Samma slöfockar här som där

Frankrikes president Macron vill ta ifrån löntagare viktiga rättigheter, och när de protesterar kallar han dem "slöfockar".

Var så säker: innerst inne tänker alla högerpolitiker precis likadant. De flesta brukar bara undvika att säga det högt.

Det är grundläggande i högerns föreställningsvärld: den som blivit rik, har blivit det för att han har ansträngt sig lite mer. Den som är fattig, borde ta sig i kragen.

All skattesänkarpolitik går tillbaka på den grundsynen. När samhället beskattar de rika, beskattar det ansträngning. Att bygga upp ett välfärdssamhälle för de rikas pengar är att belöna slöfockar. Det här dålig moral för högern. Varför ogillar de skatter med sådan hetta? Just för att det går emot deras grundsyn på människor.

Här finns inga mellanpositioner. Antingen tror man på att människor vill någonting, har förmåga och ambitioner. Eller så tror man att människor är slöfockar som inte drar sig för att ligga samhället till last.

I Sverige har Socialdemokraterna nu för tiden en retorik som tycks utgå från det senare - att människor egentligen inte vill. Stefan Löfven sa det senast igår, i regeringsförklaringen: "Alla som kan jobba ska jobba". Magdalena Andersson använde samma fras på presskonferensen om regeringens ekonomiska prognos i augusti - och i hundratals andra texter från Socialdemokraterna de senaste åren.

Det är inte en vision, utan en order. Kan du jobba, ska du jobba. När ger man ordrar? När den man riktar sig till egentligen inte vill.

Med det ordvalet aktiverar Socialdemokraterna en bild i huvudet hos väljarna: bilden att det finns en massa människor i Sverige som inte vill jobba. Där samhället måste säga: vad du vill har inte med saken att göra. Är du bara arbetsför så tänker vi inte ge dig något val: då ska du jobba. Politikens roll är inte att skaffa jobb åt de som söker jobb, utan att få människor i jobb.

Så ändrar man bilden av vad jobbpolitik handlar om: från att motsvara människors förväntningar på att få vara delaktiga - till att tvinga de motvilliga.

Idag får man inte jobb, man kommer i jobb. Den som "får" någonting har velat ha det, eller tar i alla fall tacksamt emot det. Med "komma i jobb" försvinner alla sådana associationer.

Det politiska språket har de senare åren helt rensats på bilden att människor faktiskt vill jobba.

Man kan säga mycket om Göran Persson, men jag tror inte att det finns ett enda tal eller intervju där han inte utgår från att människor vill bidra och göra rätt för sig. När han såg tillbaka på tio år som partiordförande 2006 sa han till exempel:

"Vi är inte nöjda förrän alla som vill arbeta kan göra sig i ordning på morgonen och säga 'jag går till jobbet'".

I valmanifestet från samma år var den socialdemokratiska visionen:

"Alla som vill och kan arbeta ska också kunna få ett jobb."

Så pratade man tidigare. Att människor ville - och att de därför skulle få.

Dagens tvångsretorik har vuxit fram samtidigt som jobbdebatten har handlat mer och mer om att huvudproblemet egentligen är invandrarna. Ibland har Stefan Löfven inte ens brytt sig om att linda in det. Jag behöver knappast skriva vilken politisk riktning som tjänar på det.

Det andra problemet är att om grundsynen är att människor är motvilliga, hur ska man då kunna argumentera mot borgerliga skattesänkningar på arbete?

Om alla är övertygade om att människor i grunden måste tvingas ut i arbete, då kan vänstern aldrig vinna en debatt om skattepolitiken. Det logiska är ju i så fall att använda ekonomiska incitament och bestraffningar. Om slöfocks-ramen redan är satt, så betraktas all sakpolitik utifrån den. Och vänstern kan aldrig vinna.

En vänster som det är något bevänt med, måste börja med att hamna på rätt sida i grundfrågan. Folk är inte slöfockar.

Feministisk snöröjning är trams

Eller nja, så här: att göra en feministisk analys av framkomlighetsproblem är (förstås) helt rätt. Om man inte funderar på vilka som tjänar på vad, blir slutresultatet lätt att kvinnor halkar (!) efter eller får det besvärligare på de flesta områden. Det är därför smart att hålla ett öga på hur ens politik påverkar män respektive kvinnor.

Men det betyder inte att den politik man bestämt sig för nödvändigtvis ska kommuniceras som "feministisk". Snöröjningen är ett jättebra exempel. Kvinnor är överrepresenterade bland gångtrafikanterna - men knappast med särskilt mycket. Välplogade trottoarer gynnar väldigt många fler än kvinnorna. I själva verket är det svårt att hitta en åtgärd som så tydligt uppskattas av alla.

Genom att göra snöröjningen till en kvinnofråga, gör man den smalare, mindre allmän, än den behöver vara.

Typ:

Reporter: -Jaha, nu funkar snöröjningen igen och varenda stockholmare är tacksam?
Feministiskt borgarråd: -Nja, vi har ju framför allt tänkt på kvinnorna...

Det vill säga: Man genomför en politik som i praktiken gynnar precis alla. Alla går på trottoarer. Men man hämtar bara hem vinsten hos en del av väljarna, genom att själv säga att den går ut på att gynna en mindre grupp.

Det är inte vettigt. I allmänhet går annars politisk kommunikation ut på motsatsen: att anstränga sig till sitt yttersta för att räkna in så många som möjligt bland de som gynnas.

Visst, det driver klick och funkar bra i pressmeddelanden att prata om exakt vilka som tjänar på ens politik. Så kan man hoppa från den ena demografiska undergruppen till den andra i en Aftonbladetfiering av utspelen. Men nog kan även en bred politik som gynnar många paketeras väl och få genomslag?

