tio månader är 5,1 procentenheter. Inte i något av de sex val som föregick valet 2010 skiftade majoriteten mellan november och september. (Det hände däremot i de fyra tidigaste valen: 1973, 1976, 1979 och 1985.)
Den största ledning som slarvats bort innan 2009-10 års rödgröna katastrof går så långt tillbaka som till 1972-73, då högern förlorade trots ett försprång på 4,7 procentenheter i november.
I årets novembermätning var avståndet mellan blocken 10,1 procentenheter. Så mycket har bara en av elva valrörelser sedan 1973 svängt - den senaste.
Räknar vi med det icke-mätta 1982 - vi vet ändå att S och VPK var i ledningen i opinionsundersökningarna 1981 - så har valet varit klart i november i sju av 12 fall. I de fall där blocket som lett i november ändå förlorat valet har ledningen varit betydligt bräckligare än den de rödgröna partierna har idag. Återigen - bara 2010 sticker ut.
Ett annat sätt att mäta är att titta på hur det gått för sittande regeringar under valrörelserna (räknat från samma novembermätningar). Det här är ännu dystrare läsning för Fredrik Reinfeldt. I genomsnitt har regeringarna ökat sitt stöd bara med magra 1,7 procentenheter under valåret. 2010 har återigen karaktären av undantag: då ökade regeringen sitt stöd med 6,9 procentenheter. God tvåa är Carlsson-regeringen 1991 som gick framåt med 6,5 procentenheter och nästan räddade sig kvar vid makten. Med tanke på att de vanligaste utfallen är betydligt blygsammare, finns det knappast något i svenska erfarenheter av riksdagsval som talar för att den nuvarande regeringen kommer klara sig.
Men de 53 procenten som bestämmer sig under valrörelsen då, och de 17 procent som byter parti? Problemet med den borgerliga förhoppningen är att väljarna ofta "bestämmer sig" för samma parti som de redan länge tänkt rösta på. Det verkar som om enkätsvaren på den frågan påverkas av en vilja att inte framstå som styrd av dogmatism eller gammal vana i partivalet.
Av de 17 procent som byter parti, byter ju många med varandra. Även om rörligheten är större idag, blir nettoförändringen liten. Byten mellan blocken är också mer sällsynta. SCB:s statistik över partiernas "spurtvinster" under valrörelsernas sista fyra veckor kyler ganska effektivt ned den som hoppas på mirakel sent i en valrörelse: inget parti har ett historiskt snitt som är bättre än 0,6 procentenheter. Största bravaderna härvidlag har Folkpartiet stått för med ökningar på 4,1 (2002) och 4 procentenheter (1985). I båda fallet förstås genom borgerlig kannibalism med M som offer.
Min poäng här är inte att oppositionen borde säga att "allt är klart" (även om jag tycker att superövertaget borde utnyttjas politiskt för att desillusionera högerväljare och stärka de egna). Min poäng är att tittar man på tidigare opinionsundersökningar och valresultat så talar ingenting för påståendet att det är en öppen fråga vem som vinner valet. Regeringen är rökt, frågan är bara om väljarna ska hjälpa de rödgröna till egen majoritet eller inte. Om media absolut måste sälja in supervalåret som en nagelbitare - ta den vinkeln istället.
Att högern och de som har politisk dramatik som sitt levebröd (media) trots det upprepar att valet 2014 är spännande, riskerar förstås att påverka väljarna: om oppositionens valseger inte anses så självklar, och missnöjet med regeringen inte så överväldigande, är det klart att en del väljare kan bli osäkra på sina slutsatser.
"Mycket kan hända"-linjen hämtar framför allt sin näring från 2010 års val. Svängningen mellan blocken mellan SCB:s novembermätning 2009 och valresultatet 2010 på 14,3 procentenheter var enorm. Men den var också unik.
Jag har tittat på hur opinionen har svängt mellan regeringspartier och opposition just mellan novembermätningen året innan valet och valdagen, för valen 1973-2010 (1982 undantaget eftersom SCB inte genomförde någon partisympatiundersökning 1981; Sverigedemokraterna har inte räknats med i något av blocken).
Den genomsnittliga svängningen mellan blocken under dessa tio månader är 5,1 procentenheter. Inte i något av de sex val som föregick valet 2010 skiftade majoriteten mellan november och september. (Det hände däremot i de fyra tidigaste valen: 1973, 1976, 1979 och 1985.)
Den största ledning som slarvats bort innan 2009-10 års rödgröna katastrof går så långt tillbaka som till 1972-73, då högern förlorade trots ett försprång på 4,7 procentenheter i november.
I årets novembermätning var avståndet mellan blocken 10,1 procentenheter. Så mycket har bara en av elva valrörelser sedan 1973 svängt - den senaste.
Räknar vi med det icke-mätta 1982 - vi vet ändå att S och VPK var i ledningen i opinionsundersökningarna 1981 - så har valet varit klart i november i sju av 12 fall. I de fall där blocket som lett i november ändå förlorat valet har ledningen varit betydligt bräckligare än den de rödgröna partierna har idag. Återigen - bara 2010 sticker ut.
Ett annat sätt att mäta är att titta på hur det gått för sittande regeringar under valrörelserna (räknat från samma novembermätningar). Det här är ännu dystrare läsning för Fredrik Reinfeldt. I genomsnitt har regeringarna ökat sitt stöd bara med magra 1,7 procentenheter under valåret. 2010 har återigen karaktären av undantag: då ökade regeringen sitt stöd med 6,9 procentenheter. God tvåa är Carlsson-regeringen 1991 som gick framåt med 6,5 procentenheter och nästan räddade sig kvar vid makten. Med tanke på att de vanligaste utfallen är betydligt blygsammare, finns det knappast något i svenska erfarenheter av riksdagsval som talar för att den nuvarande regeringen kommer klara sig.
Men de 53 procenten som bestämmer sig under valrörelsen då, och de 17 procent som byter parti? Problemet med den borgerliga förhoppningen är att väljarna ofta "bestämmer sig" för samma parti som de redan länge tänkt rösta på. Det verkar som om enkätsvaren på den frågan påverkas av en vilja att inte framstå som styrd av dogmatism eller gammal vana i partivalet.
Av de 17 procent som byter parti, byter ju många med varandra. Även om rörligheten är större idag, blir nettoförändringen liten. Byten mellan blocken är också mer sällsynta. SCB:s statistik över partiernas "spurtvinster" under valrörelsernas sista fyra veckor kyler ganska effektivt ned den som hoppas på mirakel sent i en valrörelse: inget parti har ett historiskt snitt som är bättre än 0,6 procentenheter. Största bravaderna härvidlag har Folkpartiet stått för med ökningar på 4,1 (2002) och 4 procentenheter (1985). I båda fallet förstås genom borgerlig kannibalism med M som offer.
Min poäng här är inte att oppositionen borde säga att "allt är klart" (även om jag tycker att superövertaget borde utnyttjas politiskt för att desillusionera högerväljare och stärka de egna). Min poäng är att tittar man på tidigare opinionsundersökningar och valresultat så talar ingenting för påståendet att det är en öppen fråga vem som vinner valet. Regeringen är rökt, frågan är bara om väljarna ska hjälpa de rödgröna till egen majoritet eller inte. Om media absolut måste sälja in supervalåret som en nagelbitare - ta den vinkeln istället.
2013-12-05
Majoriteten ska bestämma
Riksdagens budgetbråk – ej avgjort vid denna tidnings pressläggning – är ett viktigt bråk. Oppositionen vill tvinga igenom budgetförstärkningar efter att ramarna är satta. (Det har gjorts förut.) Alliansen menar att det bara ska tas helhetsbeslut om budgeten, men glömmer att berätta att allt mer sakpolitik göms i den – för att lättare få igenom minoritetens vilja också om annat än pengafördelning. Tyvärr är det en utveckling som Budgetprocesskommittén (rapport i oktober) inte ville stoppa. Normen måste vara att en regering som vill få igenom budgeten ograverad får se till att skapa majoritet för den. Nuvarande regler gynnar den som inte klarar av det. I förlängningen blir det otydligt för väljarna vilka som egentligen styr.
(Ledarstick publicerat i Flamman 5 dec.)
(Ledarstick publicerat i Flamman 5 dec.)
2013-11-22
På låtsas och på riktigt
Idag kommer Aron Etzlers Reinfeldteffekten ut. Alla måste läsa den! (Ja, när jag skötte marknadsföringen på Flamman och han var chefredaktör hade jag faktiskt betalt för att säga det om hans böcker - men det här säger jag helt gratis.)
Boken är något så ovanligt - och efterlängtat - som en vänsteranalys av dagspolitik. Allt det där som vänstern ofta vill stå över. Det står inte särskilt högt i kurs i vänsterkretsar att gräva ner sig i riksdagsdebatter, twitterutspel och opinionsundersökningar. Det kan tolkas som att man är intresserad av politik, och inte av långsiktig förändring. Det har i sin tur lett till att vänstern länge har underinvesterat i dagspolitisk smartness av den typ som Aron Etzler står för.
