Om 7 april

Nu borde man egentligen bara sörja. Eller bara vara stolt över stockholmarnas sätt att hantera gårdagens attentat. Ett sådant folk behöver inga politiska ledare för att hantera svåra stunder.

Men redan formas den politiska diskussionen, vad man än tycker om det.

Vi ska visa att vi inte låter oss knäckas genom att fortsätta leva våra liv, sägs det. "Ni kan inte styra våra liv", som Stefan Löfven sa igår.

Det bör också gälla den politiska debatten. Märkligt nog sägs det ju ofta i samma andetag: vi låter oss inte påverkas - och "det kommer att finnas ett före och ett efter denna dag i Sveriges politiska nutidshistoria".

Men om vi hädanefter bara ägnar oss åt att diskutera terrorism kommer terroristerna på ett sätt också ha vunnit. Att fortsätta leva våra liv som vanligt måste inbegripa att fortsätta diskutera hur samhället ska ordnas, också i sådant som direkt efter en sådan här händelse känns futtigt.

Ett Stockholm som inte bara står upp lika tappert mot terrorismen som igår, utan som nästa vecka också börjar diskutera trafikpolitik och dagisbrist - det skulle vara ett Stockholm som verkligen gör motstånd. Att framhärda i att få ägna oss åt annat än terroristerna är det bästa långfinger man kan ge dem.

Huruvida terrorismen blir den stora politiska frågan för överskådlig framtid bestämmer vi trots allt själva.

Samtidigt är det självklart att det behövs en debatt om terrorismen. Och när vi har den debatten finns det för en gångs skull en hel del att diskutera.

Tidigare har debatten handlat om rättsliga och polisiära åtgärder: övervakning, kontroll, säkerhet. Sådana åtgärder byggde på att terroristerna var personer som i större grupper planerade attentat med vapen eller sprängmedel. Den planeringen lämnade spår efter sig som gick att upptäcka.

Men den nya terrorismen - och en hel del tyder på att gårdagens attentat är ett exempel på det - lämnar inga sådana spår. Alla är överens om att den är omöjlig att förhindra. Ensamma personer som kapar lastbilar och sekunderna efteråt använder dem som dödliga vapen kommer aldrig att kunna upptäckas med konventionellt polisarbete. Eller annorlunda uttryckt: det konventionella polisarbetet har varit så framgångsrikt att det har tvingat terroristerna till metoder som gör konventionellt polisarbete omöjligt.

Det betyder att det enda sättet att förhindra framtida attentat är att minska antalet potentiella terrorister. Minska motiven att begå brott, dra undan grogrunden för extremism, se till att människor ser bättre alternativ än att ge upp allt de har och dö för verklighetsfrånvända ideal. Det är det debatten nu måste handla om. Om alla förberedelser för terrorism sker inne i huvudet på terroristerna, är det i deras huvuden vi måste vara. Vi måste bygga samhällen där medborgarna är resistenta mot extremism. Inte för att det är lätt, utan för att det kommer att vara i princip den enda chans vi har.

Hotet kommer oftast inte utifrån. Att stänga gränserna och utropa att "Sverige är under attack" är på sätt och vis en bekräftelse på att den föreställningen dröjer sig kvar. Det går inte att ha flygplatskontroller och stänga gränserna och tro att det gör oss skyddade. Extremism är ett svenskt problem, den kan uppstå här och den kan - lyckligtvis - ta slut här.

I dag hjälper det knappt ens att identifiera extremistiska miljöer. Gång efter annan visar sig terroristers tankegångar vara helt okända för deras församlingar, för deras politiska bundsförvanter - till och med för deras egna familjer. Teorin om "radikalisering", där människors utveckling följer en logisk bana, stämmer dåligt in på de senaste årens attentatspersoner. Det går inte att hoppas på att kunna identifiera precis vilka terroristerna är. Då måste man istället göra det väldigt mycket mer värt att leva än att dö för alla.

Och, på ett annat sätt, kommer hotet ändå utifrån.

För samtidigt som vi motarbetar de sociala centrifugalkrafter som gör människor i Sverige till terrorister, är terrorismen också en konsekvens av utländska krig som aldrig borde ha startats och förtryck som borde ha bekämpats bättre. En rättvis världsordning och bekämpande av fattigdomen - det finns politiker som alldeles för länge naivt har fått påstå att det inte har med terrorism att göra. Med den nya terrorismen, den som är "omöjlig att stoppa", måste kriget till slut börja föras med långsiktighet på riktigt.

Rasisterna har suttit uppe hela natten och skrivit så att tangentborden glöder. De ödslar ingen tid på att vara ute och hjälpa andra att ta sig hem från innerstan, eller att uttrycka sorg. De börjar bara hamra in sina lösningar. Det betyder att vi måste bemöta dem och att motståndet måste börja redan idag, fastän det känns alldeles för tidigt.