Det finns ett generellt problem här, ofta just kopplat till feminismen. Vänsterpartiet pratar gärna om sex timmars arbetsdag, försvaret för välfärden, till och med vinstfrågan, som kvinnofrågor - just för att analysen, helt korrekt, visar att kvinnor skulle gynnas mest. Men då förminskar man samtidigt frågorna, beskär grupperna som gynnas, raderar i sitt potentiella stöd. I fallet med vinstfrågan gör man dessutom en stark principfråga - det är ju därför man har stöd långt in bland en tänkande borgerlighet - till en fråga om egenintresse.

Det måste finnas något annat sätt att profilera sig som feministiskt parti. Kanske handlar det bara om balansen i kommunikationen. Kanske ska man prata mer om det feministiska slutresultatet av genusanalysen. Eller så borde man nöja sig med att man faktiskt gör en feministisk analys, och feministisk politik. För det är väl knappast kommunikationen som i sig gör oss till bra feminister?

Borde vänstern skrämmas bättre?

Kristoffer Housset från PR-byrån Westander skriver intressant i Aftonbladet om lärdomar från den högerpopulistiska vågen. I sammanfattning: negativa budskap om hot, risk och fara tenderar att påverka oss mer än positiva, eftersom vi är mer angelägna att undvika förluster än att vinna. Det är därför främlingsfientliga argument från SD, Brexitförespråkarna och Trump fungerat så bra.

Trump?

Det är nog värt en diskussion om han är ett bra exempel. Visserligen använde Trump ett mer negativt språk (kolla bland annat denna Twitteranalys), men det var å andra sidan mest personliga förolämpningar mot Clinton - och republikanerna var ju faktiskt oppositionsparti; för oppositionspartier håller utvecklingen alltid på att gå åt helvete.

Den som verkligen pratade målande om "risk" i Houssets mening var Clinton, med sin ofta upprepade fråga om amerikanerna tordes anförtro landets kärnvapenkoder åt denne man. Man kan med lika stort fog driva tesen att riskaversiva väljare borde ha valt Clinton. Hon försökte också mobilisera kvinnor och minoriteter genom att beskriva Trump som ett hot mot deras rättigheter.

Trump lovade dessutom i valkampanjen att skapa "millions and millions of jobs" - ett positivt program som mainstreammedia knappast ens har sett som ett politiskt budskap eftersom eliten i Washington är hopplöst klassblind. För en arbetare i rostbältet - med den internationella konkurrensen flåsande i nacken - är det inte lika självklart att man har råd att avfärda löftet som naivt. Tänk om han ändå kan...?

Däremot att bygga en mur mot Mexico - det fattar liberala journalister. "Make America great again" fattar de inte alls - vadå, har vi inte haft det rätt bra nu ett tag...? Jag tror därför att mainstreamrapporteringen om Trumpkampanjen haft en viss bias mot det hotfulla. Om man tittar mer ärligt på det så har han ingjutit mycket politiskt hopp i folk också.

Budskapet om miljoner nya jobb bygger visserligen i grunden på ett upplevt hot (mot jobben), men om man ska dra det så långt så bygger naturligtvis all samhällsförändring på olika typer av problem som ska lösas och risker som ska undvikas. Då kommunicerar alla partier om hot hela tiden, överallt. Så Houssets text måste ändå förstås lite smalare; som en idé om hur man ska tala till väljarna.

Så, även om Trump kan diskuteras - borde andra politiska aktörer inspireras av högerpopulisterna och prata mer om hot och faror? Housset tar som exempel att man skulle kunna beskriva utebliven invandring som ett hot mot välfärden.

Jag håller med om väldigt mycket. Framför allt ligger det som en blöt filt över mycket progressiv politisk kommunikation idag att folk gillar positiva budskap, att man ska "säga vad man är för" och berätta om hur man förbättrar världen. Om vi åtminstone kunde enas om att det inte på förhand går att säga om det är bäst att exploatera positiva eller negativa känslor, skulle vi få se mer vägvinnande politisk kommunikation. Det är inget konstigt att hota väljarna med vad som kan förloras. Sådana förluster finns ju därute, på riktigt.

Man kan vinna val bara på att ha en träffande verklighetsbeskrivning - utan egen politik, utan lösning, utan något track record. Det hopp man också måste förmedla ligger i att den som beskriver ett problem, eller ett hot, mest korrekt, också kan förväntas vara den som är bäst skickad att lösa det. Mer tydligt än så behöver man inte skriva väljarna på näsan.

Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt pratar gärna om att skapa jobb, men det behövs konkurrens till den högerpopulistiska berättelsen kring vad som hotar jobben. (Förslag: rovkapitalismen, skattesänkningar, urbaniseringen.) Ett parti kan vinna sympatier på att arbetslösheten går ned, men i längden bör man nog också ha en trovärdig förklaring till att jobben försvann i förstaläget. Annars verkar man ju famla i blindo - eller bara ha tur.

Jag är inte lika förtjust i Kristoffer Houssets egna exempel på hur antirasister skulle kunna bli bättre på skrämselpropaganda.

Alla strategier mot högerpopulism måste ta missnöje och oro på allvar. Det är missnöjet och oron som gör hot-budskapen om "islamisering" och "massinvandring" effektiva. Det betyder inte att högerpopulisternas motståndare nödvändigtvis måste formulera egna hot-budskap just på politikområdet invandring. Housset föreslår att man vänder 180 grader på utgångspunkterna för diskussionen: "Jasså, du säger att invandringen hotar välfärden - jag säger att utan invandring hotas välfärden!" Även om det är korrekt i sak, och förtjänar att sägas, så tror jag att detta är en typ av argument riskerar att mest stärka de egna anhängarna, men som knappast går att använda i ett samtal med den som lockas av högerpopulism. Den bästa grunden för övertalning är att utgå från den verklighet som mottagarna faktiskt tycker sig se: inte att påstå att man borde se saker och ting precis tvärtom.

Även det andra exemplet på hur man skulle kunna argumentera, att invandringsfientligheten, inte invandringen, skadar sammanhållningen - ett argument som Jonas Sjöstedt ofta använder - har samma friska "du har inte bara fel utan du har fått precis allt om bakfoten"-kvaliteter. Kul, förmodligen rätt, men inte särskilt inkännande.

Det är förmodligen bättre om samma missnöje som bygger högerpopulismen ges en mer progressiv ram - att man helt enkelt ger väljarna möjlighet att se sin oro ur ett annat perspektiv, radikaliserar oron. I ett sådant projekt förnekar man inte väljarnas känslor, utan föreslår bara en annan förklaring till dem. En radikal arbetarrörelse borde se missnöjet och oron som brist på trygghet, men också som ett i grunden progressivt förväntningsgap - på grund av 30 år av uteblivna reformer ligger våra tankar om hur samhället borde se ut långt framför vad samhället levererar. (Den typen av förväntningsgap, eller permanenta besvikelse, kan möjligen också förklara varför medelklassen, och inte bara arbetarklassen, överger de traditionella partierna.) Vi kan också hålla med om att "något har gått förlorat", men föreslå att det inte är etnisk homogenitet, utan stoltheten över välfärden.

Att skrämma väljare har sin givna plats i kommunikationen - vem fan är inte rädd - men det kan också handla om stolthet, hopp, förväntan, tillit, nostalgi, medkänsla, frustration, spänning. Huvudsaken är att man formulerar någonting som möter det som väljarna känner. Det är egentligen det som är läxan från högerpopulisterna.

Se upp för att kopiera Hillary och Bernie

Jo, USA är faktiskt störst och bäst. Åtminstone när det gäller nya metoder för att vinna väljare. Amerikanska valrörelser är därför alltid en stor inspirationskälla för svenska kampanjmakare. Men bara de bästa kampanjmakarna lyckas sortera ut vad som faktiskt går att översätta till svenska förhållanden. Och det som går att översätta från ett stort, dominerande parti till ett annat (till exempel från Demokraterna till Socialdemokraterna) kan fortfarande vara irrelevant för små, socialistiska partier – som Vänsterpartiet. Politisk kultur, valsystem och väljarattityder utgör andra skillnader som gör en del trender och tendenser svåröverförbara.

Ta detta med populismen, till exempel. Det har visserligen alltid varit vanligt att göra anspråk på att företräda vanligt folk mot Washington eller Wall Street. Men i år har det varit avgörande för framgång på ett helt annat sätt än tidigare, oavsett om det handlat om Donald Trumps säga-precis-vad-han-tänker-attityd och skott från höften, eller Bernie Sanders slagkraftiga kritik av den ekonomiska eliten. Båda kandidaterna har dessutom vunnit på att inte vara traditionella politiker, utan genuina outsiders.

Men det här är ett framgångsrecept framför allt i länder med lägre förtroende för det politiska systemet. I USA är tilltron till politiken historiskt låg. I Sverige har däremot förtroendet för regeringen och för de politiska partierna ökat stadigt sedan 90-talet. Det finns helt enkelt inte samma behov för Jonas Sjöstedt eller Stefan Löfven att framstå som icke-politiker. Att kopiera en retorik där man talar om ”eliten” riskerar också att betraktas som udda av svenska väljare, som är ideologiskt medvetna och vana att se politik som en fråga om vänster och höger – inte ”här nere” och ”där uppe”.

Demokraternas gräsrotsorganisering brukar också vara en förebild för svenska partier, ända sedan Obamas första kampanj 2008. I år har många imponerats av hur Bernie Sanders byggde upp en entusiastisk gräsrotsrörelse under primärvalen. Och visst kan vi lära en del om hur man organiserar volontärer, framför allt när det gäller tekniska hjälpmedel. Även i Sverige skulle personer som bara har en lös anknytning till partierna kunna göra en insats i valrörelserna. Men i huvudsak är det att gå över ån efter vatten: här finns ju redan listor med tiotusentals aktiva partimedlemmar – listor som skulle göra amerikanska kampanjorganisatörer gröna av avund. Självklart ska man göra det lätt för partilösa att vara med, men man kommer att finna att det är svårare i ett land med starkare partipolitisk identifiering och mindre personfokus.

Mobilisering är en annan sådan där sak som återkommer i ”vad kan vi lära av USA”-diskussionerna. Men amerikanska val kommer alltid att handla mer om mobilisering av icke-röstande än vad som är motiverat i Sverige. I USA är det helt enkelt så ohyggligt många fler som inte röstar. I ett land med 86 procents valdeltagande är det nästan omöjligt att vinna ett val utan att också försöka vinna över andra partiers anhängare. Det får också konsekvenser för retoriken: Donald Trump kunde låta så aggressiv som han gjorde därför att strategin helt enkelt inte var att vinna över några demokrater. Då gör det ju inget om man framstår som vansinnig för det andra partiets väljare. I Sverige kan man inte på det sättet ägna en hel kampanj åt att tala till kärnväljarna, utan måste fundera mer på vad som kan förmå väljarna att byta parti.

Ska man lära av utländska valrörelser, borde i allmänhet mer intresse riktas mot politiska system som är mer lika vårt eget. Det ger förmodligen mer att studera stortingsvalet i Norge nästa år.

Men om de svenska partierna ändå ska välja en sak att kopiera från den amerikanska valrörelsen, så är det de digitala kampanjerna. Inte för att någon särskild kanal fått ett genombrott (nej, inte heller här kommer 2018 att bli ”Snapchatvalet”) utan för genomslaget, intensiteten, påverkan på traditionella medier. Blixtsnabba reaktioner i sociala medier ramar in politiska händelser långt innan en aldrig så effektiv traditionell kampanjstab hunnit börja fundera på motdrag. I USA var det framför allt avsändare i utkanten av partiapparaterna, eller helt utanför, som formade debatten på det sättet. På det sättet förlorar partierna lite kontroll, men vinner i flexibilitet, snabbhet – och möjligheter att svära sig fria om någon går över gränsen. I Sverige 2018 riskerar SD – med sin berömda ”svans” – att bemästra den här grenen bäst. Här får vänstern gärna försöka komma ikapp med hjälp av förebilder på andra sidan Atlanten.

