Det blir inte bättre än så här

Det börjar få ett löjets skimmer över sig, alliansens prat om att situationen i dagens skola fortfarande är sossarnas fel. Hur långa mandatperioder behöver de, femton-tjugo år?

Jan Björklund har pratat länge om att vända atlantångare. Fredrik Reinfeldt anslöt i början av veckan och förklarade att de elever som testades i senaste Pisa-undersökningen var de sista som går helt och hållet efter den gamla grundskolans läroplan. ”De har alltså inte mött någon av alliansens reformer”, sa statsministern.

Men läroplanen är ju inte allt. Regeringen styr också över resurserna, lärarutbildningen och det fria skolvalet, som inte ens Skolverket tvekar att skylla sämre resultat på. Många skolelever hade redan kunnat ”möta reformer” som gjort skolan mer likvärdig – om regeringen hade velat.

I opposition lät självklart allianspolitikerna annorlunda om politikens makt. Som Jan Björklund i Göteborgs-Posten 28/9 2004: ”Under de senaste sex åren har Thomas Östros varit utbildningsminister […] under dessa sex år har krisen fördjupats. […] Östros kommer att få finna sig i att bli bedömd inte efter vilka avsikter han kan tänkas ha haft, utan efter vilka resultat han har uppnått.” Och så räknar Björklund upp siffror som pekar åt fel håll. Efter sex år. Nu har han själv åtta som statsråd, och anser sig helt utan ansvar.

Varje gång Sverige fallit dåligt ut i en internationell jämförelse, har Jan Björklund börjat prata om att orsaken ligger i något som han ännu inte hunnit med. Sålunda var ”studiedisciplinen” av fundamental betydelse för skolresultatet innan 2007, då lärarna fick rätt att beslagta mobiltelefoner och flytta på bråkiga elever – därefter icke. Och ”läraryrkets status” var jätteviktigt ända fram till i fjol, då nedslående rapporter kom slag i slag: om löner som var bland de lägre i OECD, om avhopp från nya lärarutbildningen och om att folk hellre rekommenderade sina barn att bli snickare än lärare. Nu talar Jan Björklund allt oftare om att mycket nog blir bättre om skolan förstatligas. Felet på svensk skola är alltid detsamma: en grej han inte berättat om förut.

Det går naturligtvis att vända skolresultat snabbt – om man väljer att ha en politik som fungerar också på kort sikt. (Det bör man nog, eftersom det är livs levande barn vi pratar om.) I Norge råkade man ut för ett bottennapp i Pisa 2001, men hade vänt det redan efter fem-sex år. Det går i linje till exempel med den McKinsey-rapport från 2010 som säger att det går att göra ”betydande framsteg” på ”sex år eller mindre”.

Oppositionen ska naturligtvis inte lägga alltför mycket kraft på en debatt om långsamhet. Grundproblemet är att regeringen saknar politik för att förbättra skolresultaten, inte att det kommer att dröja innan vi märker det. Tyvärr är nog en diskussion om ”resultat” ett symptom på ganska stor enighet mellan regering och opposition (utom V) kring politikens innehåll. Och på att skolforskningen har en så stark position – lärarfacken uttrycker ofta en önskan om mindre politik och fler överenskommelser om ”rätt” riktning. Men i grund och botten skär ofta samma idékonflikter genom skolpolitiken som genom andra områden. Det borde komma fram oftare.

(Ledare publicerad i Flamman 30 jan.)