Vänsterpartiet har så smått börjat utveckla argumenten för sitt ställningstagande i Libyenfrågan (här och här, bland annat). Det är bra. Och nödvändigt för en partiledning som av allt att döma har att hantera en ganska skeptisk medlemskår.
Argumenten är dock inte särskilt bra.
Hans Linde skriver i Flamman 14 april att "ställningstagande[t] måste utgå från den insats vi ser idag, inte en uppsjö av olika scenarier". Det är en välkommen princip, eftersom försvaret för insatsen i stor utsträckning har handlat om scenariot om ett "blodbad" som hade inträffat om inte FN attackerat (den allseende, allvetade Urban Ahlins favoritargument). Även Vänsterpartiet hänvisar gärna till att insatsen nu bör fortsätta eftersom civila attackerades då. En tung krigföring av det här slaget måste givetvis kunna motiveras attack för attack, varje enskild dag, varje enskild timme.
Men om vi verkligen ska utgå från situationen på marken i Libyen idag, är det märkligt att Vänsterpartiet inte har noterat att:
-Det finns en rebellarmé, en väpnad opposition, i landet. Vänsterpartiet fortsätter att prata om "civilbefolkningen" och vill inte låtsas om att situationen i Libyen svårligen kan definieras som något annat än ett inbördeskrig. Vänsterpartiet gör en definition av konflikten som bara är till för att underlätta det egna ställningstagandet. Att Khadaffimotståndarna inte är civila understryks av att de tidigare vägrat diskutera vapenvila. Vilken civilbefolkning som "attackeras med stridsflyg" skulle säga nej till eldupphör? Att rebellerna själva har lärt sig att använda frasen "skydda civila" i alla officiella uttalanden lurar ingen.
-Ingen annan än de själva bryr sig om det snabbt gulnade papper som kallas FN-resolution 1973. Sarkozy, Cameron och Bildt har alla sagt att målet är att avsätta Khadaffi: "[S]o long as Gadhafi is in power, NATO and its coalition partners must maintain their operations", som de två förstnämnda skrev för två veckor sedan tillsammans med Obama, ironiskt nog redan dagen efter att Hans Linde skrev i Flamman att Vänsterpartiet var berett att ompröva sitt stöd "om insatsen utvecklar sig i en riktning där den frångår FN-resolutionens grunder". Ja, ledarna för anfallet tänker uppenbarligen fortsätta bomba även om det inte finns några civila att skydda längre. Är det riktningsförändring nog för Vänsterpartiet?
-De enskilda brotten mot resolutionen sedan länge är flagranta, och inte några "farhågor" (Linde). Kuwait ska skicka 177 miljoner dollar till rebellerna, och Sarkozy har uttalat sig positivt om att bryta mot FN-resolutionen på det viset. Vapen forslas in i landet med Natos goda minne. Militära rådgivare från Storbritannien, Frankrike och Italien är på väg. Nato attackerar libyska regeringstrupper i strid med rebellstyrkor även om striderna pågår långt från områden med mycket civilbefolkning, vilket en amerikansk general försvarade redan i anfallets inledning: "If they are moving on opposition forces ... yes, we will take them under attack". Om detta har inte Vänsterpartiet sagt någonting. Om man nu omhuldar den ursprungliga resolutionstexten, borde man inte försöka bedriva renhållningsarbete - bedriva opinion gentemot den svenska regeringen så att den försöker hålla insatsen på rätt köl? Vänsterpartiet vill väl att den insats de sagt ja till förblir den insats de sagt ja till?
(Det är just insikten om att Natoattackerna har andra mål än att bara skydda civila som fått vänsterbloggaren Jinge att nu kräva att Sverige drar sig ur insatsen. Det hedrar honom att han inte lägger någon prestige i att göra en helomvändning.)
