Å andra sidan är de inte fullt så dåliga som Expressens kampanjjournalistik vill göra gällande. Det finns något slags lågfrekvent drev mot S som innebär att dåliga opinionssiffror alltid gör att partiets hela relevans ifrågasätts: man ritar grafer som börjar på 50-talet och skriver om industrisamhällets död och föråldrade idéer.
Så skulle man aldrig prata om ett annat parti i kris. När Moderaterna kraschade i opinionen under 2012-2013 frågade aldrig någon om partiet egentligen behövs.
I själva verket är ju Socialdemokraternas idéer trendigare än någonsin - väl beskrivet i exempelvis SVT-dokumentären Den enda vägens politik.
Så problemet är inte tidsandan.
Problemet är knappast heller viljan. Stefan Löfven är ju "förbannad" över de växande klasskillnaderna. (Och jag tror honom.)
Problemet är inte heller att S inte gör rätt saker. Det kommer pengar till bostadsbyggande, till skolan och till järnvägen.
Vad är då problemet? Tja, till att börja med att satsningarna inte räcker. Tankesmedjan Katalys föreslår en underbalansering av budgeten med 185 miljarder, LO med 70. Magdalena Andersson vill "se till att plus och minus går ihop i slutänden".
Ylva Johanssons svar i DN på LO-ekonomernas krav på offentliga investeringar är talande: "vi har ett ansträngt läge ekonomiskt".
Det vill säga: investeringar, välfärdssatsningar, är i S-ledningens ögon fortfarande inget annat än kostnader. Och kostnader ska man akta sig för. Särskilt när läget är "ansträngt".
Det är procyklisk konjunkturpolitik, antikeynesiansk.
Men varför ägnar sig S åt det? Inte ens Paul Krugman, nobelpristagaren i ekonomi, kan hitta några ekonomiska argument, utan tvingas leta i det politiska:
"Centrist politicians [...] often try to demonstrate how serious and statesmanlike they are by calling for hard choices and sacrifice"
Det finns en doktrin som väger tyngre för S än någonting annat: man får inte förlora matchen om "ekonomin" mot Moderaterna. Ingen ska få kalla regeringen ansvarslös. Förtroendet i ekonomiska frågor är det som avgör val.
Fast det är det kanske inte alls. Jag har skrivit om den tveksamma lagbundenheten förut. Och i höstens val gick S framåt, och kom till makten, fastän Moderaterna faktiskt vann ekonomimatchen.
Rädslan för att verka slarvig med pengar ligger som en våt filt över allt S företar sig.
Men låtsas för ett ögonblick att det där släppte. Att regeringen sjösatte LO:s 70-miljarderspaket i höstens budget.
Är det någon som inbillar sig att S skulle lyckas säga något inspirerande om en sådan satsning?
Pengarna är viktiga, men de skapar inte automatiskt uppslutning kring att samhället är på väg åt rätt håll. S lever med en gammal folkhemsskada: föreställningen att reformer talar för sig själva. När folk märker att de får det bättre röstar de på sossarna. Carin Jämtin säger det i anslutning till varje opinionsmätning: när regeringens politik börjar verka, när effekterna märks, då vänder opinionen.
Nä, så funkar det inte.
Folk har ingen aning om varför en svåger plötsligt fick jobb eller varför förskolan plötsligt får tag på vikarier snabbare eller varför Göteborgståget plötsligt går i tid. Inte för att folk är dumma, utan för att vi lever i ett väldigt mycket mer komplext samhälle än för 50 år sedan, i ett samhälle som har genomgått en informationsexplosion och där vi har svårt att investera tid i att förstå dagspolitik.
Och att politiken påverkar samhället är långt ifrån självklart för alla: den där svågern blev förmodligen arbetslös på grund av egna tillkortakommanden - och fick ett nytt jobb för att han, tja, lyckades hitta ett. Det verkar osannolikt att Stefan Löfven skulle ha något med saken att göra.
Det kommer han, om inte annat, blir varse när han står där 2020 med Europas lägsta arbetslöshet och ingen tackar honom, för han förstod inte ens att det fanns en fajt om orsaken.
OK, vårpropositionen kunde inte göra mycket åt att alliansens budget gäller. Men är det förbjudet att börja formulera sig om den egna politiken när man har strålkastarna riktade mot sig? Varför måste väljarna "vänta på höstbudgeten"? Regeringen visste i fyra månader att den skulle stå tomhänt i april. Den kunde ha ägnat den tiden åt att presentera idéer för resten av mandatperioden. "När ekonomin så tillåter", i värsta fall.
Men inte bara stå där och säga att man inte kan.
Och de småreformer som trots allt presenterats har fått allt annat än en omsorgsfull kommunikativ behandling. Jag får ingen hjälp att lägga någonting på minnet, eller att förstå varför någonting görs. Jag hör inte någonting om vilka ideologiska principer som förslagen bygger på eller i vilket pussel de hör hemma. Vad är det vi gör nu igen, med Sverige, vart är vi på väg?
Därför är jag trots allt lite rädd för ett 70-miljarderspaket. Inte för att det vore fel, utan för att borgerligheten skulle vinna debatten. Så ja, det är nödvändigt för S att skaffa sig en djärvare ekonomisk politik. Men att göra det samtidigt som man tror att satsningar förklarar sig själva vore självmord.
Andra texter om Socialdemokraterna:
Finns det någon botten för S?
Skatteglada Svensson
Världens rödaste medelklass
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar