Siewert Öholms utfall mot hur journalister kommenterar och förklarar i tio minuter när en politiker har pratat i fem har mötts av många nickar.
Eftersom politiker kommunicerar politik som om det handlade om att vilja någonting, och redaktionerna är övertygade om att allt bara är ett maktspel, måste det glappet överbryggas med att översätta allting till maktspel inför tittarna.
Att kommentera debatter istället för att ge debatterna mer utrymme är ett sätt som medierna är mer självständiga - nej förresten, det var längesedan - tar kommandot över dagordningen.
Det är i sin tur en av de viktigaste orsakerna till att de politiska partierna försöker möta väljarna öga mot öga istället. Med dörrknackning och samtal på gator och torg slipper man få sina budskap filtrerade av allt mer ställningstagande och agendadrivande medier. Och granskade, för den delen.
Ibland låter det som om det är på grund av Barack Obama som svenska partier ska knacka dörr i valet 2014. Det är bara sant till en del. I grund och botten finns samma rationella grunder för att utöka andelen direktkontakter här i Sverige:
- Man rundar medierna och får ut budskapen oförvanskade.
- I medierna konkurrerar också allt fler sidoaktörer om utrymmet under en valrörelse - företag och organisationer gör fler utspel än de politiska partierna tillsammans. (Även de sidoaktörerna har redan upplevt trängseln i medierna och börjat kontaminera valrörelserna med "valstugor", "valaffischer" och andra klassiska uttryck i det offentliga rummet.) Det går inte att bygga en valrörelse på förhoppningen om medial uppmärksamhet. Då säkrar man upp med att också bygga en bas av direktkontakter.
- Att konsumera medier under en valrörelse blir också alltmer outhärdligt för den enskilde - även sociala medier. Hur såg ditt Facebookflöde ut under kyrkovalet egentligen? Tänk det gånger tjugo i september 2014. Att samtala med en vanlig, svettig valarbetare kommer att bli valrörelsernas slowfood, en sätt att få valfrågorna rakt på sak från en tydlig avsändare utan bakgrundssurr.
- Med dörrknackning och torgsamtal kan partierna utnyttja tyngden i att budskapen framförs av människor som känns igen och som vet hur det är. De kan också anpassa budskap och tonläge efter mottagaren - också ett slags arbete med de mikro-riktade budskap som är en annan kampanjtrend.
Till sist: de politiska partierna skulle också, om de ville, kunna utmana medierna om makten över debatten istället för att bara runda dem. Göran Persson hade en utmärkt idé i sina memoarer: varför inte bara arrangera valdebatterna själva? Bjud in etermedierna. De kan inte tacka nej med mindre än att de bryter mot sina uppdrag.
Visar inlägg med etikett journalistik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett journalistik. Visa alla inlägg
2013-08-05
Vem dödade igelkotten?
I dagens Metro rapporteras om en igelkottsunge som fått en hårsnodd runt munnen och dött. Precis som i fallet med knivskurna hästar och pålar vid badplatser är intresset för naturliga förklaringar lågt: av tidningsnotisen får vi veta att upphittarna tar för givet att det är någon som medvetet har dödat igelkotten.
I själva verket är det lätt att föreställa sig både existensen av borttappade hårsnoddar och hur djur som bökar i marknivå kan råka få dem runt en spetsig nos.
När det gäller bråte vid badplatser - som får artiklar i stora medier varje sommar - finns det många förklaringar som ligger närmare till hands än vansinnesdåd, särskilt eftersom ingen någonsin verkar ha fällts för ett sådant brott. Gamla trädgrenar, sjunkna båtar och bryggor, vägpinnar och skyltar som suttit nedstuckna i isen på vintern; och framför allt bråte som slängts i vattnet med stor omdömeslöshet - men knappast med syftet att skada.
Medierna hjälper knappast folk att hålla huvudet kallt. En spetsig påle blir gärna en "spetsad" påle.
Veterinärerna som ifrågasatte hästskärningarna på DN Debatt under sommaren hade märkvärdigt lätt att montera ned en vedertagen sanning.
Det fascinerande är inte att det finns så många sadister, utan att vi är så ivriga att tro att det finns så många sadister. Hur kan det komma sig, i ett land där tilliten människor emellan är starkare än i de flesta andra länder? Helt klart är att den cyniska journalistiken och de förhastade slutsatserna i sociala medier påverkar tilliten åt fel håll. I värsta fall är orsaksförhållandet också det omvända: att den allt skörare sociala väven i tider av ökade klyftor gör att historier om andras ondska lättare tar fäste. I jämlika samhällen har människor större förtroende för varandra. Ett skäl så gott som något att vara socialist: att slippa höra folk utnämna sina grannar till igelkottsmördare.