Jo, visst säger alla att de är intresserade av taktik och strategi. Men om man ska bli bra på det måste man - faktiskt - sluta lita på intuitionen och börja läsa och lyssna. Om man inte är genuint nyfiken på hur en politisk situation ter sig ur allas perspektiv, och tar reda på hur saker faktiskt är, då hamnar man bara i gissande utifrån gamla föreställningar. Det kan låta bra, men man får sällan rätt. Och så har vänstern i Sverige inte vunnit något på tio år heller.
Har Moderaterna verkligen gått mot mitten de senaste åren eller är det bara på låtsas?
Ja, säger Aron Etzer, som jag läser honom: det är på låtsas. Och det är på riktigt. Båda på samma gång. Man kan inte säga annat än att det Moderaterna har fått igenom sedan 2006 är högerpolitik. Men att säga att det skett under ett ytligt lager av nedtonad "retorik" är att göra det för ytligt. Moderaterna har vänt upp och ned på hela sin verklighetsuppfattning. Deras samhällsmodell är helt annorlunda beskriven, tar spjärn mot andra utgångspunkter. Jämförelsen med Per Albin Hanssons folkhemstanke är bra: ingen skulle komma på tanken att kalla det för något slags bluffande. Det handlade om en ny politisk modell, ett byte av världsbild och början på en ny klassallians.
Jag tycker att det är en bra analys. Det håller inte att, som många, betrakta politik och retorik som två helt åtskiljbara saker: att det finns en verklighet och en beskrivning. Det går in i varandra. "Vad man faktiskt gör" är inte oberoende av hur man beskriver det. En politisk åtgärd blir till exempel ofta begriplig - och politisk - först när man vet syftet.
Moderaternas förändring blir i Aron Etzlers bok förklarad i ett mycket längre perspektiv än i andra analyser. Det hjälper bland annat till att avdramatisera Fredrik Reinfeldts "vänstersväng" - för sådana har kommit och gått. Det finns skäl att tro att den nuvarande också är tidsbunden och föränderlig.
Viktiga avsnitt handlar också om Moderaternas lyckade strategi att göra politiken till ett förtroendespel, ända in i minsta glidning i Reinfeldts debattrepliker. (Jag tror inte jag har läst någon lika skarp analys av Moderatledarens debatteknik. Alla retorikexperter i tidningarna borde skämmas.) Sossarna har sällan lyckats bryta den framingen: när alla var emot Mona Sahlin 2010, samlade S ihop gamla partiledare och LO-bossar som sa: jo, det här är en bra person - vilket naturligtvis inte alls tar debatten någon annanstans. Inför 2014 upprepar gärna Jan Larsson och andra att strategin är att prata om stora politiska skillnader. Men en förutsättning för att det ska bryta känslan av "presidentval" är att man backar upp det med reella skillnader. Och även i den situationen kommer Moderaterna - om de följer sin hittillsvarande linje - att fråga vem som är uppgiften mäktig att bära alla dessa stora förändringar. Stefan Löfven är kanske svårare att plocka ned än "buffeln" Persson och "slarviga" Sahlin, men visst finns det sprickor i fasaden som de kommer att försöka vidga: kanske Löfven från Metall-som-inte-gillar-kvinnor, gubbfacket.
Nå. Boken är praktiskt taget ett lärobok i politisk strategi. Den är dessutom lärd, i ordets mest högtravande bemärkelse. Litteraturreferenserna är ändå inte till för att glänsa, utan är på kornet, allihop. Och även om boken handlar om Moderaternas framgångar blir man optimist av att läsa den, för känslan är att det går att förstå dem - och att vara lika bra.
Boken är något så ovanligt - och efterlängtat - som en vänsteranalys av dagspolitik. Allt det där som vänstern ofta vill stå över. Det står inte särskilt högt i kurs i vänsterkretsar att gräva ner sig i riksdagsdebatter, twitterutspel och opinionsundersökningar. Det kan tolkas som att man är intresserad av politik, och inte av långsiktig förändring. Det har i sin tur lett till att vänstern länge har underinvesterat i dagspolitisk smartness av den typ som Aron Etzler står för.
Jo, visst säger alla att de är intresserade av taktik och strategi. Men om man ska bli bra på det måste man - faktiskt - sluta lita på intuitionen och börja läsa och lyssna. Om man inte är genuint nyfiken på hur en politisk situation ter sig ur allas perspektiv, och tar reda på hur saker faktiskt är, då hamnar man bara i gissande utifrån gamla föreställningar. Det kan låta bra, men man får sällan rätt. Och så har vänstern i Sverige inte vunnit något på tio år heller.
Har Moderaterna verkligen gått mot mitten de senaste åren eller är det bara på låtsas?
Ja, säger Aron Etzer, som jag läser honom: det är på låtsas. Och det är på riktigt. Båda på samma gång. Man kan inte säga annat än att det Moderaterna har fått igenom sedan 2006 är högerpolitik. Men att säga att det skett under ett ytligt lager av nedtonad "retorik" är att göra det för ytligt. Moderaterna har vänt upp och ned på hela sin verklighetsuppfattning. Deras samhällsmodell är helt annorlunda beskriven, tar spjärn mot andra utgångspunkter. Jämförelsen med Per Albin Hanssons folkhemstanke är bra: ingen skulle komma på tanken att kalla det för något slags bluffande. Det handlade om en ny politisk modell, ett byte av världsbild och början på en ny klassallians.
Jag tycker att det är en bra analys. Det håller inte att, som många, betrakta politik och retorik som två helt åtskiljbara saker: att det finns en verklighet och en beskrivning. Det går in i varandra. "Vad man faktiskt gör" är inte oberoende av hur man beskriver det. En politisk åtgärd blir till exempel ofta begriplig - och politisk - först när man vet syftet.
Moderaternas förändring blir i Aron Etzlers bok förklarad i ett mycket längre perspektiv än i andra analyser. Det hjälper bland annat till att avdramatisera Fredrik Reinfeldts "vänstersväng" - för sådana har kommit och gått. Det finns skäl att tro att den nuvarande också är tidsbunden och föränderlig.
Viktiga avsnitt handlar också om Moderaternas lyckade strategi att göra politiken till ett förtroendespel, ända in i minsta glidning i Reinfeldts debattrepliker. (Jag tror inte jag har läst någon lika skarp analys av Moderatledarens debatteknik. Alla retorikexperter i tidningarna borde skämmas.) Sossarna har sällan lyckats bryta den framingen: när alla var emot Mona Sahlin 2010, samlade S ihop gamla partiledare och LO-bossar som sa: jo, det här är en bra person - vilket naturligtvis inte alls tar debatten någon annanstans. Inför 2014 upprepar gärna Jan Larsson och andra att strategin är att prata om stora politiska skillnader. Men en förutsättning för att det ska bryta känslan av "presidentval" är att man backar upp det med reella skillnader. Och även i den situationen kommer Moderaterna - om de följer sin hittillsvarande linje - att fråga vem som är uppgiften mäktig att bära alla dessa stora förändringar. Stefan Löfven är kanske svårare att plocka ned än "buffeln" Persson och "slarviga" Sahlin, men visst finns det sprickor i fasaden som de kommer att försöka vidga: kanske Löfven från Metall-som-inte-gillar-kvinnor, gubbfacket.
Nå. Boken är praktiskt taget ett lärobok i politisk strategi. Den är dessutom lärd, i ordets mest högtravande bemärkelse. Litteraturreferenserna är ändå inte till för att glänsa, utan är på kornet, allihop. Och även om boken handlar om Moderaternas framgångar blir man optimist av att läsa den, för känslan är att det går att förstå dem - och att vara lika bra.
2013-11-08
Studerandes arbetslöshet gills
Arbetslösheten är hög för att man räknar in en massa studenter som söker jobb. Räknar man bort dem är det inte så farligt. Så låter det från högern. Men i ett samhälle som menar allvar om sysselsättningen är det aldrig ett lyxproblem när någon som vill jobba inte får göra det – även om man samtidigt råkar ha en studieplats. Dessutom visar nu LO i en ny undersökning att nästan 50 000 av 125 000 ”heltidsstuderande arbetslösa” ingår i något arbetsmarknadspolitiskt program. Det är också den gruppen som ökat mest de senaste åren. Antalet jobbsökande gymnasiestudenter har till och med minskat sedan 2007. Den bortförklaringen höll inte – heller.
(Ledarstick publicerat i Flamman 7 nov.)
(Ledarstick publicerat i Flamman 7 nov.)
Timbros sista vrål
Glöm allt du trodde var sant. Timbro vet bättre: ”Riskkapitalisterna bygger landet”. Det var politikernas fel att John Bauer-skolorna gick i konkurs. Och det fanns ingen Caremaskandal. Sådana utspel den sista tiden är inget utslag av kaxighet, utan av uppgivenhet: tankesmedjan har gett upp förhoppningen om att spela någon som helst roll i svensk debatt. Det enda som återstår är att slänga ut motbilder, hur orimliga de än är, för att åtminstone göra oss en smula osäkra. Eller kanske bara för att gjuta mod i de nyliberala flockar som nu ska försöka övervintra i vänstervågens Sverige.
(Ledarstick publicerat i Flamman 7 nov.)
(Ledarstick publicerat i Flamman 7 nov.)
