Gillade någon Kim Jong-Il?

Det florerar många missförstånd om hur diktaturer fungerar.

Ett är att de bara vilar på naket våld och tvång. Men det skulle vara helt omöjligt att hålla samman ett sådant samhälle. Alla diktatorer behöver någon typ av realpolitisk maktbas: en stor grupp människor som vinner materiellt på att stödja den sittande regimen. (I Nordkorea partiapparaten och militären, till exempel. Och de är inte få.)

Dessutom behövs föreställningen om ett inre eller yttre hot mot nationen, som skapar en solidaritet med regimen i åtminstone ett avseende. Utsikten att få fortsätta leva – varken mer eller mindre – knyts till den som sitter på våldsmonopolet. (Det är därför imperialism, militära interventioner, fungerar så dåligt: människor i hela världen verkar innerligt hata att andra ska komma och berätta hur de ska ha det. "Det kanske är en diktatur, men det är vår diktatur.")

För de tredje behöver alla typer av belöningssystem knytas till lojaliteten med regimen, så att en medborgare inte kan uppnå framgång utan att spela spelet, utan att hamna i tacksamhetsskuld gentemot regimen. Livet i en diktatur är inte bara elände – då skulle de bli kortlivade. Tvärtom: varje dag finns det massor med fördelar att vinna för den enskilde medborgaren genom att vara lojal. Om hon går på en regimvänlig demonstration idag, kanske befordringen skyndas på. Om hon avstår från att delta i kollegernas protestbrev, kommer sonen att få sitt stipendium. Diktaturer är pepprade med incitament till lojalitet, nästan alltid materiella vinster som man knappast kan klandra människor för att försöka uppnå.

Dessutom, utanpå detta, förstås: propagandans makt. Det är troligt att många nordkoreaner är genuint ledsna över att Kim Il Sung har dött – skulle inte propagandaapparaten ha gjort ett ganska dåligt jobb om det inte var så?

Paradoxen är att mittfåremedier och liberala tyckare i samma andetag kan säga att diktaturer har enorma propagandaapparater och att det inte finns något folkligt stöd för dem, att makten bara bygger på naket våld. Alla försök att påverka människor att tro att de lever i den bästa av världar skulle alltså vara pengar i sjön. Inte en jävel gick på det.

Men hallå: människor i gemen behöver inte mycket hjälp på traven för att förtrycka sig själva. Jag läser i en morgontidning om ortodoxa judinnor i USA som frivilligt går med på köns-apartheid: de måste trängas på de bakre sätena i bussen – männen sitter där fram. Hör i samma veva en intervju i radio med en amerikansk arbetare som lägger hela ansvaret för att han är arbetslös på sig själv. Sådant är ju samhället, säger han. Det är bara att bita ihop.

Och då talar vi ändå om propaganda som verkar i västliga demokratier, med sin mångfald av alternativa, lätt tillgängliga, röster. I mer slutna stater är den rimligaste utgångspunkten att de enorma propagandaapparaterna faktiskt leder till att många som lever under förtryck faktiskt bär på en förskönad bild av verkligheten. Det funkade ju till och med på östtyskarna, trots att de fick in västtyska tevekanaler. Det funkade på jugoslaverna, trots att de fick resa utomlands.

Om det inte skapades en förskönad bild kan man lita på att propagandan skulle upphöra. Även envåldshärskare tänker på kostnadseffektivitet.

Självklart finns det ett folkligt stöd för Bashar al-Assad, självklart fanns det det för Khadaffi och självklart fanns det det för Kim Jong-Il. Frammanipulerat, skapat, konstgjort, visst – men ett stöd. All analys av främmande stater blir helt obegriplig om man inte förstår det. I SVT:s och Sveriges radios studior sitter alla alltid som levande frågetecken. Hur kan den och den sitta kvar? Varför faller han inte – han är ju avskydd av alla? Ingen fattar något. Eller är de rädda för att den som kan redogöra för hur olika förtryckarsystem skapat stöd för sig själva ska bli anklagad för att ursäkta dem?