Natoländernas ledare har snårat in sig i en argumentation som innebär att så länge Khadaffi sitter kvar så finns det ett hot mot civila. Det är ju riktigt. Alla despoter hotar civila i sina länder. Men de hot som kan användas för att motivera "krig för fred" från FN ligger - eller har åtminstone legat tidigare - på folkmordsnivå. Det nya prejudikatet kan i värsta fall ha öppnat för ett krig utan slut. För hur ska man kunna sluta kriga, om man med "skydda civila" menar att resolutionen är uppfylld först när man kan garantera att ingen i Libyen boende människa utsätts för regimens förtryck?
Det är en fråga som alla som försvarar resolution 1973 måste klura ut ett svar på.
Jag förstår att Vänsterpartiet inte har förmågan att ta fram egna fredsplaner för Libyen. Men - och låt mig påminna om att kravet på eldupphör är en lika bärande del av resolution 1973 som något annat - man skulle kunna spela en positiv roll genom att i alla fall uppmärksamma och stödja de initiativ till fred som tas, till exempel av Afrikanska unionen. Jag tror att många skulle kunna köpa Vänsterpartiets anslutning till FN-attacken om man samtidigt uppfattade ett desperat sökande efter politisk lösningar och en ivrig fredsvilja - något som borde vara naturligt för ett parti som i historien uppfattat sig som nära lierat med fredsrörelsen. Nu kommer noll sådana signaler.
Läs också till exempel Ryan McCarl och Aron Etzler (som i morgon debatterar Libyen i Stockholm).
2011-04-26
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Så du tror inte att Khadaffi hade iscensatt ett blodbad i Benghazi? Han gör sitt allra bästa för att dränka Misrata i blod just nu, precis som han gjorde i Zawyia och andra städer tidigare. Varför skulle han betett sig annorlunda i Benghazi, frihetsrörelsens starkaste fäste? Det här behovet av att bortförklara det blodbad som Khadaffis intåg i Benhgazi skulle ha inneburit, som han själv utlovade, är en otroligt svag punkt i er argumentation. Liksom de fria fantasierna om att Khadaffi skulle ha varit beredd att förhandla bort sitt fantastiska militära överläge. Det går inte att komma runt att FN-insatsen som stoppade Khadaffis framryckning mot Benghazi räddade många många liv. Utan den skulle vi med allra högsta sannolikhet inte ens ha en rebellrörelse i Libyen med demokrati på agendan att förhålla oss till längre. Detta är ni alltså beredda att offra på den heliga non-interventionismens altare.
SvaraRaderaOch du gör det själv väldigt lätt för dig genom att definiera det som pågår i Libyen som ett typiskt inbördeskrig. Revolten mot Khadaffi utspelade sig på ett likartat sätt som i Egypten och Tunisien fram tills den punkt då regimen valde att sätta in tunga militära maktmedel. Då är det inte särskilt konstigt att revolutionen militariseras. Men det betyder inte att det folkliga upproret inte fortfarande jäser ända in i Tripolis arbetarförorter. Khadaffiklanen är bara förankrad vid makten i de områden som de anses behärska tack vare sina legosoldater och säkerhetsstyrkor, och kan säkerligen komma att kastas ur sadel framöver av den egna befolkningen. Ju sämre kriget går för honom desto troligare är det scenariot. Överhuvudtaget är den där ogina attityden till den libyska oppositionen som din post dryper av rätt typisk för de som motsätter sig insatsen i Libyen. Fiendens fiende-tänket går igen. De libyska frihetskämparna ska skärskådas med lupp och alla skavanker hållas upp i ljuset och kritiseras. De får ju stöd av NATO. Deras motsvarigheter i andra arabländer hejar man däremot på oreserverat, trots att samma skönhetsfläckar säkerligen skulle kunna observeras där. Och trots att man är en del i samma rörelse för demokrati och politisk frihet.