2013-10-10
Skandal utan ansvar
Nästan tre veckor efter avslöjandet om Skånepolisens olagliga personregister syns fortfarande inga politiska konsekvenser. Beatrice Ask har bett om ”ursäkt” å alla svenskars vägnar – vi är tydligen alla skyldiga – men har inte tagit ansvar för hur polismyndigheten misslyckats med att föra ut grundläggande respekt för svensk grundlag i organisationen. En av vår tids största skandaler begravs nu i utredningar mot enskilda. Samtidigt uppmärksammas andra övergrepp mot romer i historien flitigt. Det är viktigt – men tar också bort fokuset från det omedelbara ansvarsutkrävandet i Skåne.
(Ledarstick publicerat i Flamman 10 okt.)
(Ledarstick publicerat i Flamman 10 okt.)
2013-09-24
Fullt normalt
Alliansregeringen har använt biståndsbudgeten till att betala biståndsministerns och statssekreterarens löner.
Carl Bildts kommentar: "det är fullt normalt, det har skett under alla år".
Sådan är ju utrikesministerns teknik när han får kritiska frågor: Men det här är ju självklart. Visste du inte det, lilla vän?
På Carl Bildt ser man aldrig om han tar en fråga på allvar. Allting avfärdas på samma sätt: här har ingenting hänt som inte alla redan visste.
"Det tillhör väl inte ovanligheterna" med ryska militärplan över Östersjön.
"Det är ingen hemlighet" att Sverige samarbetat med USA om övervakning av medborgarna.
"Banal information" att informera USA om resultaten av hemliga regeringsförhandlingar.
Tekniken går ut på att backa och erkänna precis det han anklagas för, men samtidigt låta som om det är någonting fullständigt självklart och harmlöst. Nyheten ska inte bemötas - nyheten ska pulvriseras som nyhet.
Och journalisterna rodnar generat, säger tack för intervjun och lommar hem till redaktionen, skamsna över att ha gjort så dålig research att de inte hade bätttre koll: alla visste redan - och allting var hur självklart som helst.
Några redaktionschefer runt om i landet borde ta ordentliga snack om detta.
Carl Bildts kommentar: "det är fullt normalt, det har skett under alla år".
Sådan är ju utrikesministerns teknik när han får kritiska frågor: Men det här är ju självklart. Visste du inte det, lilla vän?
På Carl Bildt ser man aldrig om han tar en fråga på allvar. Allting avfärdas på samma sätt: här har ingenting hänt som inte alla redan visste.
"Det tillhör väl inte ovanligheterna" med ryska militärplan över Östersjön.
"Det är ingen hemlighet" att Sverige samarbetat med USA om övervakning av medborgarna.
"Banal information" att informera USA om resultaten av hemliga regeringsförhandlingar.
Tekniken går ut på att backa och erkänna precis det han anklagas för, men samtidigt låta som om det är någonting fullständigt självklart och harmlöst. Nyheten ska inte bemötas - nyheten ska pulvriseras som nyhet.
Och journalisterna rodnar generat, säger tack för intervjun och lommar hem till redaktionen, skamsna över att ha gjort så dålig research att de inte hade bätttre koll: alla visste redan - och allting var hur självklart som helst.
Några redaktionschefer runt om i landet borde ta ordentliga snack om detta.
2013-07-07
S måste välja rödgrönt
I Sverige finns det bara ett parti som tycker att regeringen ska sluta regera och lämna över till oppositionen: Vänsterpartiet.
I ett internationellt perspektiv är det udda. Även i utpräglade samarbetsdemokratier är det sällsynt med en opposition som innan ett val ger sitt godkännande till ett eller två av regeringspartiernas politik.
Alla väljare vet att ett valresultat kan tvinga fram samarbeten över blockgränsen. Men att S närmar sig Fp (framför allt) och C redan nu bakbinder partiets attacker på regeringen, demoraliserar alla egna som trott att målet varit ett "Alliansfritt Sverige" och signalerar att det inte finns något regeringsdugligt alternativ.
Det säger också att Socialdemokraternas profilering i skolfrågorna inte är något att bry sig om: sätter sig Folkpartiet i en S-regering finns det inte en chans i helvetet att de släpper ifrån sig utbildningsdepartementet.
Socialdemokraternas partiledning säger att de lärt sig av 2010. Men de vill inte lära sig av 2006 - när media mördade alla politiska diskussioner med frågor om hur vänstersidan skulle svara på alliansbygget. De vill inte heller lära sig av 2008. Då blev det intern storm när Mona Sahlin ville slippa Vänsterpartiet.
Det är väl synd att kalla Leif Nilsson i Smedjebacken för en intern storm. Men risken finns att många fler av de socialdemokratiska kommunalråd som idag finns i framgångsrika rödgröna styren runt om i landet har en annan bild av Vänsterpartiet. Risken finns att fler frågar sig varför just de svenska socialdemokraterna ska utgöra ett mystiskt nordiskt undantag, när Vänsterpartiets motsvarighet sitter i regeringen i Finland, Norge, Danmark - och tills nyligen på Island.
Risken finns också att alla inte har köpt högerfalangens tolkning av valresultatet 2010: att problemet var koalitionen med Vänsterpartiet. Den tolkningen finns inte hos SCB (få som lämnade S tyckte att det rödgröna samarbetet var problemet) och inte heller hos statsvetaren Johan Martinsson, som visat att väljarna inte var särskilt bekymrade över vänsterns medverkan. Det finns också allvarliga logiska problem i idén om det förödande v-samarbetet: S stora fall i opinionen började till exempel innan det rödgröna samarbetet presenterades.
Både hos Novus och hos Demoskop är en rödgrön regering den som svenskarna helst av allt vill ha. Det är dessutom en regering som i dagsläget skulle kunna bildas. Men oppositionsledaren eftersträvar hellre en mindre populär regering som det i de flesta opinionsundersökningar inte finns majoritet för. Det är att göra det svårt för sig. Svekdebatten som skulle uppstå om Stefan Löfven inte använde en S-V-Mp-majoritet för att bilda en rödgrön regering skulle han ha svårt att klara. S-väljarna sätter nog större värde på ett regeringsbyte än på föreställda trovärdighets- och statsmannapoäng i att öppna sig för högersamarbeten.
Det är inte samma sak att samarbeta i mitten 2014 som 1995, efter den värsta krisen i modern tid. Det är inte samma sak att samarbeta i mitten 2014 som 2005, innan alliansens bildande satte en tydlig högerstämpel på de borgerliga småpartierna. Det är inte samma sak att samarbeta i mitten när högern sätter agendan - som Ingvar Carlsson gjorde - som att göra det när det blåser tydliga vänstervindar. Det är inte samma sak att samarbeta i mitten när Fukuyama nyss förklarat ideologierna för döda, som att göra det när fler än någonsin kallar sig antingen "höger" eller "vänster".
Det där är en sossesjuka: att betrakta strategier som en gång fungerat som tidlösa framgångsrecept.
Strategin att tydligt deklarera att det finns en regeringsvillig opposition, däremot - den ska tydligen bara få en chans i historien.
I ett internationellt perspektiv är det udda. Även i utpräglade samarbetsdemokratier är det sällsynt med en opposition som innan ett val ger sitt godkännande till ett eller två av regeringspartiernas politik.
Alla väljare vet att ett valresultat kan tvinga fram samarbeten över blockgränsen. Men att S närmar sig Fp (framför allt) och C redan nu bakbinder partiets attacker på regeringen, demoraliserar alla egna som trott att målet varit ett "Alliansfritt Sverige" och signalerar att det inte finns något regeringsdugligt alternativ.
Det säger också att Socialdemokraternas profilering i skolfrågorna inte är något att bry sig om: sätter sig Folkpartiet i en S-regering finns det inte en chans i helvetet att de släpper ifrån sig utbildningsdepartementet.
Socialdemokraternas partiledning säger att de lärt sig av 2010. Men de vill inte lära sig av 2006 - när media mördade alla politiska diskussioner med frågor om hur vänstersidan skulle svara på alliansbygget. De vill inte heller lära sig av 2008. Då blev det intern storm när Mona Sahlin ville slippa Vänsterpartiet.
Det är väl synd att kalla Leif Nilsson i Smedjebacken för en intern storm. Men risken finns att många fler av de socialdemokratiska kommunalråd som idag finns i framgångsrika rödgröna styren runt om i landet har en annan bild av Vänsterpartiet. Risken finns att fler frågar sig varför just de svenska socialdemokraterna ska utgöra ett mystiskt nordiskt undantag, när Vänsterpartiets motsvarighet sitter i regeringen i Finland, Norge, Danmark - och tills nyligen på Island.
Risken finns också att alla inte har köpt högerfalangens tolkning av valresultatet 2010: att problemet var koalitionen med Vänsterpartiet. Den tolkningen finns inte hos SCB (få som lämnade S tyckte att det rödgröna samarbetet var problemet) och inte heller hos statsvetaren Johan Martinsson, som visat att väljarna inte var särskilt bekymrade över vänsterns medverkan. Det finns också allvarliga logiska problem i idén om det förödande v-samarbetet: S stora fall i opinionen började till exempel innan det rödgröna samarbetet presenterades.