I själva verket är det lätt att föreställa sig både existensen av borttappade hårsnoddar och hur djur som bökar i marknivå kan råka få dem runt en spetsig nos.
När det gäller bråte vid badplatser - som får artiklar i stora medier varje sommar - finns det många förklaringar som ligger närmare till hands än vansinnesdåd, särskilt eftersom ingen någonsin verkar ha fällts för ett sådant brott. Gamla trädgrenar, sjunkna båtar och bryggor, vägpinnar och skyltar som suttit nedstuckna i isen på vintern; och framför allt bråte som slängts i vattnet med stor omdömeslöshet - men knappast med syftet att skada.
Medierna hjälper knappast folk att hålla huvudet kallt. En spetsig påle blir gärna en "spetsad" påle.
Veterinärerna som ifrågasatte hästskärningarna på DN Debatt under sommaren hade märkvärdigt lätt att montera ned en vedertagen sanning.
Det fascinerande är inte att det finns så många sadister, utan att vi är så ivriga att tro att det finns så många sadister. Hur kan det komma sig, i ett land där tilliten människor emellan är starkare än i de flesta andra länder? Helt klart är att den cyniska journalistiken och de förhastade slutsatserna i sociala medier påverkar tilliten åt fel håll. I värsta fall är orsaksförhållandet också det omvända: att den allt skörare sociala väven i tider av ökade klyftor gör att historier om andras ondska lättare tar fäste. I jämlika samhällen har människor större förtroende för varandra. Ett skäl så gott som något att vara socialist: att slippa höra folk utnämna sina grannar till igelkottsmördare.
2013-02-11
Barnsliga reaktioner på Svegfors
Mediamänniskor är det stingsligaste som finns. Har ni sett någon sitta i Aktuelltstudion och försökt lyfta mediekritik? Det är nobben direkt. Vadå, säger Anna Hedenmo, skulle det vara vårt fel?
Aldrig rinner professionalismen så fort av en journalist som när någon försöker göra deras fält till föremål för debatt. Att kritisera media är att försöka smita undan frågan. Alla sådana försök viftas eller fnissas bort. Utan undantag.
Lika barnsliga reaktioner hörs nu på Mats Svegfors svartsynta debattartikel. Höhö, skulle dubbelt så långa texter vara dubbelt så bra?
Svegfors säger faktiskt ingenting om långa texter, han pratar om att kvalitetsjournalistik trängts undan. Det är både långa och korta texter som fått stryka på foten.
Dessutom verkar det ha gått kritikerna förbi att de senaste åren varit en renässans för det långa välskrivna reportaget (i tidskrifter). Att sätta likhetstecken mellan långa texter och innehållslöst pladder håller inte.
Och på samma sätt är det väl svårt att hävda att textens undergång i dagspressen beror på att svenska journalister blivit något slags virtuoser i korthuggen prosa.
Seriöst, är det svaret på Svegfors brandfackla? "Vi skriver så vackra aforismer idag".
När Svegfors räknar tecken är det en metod för att lyckas säga något om svenska mediers utveckling. Det kan vara en bra eller dålig operationalisering, men den betyder inte att "två tecken är bättre än ett tecken". Alla utsagor om stora sammanhang måste i grunden bygga på någon slags handfast data.
Andra är välkomna att presentera andra metoder för att lyckas säga något om dagspressen. Svegfors bygger i alla fall inte på anekdotisk bevisföring. Kan någon försöka mäta exakt hur fantastiskt det är att webben och sociala medier tar över istället? Det där är ju bara en tankemässig snuttefilt. Det kommer nog nåt på nätet istället.
Dagens Nyheters ledarsvar bemöter Svegfors genom att tala om - televisionens ägarförhållanden. Det finns fler kanaler nu! Det är den viktiga frågan.
Jasså. Fast nu var det ju en annan fråga Svegfors lyfte; den om vad vi får oss till livs i morgontidningarna. (Dessutom har dagspressmarknaden gått åt motsatt håll jämfört med teve, om man prompt ska diskutera ägandet och konkurrensen.)
Svegfors har en angelägen fråga som svenska journalister borde vara intresserade av att diskutera - inte deras arbetsgivare, men de som verkligen brinner för att få göra ett gott journalistiskt jobb. Drygt 40 procent av alla journalister håller trots allt med om att kommersiella drivkrafter blivit mycket starkare (pdf, s 62) de senaste åren. DN:s ledarsida citerar Ingela Wadbring, men hennes forskning täcker givetvis inte in alla aspekter av journalistisk kvalitet. En nyhetsartikel kan - för att ta ett exempel - fortfarande vara sakorienterad och välskriven, men den kan vara skriven på ett företags PR-avdelning.