Och jag tycker inte att det är särskilt oroande om det utvecklas ett prejudikat av den här insatsen att FN framöver kommer att ingripa i varje situation där en spirande demokratirörelse hotas att dränkas i blod av en galen diktator. För så var nu situationen, det handlade inte bara om att man motiverade insatsen med att Khadaffi var lite allmänt dum och brutal som du antyder. 1973 föregicks av veckor då diktatorn krossade motståndet i stad efter stad med militärt ultravåld. Men nu vet vi ju båda två att det inte kommer att utvecklas ett sånt prejudikat, de flesta av världens diktatorer sitter säkert i sadeln även framledes, skyddade av FNs säkerhetsråds vetorätt. Det var en mängd gynnsamma faktorer i samverkan som låg bakom att det just denna gång faktiskt gick att få till en insats till civilbefolkningens skydd. Men varför skåda given häst i munnen? En fascistisk diktator mindre är ingenting världen mår sämre av, även om vi inte kommer att kunna bli av med alla fascistiska diktatorer genom just FNs säkerhetsråd.
Ja, vi tycker olika. Den viktiga åsiktsskillnaden är att du inte tycker att det är något problem att störta fascistiska diktatorer med militärt våld. Det tycker jag. Min åsikt är identisk med den princip som mellanstatliga relationer rättat sig efter sedan Westfaliska freden. Och det finns inget som helst stöd inom FN-systemet eller i folkrätten för att gå ifrån det.
SvaraRaderaKnäckfrågan är istället hur omfattande våld - hur mycket dödande - som kan accepteras innan FN ingriper. (I teorin: sedan kommer FN alltid att styras mer eller mindre av stormakternas mer snöda intressen.) Den diskussionen har man förstås straffat ut sig från om man tycker att det räcker med frånvaro av demokrati för att starta krig.
Ett par anmärkningar: Blodbadsfrågan. Vänstern slöt upp som en man mot George W Bush doktrin om "preemptive strikes". Med rätta, eftersom det är en problematisk princip. Hur sannolikt måste det vara att någonting faktiskt kommer hända?
(Men återigen: om man inte tycker att det är något problem I SIG med krig och anfall mot suveräna stater, varför bekymra sig om preemptive strikes? Då är det bättre att ta det säkra före det osäkra. Vi kommer hela tiden tillbaka till ingångsvärdena i debatten.)
Poängen jag ville ha fram med blodbadsargumentet är hursomhelst att det inte duger för att avgöra om FN-insatsen ska fortsätta i morgon eller inte. Idag har vi en ny situation. Insatsen måste kunna motiveras idag också.
Det är "inte konstigt att revolutionen militariseras". Nej, visst. Men det är en helt avgörande skillnad folkrättsligt om du har ett vapen i handen eller inte. Inte med den bästa vilja i världen kan man förklara sig som civil i det läget.
Ett sista missförstånd: jag skriver inte att resolutionen motiverades med att Khadaffi var "allmänt dum och brutal", men jag menar att Obama, Cameron och Sarkozy med sin artikel i Washington Post (m fl tidningar) har satt sig i en situation där ingen situation under Khadaffi duger för att uppfylla resolutionen. De har kopplat ihop resolutionen med det libyska styret, vilket inte FN säkerhetsråd gjorde.
Tittat på rebellernas skavanker måste vara någon annan bloggare som gjort. Jag stöder ju rebellerna! Alla är säkert inte Guds bästa barn, men så in i h-e mycket bättre än Khadaffis despoti.