Både hos Novus och hos Demoskop är en rödgrön regering den som svenskarna helst av allt vill ha. Det är dessutom en regering som i dagsläget skulle kunna bildas. Men oppositionsledaren eftersträvar hellre en mindre populär regering som det i de flesta opinionsundersökningar inte finns majoritet för. Det är att göra det svårt för sig. Svekdebatten som skulle uppstå om Stefan Löfven inte använde en S-V-Mp-majoritet för att bilda en rödgrön regering skulle han ha svårt att klara. S-väljarna sätter nog större värde på ett regeringsbyte än på föreställda trovärdighets- och statsmannapoäng i att öppna sig för högersamarbeten.
Det är inte samma sak att samarbeta i mitten 2014 som 1995, efter den värsta krisen i modern tid. Det är inte samma sak att samarbeta i mitten 2014 som 2005, innan alliansens bildande satte en tydlig högerstämpel på de borgerliga småpartierna. Det är inte samma sak att samarbeta i mitten när högern sätter agendan - som Ingvar Carlsson gjorde - som att göra det när det blåser tydliga vänstervindar. Det är inte samma sak att samarbeta i mitten när Fukuyama nyss förklarat ideologierna för döda, som att göra det när fler än någonsin kallar sig antingen "höger" eller "vänster".
Det där är en sossesjuka: att betrakta strategier som en gång fungerat som tidlösa framgångsrecept.
Strategin att tydligt deklarera att det finns en regeringsvillig opposition, däremot - den ska tydligen bara få en chans i historien.
2013-02-26
Moderaterna behöver inte mitten
Det finns få naturlagar i politiken, men en kanske är denna: under ett regeringssamarbete mellan ett stort parti och ett litet parti, kommer det lilla partiet att förlora röster.
Så när alliansens småpartier kämpar med att hålla huvudet ovanför vattenytan är de sannerligen inte ensamma. Det enda svenska undantaget som dyker upp i huvudet är Miljöpartiet som ökade lite grand både 2002 och 2006 trots samarbetet med Socialdemokraterna.
Om sålunda någon kräver av Annie Lööf, Jan Björklund och Göran Hägglund att de ska öka partiernas stöd, har man felaktiga förväntningar. Som liten samarbetspartner handlar det om att minimera förlusterna. Problemet är att många bedömare och interna kritiker inte ser allianssamarbetet sådant det verkligen är: som Moderaterna med stödpartier. Istället lever man i föreställningen att samarbetet sker mellan jämbördiga parter, någon slags borgerlig jazzkvartett där alla har rätt till lika långa solon. Men så var det bara när alliansen bildades efter det moderata katastrofvalet 2002. Alliansens förutsättning var Moderaternas 15-procentiga väljarstöd. Bara ett så svagt parti kunde acceptera att plötsligt vara "ett av fyra".
Nu är styrkeförhållandena annorlunda och det har Moderaterna utnyttjat. Mittenpartierna som nu gnäller över moderat dominans borde förstås själva ha bundit upp Fredrik Reinfeldt i fastare spelregler när hans parti var som svagast. Man hade till exempel kunnat komma överens om att oavsett valresultat i framtiden dela lika på ministerposterna.
Fredrik Reinfeldt är hur nöjd som helst med den nuvarande situationen. Han behöver inte starkare mittenpartier: huvudsaken är att de klarar fyraprocentsspärren, och det lär de göra i en nation av inbitna stödröstare. Nu för tiden omfattar dessutom Moderaterna i sig all den politiska bredd som behövs för att göra ett borgerligt regeringsalternativ aptitligt. Tidigare kunde Folkpartiets och Centerns partistrateger säga att deras socialliberalism och deras gröna politik behövdes för att komplettera M:s batong- och betonghöger. Nu har dels Moderaterna blivit lika bra sossar som sossarna, dels har mittenpartierna frivilligt gjort sig av med den egenart som tidigare var deras bästa argument för att få en mer framträdande plats i högerblocket än deras storlek egentligen motiverade.
Behöver, å andra sidan, mittenpartierna Moderaterna?
Tacka tusan för att de gör. Utan projektet "de nya Moderaterna" hade högerblocket varit rökt för länge sedan. Det, och ingenting annat, är orsaken till de senaste sju årens regeringsinnehav. Alliansbildandet var smart, men utan Moderaternas upplevda uppmjukning hade det aldrig blivit någon borgerlig regering. Frågan är om inte mittenpartierna borde vara tacksamma över att Moderaterna varit så dominerande de senaste åren - då har de ju sluppit situationen att sänkta löner, Nato- och EMU-medlemskap, nedmonterad arbetsrätt och plattskatt uppfattats som annat än perifert svammel. Väljarna har kunnat vara säkra på att det är Anders Borg som styr, oavsett hur mycket annat ungdomsförbundsmässigt gläfs de hör om att "staten ska vara så liten som möjligt".
Moderaternas framgångar har dessutom blivit så stora att de är självgenererande. Många allmänborgerliga väljare lockas säkert av tanken på att för första gången i modern historia peta ner Socialdemokraterna från positionen som Sveriges största parti. Det är helt enkelt spännande med ett riktigt stort och starkt borgerligt parti. Som på kontinenten.
För alliansen som idé - en allmänborgerlig samling - räcker det idag med en medlem: Moderaterna. Det förbättrar inte direkt småpartiernas möjligheter att hävda sig.
Frågan är om Fredrik Reinfeldt ens är särskilt rädd för scenariot att de andra partierna trillar ur riksdagen. Enligt SCB:s senaste undersökning av "nästa bästa parti"-sympatierna skulle högst 1/5 av mittenpartiernas röster, om de raderades ut, hamna hos de rödgröna. Det är mindre än tre procentenheter till S och Mp.
Maramö, då?
Det är obegripligt hur man med så lång förberedelsetid inte såg till att presentera något verkligt steg framåt. Att säga "nystart" står sig slätt mot att genomföra en nystart, till exempel genom ett antal nya reformförslag. Politik kan inte vara enbart poser.
Därmed blev skadan dubbel. Redan Annie Lööfs inbjudan i somras innehöll ett erkännande att alliansen var trött och seg. Att dessutom inte hitta den där "refresh"-knappen på själva mötet är en mindre katastrof. Framför allt lär förhållandet till Sveriges politiska journalister ha fått sig en törn. Trampa snömodd i tre dagar för en bild på korvgrillning?
Alliansen i valet 2014 kommer säkert att präglas av den strategi som Moderaterna redan berättat om: att gå i opposition mot sig själva. Det betyder inte att göra som Annie Lööf - ifrågasätta den egna geisten - utan att prata i termer av återstående arbete. Centerledaren har med all önskvärd tydlighet visat att det är bäst att Moderaterna tar hand om det strategiska arbetet. I så fall kan Alliansen fortfarande vinna valet. Det är också det enda som lär kunna hålla ihop den efter september 2014.
Så när alliansens småpartier kämpar med att hålla huvudet ovanför vattenytan är de sannerligen inte ensamma. Det enda svenska undantaget som dyker upp i huvudet är Miljöpartiet som ökade lite grand både 2002 och 2006 trots samarbetet med Socialdemokraterna.
Om sålunda någon kräver av Annie Lööf, Jan Björklund och Göran Hägglund att de ska öka partiernas stöd, har man felaktiga förväntningar. Som liten samarbetspartner handlar det om att minimera förlusterna. Problemet är att många bedömare och interna kritiker inte ser allianssamarbetet sådant det verkligen är: som Moderaterna med stödpartier. Istället lever man i föreställningen att samarbetet sker mellan jämbördiga parter, någon slags borgerlig jazzkvartett där alla har rätt till lika långa solon. Men så var det bara när alliansen bildades efter det moderata katastrofvalet 2002. Alliansens förutsättning var Moderaternas 15-procentiga väljarstöd. Bara ett så svagt parti kunde acceptera att plötsligt vara "ett av fyra".
Nu är styrkeförhållandena annorlunda och det har Moderaterna utnyttjat. Mittenpartierna som nu gnäller över moderat dominans borde förstås själva ha bundit upp Fredrik Reinfeldt i fastare spelregler när hans parti var som svagast. Man hade till exempel kunnat komma överens om att oavsett valresultat i framtiden dela lika på ministerposterna.
Fredrik Reinfeldt är hur nöjd som helst med den nuvarande situationen. Han behöver inte starkare mittenpartier: huvudsaken är att de klarar fyraprocentsspärren, och det lär de göra i en nation av inbitna stödröstare. Nu för tiden omfattar dessutom Moderaterna i sig all den politiska bredd som behövs för att göra ett borgerligt regeringsalternativ aptitligt. Tidigare kunde Folkpartiets och Centerns partistrateger säga att deras socialliberalism och deras gröna politik behövdes för att komplettera M:s batong- och betonghöger. Nu har dels Moderaterna blivit lika bra sossar som sossarna, dels har mittenpartierna frivilligt gjort sig av med den egenart som tidigare var deras bästa argument för att få en mer framträdande plats i högerblocket än deras storlek egentligen motiverade.
Behöver, å andra sidan, mittenpartierna Moderaterna?