Det är lätt att påstå att allting var bättre förr, skriver DN. Visst är det så. Men den som kommit till slutsatsen att det inte var bättre förr, kanske kan kosta på sig att också lägga till frågan: är det tillräcklig bra idag?
Våra krav på journalistik växer förstås i takt med alla andra stigande förväntningar. Om allt är lika bra idag som 1960, är det inte konstigt om folk är missnöjda.
Aldrig rinner professionalismen så fort av en journalist som när någon försöker göra deras fält till föremål för debatt. Att kritisera media är att försöka smita undan frågan. Alla sådana försök viftas eller fnissas bort. Utan undantag.
Lika barnsliga reaktioner hörs nu på Mats Svegfors svartsynta debattartikel. Höhö, skulle dubbelt så långa texter vara dubbelt så bra?
Svegfors säger faktiskt ingenting om långa texter, han pratar om att kvalitetsjournalistik trängts undan. Det är både långa och korta texter som fått stryka på foten.
Dessutom verkar det ha gått kritikerna förbi att de senaste åren varit en renässans för det långa välskrivna reportaget (i tidskrifter). Att sätta likhetstecken mellan långa texter och innehållslöst pladder håller inte.
Och på samma sätt är det väl svårt att hävda att textens undergång i dagspressen beror på att svenska journalister blivit något slags virtuoser i korthuggen prosa.
Seriöst, är det svaret på Svegfors brandfackla? "Vi skriver så vackra aforismer idag".
När Svegfors räknar tecken är det en metod för att lyckas säga något om svenska mediers utveckling. Det kan vara en bra eller dålig operationalisering, men den betyder inte att "två tecken är bättre än ett tecken". Alla utsagor om stora sammanhang måste i grunden bygga på någon slags handfast data.
Andra är välkomna att presentera andra metoder för att lyckas säga något om dagspressen. Svegfors bygger i alla fall inte på anekdotisk bevisföring. Kan någon försöka mäta exakt hur fantastiskt det är att webben och sociala medier tar över istället? Det där är ju bara en tankemässig snuttefilt. Det kommer nog nåt på nätet istället.
Dagens Nyheters ledarsvar bemöter Svegfors genom att tala om - televisionens ägarförhållanden. Det finns fler kanaler nu! Det är den viktiga frågan.
Jasså. Fast nu var det ju en annan fråga Svegfors lyfte; den om vad vi får oss till livs i morgontidningarna. (Dessutom har dagspressmarknaden gått åt motsatt håll jämfört med teve, om man prompt ska diskutera ägandet och konkurrensen.)
Svegfors har en angelägen fråga som svenska journalister borde vara intresserade av att diskutera - inte deras arbetsgivare, men de som verkligen brinner för att få göra ett gott journalistiskt jobb. Drygt 40 procent av alla journalister håller trots allt med om att kommersiella drivkrafter blivit mycket starkare (pdf, s 62) de senaste åren. DN:s ledarsida citerar Ingela Wadbring, men hennes forskning täcker givetvis inte in alla aspekter av journalistisk kvalitet. En nyhetsartikel kan - för att ta ett exempel - fortfarande vara sakorienterad och välskriven, men den kan vara skriven på ett företags PR-avdelning.
Det är lätt att påstå att allting var bättre förr, skriver DN. Visst är det så. Men den som kommit till slutsatsen att det inte var bättre förr, kanske kan kosta på sig att också lägga till frågan: är det tillräcklig bra idag?
Våra krav på journalistik växer förstås i takt med alla andra stigande förväntningar. Om allt är lika bra idag som 1960, är det inte konstigt om folk är missnöjda.
2012-06-04
Den supertydliga konflikten i Syrien
Det här är ett mycket märkligt Rapportinslag (3/6). Samir Abu Eid har besökt en stad i Syrien och rapporterar om beskjutning från syriska armén, pekar på stridsvagnsspår, pratar om skottlossning, filmar män med tortyrskador, men lyckas på något sätt undvika att säga något om att Assads trupper faktiskt möter väpnat motstånd. Journalistik som ett sätt att göra världen lite mer obegriplig. Vi får gissa lite själva: i en ruta ser vi att Abu Eids lokale guide har ett automatgevär hängande över axeln.