(Ledare publicerad i Flamman 10 november.)

Satsa större, S - men inga reformer talar för sig själva

Det är svårt, det här med sossarna. Å ena sidan är de i rätt dålig form. Det drabbar hela vänstern, och förtjänar att sägas.

Å andra sidan är de inte fullt så dåliga som Expressens kampanjjournalistik vill göra gällande. Det finns något slags lågfrekvent drev mot S som innebär att dåliga opinionssiffror alltid gör att partiets hela relevans ifrågasätts: man ritar grafer som börjar på 50-talet och skriver om industrisamhällets död och föråldrade idéer.

Så skulle man aldrig prata om ett annat parti i kris. När Moderaterna kraschade i opinionen under 2012-2013 frågade aldrig någon om partiet egentligen behövs.

I själva verket är ju Socialdemokraternas idéer trendigare än någonsin - väl beskrivet i exempelvis SVT-dokumentären Den enda vägens politik.

Så problemet är inte tidsandan.

Problemet är knappast heller viljan. Stefan Löfven är ju "förbannad" över de växande klasskillnaderna. (Och jag tror honom.)

Problemet är inte heller att S inte gör rätt saker. Det kommer pengar till bostadsbyggande, till skolan och till järnvägen.

Vad är då problemet? Tja, till att börja med att satsningarna inte räcker. Tankesmedjan Katalys föreslår en underbalansering av budgeten med 185 miljarder, LO med 70. Magdalena Andersson vill "se till att plus och minus går ihop i slutänden".

Ylva Johanssons svar i DN på LO-ekonomernas krav på offentliga investeringar är talande: "vi har ett ansträngt läge ekonomiskt".

Det vill säga: investeringar, välfärdssatsningar, är i S-ledningens ögon fortfarande inget annat än kostnader. Och kostnader ska man akta sig för. Särskilt när läget är "ansträngt".

Det är procyklisk konjunkturpolitik, antikeynesiansk.

Men varför ägnar sig S åt det? Inte ens Paul Krugman, nobelpristagaren i ekonomi, kan hitta några ekonomiska argument, utan tvingas leta i det politiska:

"Centrist politicians [...] often try to demonstrate how serious and statesmanlike they are by calling for hard choices and sacrifice"

Det finns en doktrin som väger tyngre för S än någonting annat: man får inte förlora matchen om "ekonomin" mot Moderaterna. Ingen ska få kalla regeringen ansvarslös. Förtroendet i ekonomiska frågor är det som avgör val.

Fast det är det kanske inte alls. Jag har skrivit om den tveksamma lagbundenheten förut. Och i höstens val gick S framåt, och kom till makten, fastän Moderaterna faktiskt vann ekonomimatchen.

Rädslan för att verka slarvig med pengar ligger som en våt filt över allt S företar sig.

Men låtsas för ett ögonblick att det där släppte. Att regeringen sjösatte LO:s 70-miljarderspaket i höstens budget.

Är det någon som inbillar sig att S skulle lyckas säga något inspirerande om en sådan satsning?

Pengarna är viktiga, men de skapar inte automatiskt uppslutning kring att samhället är på väg åt rätt håll. S lever med en gammal folkhemsskada: föreställningen att reformer talar för sig själva. När folk märker att de får det bättre röstar de på sossarna. Carin Jämtin säger det i anslutning till varje opinionsmätning: när regeringens politik börjar verka, när effekterna märks, då vänder opinionen.

Nä, så funkar det inte.

Folk har ingen aning om varför en svåger plötsligt fick jobb eller varför förskolan plötsligt får tag på vikarier snabbare eller varför Göteborgståget plötsligt går i tid. Inte för att folk är dumma, utan för att vi lever i ett väldigt mycket mer komplext samhälle än för 50 år sedan, i ett samhälle som har genomgått en informationsexplosion och där vi har svårt att investera tid i att förstå dagspolitik.

Och att politiken påverkar samhället är långt ifrån självklart för alla: den där svågern blev förmodligen arbetslös på grund av egna tillkortakommanden - och fick ett nytt jobb för att han, tja, lyckades hitta ett. Det verkar osannolikt att Stefan Löfven skulle ha något med saken att göra.

Det kommer han, om inte annat, blir varse när han står där 2020 med Europas lägsta arbetslöshet och ingen tackar honom, för han förstod inte ens att det fanns en fajt om orsaken.

OK, vårpropositionen kunde inte göra mycket åt att alliansens budget gäller. Men är det förbjudet att börja formulera sig om den egna politiken när man har strålkastarna riktade mot sig? Varför måste väljarna "vänta på höstbudgeten"? Regeringen visste i fyra månader att den skulle stå tomhänt i april. Den kunde ha ägnat den tiden åt att presentera idéer för resten av mandatperioden. "När ekonomin så tillåter", i värsta fall.

Men inte bara stå där och säga att man inte kan.

Och de småreformer som trots allt presenterats har fått allt annat än en omsorgsfull kommunikativ behandling. Jag får ingen hjälp att lägga någonting på minnet, eller att förstå varför någonting görs. Jag hör inte någonting om vilka ideologiska principer som förslagen bygger på eller i vilket pussel de hör hemma. Vad är det vi gör nu igen, med Sverige, vart är vi på väg?

Därför är jag trots allt lite rädd för ett 70-miljarderspaket. Inte för att det vore fel, utan för att borgerligheten skulle vinna debatten. Så ja, det är nödvändigt för S att skaffa sig en djärvare ekonomisk politik. Men att göra det samtidigt som man tror att satsningar förklarar sig själva vore självmord.