Vänstern, Vårberg och kriminalpolitiken

Vänstern när den är som sämst: narkotikan flödar i södra Stockholm. Polisen pratar om en 8-åring som langar i Vårbergs centrum. Vänstern upprörs inte. Vänstertidning avslöjar att det där med 8-åringen inte var sant. Vänstern får tokspel. Svartmålning! Överdrifter!

Varför inte försöka hålla fokus på problemet - narkotikaförsäljningen? Det här debattmönstret är så tröttsamt när vi diskuterar kriminalitet och polis: vänstern är tyst, tills en överdrift eller ett misstag eller en felsatsning eller en misslyckad polisinsats kan kritiseras. Vänstern - felfinnarna.

Under upploppen i Stockholms förorter förra sommaren kritiserade vänstern försöken att stoppa dem, vad som utlöste dem - man gav uttryck för alla känslor förutom genuin upprördhet över själva upploppen. Polisinsatsen var inte bra skött, och skulle ju ändå inte lösa någonting på sikt. Så lät det åtminstone fram till dess man upptäckte att de som faktiskt bodde i förorterna hade fokus på något helt annat: de ville inte ha sina områden förstörda och gick man ur huse för att stoppa vandaliseringen. Det var inte första gången som en vänster som bara är felfinnare hamnar i offside i förhållande till den allmänna meningen.

8-åringen sålde inte knark. Men betyder det att det inte finns något problem med att en 8-åring driver omkring i sällskap med knarklangare? Och betyder det att det inte är något problem att narkotikaanvändningen ökar bland ungdomar? Kan vänstern någon gång dröja kvar i den stora bilden? Ja, det är sant att arbetarklassförorter ofta skildras stereotypt i media. Men inte heller det är huvudproblemet. Huvudproblemet är att förorter är utarmade på kultur och fritidsaktiviteter, att det finns utbredda sociala problem och att människor är otryggare där.

Svensk vänster är också världsbäst på att säga att polisinsatser inte löser någonting. Det är delvis sant: på lång sikt är det bara tryggare och mer stimulerande uppväxtmiljöer som kan leda till mindre narkotikamissbruk. Men vi har inte polisen för "lång sikts" skull. Vi har polisen därför att på kort sikt så leder varje beslag och varje stoppad langare till att narkotikan får svårare att nå missbrukaren. Och för att den pinsamma hemskjutsningen eller informationsbesöket i skolan faktiskt också påverkar.

Vem argumenterar vänstern emot när den säger att polisinsatser inte löser någonting på sikt? Enigheten om det är mycket stor i det svenska samhället (tack och lov). Men människor vill också att någonting händer på kort sikt när de går förbi drogförsäljarna vid tunnelbanan. Och när skolor brinner är man inte i första hand intresserad av bättre skolor i förorten, utan släckta skolor. Vänstern är så ivrig att prata lång sikt att det låter som om man är helt oberörd av det kortsiktiga. Eller till och med som om det fanns en motsättning mellan kortsiktiga och långsiktiga åtgärder. Ingenting kunde vara mindre sant.

Radikala Stockholm

Stockholmsmoderaterna tar just nu fram ny politik inför valet 2014. Och medan S fortsätter att se stockholmaren som en stingslig marginalväljare som man måste bjuda på låga skatter och rut-avdrag, pratar M om att inte bli förknippade med vinster i välfärden och att satsa mer på kollektivtrafik (DN 21/3). Det senare är en klart bättre bedömning av det politiska klimatet i huvudstaden. För Vänsterpartiet låter det som om det blir en valrörelse på den egna planhalvan - vilket inte självklart är ett plus för partiet.

(Ledarstick publicerat i Flamman 4 april.)

Mer salt i högerns sår

Alliansen i Stockholm sålde under förra mandatperioden verksamheter till anställda (avknoppningar) för 3 miljoner. Företagen skulle idag kunna säljas för 82 miljoner, enligt DN (17/1). Oppositionen i Stockholm gör rätt i att fortsätta elda under skattebetalarnas vrede. Man kan visserligen invända att gjort är gjort. Men avknoppningarna rör vid en av högerns livsnerver: föreställningen att de begriper ekonomi så mycket bättre än vänstern. Här är de inmålade i ett hörn. Antingen måste de erkänna att de inte förstår sig på pengar - eller att de handlat i blint välfärdshat. Att ha dem på den gaffeln uppväger gott och väl att det aldrig blev något åtal.

(Ledarstick publicerat i Flamman 7 februari)

Ungdomskravaller - en gammal svensk sport

Med sommaren kom ungdomsbråken. I år i Tensta i norra Stockholm. SD svarade snabbt: utvisa invandrarna så ordnar det sig. Sådan etnifiering av problemet är avskyvärd – och historielös. Det förekom regelbundna upplopp bland helvita ungdomar redan på 50- och 60-talet. Hötorget 1965 är ett känt exempel, liksom Götaplatsen samma år. Ungdomskravaller på nyår var en följetong i 50-talets Stockholm. Att slå sönder saker är en levande del av den svenska kulturen. Det behöver ingen annan lära ut. Samtidigt ska inte våldet bagatelliseras. Många unga killar kan inte hantera sommarens sysslolöshet. Samhället måste vara bättre förberett på det.