Respekten för tittarna är noll. Självklart är våra sympatier helt och hållet på rebellernas sida, men det vågar liksom inte Rapport lita på. Så det är bäst att låtsas som om Syrien handlar om Assad mot någon typ av "demonstranter" - termen man höll fast vid in i det längsta i Libyen. Även där handlade public service publicistiska upplägg om att bestämma tidigt vem som var the good guy och vem som var the bad guy. Sedan rensar man bort allting som komplicerar bilden: terroristnärvaron, Shabiha-milisen som agerar med regimens goda minne men inte helt på dess direkta order, Fria Syriska Arméns kraftiga beväpning och finansiering från andra länder i regionen.
Ingenting av de faktorerna ändrar någon vettig människas grundläggande ställningstagande mellan rebellerna och regimen (de förra har ju mer eller mindre tvingats ta till vapen). Just det gör det så sjukt provocerande att public service-journalister ska göra striden ännu svartvitare, som om tittarna annars inte skulle begripa att det är Assad som är skurken. Nästa gång kanske Samir Abu Eid ansvarar för ett inslag i en fråga där det faktiskt är riktigt, riktigt viktigt att vi har den fullständiga bilden helt klart för oss. Det är ingenting man vill utsätta någon tv-tittare för.
Respekten för tittarna är noll. Självklart är våra sympatier helt och hållet på rebellernas sida, men det vågar liksom inte Rapport lita på. Så det är bäst att låtsas som om Syrien handlar om Assad mot någon typ av "demonstranter" - termen man höll fast vid in i det längsta i Libyen. Även där handlade public service publicistiska upplägg om att bestämma tidigt vem som var the good guy och vem som var the bad guy. Sedan rensar man bort allting som komplicerar bilden: terroristnärvaron, Shabiha-milisen som agerar med regimens goda minne men inte helt på dess direkta order, Fria Syriska Arméns kraftiga beväpning och finansiering från andra länder i regionen.
Ingenting av de faktorerna ändrar någon vettig människas grundläggande ställningstagande mellan rebellerna och regimen (de förra har ju mer eller mindre tvingats ta till vapen). Just det gör det så sjukt provocerande att public service-journalister ska göra striden ännu svartvitare, som om tittarna annars inte skulle begripa att det är Assad som är skurken. Nästa gång kanske Samir Abu Eid ansvarar för ett inslag i en fråga där det faktiskt är riktigt, riktigt viktigt att vi har den fullständiga bilden helt klart för oss. Det är ingenting man vill utsätta någon tv-tittare för.
2011-06-10
Historiskt s-lyft i opinionen
SCB:s partisympatiundersökning i maj var en framgång i episk skala för Socialdemokraterna, plus 5 procentenheter.
Jag blev tvungen att skumma SCB:s tabeller för att kolla exakt hur episkt det var.
Faktum är att partiet bara har ökat så starkt från en enskild mätning till en annan vid ett annat tillfälle i modern tid, från november till maj 1992, under Bildts mardrömsstyre.
En ökning på 5 procentenheter hamnar i fint sällskap av riktigt klassiska framgångsvågor för olika partier:
Moderaterna 1979.
Folkpartiet med sin Westerberg-effekt 1985.
Vänsterpartiet 1995 under Schymans glansdagar.
Kristdemokraterna 1998.
Moderaternas uppgång under finanskrisen 2008-2009.
En del är från låga nivåer (som S idag), men alla dessa opinionslyft har sedermera resulterat i stor valframgång. Det finns alltså goda skäl att behandla Juholts succésiffror med stor respekt. Och sätta dem i sitt historiska sammanhang: sådana siffror ser vi bara en eller ett par gånger per årtionde.
Det gör nu varken politiska journalister eller statsvetare. Lena Mellin tycker att det smartaste man kan säga om Juholt vid middagsbordet ikväll är "man skulle kunna kalla honom Virrholt". En nästan unikt framgångsrik virrpanna i så fall.
Jag blev tvungen att skumma SCB:s tabeller för att kolla exakt hur episkt det var.
Faktum är att partiet bara har ökat så starkt från en enskild mätning till en annan vid ett annat tillfälle i modern tid, från november till maj 1992, under Bildts mardrömsstyre.
En ökning på 5 procentenheter hamnar i fint sällskap av riktigt klassiska framgångsvågor för olika partier:
Moderaterna 1979.
Folkpartiet med sin Westerberg-effekt 1985.
Vänsterpartiet 1995 under Schymans glansdagar.
Kristdemokraterna 1998.
Moderaternas uppgång under finanskrisen 2008-2009.
En del är från låga nivåer (som S idag), men alla dessa opinionslyft har sedermera resulterat i stor valframgång. Det finns alltså goda skäl att behandla Juholts succésiffror med stor respekt. Och sätta dem i sitt historiska sammanhang: sådana siffror ser vi bara en eller ett par gånger per årtionde.