Andra texter om Socialdemokraterna:

Finns det någon botten för S?
Skatteglada Svensson
Världens rödaste medelklass

25 anteckningar om Vänsterpartiets läge

Om jag jobbade för Vänsterpartiet, skulle jag ha en anteckningsbok i innerfickan som det stod "Mandatperioden 2014-18" på.

Inuti skulle det se ut så här just nu:

1. Vi måste bestämma oss för vad vi tror om den här regeringen. Kommer det att bli en framgångsrik regeringsperiod som Vänsterpartiet kommer att vilja bli förknippade med? Eller kommer vi tvärtom att få se en svag och dålig regering som Vänsterpartiet mår bäst av att distansera sig från? 2018 kan bli de grusade förhoppningarnas valrörelse. Vänsterpartiet kan börja vinna väljare på regeringspartiernas dålighet – men det bygger på att vi inte själva ses som en del av dåligheten.

2. Samhället kommer under de närmaste åren att fortsätta präglas av välfärdsmissnöje. Vänsterpartiet måste göra sig till tolk för de stämningarna. Särskilt när Socialdemokraterna och Miljöpartiet snart kommer att börja bli ovilliga att tala om bristerna (de regerar ju trots allt).

3. Vänsterpartiet måste kunna räkna hem vinsterna när man driver regeringen åt vänster. Politik handlar inte bara om att få igenom saker, utan också om att skrika ut vem som gjorde't. Det är bra att partiet presenterar förhandlingsvinsterna själva, men politik är en lågengagemangsprodukt: människor tar inte in exakt vem som drev vad. Vi ökar chansen för att vårt avtryck ska märkas om vi driver frågor innan vi får igenom dem (trots risken att vi inte får igenom dem). Och regeringen måste tvingas visa sina kort. 

4. Efterfrågar våra väljare resultat? Vänsterpartiets väljare, särskilt de yngre, är värderingsstyrda och bedömer inte politik efter resultat. Hoppas inte för mycket på att förhandlingsvinsterna ska ge utslag i opinionen. SD gör succé i opinionen trots att alla vet att de inte kommer att få igenom ett dugg.

5. Inga sakpolitiska framgångar talar för sig själva. Med förhandlingsvinsten är halva jobbet gjort. Andra halvan är att förklara varför vänstern gör saker, och göra det svinbra.

6. Om partiet vill vara i opposition, finns det fortfarande många borgerliga majoriteter ute i landet att opponera emot.

7. Vi går inte i opposition mot Socialdemokraterna i första hand genom att skälla på dem, utan genom att driva frågor där de är svaga och inte kan svara.

8. Att vara i opposition är mer än att kritisera andra riksdagspartier för vad de gör. Att vara i opposition är också att bekräfta människors suckar, oavsett om det finns någon politisk lösning eller inte. Ibland räcker det att vi är med och formulerar problemet.

9. Håll fast vid vinsterna i välfärden - när valåret är över ökar kontrastvärdet mot de andra partierna igen. Vänsterpartiet måste också vara välfärdspartiet, och partiet mot ojämlikhet. "Att lita på" är den bästa frasen i verktygslådan just nu. Men Vänsterpartiet har litet inflytande på dagordningen, och måste anpassa sig till det som de stora partierna pratar om. Om debatten är het om integration ska Vänsterpartiet också presentera integrationspolitiska förslag. Det förväntar sig väljarna. Partiet kan inte vänta på bra debatter, vi får ge oss in i de som uppstår.

10. Dagspolitik utgörs inte bara av de egna bra förslagen, utan också av motståndarnas dåliga förslag. Vänsterpartiets valrörelse 2014 innehöll för lite negativt kampanjande. I ett läge där den dominerande stämningen bland väljarna är oro, måste partierna spegla det för att ha framgång.

11. Vi blir populära ibland, men vi kan bli bättre på att leta upp det populära. Projekt: fram till 2018 ska varje Vänsterpartiförening ha drivit minst ett förslag som har stort folkligt stöd och som inte överensstämmer till hundra procent med partiets program.

12. Nästa stora projekt för partiet ska inte vara en specifik fråga, utan en totalrenovering av vårt sätt att prata. Vi måste använda varje sakfråga för att vinna idédebatten. (Det är ett misstag att tro att en idédebatt är liktydigt med att prata om visioner och utopier. En idédebatt pågår framför allt när de små vardagshändelserna ska förklaras och rationaliseras.) Vi enas om bra ord och använder välbekanta bilder när vi förklarar politiken. Vi tar kampen om de grundläggande tankfigurerna som bygger upp högern och vänstern. När man är 14 år möter man oftare de tankefigurerna i debatter med andra: "rika anstränger sig mer", "alla har ett fritt val". Men de finns kvar i bakhuvudet hos oss som vuxna också, och ramar in hur vi ser på alla politiska förslag. 

13. Vi måste börja lyfta fram sämre motståndare. Om vi debatterar oftare med Gunnar Hökmark bidrar vi till att definiera motståndaren på ett sätt som gynnar oss.

14. Väljarna gillar våra sakfrågor. Nu vet de att vi kan göra verklighet av dem. Nästa projekt är att få väljarna att komma över nästa hinder: de känner sig inte som vänsterpartister. Fler måste kunna få syn på sig själva bland Vänsterpartiets företrädare, och fler måste känna att medhåll i sakfrågorna är det enda som krävs för att vara vänsterpartist. ”Håller du med? Då är du vänsterpartist!”

15. Socialismen är elefanten i rummet. Det är något okänt. Människor tar inte ställning för okända saker.

16. Förklara inte socialismen som ett framtida samhälle, utan som den röda tråd som håller ihop varje dagspolitiskt ställningstagande. Socialism är ett antal bärande principer som gäller både för dagspolitik och för ett framtida samhälle. Om vi lyckas prata om våra sakfrågor så att idéerna framträder, blir också socialismen mindre mystisk.

17. Vänsterpartiets styrka är att vi anses ha hjärta och bry oss. Bygg på det och få debatten att handla om hjärta när det går. Försök inte slå högern i deras bästa grenar - inte ens när vi kan mer än dem.