Tacka tusan för att de gör. Utan projektet "de nya Moderaterna" hade högerblocket varit rökt för länge sedan. Det, och ingenting annat, är orsaken till de senaste sju årens regeringsinnehav. Alliansbildandet var smart, men utan Moderaternas upplevda uppmjukning hade det aldrig blivit någon borgerlig regering. Frågan är om inte mittenpartierna borde vara tacksamma över att Moderaterna varit så dominerande de senaste åren - då har de ju sluppit situationen att sänkta löner, Nato- och EMU-medlemskap, nedmonterad arbetsrätt och plattskatt uppfattats som annat än perifert svammel. Väljarna har kunnat vara säkra på att det är Anders Borg som styr, oavsett hur mycket annat ungdomsförbundsmässigt gläfs de hör om att "staten ska vara så liten som möjligt".
Moderaternas framgångar har dessutom blivit så stora att de är självgenererande. Många allmänborgerliga väljare lockas säkert av tanken på att för första gången i modern historia peta ner Socialdemokraterna från positionen som Sveriges största parti. Det är helt enkelt spännande med ett riktigt stort och starkt borgerligt parti. Som på kontinenten.
För alliansen som idé - en allmänborgerlig samling - räcker det idag med en medlem: Moderaterna. Det förbättrar inte direkt småpartiernas möjligheter att hävda sig.
Frågan är om Fredrik Reinfeldt ens är särskilt rädd för scenariot att de andra partierna trillar ur riksdagen. Enligt SCB:s senaste undersökning av "nästa bästa parti"-sympatierna skulle högst 1/5 av mittenpartiernas röster, om de raderades ut, hamna hos de rödgröna. Det är mindre än tre procentenheter till S och Mp.
Maramö, då?
Det är obegripligt hur man med så lång förberedelsetid inte såg till att presentera något verkligt steg framåt. Att säga "nystart" står sig slätt mot att genomföra en nystart, till exempel genom ett antal nya reformförslag. Politik kan inte vara enbart poser.
Därmed blev skadan dubbel. Redan Annie Lööfs inbjudan i somras innehöll ett erkännande att alliansen var trött och seg. Att dessutom inte hitta den där "refresh"-knappen på själva mötet är en mindre katastrof. Framför allt lär förhållandet till Sveriges politiska journalister ha fått sig en törn. Trampa snömodd i tre dagar för en bild på korvgrillning?
Alliansen i valet 2014 kommer säkert att präglas av den strategi som Moderaterna redan berättat om: att gå i opposition mot sig själva. Det betyder inte att göra som Annie Lööf - ifrågasätta den egna geisten - utan att prata i termer av återstående arbete. Centerledaren har med all önskvärd tydlighet visat att det är bäst att Moderaterna tar hand om det strategiska arbetet. I så fall kan Alliansen fortfarande vinna valet. Det är också det enda som lär kunna hålla ihop den efter september 2014.
2013-02-07
Mer salt i högerns sår
Alliansen i Stockholm sålde under förra mandatperioden verksamheter till anställda (avknoppningar) för 3 miljoner. Företagen skulle idag kunna säljas för 82 miljoner, enligt DN (17/1). Oppositionen i Stockholm gör rätt i att fortsätta elda under skattebetalarnas vrede. Man kan visserligen invända att gjort är gjort. Men avknoppningarna rör vid en av högerns livsnerver: föreställningen att de begriper ekonomi så mycket bättre än vänstern. Här är de inmålade i ett hörn. Antingen måste de erkänna att de inte förstår sig på pengar - eller att de handlat i blint välfärdshat. Att ha dem på den gaffeln uppväger gott och väl att det aldrig blev något åtal.
(Ledarstick publicerat i Flamman 7 februari)
(Ledarstick publicerat i Flamman 7 februari)
Kunskapsnationen inställd
Statsministerns efterlysning av fler "enkla jobb" med låga löner i Sverige (Expressen 24/1) var en sorglig programförklaring för 2010-talet. Vi ska alltså inte ens försöka vara med och tävla. En skrämmande tanke: vad hade hänt om Moderaterna hade fått ansvaret att lotsa det här landet genom 1900-talet? Vi hade fortfarande varit en nation av potatisplockare - ett utmärkt ingångsjobb för en ungdom! Arbetarrörelsen gjorde tack och lov ett annat vägval. Moderna industrier ersatte de torftigaste sysslorna med jobb som höjde levnadsstandarden. Dagens tillväxtpolitik: skatterabatter för städning. Det är så bakvänt att Stefan Löfvens innovationssnack plötsligt börjar kännas som ett bra drag.
(Ledarstick publicerat i Flamman 7 februari)
(Ledarstick publicerat i Flamman 7 februari)
2013-02-03
S-strategier som en gång fungerat
Socialdemokraterna får idag sin sämsta siffra hittills under Stefan Löfvens regim. Det är en logisk slutpunkt för ett (drygt) år som började med att väljarna laddade in vitt skilda positiva förhoppningar i den nya s-ledningen och som slutade med att förtroendet naggats i kanten av passivitet och brist på tydligt alternativt projekt.
Genomgående när det gäller Socialdemokraternas nuvarande strategier är att de inte är tidlöst felaktiga. Det är det som är problemet: de som bestämmer dem har upplevt mandatperioder när de suttit som en smäck. Men jag tror inte att de funkar något vidare just nu.
S trivs bäst med att regera. De gillar att förbättra saker, lite i taget. Något oppositionsparti har de aldrig varit. Både 1982 och 1994 kom de tillbaka till makten på grund av borgerlighetens monumentala misslyckanden. Hur ska de bete sig när regeringen har högt förtroende och reallönerna ökar för de allra flesta? Det vet de inte. Strategin är att pytsa ut sakligt motiverade reformförslag, försiktiga och finansierade och oförargliga. (Bra, men oförargliga.) I allt väsentligt fortsätter de att bete sig som ett regeringsparti fastän de är i opposition. De kittlar inte sinnena.
Så har det länge varit, men det var inget problem så länge Moderaterna envisades med att föra fram en stor anti-reform (omfattande skattesänkningar) som verkligen kittlade väljarnas sinnen: man ville inte för allt i världen släppa lös de där välfärdsslaktarna. Den anti-reformen har vunnit fler socialdemokratiska valrörelser än aldrig så väl uttänkta egna reformer.
Nu måste Socialdemokraterna plötsligt ha något eget av motsvarande tyngd. Det är de inte vana vid. I 2010 års valrörelse fortsatte de att skrämmas med systemförändring (valet stod mellan "fundamentalt olika samhällsmodeller" och så vidare), men det fanns ingenting sakpolitiskt som backade upp det. Moderatspöket hade blivit snällt och alla genomförda jobbskatteavdrag skulle ju förresten vara kvar. Det riktigt oroande är att Stefan Löfven i intervjuer visar att han tänker exakt likadant som 2010 års valstrateger: Moderaterna är egentligen samma välfärdsslaktare som de alltid har varit, de måste bara avslöjas. Men "egentligen" är ett dåligt ord i politik. Fråga de vänsterrörelser som i alla tider vevat på om människors "egentliga" intressen men haft förtvivlat svårt att få människor att verkligen se den där "egentliga" verkligheten.
Moderaterna måste mötas precis som det parti som står inför väljarna, inte partiet som det är "egentligen". Äldre generationers socialdemokrater måste sluta längta tillbaka till de där moderata systemförändringarna som var så sköna att luta sig mot.
Om valet inte avgörs på viktiga frågor, avgörs det på struntfrågor. Om socialdemokraterna inte lyckas dra ett streck i gruset där de vill att valet 2014 ska avgöras politiskt, kommer de istället få ett val som handlar om regeringsduglighet och kompetens. Det är inte alltid fel (återigen) - men det är vansinnigt när man ställer upp mot en regering som registrerar sådana popularitetssiffror som Fredrik Reinfeldts, och när man har stats- och finansministerkandidater som inte har regerat och som inte ens sitter i riksdagen.
Valhäntheten som oppositionsparti gäller också hur S förhåller sig till Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det funkar inte att som Carin Jämtin säga att de partier som ligger S närmast är Centern och Folkpartiet (vilket också Stefan Löfven regelbundet antyder). Om en sådan konstellation är politiskt omöjlig (vilket den är, på grund av högerpartiernas historiskt unika sammanhållning), är den enda effekten av ett sånt uttalande att bilden av en regeringsvillig opposition förstörs. Varför ska vi byta regering, när till och med Socialdemokraterna tycker att den är halvbra? Återigen är inte heller detta vägval fel av princip. S har ju ofta gjort upp med de borgerliga småpartierna. Det är bara så in i helvete fel just nu. Det är som om S inte riktigt vill låtsas om alliansbygget och de politiska konsekvenserna av det. Varför skulle det inge förtroende hos väljarna att närma sig mitten, när mittenpartiernas budskap till potentiella s-väljare är "ta inte i detta parti med tång"?
Ett alternativt projekt behöver inte komma från vänster. Men det måste vara något angeläget, något som uttrycker människors dominerande bekymmer eller förhoppningar, något som gör att tanken på ett regeringsskifte lockar mer än tryggheten i att det puttrar på ganska bra med den nuvarande. Något som gör att Stefan Löfven uttrycker en iver att förändra snarare än en längtan att regera.