Det gör nu varken politiska journalister eller statsvetare. Lena Mellin tycker att det smartaste man kan säga om Juholt vid middagsbordet ikväll är "man skulle kunna kalla honom Virrholt". En nästan unikt framgångsrik virrpanna i så fall.
2011-04-02
Beskedsjukan
Håkan Juholt gav för få konkreta besked på kongressen. Det är alla politiska journalister överens om.
Men ”besked” i deras värld är aldrig besked om inriktning eller samhällsvision. ”Besked” betyder alltid ja eller nej till färdigförpackad dagspolitik. På så vis sviker journalisterna väljarnas begär efter mer visioner i debatten, trots att de själva gärna ser något ädelt i sin eviga jakt på besked. Det blir också ett sätt att göra ideologier irrelevanta – som om ett idétal inte i förlängningen hade betydelse för konkreta politiska steg. Det har de alltid. Även om Mats Knutson inte hör det.
(Ledarstick publicerat i Flamman 31 mars.)
2010-10-06
Karin Hübinette
Postmodernismens dagliga triumfer tar långsamt knäcken på en.
Ulf Bjereld skriver i Aftonbladet att Karin Hübinette borde fått behålla jobbet, trots att systern utsetts till statsråd. (Gunnar Hökmark säger för övrigt samma sak, vilket gör det lättare att argumentera emot annars kloke Ulf.) Argumentationen känns igen: eftersom alla människor styrs av någon form av subjektiva värderingar, är det fel att slå ned på formella beroenden och lojaliteter. Det kan ju tänkas att det finns journalister utan formella släktband med ett enda statsråd som ändå gör ett insmickrande inslag om regeringspolitiken.
I korthet: Eftersom vaksamhet mot formella lojaliteter inte löser alla problem med objektivitet, bör man inte med en sådan vaksamhet lösa några problem.
Sånt där hör man hela tiden. Ett annat exempel är när det dyker upp kritik mot att Svenskt Näringsliv ger ut läroböcker och skeppar ut dem till landets skolor. Då poppar det alltid upp någon postmodern vänsterjeppe som svarar att det inte gör någonting att Svenskt Näringsliv ger ut läroböcker, eftersom alla läroböcker skrivs av människor med värderingar, och man måste alltid förhålla sig kritiskt till vad man läser, oavsett förlag.
Alltså: eftersom vi inte löser alla problem med objektivitet genom att förbjuda skolor att köpa Svenskt Näringslivs läroböcker, ska vi inte göra någonting.
Märkligt nog slutar dessa postmoderna resonemang sällan i alternativa handlingsrekommendationer - oftare i axelryckningar. Ulf Bjereld skriver att journalister har "politiska åsikter" och "tillkortakommanden", men tycker inte att det är ett problem. I skoldebatten motsvaras pratet om det kritiska tänkandet sällan av mer lektionstid för detta.
Man baxnar faktiskt:
-Har du hört att en av landets mest inflytelserika politiska journalister har en syster i regeringen?
-Äsch, alla har väl åsikter.
Berlusconis mediamakt i Italien - inget problem, alla oberoende redaktioner har också åsikter?
Man skulle istället kunna tänka så här:
Släktband är ett objektivitetsproblem som är enkelt att se. Det finns objektivitetsproblem som är svårare att se. Men det bästa får inte bli det godas fiende. Det är inte orättvist mot de som har synliga lojalitetskonflikter att man inte kan göra något åt alla som har dolda. Vi kommer inte mer tillrätta med förekomsten av dolda politiska agendor hos journalister genom att strunta i att agera mot de öppna problemen. Vad är det för slags allt eller inget-extremism som gör att vi inte åtgärdar ett problem av 10 bara för att vi inte kan åtgärda de andra 9?
Den relevanta frågan i fallet Hübinette är inte vilka lojalitetsproblem SVT:s agerande inte löser. Den relevanta frågan är om en politisk journalist kan påverkas av att ha ett syskon i regeringen. Svaret är rimligen ja.
Slutparentes: Inget storföretag, SVT inte undantaget, vågar nuförtiden säga just så: vi tror att man kan påverkas i sin yrkesutövning. Istället är pressmeddelandejargongen alltid: vi vill inte ta risken att det skapas misstankar att detta skulle påverka vår medarbetares yrkesutövning. I klartext: "Det finns inget egentligt problem här, men eftersom du som tittar på vår kanal inte begriper det måste vi ändå göra så här." Publicistik utan ryggrad, knappt ens med broskbildningar i geléklumpen.