18. Kommunikation på 10-talet handlar inte om att säga att man är bra, utan att vara bra. Vänsterpartiet kan bli ännu bättre på att vara bra. Partiskatten ska lyftas fram mer. Starta ett eget biståndsprojekt för att hjälpa rumänska romer. Fram till 2022 ska sex timmars arbetsdag införas på alla Vänsterpartiets kanslier. Hur ska vi annars kunna kräva det av andra?

19. Hur utnyttjar vi den vetenskapliga explosionen för vänsterns sak?

20. När S är i opposition är det de som dominerar den vänsterinriktade samhällskritiken. Då kan Vänsterpartiet sticka ut genom att betona våra specifika roller: feminister, klimataktivister, antirasister. Med S i regering måste Vänsterpartiet spela en mycket större roll i den breda, antiborgerliga retoriken.

21. Redan under mandatperioden ska olika väljare möta olika varianter av Vänsterpartiet. Villagatan ska inte få samma flygblad som hyreshusgatan. Vi ändrar inte på våra åsikter, men vi berättar om olika åsikter för olika grupper.

22. Vi måste börja identifiera de väljare som är nära att rösta på oss, inte leta på måfå bland grova målgrupper som "LO-medlemmar". Det finns massor av LO-medlemmar som ligger enormt långt ifrån våra värderingar och som är opåverkbara.

23. Den största potentialen för ökat stöd för Vänsterpartiet finns hos socialdemokrater som inte riktigt litar på S i välfärdsfrågor. Här finns de som står och vacklar mellan partierna. De som övervägde att rösta på V i valet 2014 (men som inte gjorde det) prioriterade skola och sjukvård mest, enligt Novus eftervalsundersökning. Sjukvården ligger vi närmast att "vinna" bland samma väljare, i skolfrågor ligger vi långt efter.

24. Det är alltid tryggare att vara sosse. Historiskt vinner bara vänstern över S i två olika situationer: när partiet bara finns där som alternativ när S går åt höger (som 1998), och när partiet lyckas fånga upp starka värderingsändringar, bli i takt med tiden (som SKP efter krigsslutet, eller VPK med miljön, eller V med tredje vågens feminism på 90-talet). Vilka förändringar surrar i luften nu? Vad är Socialdemokraterna på väg att missa? Jag tror till exempel att de kommer att skämmas om 20 år, när det blivit verklighet, för att det inte var de som drev på om individualiserad föräldraförsäkring.

25. Formulera löntagarkoden. S stora misstag de senaste tio åren är att de - tvärtemot sin historiska strategi - har associerat medelklassen med borgerliga värderingar. Vänsterpartiet kan fortfarande bli först med ett språk som inkluderar alla löntagare i ett solidariskt samhällsprojekt.

Humanismen behöver bättre copy

Människor dör i ofattbara antal på Medelhavet. Barn drunknar; oskyldiga, förhoppningsfulla, fastklamrade vid sina föräldrar. Det gör ont att föreställa sig skräcken på havet.

Om Europas cynism skriver bland andra Peter Wolodarski bra, liksom Shora Esmailian här. Med gränsbevakningsprojektet Triton förhindras flyktingar att över huvud taget få en chans att söka asyl. Båtarna patrullerar närmare Europas kuster än tidigare för att inte behöva rädda så många nödställda - för då kommer kanske fler att försöka göra resan.

"European governments are more concerned with keeping people out than saving lives", som Amnesty skriver utan krusiduller på sin sajt.

Mot denna ruskiga verklighet är det förstås vettiga förslag att öka antalet kvotflyktingar och göra det möjligt att söka asyl på ambassader.

Men det är något som känns fel med den humanistiska sidans retorik. Situationen beskrivs ofta som att "anständighet", "kräver" att vi "lever upp till", "öppnar ögonen" och "tar ansvar" - det vill säga: lösningen är att vi börjar göra precis det som kan krävas av oss. Om vi skulle rädda tusentals människor från att drunkna har vi nått upp till ett grundkrav på oss som människor, inget mer. Det är retorik som säger att vi borde skämmas, och att belöningen, om vi engagerar oss för flyktingarna, är att få sluta skämmas.

Men tänk om vi istället mötte flyktingkatastroferna med en retorik som berättade om hur stolta vi skulle kunna vara när vi tittade tillbaka på 2015 i framtiden? Om vi gjorde något som gav oss själva rätten att kalla oss själva något mer än bara normalt anständiga?

Palermos borgmästare kallade i förra veckan flyktingdöden på Medelhavet för "ett europeiskt folkmord". Det är dramatiskt, drastiskt - och sant. Men den som stoppar ett folkmord tar inte bara "ansvar", den är snarare en hjälte. Det är faktiskt inte bara "anständighet". Anständighet, det kräver ytterst lite av oss. En medborgare i dagens Europa kan förhålla sig ganska kyligt till flyktingarna och ändå behålla sin anständighet i omgivningens ögon.

Att prata om att leva upp till att "visa medmänsklighet" handlar, antar jag, om att sätta press även på de som inte bryr sig om att vara goda, men som ogärna vill kallas onda. Målgruppen är alltså de likgiltiga.

Jag tror inte alls på det. Att pressa människor att sluta upp kring något, och sedan säga att de bara gjorde vad som förväntades av dem.

Få klarar av att utföra stordåd om ingen säger att det är det som är uppgiften - stordåd. Människor måste inspireras av möjligheterna att ändra på saker, av möjligheterna att göra något stort i sina liv, något de inte trodde att de var kapabla till. I den meningen skiljer sig inte ett humanistiskt flyktingprojekt från hur man skapar samling kring andra stora politiska projekt. Tänk om det stod i historieböckerna i framtiden att Europa år 2015 bestämde sig för att öppna sina gränser? Skulle du vara stolt över att ha varit med om den händelsen? Jag skulle vara det. Jag skulle vilja vara med om en sådan bedrift: kontinentens största humanistiska offensiv i mannaminne. Inte för att det "krävdes" av mig, utan för att det var svårt och för att det var rätt och för att jag valde det.