(Ledarstick publicerat i Flamman 9 augusti.)

Reinfeldt - skogsfolkens man

Visst, "S sjunker i städerna", som DN har stort uppslaget idag. Sammanlagt 13 procentenheter i förra valet. I valet 2002 tappade Moderaterna 34 procentenheter i storstäderna, men jag kommer inte ihåg att några medier tolkade det som ett strukturellt-existensiellt problem. Problemet är att Socialdemokraternas förluster tolkas in i en bredare föreställning om industrisamhällets död och oundvikliga medelklassifiering. Medan Moderaternas tillbakagångar förklaras på ett politiskt plan.

Visst, "S sjunker i städerna", men de styr två av tre storstäder.

Alliansen backade i Stockholm 2010, rödgröna gick framåt. Varför minskar förtroendet för de borgerliga i storstan?

Och Moderaterna fick drygt fyra femtedelar av sina röster från landsbygden (eller vad man nu ska kalla Sverige utanför storstäderna). Töntigt, va?

DN skulle lika gärna kunna ställa frågan: Vad är hemligheten bakom Moderaternas succé i skogslänen? (Moderaterna ökade med sammanlagt 30 procentenheter i skogslänen 2010, medan S backade med 13 procentenheter.) Varför tilltalas inte de tystlåtna, inbundna bakåtsträvarna i glesbygden av S på samma sätt som de tilltalas av Fredrik Reinfeldt? Hur lyckades Moderaterna säkra valsegern genom det nya förtroendet hos skogarnas, älvarnas och gruvornas folk?

Nä, så går inte storyn såklart. Förlusterna hos den urbana, moderna medelklassen ska vara i fokus, så att sossarna framstår som riktigt mossiga.

De "vita fläckarna" (DN:s namn på områden där S har under 10 procent) är såklart ett problem. Men alla sådana fläckar beror huvudsakligen på en homogen klassammansättning, inte på politik. Sedan kan man har större eller mindre framgång ändå. S skulle inte ha behövt tappa från 32 till 19 procent i valkretsen Södermalm-Enskede, trots bostadsrättsombildningar och gentrifiering.

Det kan sossarna behöva fundera på. Men artikeln i DN är en del i en kampanj om deras storstadsproblem som börjar bli riktigt tröttsam. Tyvärr förstoras väl också problemen av de inom SAP som vill ha en mer högerinriktad agenda.

(För övrigt har Moderaterna nästan lika många "vita fläckar" i Malmö - 8 stycken mot Socialdemokraternas 10. Om man skulle sätta ribban vid 15 procents väljarstöd blir skillnaden inte heller stor: Moderaterna 29, Socialdemokraterna 34.)

Bara en kul grej

Ewa Samuelsson (KD) skrev på sin blogg häromdagen att KD ville att häften av pengarna som Stockholms stad kan spara in på kostnaderna för nedskräpning skulle gå till nya eller upprustade lekparker - om vi alla skärpte oss kunde det räcka till 50 nya lekplatser för huvudstadens barn! DN uppmärksammade förslaget idag i papperstidningen.

Jorden anropar KD: Om det finns ett behov av 50 nya lekplatser, så ska väl inte barnens välfärd vara beroende av att nedskräpningen eventuellt minskar? Då måste vi bygga dem direkt! Och omvänt: om det inte finns ett behov av 50 lekplatser, så vore det ett fruktansvärt slöseri med skattemedel att bygga dem.

Och mot den obändliga logiken måste till och med Ewa Samuelsson böja sig: nu skriver hon i ett svar på bloggen att förslaget bara var en "kul grej" för att visa vad stadens pengar "kunde" användas till om man lyckades spara pengar.

Vi väntar spänt på nästa roliga grej från Ewa!

Det var väl inte hela sanningen?

OK, lite hyperlokalt, men det är aldrig ointressant med oärliga politiker.

Ewa Samuelsson, kristdemokrat i Stockholm, skriver nu på sin blogg om hur det tack vare "min och Kristdemokraternas envetna kamp" nu kommer att byggas ett bullerskydd på Nynäsvägen om alliansen vinner valet.

Minsann.

När trafiknämnden sammanträdde i juni tog sig den kampen uttrycket att kristdemokraternas representant herr Broberg röstade emot just ett bullerskydd, bland annat med argumentet att staden inte har råd och att det i alla fall finns fastigheter som är mer utsatta än de längs Nynäsvägen. KD hade självklart kunnat rösta med oppositionen istället, om man verkligen ömmade om "Enskedebornas långa väntan på en tystare miljö" (Samuelssons blogg).

Man får ändra sig. Men det är fräckt att inte låtsas om att man nyss har slagits emot det man plötsligt förespråkar. Om det är kristet eller inte får andra bedöma.

All heder åt sossar och vänsterpartister som fått Samuelsson att böja sig!