Ulf Bjereld skriver i Aftonbladet att Karin Hübinette borde fått behålla jobbet, trots att systern utsetts till statsråd. (Gunnar Hökmark säger för övrigt samma sak, vilket gör det lättare att argumentera emot annars kloke Ulf.) Argumentationen känns igen: eftersom alla människor styrs av någon form av subjektiva värderingar, är det fel att slå ned på formella beroenden och lojaliteter. Det kan ju tänkas att det finns journalister utan formella släktband med ett enda statsråd som ändå gör ett insmickrande inslag om regeringspolitiken.
I korthet: Eftersom vaksamhet mot formella lojaliteter inte löser alla problem med objektivitet, bör man inte med en sådan vaksamhet lösa några problem.
Sånt där hör man hela tiden. Ett annat exempel är när det dyker upp kritik mot att Svenskt Näringsliv ger ut läroböcker och skeppar ut dem till landets skolor. Då poppar det alltid upp någon postmodern vänsterjeppe som svarar att det inte gör någonting att Svenskt Näringsliv ger ut läroböcker, eftersom alla läroböcker skrivs av människor med värderingar, och man måste alltid förhålla sig kritiskt till vad man läser, oavsett förlag.
Alltså: eftersom vi inte löser alla problem med objektivitet genom att förbjuda skolor att köpa Svenskt Näringslivs läroböcker, ska vi inte göra någonting.
Märkligt nog slutar dessa postmoderna resonemang sällan i alternativa handlingsrekommendationer - oftare i axelryckningar. Ulf Bjereld skriver att journalister har "politiska åsikter" och "tillkortakommanden", men tycker inte att det är ett problem. I skoldebatten motsvaras pratet om det kritiska tänkandet sällan av mer lektionstid för detta.
Man baxnar faktiskt:
-Har du hört att en av landets mest inflytelserika politiska journalister har en syster i regeringen?
-Äsch, alla har väl åsikter.
Berlusconis mediamakt i Italien - inget problem, alla oberoende redaktioner har också åsikter?
Man skulle istället kunna tänka så här:
Släktband är ett objektivitetsproblem som är enkelt att se. Det finns objektivitetsproblem som är svårare att se. Men det bästa får inte bli det godas fiende. Det är inte orättvist mot de som har synliga lojalitetskonflikter att man inte kan göra något åt alla som har dolda. Vi kommer inte mer tillrätta med förekomsten av dolda politiska agendor hos journalister genom att strunta i att agera mot de öppna problemen. Vad är det för slags allt eller inget-extremism som gör att vi inte åtgärdar ett problem av 10 bara för att vi inte kan åtgärda de andra 9?
Den relevanta frågan i fallet Hübinette är inte vilka lojalitetsproblem SVT:s agerande inte löser. Den relevanta frågan är om en politisk journalist kan påverkas av att ha ett syskon i regeringen. Svaret är rimligen ja.
Slutparentes: Inget storföretag, SVT inte undantaget, vågar nuförtiden säga just så: vi tror att man kan påverkas i sin yrkesutövning. Istället är pressmeddelandejargongen alltid: vi vill inte ta risken att det skapas misstankar att detta skulle påverka vår medarbetares yrkesutövning. I klartext: "Det finns inget egentligt problem här, men eftersom du som tittar på vår kanal inte begriper det måste vi ändå göra så här." Publicistik utan ryggrad, knappt ens med broskbildningar i geléklumpen.
2010-09-16
Ska vi ta Ove Rainer i repris också?
En presschef på regeringskansliet begär att SVT ska klippa om ett program om skolpolitiken till Folkpartiets fördel - men vi borde istället diskutera vad Lars Ohly tyckte om rivningen av Berlinmuren för 21 år sedan?
Eskil Erlandsson ser till att det fabriceras en fuskrapport om tillståndet på minkfarmarna för att sopa undan frågan från valrörelsen - men den verkliga skandalen är att en 15-årig MUF-aktivist gått på ett s-möte med 18-årsgräns och försett sig av vin, för att sedan tipsa Expressen?
Mats Odell kallar socialdemokraternas politik för "Tobleronepolitik" - men Nerikes Allehanda (liberal) tycker att ett exempel på smutskastning är en socialdemokratisk film som "visar blå och röda staplar som tydligt ska markera skillnaderna mellan de båda blocken. Mellan diagrammen kommer skyltar med texter att såväl arbetslöshet som antal socialbidragshushåll och antal obehöriga till gymnasiet har ökat sedan förra valet."
Ska man skratta eller gråta?
Ohly 1989. Sahlin 1995. Vad kommer härnäst, ska Ove Rainer-affären läggas oss till last också?