Njae, isåfall uttryckte jag mig oklart angående vem man kan störta och under vilka omständigheter. Jag tycker inte att det är oproblematiskt, milt uttryckt, att gå in storstilat för att införa demokrati globalt med militära medel. Det går inte och skulle förmodligen få tragiska konsekvenser. Men i just fallet Libyen så var situationen väldigt speciell: vi hade en kämpande demokratirörelse som erövrat 80-90 procent av landet, som krossades med militära medel och skrek efter hjälp utifrån. Khadaffi begick också ett eller flera brott mot mänskligheten i sin hantering av upproren, vilket rent formellt ger FN mandat att ingripa för att skydda civilbefolkningen enligt "responsability to protect". Precis som du skriver så är en knäckfråga hur mycket våld och dödande som FN kan tåla innan man går in. Jag tycker nog att den kvoten får anses vara väl uppfylld vid tiden för FNs resolution 1973, även om de exakta siffrorna är omöjliga att veta i ett land som Libyen så skulle jag gissa mellan 5000-10000 döda, då. Ännu mer angeläget blev ingripandet i mina ögon om man ser det i kontexten av hela den arabiska våren. Khadaffi valde att hantera demokratirörelsen i sitt land på ett annat sätt än Mubarak och Ben Ali, mer våld. Om han hade lyckats med det, eller om han lyckas framöver, och omvärlden bara sett på, då kan vi snacka om att det satts ett riktigt dåligt prejudikat. För att inte tala om den destabiliserande effekt som Khadaffiregimen hade (fortsatt) utöva på de omtåliga demokratiexperimenten i grannländerna som ju indirekt är ett hot också mot honom. Så för att sammanfatta så anser jag inte att det är problematiskt om det etableras ett prejudikat att FN ingriper när en diktator riktar ett massivt våld mot den egna civilbefolkningen, vilket inte riktigt är samma sak som Bushdoktrinen. (Att ett sånt prejudikat knappast kommer att bli verklighet är en annan sak.)
SvaraRaderaSen kanske man kan se det som problematiskt att USA och EU bestämt sig för att driva på för ett regimskifte, men det gör de ju som du säger utanför resolutionens ramar. Isåfall får man väl kritisera dem för att det tar sitt mandat för långt. Men i realiteten så tror jag inte att det finns något alternativ till regimskifte: Khadaffiklanen kan inte sitta kvar efter detta. Om de störtas av motståndsrörelsen eller försvinner som en del i en förhandlingslösning får vi väl se. Det enda scenario där de sitter kvar förutätter ett delat Libyen, och frågan är om ens det är särskilt realistiskt med tanke på att de verkar vara ungefär lika hatade i västra Libyen som östra, den enda skillnaden är att de kan projicera mer kraft i den västra delen med Tripoli som central.
Bra att du inte deltar i misstänkliggörandet av rebellerna i Libyen, får ursäkta för att jag skåpade in dig bland de som gör det då, det om något får mig att se rött.
Om rebellerna är "bättre" än Qaddafi vet vi inte. En del av de ledande har varit ministrar under Qaddafi. Andra är nyliberala ekonomer. Ytterligare andra är klaner i Cyrenaika som uppenbarligen har behandlats snävt av Qaddafis maktbas som tycks finnas i västra delarna av landet, men möjligen är ungefär samma sorts personer.
SvaraRaderaMen, som Jonas säger, det spelar ingen roll. En stat angriper inte en annan stat bara för att den inte gillar dess regim. Det är en princip som har gällt sen 1648, även om den förstås inte alltid har uppfyllts. Men det är viktigt att försvara den, annars får vi krig utan slut. Och det är definitivt värre än att dras med osympatiska regimer här och där.
Och sen tillkommer den kanske oväsentliga detaljen att även en inhemsk diktator är bättre än en utländsk ockupant.
PS. På rebellsidan förekommer ju också såväl Qaida-krigare som de nätverk som höll på med trafficking tills Qaddafi plötsligt bytte sida och förbjöd dem i fjol. Det skulle inte förvåna mig om det var deras förtjänst att upproret så snart urartade i extremt våld.
SvaraRaderaDet må vara att de som ursprungligen demonstrerade mot regimen var värda stöd men de torde vara ganska marginaliserade vid det här laget.
Framför allt vill jag att dom som nu ropar på mer våld ska betänka hur den britiske premiärministern Lord Palmerston i mitten av artonhundratalet lyckades mobilisera den tidens demokratiska opposition till sina koloniala erövringar genom att hänvisa till vilka barbarer hans indiska och afrikanska offer var.
Qaddafi är säkert ingen trevlig figur, men det är det få regeringschefer som är. Det skulle gå lätt - förutsatt att man hade resurserna - att utmåla Sarkozy, eller Reinfeldt, som lika stor tyrann. Men ska man därför ropa på internationellt krig mot dem, med förmodligen tusentals dödsoffer?