Genomgående när det gäller Socialdemokraternas nuvarande strategier är att de inte är tidlöst felaktiga. Det är det som är problemet: de som bestämmer dem har upplevt mandatperioder när de suttit som en smäck. Men jag tror inte att de funkar något vidare just nu.
S trivs bäst med att regera. De gillar att förbättra saker, lite i taget. Något oppositionsparti har de aldrig varit. Både 1982 och 1994 kom de tillbaka till makten på grund av borgerlighetens monumentala misslyckanden. Hur ska de bete sig när regeringen har högt förtroende och reallönerna ökar för de allra flesta? Det vet de inte. Strategin är att pytsa ut sakligt motiverade reformförslag, försiktiga och finansierade och oförargliga. (Bra, men oförargliga.) I allt väsentligt fortsätter de att bete sig som ett regeringsparti fastän de är i opposition. De kittlar inte sinnena.
Så har det länge varit, men det var inget problem så länge Moderaterna envisades med att föra fram en stor anti-reform (omfattande skattesänkningar) som verkligen kittlade väljarnas sinnen: man ville inte för allt i världen släppa lös de där välfärdsslaktarna. Den anti-reformen har vunnit fler socialdemokratiska valrörelser än aldrig så väl uttänkta egna reformer.
Nu måste Socialdemokraterna plötsligt ha något eget av motsvarande tyngd. Det är de inte vana vid. I 2010 års valrörelse fortsatte de att skrämmas med systemförändring (valet stod mellan "fundamentalt olika samhällsmodeller" och så vidare), men det fanns ingenting sakpolitiskt som backade upp det. Moderatspöket hade blivit snällt och alla genomförda jobbskatteavdrag skulle ju förresten vara kvar. Det riktigt oroande är att Stefan Löfven i intervjuer visar att han tänker exakt likadant som 2010 års valstrateger: Moderaterna är egentligen samma välfärdsslaktare som de alltid har varit, de måste bara avslöjas. Men "egentligen" är ett dåligt ord i politik. Fråga de vänsterrörelser som i alla tider vevat på om människors "egentliga" intressen men haft förtvivlat svårt att få människor att verkligen se den där "egentliga" verkligheten.
Moderaterna måste mötas precis som det parti som står inför väljarna, inte partiet som det är "egentligen". Äldre generationers socialdemokrater måste sluta längta tillbaka till de där moderata systemförändringarna som var så sköna att luta sig mot.
Om valet inte avgörs på viktiga frågor, avgörs det på struntfrågor. Om socialdemokraterna inte lyckas dra ett streck i gruset där de vill att valet 2014 ska avgöras politiskt, kommer de istället få ett val som handlar om regeringsduglighet och kompetens. Det är inte alltid fel (återigen) - men det är vansinnigt när man ställer upp mot en regering som registrerar sådana popularitetssiffror som Fredrik Reinfeldts, och när man har stats- och finansministerkandidater som inte har regerat och som inte ens sitter i riksdagen.
Valhäntheten som oppositionsparti gäller också hur S förhåller sig till Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det funkar inte att som Carin Jämtin säga att de partier som ligger S närmast är Centern och Folkpartiet (vilket också Stefan Löfven regelbundet antyder). Om en sådan konstellation är politiskt omöjlig (vilket den är, på grund av högerpartiernas historiskt unika sammanhållning), är den enda effekten av ett sånt uttalande att bilden av en regeringsvillig opposition förstörs. Varför ska vi byta regering, när till och med Socialdemokraterna tycker att den är halvbra? Återigen är inte heller detta vägval fel av princip. S har ju ofta gjort upp med de borgerliga småpartierna. Det är bara så in i helvete fel just nu. Det är som om S inte riktigt vill låtsas om alliansbygget och de politiska konsekvenserna av det. Varför skulle det inge förtroende hos väljarna att närma sig mitten, när mittenpartiernas budskap till potentiella s-väljare är "ta inte i detta parti med tång"?
Ett alternativt projekt behöver inte komma från vänster. Men det måste vara något angeläget, något som uttrycker människors dominerande bekymmer eller förhoppningar, något som gör att tanken på ett regeringsskifte lockar mer än tryggheten i att det puttrar på ganska bra med den nuvarande. Något som gör att Stefan Löfven uttrycker en iver att förändra snarare än en längtan att regera.
2012-11-05
Vilket är regeringsalternativet?
Moderaterna lovade häromveckan att driva ”regeringsfrågan” i valet 2014. Det är lätt att se vad det
innebär. Oppositionen kommer att utmålas som splittrade och regeringsodugliga. Vilket är ert
alternativ, kommer Reinfeldt att tjata, precis som han gjorde 2006. Det rödgröna samarbetet uppstod
som ett nödvändigt svar på den strategin. Den obekymrade lättnad som många vänsterpartister och
socialdemokrater känner över att få gå till val på egen hand riskerar att förbytas i något annat när
valrörelsen dundrar igång. Alliansen är fortfarande enig. På något sätt behövs fortfarande ett bra
svar på Reinfeldts tjat.
(Ledarstick publicerat i Flamman 1 november)
(Ledarstick publicerat i Flamman 1 november)
2012-09-24
Socialdemokraternas usla signalord
Vem förpackar Socialdemokraternas utspel egentligen?
Dagens DN Debatt-artikel om en ny "affärsplan" för Sverige var välformulerad och rätt klok, men - "affärsplan"?
Låt oss anta att det inte är medvetet som sossarna Mitt Romneyfierar sin syn på regerande. Låt oss anta att det inte är medvetet som man upprepar klassiskt svenskt högerkverulerande om hur bättre Sverige hade varit om det skötts som ett företag.
Tanken är istället, såklart, att närma sig mittenväljarna, storstädernas medelklass. Men gissningarna om vilka signalord som de människorna reagerar positivt på börjar bli plågsamma att lyssna på.
Nej, medelklassen har säkert inget emot företag och tillväxt. Men det mesta talar för att den inställningen är instrumentell snarare än religiös. Fyra procent av väljarna tyckte att "näringspolitik" var viktigt för partivalet 2010. Det viktiga är vad företagens villkor kan växlas in till i andra änden: välfärd, jobb, bättre skolor. På samma sätt handlar det förtroende i ekonomiska frågor, som S så hett eftertraktar, knappast om mikroekonomi på det sätt som Stefan Löfven fört fram under sitt första halvår som partiledare. Det är säkert bra om företagen får hjälp att uppfinna grejer - men huvudsaken är om vi tror att regeringen klarar ekonomin och räntan när det är kris på gång.
Medelinkomsttagare i storstäderna känner igen begreppet, twittrade någon i morse. Jag skulle påstå att också låginkomsttagare på landsbygden känner igen begreppet. Frågan är vilka som börjar tindra med ögonen när de hör det. Inte ens i Stockholm jobbar de flesta i privat sektor med affärsplaner. Och det riktigt sorgliga med Socialdemokraternas dåliga omvärldskoll: medelklassen präglas mycket mer av jämlikhetsvärderingar än vad som slarvigt antas.
Framför allt bär alla människor jämlikhetsvärderingar inom sig. För ett parti som Socialdemokraterna gäller det att få de värderingarna att ta kommandot över sinnena - inte att bara passivt tro att någon som röstat på alliansen måste fångas med marknadsretorik.
Men det blev ju uppmärksammat?
Jo, men det blir uppmärksammat om Magdalena Andersson skulle prutta i direktsändning också. Att dra uppmärksamhet till dig är inte svårt. Det är lätt. Det är att dra uppmärksamhet till dig på ett sätt som stärker - eller åtminstone inte arbetar emot - din profil och ditt budskap som är det knepiga.
Precis som i fallet med tunnelbanebutlers 2010 - i sig ett bra förslag - pratar vi nu om begrepp, inte om innehåll.
Socialdemokraterna borde snarare försöka hitta begrepp som signalerar att det faktiskt finns en specifikt socialdemokratisk ekonomisk politik. Ett parti med självförtroende hade inte behövt låna näringslivsskimmer för att profilera sig i tillväxtfrågor. Inriktningen är det inget fel på. Men socialdemokratin hade omsorg om tillväxt och företag långt innan dagens börs-VD:ar slutade med blöjor. Den kontinuiteten understryks dåligt av inlånade signalord.
Dagens DN Debatt-artikel om en ny "affärsplan" för Sverige var välformulerad och rätt klok, men - "affärsplan"?
Låt oss anta att det inte är medvetet som sossarna Mitt Romneyfierar sin syn på regerande. Låt oss anta att det inte är medvetet som man upprepar klassiskt svenskt högerkverulerande om hur bättre Sverige hade varit om det skötts som ett företag.
Tanken är istället, såklart, att närma sig mittenväljarna, storstädernas medelklass. Men gissningarna om vilka signalord som de människorna reagerar positivt på börjar bli plågsamma att lyssna på.
Nej, medelklassen har säkert inget emot företag och tillväxt. Men det mesta talar för att den inställningen är instrumentell snarare än religiös. Fyra procent av väljarna tyckte att "näringspolitik" var viktigt för partivalet 2010. Det viktiga är vad företagens villkor kan växlas in till i andra änden: välfärd, jobb, bättre skolor. På samma sätt handlar det förtroende i ekonomiska frågor, som S så hett eftertraktar, knappast om mikroekonomi på det sätt som Stefan Löfven fört fram under sitt första halvår som partiledare. Det är säkert bra om företagen får hjälp att uppfinna grejer - men huvudsaken är om vi tror att regeringen klarar ekonomin och räntan när det är kris på gång.