Svenska politiska journalister skulle inte reagera på en politisk skandal om den hoppade upp och bet dem i näsan.
Årets största politiska skandal gick ju till exempel nästan obemärkt förbi: när Sveriges statschef kommenterade sin morfars, den högt uppsatte nazisten Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha, brott mot mänskligheten med att "alla var ju med...det var svårt att undvika".
Därför är heller inte det här en skandal: Moderaterna skryter i detta nu på sin hemsida om att partiet lyckades "bra i de allmänna valen" på 1910- och 20-talet, d v s val i Sverige innan demokratin, när Moderaterna själva aktivt såg till att arbetare inte hade full rösträtt. Grattis till den prestationen! Seriöst: det är väl OK - om än inte intellektuellt hederligt - att framställa det som om Arvid Lindman genomförde en rösträttsreform för att han ville det. Men att skryta om att partiet hade framgångar under vad som i praktiken var en diktatursituation - det är riktigt smaklöst.
Men det är som sagt ingen skandal. "Odemokratiskt", det är ju när VPK tyckte saker om andra länder. Vad partier faktiskt gjort - här i landet - har väl ingenting med demokrati att göra.
Eskil Erlandsson ser till att det fabriceras en fuskrapport om tillståndet på minkfarmarna för att sopa undan frågan från valrörelsen - men den verkliga skandalen är att en 15-årig MUF-aktivist gått på ett s-möte med 18-årsgräns och försett sig av vin, för att sedan tipsa Expressen?
Mats Odell kallar socialdemokraternas politik för "Tobleronepolitik" - men Nerikes Allehanda (liberal) tycker att ett exempel på smutskastning är en socialdemokratisk film som "visar blå och röda staplar som tydligt ska markera skillnaderna mellan de båda blocken. Mellan diagrammen kommer skyltar med texter att såväl arbetslöshet som antal socialbidragshushåll och antal obehöriga till gymnasiet har ökat sedan förra valet."
Ska man skratta eller gråta?
Ohly 1989. Sahlin 1995. Vad kommer härnäst, ska Ove Rainer-affären läggas oss till last också?
Svenska politiska journalister skulle inte reagera på en politisk skandal om den hoppade upp och bet dem i näsan.
Årets största politiska skandal gick ju till exempel nästan obemärkt förbi: när Sveriges statschef kommenterade sin morfars, den högt uppsatte nazisten Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha, brott mot mänskligheten med att "alla var ju med...det var svårt att undvika".
Därför är heller inte det här en skandal: Moderaterna skryter i detta nu på sin hemsida om att partiet lyckades "bra i de allmänna valen" på 1910- och 20-talet, d v s val i Sverige innan demokratin, när Moderaterna själva aktivt såg till att arbetare inte hade full rösträtt. Grattis till den prestationen! Seriöst: det är väl OK - om än inte intellektuellt hederligt - att framställa det som om Arvid Lindman genomförde en rösträttsreform för att han ville det. Men att skryta om att partiet hade framgångar under vad som i praktiken var en diktatursituation - det är riktigt smaklöst.
Men det är som sagt ingen skandal. "Odemokratiskt", det är ju när VPK tyckte saker om andra länder. Vad partier faktiskt gjort - här i landet - har väl ingenting med demokrati att göra.
2010-09-01
Konsekvens-mani
En iakttagelse efter utfrågningen av Göran Hägglund i SVT igår (förutom att killen är duktig, och att Mats Knutsson måste lära sig att man rimligen bara kan svika ett vallöfte om man har egen majoritet):
En oproportionerligt stor tid av utfrågningen ägnades åt att hitta inkonsekvenser i Kristdemokraternas politik. Varför pratar de om politisk klåfingrighet, när de själva lägger fram klåfingriga förslag? Varför är de för vårdnadsbidrag, när de samtidigt tycker att alla ska arbeta? Varför var Hägglund emot Ecce Homo-utställningen, när han vill ha en generös yttrandefrihet?
Gott så, men det är förstås inte det enda sättet att ställa kritiska frågor om politik på. Det blir lite platt: "Ha-haa! Vi läste ert program, och på ena stället står det så här men på andra stället står det istället så här! Busted!"
Man skulle ju också kunna utgå från verkligheten: "Varför är ni för vårdnadsbidrag, när fakta visar att...?".
Eller man kan utgå från politisk filosofi (och det är inte så märkvärdigt som det låter): "Varför är ni för vårdnadsbidrag, när det vore rättvisare att...?"
Eller man kan inta en fientlig politisk position: "Är det inte så att ni bara är för vårdnadsbidrag för att ni tycker att kvinnor borde...?"