Enligt Henrik Ekengren Oscarsson är det fler och fler med en positiv syn på invandring som också tycker att invandringsfrågan är viktig. Det är lätt att förstå mot bakgrund av den senaste båtkatastrofen. Den gruppen - den med starka, humanistiska preferenser - är den materiella grunden för att formulera migrationsfrågorna offensivare. Politiska partier kan aldrig mumla sig till framgång. Främlingsfientliga krafter utnyttjar mumlet skickligt: titta, så nervösa de är att prata klartext om invandringen! Vad som skulle behövas istället för mummel är utspända bröst och fler som inte bara sa att vi tar emot flyktingar "för att vi måste när det pågår krig", utan för att det är en förbaskat fin sak att göra som vi ska vara stolta över. Det går inte att vinna över folk på något annat sätt.

De frustrerades kongress

Det borde råda triumfstämning på Vänsterpartiets kongress som inleds i morgon. Partiledningen kan peka på fler medlemmar, viktiga organisationsförändringar, nya former för interninformation och ett stadigt ökande väljarstöd.

Men det finns inga nöjda vänsterpartister. Och har kanske aldrig funnits. När SKP erövrade sitt första, historiska fullmäktigemandat i Uppsala 1922, var kommentaren i protokollet: ”Med mera energisk agitation har det säkert lyckats att få en kamrat till vald.” Hur bra det än går, tillåter sig vänsterpartister sällan att vara glada.

Ambitionerna är alltid tre steg framför framgångarna. Man förstår varför: partiet har ju satt sig för att omvälva samhället, och vad är ett mandat i fullmäktige i det perspektivet? Men problemet är att det är svårt att vinna stora segrar utan att först vinna några små. Utan dem ingen vinnarkultur, ingen övertygelse om att partiet är rätt redskap för förändring.

Med ett sammanvägt opinionsstöd på 7,2 procent (december) ser det ut som om Vänsterpartiet i höst kommer att göra sitt tredje bästa val under efterkrigstiden. Värdet av dagens stöd är dessutom högre än förr, då många av partiets väljare var stödröstande socialdemokrater. Ändå är det lätt frustrerade ombud som samlas till kongress. Många hade hoppats att vinst i välfärden-kritiken skulle gett ännu större utväxling i väljarstöd. Dessutom tycks samhällsdebatten (särskilt den ekonomiska) ha svängt kraftigt åt vänster.

Varför belönas då inte Vänsterpartiet mer?

Den mest uppenbara förklaringen är att hela partisystemet följt med vänsterut. Folkpartiet kritiserar riskkapitalister och Anders Borg skäller på banker. Vänsterpartiets hårda linje mot vinstdrivande välfärdsföretag kan uppfattas som en gradskillnad. Det är det paradoxala priset för en framgångsrik linje – att tvingas dela den med allt fler. Det går nog heller inte att räkna med opinionsvinster för att man tidigt började prata om en alternativ ekonomisk politik: parollerna är för allmänna, och det är för många som bidragit till den ändrade dagordningen. Om man vill bli förknippad med förändring måste man driva förändringar som man kan förknippas med.

Partiledningen har tolkat gapet mellan medhåll i sakfrågorna och uteblivet röststöd som att väljarna inte tror att Vänsterpartiet kan genomföra det man säger. Nu bygger man regeringsduglighet. Det är klokt, men frågan är om det inte också finns ett annat problem: att väljarna inte känner sig som – vänsterpartister. Svenska väljare röstar ideologiskt. Helheten måste kännas rätt. Om det finns tveksamheter kring vad det innebär att vara vänsterpartist, kommer många att tveka. Ibland blir lösningen att påstå att man i själva verket röstat på ”Gudrun” (som alla proteströstande sossar 1998). Men i längden måste målet vara att ingen ska behöva känna ett behov av att förklara sig när de röstar på Vänsterpartiet. Att avmystifiera socialismen – de ”stora förändringar” som folk enligt opinionsundersökningar förknippar med partiet – är ett knepigt men nödvändigt projekt. I allt väsentligt handlar det om att göra avståndet mellan sakfrågorna och partiets grundläggande idéer kortare i väljarnas medvetande. ”Att vara emot vinster i välfärden, det är vad det innebär att vara vänsterpartist.” ”Att ta tillbaka kontrollen över tågtrafiken, det är vad vi menar med socialism”. Det ska inte finnas något utrymme för väljarna att grubbla över vad partiet ”egentligen” vill. Enkelt uttryckt: om Vänsterpartiet vill omvandla medhåll i sakfrågor till röster på partiet måste det tala om att det är medhåll i sakfrågorna (och bara det) som gör en till vänsterpartist.

Men att få väljarna att bli bekväma som vänsterpartister är inte bara en intellektuell övning. Det måste också till en känsla av tillhörighet. Fler måste kunna föreställa sig själva bland partiets väljare. Det kan handla om att tala mer riktat till olika väljargrupper, att oftare ta retoriska avstamp i vardag och populärkultur, eller att visa upp mångfalden av ansikten bland sympatisörerna. Och kanske att vara mer normalsvenskt nöjd när det går bra.

(Ledare publicerad i Flamman 9 januari.)

Russell Brand eller Gapminder?

Svenskar har en alltför mörk bild av utvecklingen i världen, enligt Gapminder (DN 26/11). Människor har det bättre än vi tror.

Den typen av undersökningar får nästan alltid vänstern att säga att det där var väl inte hela sanningen. Det går faktiskt dåligt också. Och framstegen är inte jämnt fördelade.

Jag skulle vilja vara en del av en vänster som inte reagerade precis så; att framsteg är något som hotar den egna världsbilden.