Medelinkomsttagare i storstäderna känner igen begreppet, twittrade någon i morse. Jag skulle påstå att också låginkomsttagare på landsbygden känner igen begreppet. Frågan är vilka som börjar tindra med ögonen när de hör det. Inte ens i Stockholm jobbar de flesta i privat sektor med affärsplaner. Och det riktigt sorgliga med Socialdemokraternas dåliga omvärldskoll: medelklassen präglas mycket mer av jämlikhetsvärderingar än vad som slarvigt antas.
Framför allt bär alla människor jämlikhetsvärderingar inom sig. För ett parti som Socialdemokraterna gäller det att få de värderingarna att ta kommandot över sinnena - inte att bara passivt tro att någon som röstat på alliansen måste fångas med marknadsretorik.
Men det blev ju uppmärksammat?
Jo, men det blir uppmärksammat om Magdalena Andersson skulle prutta i direktsändning också. Att dra uppmärksamhet till dig är inte svårt. Det är lätt. Det är att dra uppmärksamhet till dig på ett sätt som stärker - eller åtminstone inte arbetar emot - din profil och ditt budskap som är det knepiga.
Precis som i fallet med tunnelbanebutlers 2010 - i sig ett bra förslag - pratar vi nu om begrepp, inte om innehåll.
Socialdemokraterna borde snarare försöka hitta begrepp som signalerar att det faktiskt finns en specifikt socialdemokratisk ekonomisk politik. Ett parti med självförtroende hade inte behövt låna näringslivsskimmer för att profilera sig i tillväxtfrågor. Inriktningen är det inget fel på. Men socialdemokratin hade omsorg om tillväxt och företag långt innan dagens börs-VD:ar slutade med blöjor. Den kontinuiteten understryks dåligt av inlånade signalord.
2012-09-18
Makalös bedrift av alliansen
Idag inleds det sjunde riksmötet i rad med en renodlat borgerlig regering. Högern har inte haft makten så länge i något annat land i Europa - några östeuropeiska, med sin speciella historia, undantagna. En bit in i riksdagsåret blir det också svenskt rekord: När Felix Hamrin avgick 1932, och Fälldin 1982, hade Sverige haft högerregeringar i sex år.
Det är alltså en ganska makalös bedrift av alliansen.
Förutsättningarna har inte varit de lättaste heller. Man får nog erkänna att de hanterat både interna motsättningar och minoritetsstyrandet ganska skickligt. Hur många uppfattar regeringen Reinfeldt som beroende av Sverigedemokraterna? Rasisternas stödröster har inte solkat ner regeringen.
Givet förutsättningarna är inte opinionsunderläget särskilt bekymmersamt för regeringen heller. Oppositionen leder, men den borde leda eftersom en sittande regering alltid tappar tre procentenheter bara på att vara regering. Den borde leda eftersom tillväxten hackar, eurokrisen rasar och debatten om vinster på vanvård aldrig verkar ta slut.
Frågan som borde bekymra oppositionen är om man inte borde lett med mer, nu när regeringen börjar agera och matar fram reform efter reform. Rätt kloka grejer, till råga på allt.
Reinfeldt är trött, säger sossarna. Jag vet inte, jag. Jag tycker han verkar sprängfylld av självförtroende. I förra veckans stora Expressenintervju lyfter han fram jobbfrågan inför 2014. Det hemska är ju att han kan vinna på den igen - trots ökad arbetslöshet och minskad sysselsättning. Men de har bra spinn: 4 av 10 tror ju som bekant att siffrorna pekar åt andra hållet. Och de har ett envist fokus som folk gillar.
Socialdemokraterna har ännu inte lärt sig att hantera de nya Moderaterna. I en intervju i Veckans Affärer innan sommaren sa Stefan Löfven, som om han inte förstått någonting: "Omgörningen av Moderaterna är bara kosmetik, fernissa och yta." Socialdemokraterna kommer alltså att fortsätta mala på om att Moderaterna egentligen vill något annat än de säger, istället för att möta den politik som faktiskt läggs fram.
Ända sedan Moderaterna blev det dominerande borgerliga partiet har Socialdemokraterna kunnat gå till val på en stor anti-reform, ett spöke: de moderata skattesänkningarna. Det har inte behövts någon mobilisering för något eget. Det har räckt med mobilisering mot det borgerliga hotet om "systemskifte". Idag är det uppenbart att väljarna inte uppfattar något hotande systemskifte. Ändå håller Socialdemokraterna krampaktigt fast vid den gamla strategin. Mona Sahlins mantra i förra valrörelsen om att "valet står mellan två helt olika samhällsmodeller" ska uppenbarligen föras vidare av Löfven.
När folk blir förvånade över bristen på engagerande reformer från sossarna är det alltså inte konstigare än att partiet är ovant att jobba så. Förvalta - gärna. Men helst utan att behöva lova någonting. Strategin att lansera ett "kompetent" alternativ till Anders Borg går att förstå internt, psykologiskt (efter Juholtcirkusen), men en opposition kan inte jobba med "kompetens" som ledord. En opposition kan definitivt inte jobba med kompetens som ledord i kamp mot Anders Borg. Och då har jag inte ens börjat fantisera om hur det kommer att låta när alliansen - enligt uttalade mål - går i opposition mot sig själva det sista året innan valet 2014.
Det står skrivet i stjärnorna vem som kommer att låta mest som en trött regering, och vilka som kommer att låta mest som en revanschsugen opposition.
Upptagenheten hos S med "mittenväljarna" är stor - märkligt stor med tanke på hur viktig ren mobilisering var för alliansen både 2006 och 2010 - men mycket liten möda tycks läggas på att ta reda på vad mittenväljare egentligen vill. Det ser ut som realpolitik, men när man berättar vad man vill göra för mittenväljarna bygger allting på rätt grunda fördomar. Och på dåligt självförtroende. Bara: mittenväljarna gillar RUT. Aldrig: hur kan vi få mittenväljarna att gilla något annat än RUT?
Vänsterpartiet gör det partiet ska, och Jonas Sjöstedt har en bra position att bygga vidare från. Men det leder i bästa fall till en omfördelning av mandat mellan arbetarrörelsens partier. Är man skicklig kan man flytta debatten i enstaka, viktiga frågor. Men något regeringskifte kan Vänsterpartiet inte ordna på egen hand. Ett klokt S är nödvändigt. Det kan hända att vi får det. Det jävliga är bara att de måste vara ännu klokare än Moderaterna.
Det finns skäl för pessimism.
Det är alltså en ganska makalös bedrift av alliansen.
Förutsättningarna har inte varit de lättaste heller. Man får nog erkänna att de hanterat både interna motsättningar och minoritetsstyrandet ganska skickligt. Hur många uppfattar regeringen Reinfeldt som beroende av Sverigedemokraterna? Rasisternas stödröster har inte solkat ner regeringen.
Givet förutsättningarna är inte opinionsunderläget särskilt bekymmersamt för regeringen heller. Oppositionen leder, men den borde leda eftersom en sittande regering alltid tappar tre procentenheter bara på att vara regering. Den borde leda eftersom tillväxten hackar, eurokrisen rasar och debatten om vinster på vanvård aldrig verkar ta slut.
Frågan som borde bekymra oppositionen är om man inte borde lett med mer, nu när regeringen börjar agera och matar fram reform efter reform. Rätt kloka grejer, till råga på allt.
Reinfeldt är trött, säger sossarna. Jag vet inte, jag. Jag tycker han verkar sprängfylld av självförtroende. I förra veckans stora Expressenintervju lyfter han fram jobbfrågan inför 2014. Det hemska är ju att han kan vinna på den igen - trots ökad arbetslöshet och minskad sysselsättning. Men de har bra spinn: 4 av 10 tror ju som bekant att siffrorna pekar åt andra hållet. Och de har ett envist fokus som folk gillar.
Socialdemokraterna har ännu inte lärt sig att hantera de nya Moderaterna. I en intervju i Veckans Affärer innan sommaren sa Stefan Löfven, som om han inte förstått någonting: "Omgörningen av Moderaterna är bara kosmetik, fernissa och yta." Socialdemokraterna kommer alltså att fortsätta mala på om att Moderaterna egentligen vill något annat än de säger, istället för att möta den politik som faktiskt läggs fram.
Ända sedan Moderaterna blev det dominerande borgerliga partiet har Socialdemokraterna kunnat gå till val på en stor anti-reform, ett spöke: de moderata skattesänkningarna. Det har inte behövts någon mobilisering för något eget. Det har räckt med mobilisering mot det borgerliga hotet om "systemskifte". Idag är det uppenbart att väljarna inte uppfattar något hotande systemskifte. Ändå håller Socialdemokraterna krampaktigt fast vid den gamla strategin. Mona Sahlins mantra i förra valrörelsen om att "valet står mellan två helt olika samhällsmodeller" ska uppenbarligen föras vidare av Löfven.