Kort sagt: överbetoningen på att hitta inkonsistenser är lätt irriterande. "Innan valet sa ni att ditten, men nu gör ni datten, varför det?" Eller favoriten inför EU-valet: "Ni säger ditten, men era partivänner i Europa säger ju datten, varför det?" Det verkar lite som om SVT tror att detta är det tuffa testet som vi vill bevittna: sitter bara allting ihop och är konsekvent, så får Göran vår röst! Vi kanske inte gillar det han säger, men eftersom det sitter ihop så bra, så okej!
Sedan önskar man förstås att sakfrågeterrorn fick ett slut i de här utfrågningarna. Kunde inte Hägglund ha fått frågan vad kristdemokrati är för något? Eller hur balansen mellan privat och offentligt ska vara i samhället? Eller hur stora klyftor ett samhälle kan ha utan att implodera? Eller hur människor ska få mer makt över sina liv?
Det är ju de här frågorna som alltid försvinner när alla utfrågningar och debatter ska handla om 1) skatterna, 2) miljön, 3) skolan, 4) äldreomsorgen, 5) utrikespolitiken, etc. Det blir tekniskt, det blir utan sammanhang, det blir fokus på att "ge besked". Aldrig någonsin har någon politiker pressats på besked om ungefär vilket samhälle han eller hon håller på att skapa i längden. Även här tror jag SVT sitter med felaktiga uppfattningar om väljarna: vi är inte så vansinnigt bekymrade över exakt vad som ska hända mellan 2010 och 2014, vi behöver inga "raka svar". Vem har krävt det? Tvärtom: ett lite svävande svar som handlar om ungefär vad man vill uppnå, svar med en riktning men utan siffror, kan många gånger säga mycket mer.
En oproportionerligt stor tid av utfrågningen ägnades åt att hitta inkonsekvenser i Kristdemokraternas politik. Varför pratar de om politisk klåfingrighet, när de själva lägger fram klåfingriga förslag? Varför är de för vårdnadsbidrag, när de samtidigt tycker att alla ska arbeta? Varför var Hägglund emot Ecce Homo-utställningen, när han vill ha en generös yttrandefrihet?
Gott så, men det är förstås inte det enda sättet att ställa kritiska frågor om politik på. Det blir lite platt: "Ha-haa! Vi läste ert program, och på ena stället står det så här men på andra stället står det istället så här! Busted!"
Man skulle ju också kunna utgå från verkligheten: "Varför är ni för vårdnadsbidrag, när fakta visar att...?".
Eller man kan utgå från politisk filosofi (och det är inte så märkvärdigt som det låter): "Varför är ni för vårdnadsbidrag, när det vore rättvisare att...?"
Eller man kan inta en fientlig politisk position: "Är det inte så att ni bara är för vårdnadsbidrag för att ni tycker att kvinnor borde...?"
Kort sagt: överbetoningen på att hitta inkonsistenser är lätt irriterande. "Innan valet sa ni att ditten, men nu gör ni datten, varför det?" Eller favoriten inför EU-valet: "Ni säger ditten, men era partivänner i Europa säger ju datten, varför det?" Det verkar lite som om SVT tror att detta är det tuffa testet som vi vill bevittna: sitter bara allting ihop och är konsekvent, så får Göran vår röst! Vi kanske inte gillar det han säger, men eftersom det sitter ihop så bra, så okej!
Sedan önskar man förstås att sakfrågeterrorn fick ett slut i de här utfrågningarna. Kunde inte Hägglund ha fått frågan vad kristdemokrati är för något? Eller hur balansen mellan privat och offentligt ska vara i samhället? Eller hur stora klyftor ett samhälle kan ha utan att implodera? Eller hur människor ska få mer makt över sina liv?
Det är ju de här frågorna som alltid försvinner när alla utfrågningar och debatter ska handla om 1) skatterna, 2) miljön, 3) skolan, 4) äldreomsorgen, 5) utrikespolitiken, etc. Det blir tekniskt, det blir utan sammanhang, det blir fokus på att "ge besked". Aldrig någonsin har någon politiker pressats på besked om ungefär vilket samhälle han eller hon håller på att skapa i längden. Även här tror jag SVT sitter med felaktiga uppfattningar om väljarna: vi är inte så vansinnigt bekymrade över exakt vad som ska hända mellan 2010 och 2014, vi behöver inga "raka svar". Vem har krävt det? Tvärtom: ett lite svävande svar som handlar om ungefär vad man vill uppnå, svar med en riktning men utan siffror, kan många gånger säga mycket mer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)