Resursbrist!

När borgerliga tänkare till slut lyckas producera ett argument, används det överallt. Nu säger de hela tiden att det är ”resursbrist” som är problemet, inte valfrihet och konkurrensutsättningar i sig. Om de minst valda skolorna eller minst lönsamma järnvägssträckorna hade mer resurser, skulle inte valfriheten ha några avigsidor. Det är sant, men banalt: självklart suddar man ut de flesta problem om man tillför ett antal fiktiva miljarder. Här är det dessutom systemen i sig som dränerar resurserna. Och argumentet är aldrig något annat än en tankelek: högern är ju de sista som skulle tillföra några pengar i verkligheten.

(Ledarstick publicerat i Flamman 24/5.)

Förhoppningar inför partiledardebatten

Att hoppas på inför kvällens partiledardebatt i Agenda:

-Att det utstrålar någon slags lagkänsla om Stefan, Gustav och Jonas. Att den rödgröna kostymen kommer att bli mer lössittande än 2010 är helt klart, men det är naivt att tro att Alliansen inte fortfarande måste matchas med ett lika tydligt regeringsalternativ på vänstersidan. Det måste innan valrörelsen startar 2014 finnas en ram, en avsiktsförklaring, ett löfte, en metod - någonting som gör det troligt inför väljarna att vi kan regera tillsammans. Stefan Löfven får gärna avhålla sig från att markera mot Vänsterpartiet i fråga om "stabila offentliga finanser" när Reinfeldt kommer med den attacken.

-Att Centerns, Folkpartiets och KD:s kräftgång i opinionen bäddar för en vilja att profilera sig och sätta lojaliteten med Alliansen i andra hand.

-Att de som säger att studiomöblering inte spelar någon roll får rätt. Agendaredaktionen verkar ha framhärdat i att dialog med de medverkande partierna är samma sak som att ge upp SVT:s självständighet. Risken är stor att Reinfeldt med bekymrad min kommer att göra en svepande gest med armen minst en gång under kvällen och tilltala de "fyra" partierna i "oppositionen".

-Att Stefan Löfven kan debattera.

-Att Jonas Sjöstedt inte säger ett ord om utrikespolitik eller bostäder, utan pratar om frågor som människor tycker är politiskt centrala. Ämnesmässig triangulering är en framgångsfaktor för Vänsterpartiet. I valrörelsen 2010 bröts utvecklingen mot en all suddigare profil genom fokuset på centrala välfärdsfrågor. Vinstdrivande företag, vanvård och bortslumpning av gemensamma tillgångar har upprört många och kommer att fortsätta uppröra. Men då måste Jonas Sjöstedt hålla elden vid liv genom att våga klamra sig fast vid frågan. I februari hade V näst högst förtroende av alla partier i äldreomsorgsfrågan (Novus, pdf). Bygg vidare på den profilen.

-Att de rödgröna utnyttjar det faktum att alla är förbryllade över regeringens procykliska ekonomiska politik - att man inte lyfter ett finger för att motverka den prognosticerade 0-tillväxten 2012. Lars Calmfors, Swedbanks ekonomer, TCO, LO m fl. SEB:s chefekonom Robert Bergqvist sa för ett par veckor sedan att regeringen borde ta tillfället i akt och satsa mer strategiskt och långsiktigt: "Vi har aldrig haft så låga låneräntor för staten. I en omvärld som tvingas vara defensiv finns nu en möjlighet för Sverige att flytta fram sina positioner." Saco resonerar likadant.

-Att ingen debatterar med SD på SD:s planhalva, utan att för den skull ignorera dem alltför elakt. Deras dagordning är inte svaret på någonting, den finns det ingen anledning att slösa tid på att diskutera. Ett upprätthållande av Juholt-linjen, alltså, till skillnad från Mona Sahlins "ta debatten"-linje som förde in SD i riksdagen.

-Att de rödgröna gärna snyggt avvisar den förväntade attacken om att driva en "bidragslinje", men samtidigt går på offensiven. Vilka bidrag är det som regeringen har problem med? Det blir ett obehagligt politiskt klimat när alla politiska partier tävlar om att distansera sig från att folk får bidrag när de behöver. Transfereringssystemet gör Sverige mänskligare och jämlikare. Det bästa med a-kassan är trots allt inte att den "inte är ett bidrag". Vi kan försvara den på ett bättre sätt.

Slagträet Kuba

Utrymmet för oppositionella på Kuba krympte 2011, enligt en ny oroande Amnestyrapport. DN:s ledarsida kommenterade nyheten genom att prata om – Lars Ohlys syn på Fidel Castro! Så där sorgligt är det nog: det kubanska förtrycket är bara intressant för svensk borgerlighet så länge det kan användas som inrikespolitiskt slagträ. Om det genuina engagemanget för demokrati var hälften så stort som ivern att förknippa Vänsterpartiet med diktatursvärmeri, kanske Sverige hade kunnat spela en större roll för en positiv utveckling på Kuba. Vanliga kubaners största problem är sannerligen inte gamla Lars Ohly-citat.

(Ledarstick publicerat i Flamman 29 mars)

Ofantliga sektorn (m)

Alliansen startar nya myndigheter i rasande fart. Bara sedan 2008 har över 50 nya bildats. Visst, en del försvinner också, men utan de stora domstolsnedläggningarna 2010 hade nettot varit en klar ökning av antalet myndigheter. Det är slående hur lite den borgerliga fiendskapen mot staten syns i praktiken. När man ska regera landet märker man att även högerpolitik måste administreras. I synnerhet högerpolitik, faktiskt. För med avregleringar följer också ett större behov av tillsyn, kontroll och bevakning av de nya marknaderna. Färskaste exemplet: myndigheten Vårdanalys, som ska granska vården ur ett patientperspektiv. Nya problem, ny byråkrati.

(Ledarstick publicerat i Flamman 13 oktober.)