När folk blir förvånade över bristen på engagerande reformer från sossarna är det alltså inte konstigare än att partiet är ovant att jobba så. Förvalta - gärna. Men helst utan att behöva lova någonting. Strategin att lansera ett "kompetent" alternativ till Anders Borg går att förstå internt, psykologiskt (efter Juholtcirkusen), men en opposition kan inte jobba med "kompetens" som ledord. En opposition kan definitivt inte jobba med kompetens som ledord i kamp mot Anders Borg. Och då har jag inte ens börjat fantisera om hur det kommer att låta när alliansen - enligt uttalade mål - går i opposition mot sig själva det sista året innan valet 2014.
Det står skrivet i stjärnorna vem som kommer att låta mest som en trött regering, och vilka som kommer att låta mest som en revanschsugen opposition.
Upptagenheten hos S med "mittenväljarna" är stor - märkligt stor med tanke på hur viktig ren mobilisering var för alliansen både 2006 och 2010 - men mycket liten möda tycks läggas på att ta reda på vad mittenväljare egentligen vill. Det ser ut som realpolitik, men när man berättar vad man vill göra för mittenväljarna bygger allting på rätt grunda fördomar. Och på dåligt självförtroende. Bara: mittenväljarna gillar RUT. Aldrig: hur kan vi få mittenväljarna att gilla något annat än RUT?
Vänsterpartiet gör det partiet ska, och Jonas Sjöstedt har en bra position att bygga vidare från. Men det leder i bästa fall till en omfördelning av mandat mellan arbetarrörelsens partier. Är man skicklig kan man flytta debatten i enstaka, viktiga frågor. Men något regeringskifte kan Vänsterpartiet inte ordna på egen hand. Ett klokt S är nödvändigt. Det kan hända att vi får det. Det jävliga är bara att de måste vara ännu klokare än Moderaterna.
Det finns skäl för pessimism.
2012-09-12
Det finns ju Adlibris
Statens museibutiker måste sedan en tid tillbaka ”bära sina egna kostnader”. Muséernas anslag får inte gå till driften av butikerna. Nu lägg den första ner, som en direkt konsekvens: butiken på Arkitekturmuseet i Stockholm. Det är en snäv syn på kulturförmedling. Det är inte bara nyckelringar det handlar om, utan lika ofta om litteratur, konsttryck eller hantverk som det är svårt att få tag på någon annanstans. Högerns jakt efter det offentligas ”kärnverksamhet” skördar alltså ytterligare offer. Gå gärna på museum – men skaffa minnena någon annanstans!
(Ledarstick publicerat i Flamman 6/9.)
(Ledarstick publicerat i Flamman 6/9.)
2012-09-07
Ur askan i elden
Efter avslöjandena om myndigheternas slöseri med pengar har civilminister Stefan Attefall meddelat att statens arbete med ”värdegrunder” förlängs med fyra år. Ur askan i elden för skattebetalarna, kan man tycka. Värdegrundsprojektet handlar i stort sett om att trycka broschyrer med självklarheter, som att förvaltningen ska styras av ”legalitet” och ”demokrati”. Utvärderingarna handlar om hur många broschyrer man skickat ut. En stark känsla av ”Kejsarens nya kläder” drabbar den som läser om arbetet. Och en känsla av skattepengar i sjön.
(Ledarstick publicerat i Flamman 6/9.)
(Ledarstick publicerat i Flamman 6/9.)
2012-07-06
Almedalstal: Oppositionspartiet
Annie Lööf var inte nådig: 856 000 människor står utanför arbetsmarknaden. Sverige har ett rekordhögt skattetryck på arbete. Landsbygdskommuner avfolkas. Sverige har "flerdubbelt högre arbetslöshet bland unga än Tyskland".
Per Schlingmanns budskap inför 2014 är att alliansen måste gå i opposition mot sig själva. Det tog Annie Lööf verkligen fasta på i sitt Almedalstal på fredagkvällen. Känn på det här också:
"Alla de som idag står utanför arbetsmarknaden väntar på besked. Alltför många unga, alltför många som är födda utomlands. Alltför många med funktionsnedsättning. De står utanför idag. De knackar på. De vill också komma in i jobbtryggheten, arbetsgemenskapen. De vill också ha ett jobb att gå till, en lön på kontot. Hör Socialdemokraterna alla dem?"
Socialdemokraterna! Jisses. Om regeringen inte kan regera, får den väl utlysa nyval?
Att säga att det saknas "reformiver" i Alliansen riskerar förstås att bara förstärka den bild som oppositionens partistrateger försöker etablera. Lööfs idé om en nystart, ett tryck på "refresh", signalerar att läget verkligen är akut. Det var nog inte det Schlingmann hade tänkt sig. Att låta som en opposition gjorde alliansen redan 2010 - men då i termer mer av "återstående arbete", inte att man var trött och led av tempobrist. Att prata ner den egna förmågan är inte särskilt smart, även om det är lätt att förstå Lööfs säkert uppriktiga frustration. Centern går ju enligt en gammal politisk lag alltid bakåt när de deltar i regeringssamarbeten. Något radikalt måste hända för att det inte ska hända igen.
Som debutant i Almedalen betraktad - även om hon haft lång tid på sig att bli varm i kläderna, hon tillträdde ju tidig höst 2011 - skötte sig Lööf bra. Det är inte hennes fel att kraven på talen blir högre och högre ju längre veckan lider. På fredagen har man liksom redan hört alla politikerorden redan. Det missgynnar särskilt Lööf, som pratar ganska fluffigt redan från början. Och hon måste nog börja låta som om hon är "ilsk", om det står i manus att hon är "ilsk". Nu levererar hon det med samma uttryck som när hon säger "finanspolitiskt ramverk".
Annie Lööf valdes som ung och arg och jätteliberal. Nu har hon blivit en tillrättalagd politikertant som inte använder sig ungdom som en tillgång och som inte alls har mandat att omstöpa Centern åt det håll hon egentligen skulle vilja. Centern är fortfarande för rädda för att släppa landsbygdsrösterna för att få en riktigt tydlig profil. Som när Maud Olofsson, efter att ha pratat näringspolitik och flitiga bävrar en hel mandatperiod, i slutdebatten i SVT 2010 plötsligt började prata handelsgödsel. Ur Centerns eget perspektiv borde de bestämma sig: kör på liberalism och låt Annie vara 28 igen, eller bli ett mer renodlat miljö- och landsbygdsparti igen. Det sista vore trevligast.
Per Schlingmanns budskap inför 2014 är att alliansen måste gå i opposition mot sig själva. Det tog Annie Lööf verkligen fasta på i sitt Almedalstal på fredagkvällen. Känn på det här också:
"Alla de som idag står utanför arbetsmarknaden väntar på besked. Alltför många unga, alltför många som är födda utomlands. Alltför många med funktionsnedsättning. De står utanför idag. De knackar på. De vill också komma in i jobbtryggheten, arbetsgemenskapen. De vill också ha ett jobb att gå till, en lön på kontot. Hör Socialdemokraterna alla dem?"
Socialdemokraterna! Jisses. Om regeringen inte kan regera, får den väl utlysa nyval?
Att säga att det saknas "reformiver" i Alliansen riskerar förstås att bara förstärka den bild som oppositionens partistrateger försöker etablera. Lööfs idé om en nystart, ett tryck på "refresh", signalerar att läget verkligen är akut. Det var nog inte det Schlingmann hade tänkt sig. Att låta som en opposition gjorde alliansen redan 2010 - men då i termer mer av "återstående arbete", inte att man var trött och led av tempobrist. Att prata ner den egna förmågan är inte särskilt smart, även om det är lätt att förstå Lööfs säkert uppriktiga frustration. Centern går ju enligt en gammal politisk lag alltid bakåt när de deltar i regeringssamarbeten. Något radikalt måste hända för att det inte ska hända igen.
Som debutant i Almedalen betraktad - även om hon haft lång tid på sig att bli varm i kläderna, hon tillträdde ju tidig höst 2011 - skötte sig Lööf bra. Det är inte hennes fel att kraven på talen blir högre och högre ju längre veckan lider. På fredagen har man liksom redan hört alla politikerorden redan. Det missgynnar särskilt Lööf, som pratar ganska fluffigt redan från början. Och hon måste nog börja låta som om hon är "ilsk", om det står i manus att hon är "ilsk". Nu levererar hon det med samma uttryck som när hon säger "finanspolitiskt ramverk".
Annie Lööf valdes som ung och arg och jätteliberal. Nu har hon blivit en tillrättalagd politikertant som inte använder sig ungdom som en tillgång och som inte alls har mandat att omstöpa Centern åt det håll hon egentligen skulle vilja. Centern är fortfarande för rädda för att släppa landsbygdsrösterna för att få en riktigt tydlig profil. Som när Maud Olofsson, efter att ha pratat näringspolitik och flitiga bävrar en hel mandatperiod, i slutdebatten i SVT 2010 plötsligt började prata handelsgödsel. Ur Centerns eget perspektiv borde de bestämma sig: kör på liberalism och låt Annie vara 28 igen, eller bli ett mer renodlat miljö- och landsbygdsparti igen. Det sista vore trevligast.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)