Så här: det är fantastiskt att levnadsstandarden ökar - och därför är jag socialist. Jag är socialist inte för att jag inte tror att kapitalism kan krama ur stora insatser ur mänskligheten, utan för att vi måste använda resultatet av de insatserna på ett anständigt sätt. Och för att utvecklingen gör mig säker på hur mycket mer utveckling vi skulle kunna få om fler fick ett ord med i laget i en demokratiserad ekonomi. Och också: för att den utveckling vi ser inte enbart tillhör kapitalismen, utan lika mycket kampen mot den: politisk styrning, satsning på småskalig företagsamhet, statlig infrastrukur, folkliga krav på välfärd.

Nyliberaler gapar gärna om våra nästintill kommandoekonomiska samhällen med klåfingriga politiker och mäktiga särintressen. Men när FN eller Gapminder eller andra berättar om framsteg - då är plötsligt hela världen en skolboksmodell av kapitalism. Som bevisat sin överlägsenhet. Och så börjar vänstern säga emot, men genom att argumentera emot framstegen. Som vi därmed förknippar med våra motståndare. Vi blir felfinnare, de får berätta solskenshistorier.

Framstegen tillhör inte högern. Tvärtom, de försenar dem, med lägre ambitioner för alla människors möjligheter att bidra, större svängrum för privata intressen att bromsa utvecklingen för egen vinning, motstånd mot all den livgivande infrastruktur av välfärd som marknadsekonomier behöver.

Historiskt är det alltid högern som varit dysterkvistarna. Det var bättre förr, sa de. Från mörkret stiga vi mot ljuset, sa arbetarrörelsen. Den rörelse som växte - och tog makten - var den som var övertygad om att allt skulle bli bättre. Ekonomisk och social demokrati stod på kapitalismens axlar, som en fortsättning.

Planetens förstörelse, korruption och stora ekonomiska klyftor är vad som driver engagemang av Russell Brands sort. Jag tror inte att det är hållbart på sikt att högern får lägga beslag på optimism och förtröstan. Ilska över elände är ett begränsat bränsle. Alla rörelser behöver framstegen för att klara av att fortsätta. Varför vara med i ett gäng som bara förlorar hela tiden? Vänstern borde lägga mer energi på att förknippa sig med utveckling, och mindre på att avfärda den. 

Kampen om opinionen: Politisk reklam

Kapitel tre i Kampen om opinionen handlar om köpt utrymme i media under svenska valrörelser.

(Nästan helt och hållet: det blir lite begreppsförvirring när partierna plötsligt ska bedöma "medverkan" i olika mediekanaler. Överhuvudtaget är avsnittet inte särskilt stringent. Och det vågar man säga, eftersom författarna Bengt Johansson och Marie Grusell erkänner att det inte finns mycket forskning på området.)

Några kommentarer:

-Valaffischer säger författarna finns kvar av nostalgiska skäl, för att de hör till en valrörelse som "julgran på jul och sill vid midsommar". Men det finns ingenting som tyder på att de kommersiella köpen av utomhusreklam (som ju valaffischer är) minskar. Tvärtom har branschens företrädare en hel del på fötterna när de hävdar att mediet har framtiden för sig. Valaffischering är inte bara gratis utomhusreklam, det är gratis utomhusreklam där partierna i princip fritt (under en månad före valet) väljer var budskapet ska synas. Lägg också till att utomhusreklam är en av de reklamslag som människor störs minst av, så tyder allt på att valaffischering är en superkanal. Om partierna inte tycker att de ser någon effekt, kanske de ska rannsaka sig själva först - hur väl lyckas de egentligen utnyttja potentialen i mediet?

Det är också tydligt att det skulle behövas forskning om just affischeringens effekter - nu är det framför allt retoriker och konstvetare som intresserar sig. Kul, men knappast till någon större nytta för partierna.

-I analysen av utvecklingen av morgonpressannonsering syns en tydlig teve-effekt från 1958 års val och tjugo år framåt. Sedan återgår annonseringen till tidigare nivåer. Det känns typiskt för hur kampanjstaber rycks med (alltför mycket) i teknikutvecklingen. 1958 trodde man att allt från och med då skulle handla om teve, 1998 trodde man att hemsidorna skulle avgöra, 2006 var det bloggarna och 2010 var det twittrarna. Men precis som i vår privatkonsumtion av medier är det få medieslag som slås ut. Nya adderas bara till de gamla. Och så finns det en kraftig tidsförskjutning mellan hype och genomslag: 2010 var hemsidesvalet (nådde nästan var femte väljare). 2018 eller 2022 blir det riktiga sociala medier-valet.

Samma glapp syns när partierna ombeds värdera sina egenkontrollerade kommunikationskanaler före och efter valet 2010. Dörrknackning och sms, sa de innan valet. Hushållsutskick och valstugor, sa de efter valet. Förmodligen speglar svaren delvis en besvikelse över effekten, men det kan också handla om att man stött på trögheter med att introducera de nya arbetssätten.

-Författarna visar att partierna inför tevereklamens genombrott i 2009 och 2010 års val var oroliga för att det skulle leda till mer smutskastning, men resultatet blev (liksom i hela övriga världen förutom USA) ganska hovsamma filmer. Något annat är heller inte att vänta, eftersom tevereklam har en tydlig avsändare. Det är framför allt i sociala medier och på webben som vi kommer att se negativt kampanjande och smutskastning framöver: här går det att vara snabb, humor är vad som ger viralitet och partierna står sällan som avsändare och slipper stå till svars för osmakliga attacker.

Slutligen: det är delvis sådana här jämförelser mellan olika medier som riskerar att leda till den (för en kampanjstab) felaktiga frågan "var ska vi synas"? Svaret är: ni ska koncentrera er på att skapa bra innehåll. Sedan får innehållet fortplanta sig i de medier som fungerar för just det innehållet - ungefär som när man häller ut en hink med vatten i sanden och vattnet delar upp sig i olika rännilar där motståndet är minst. När statsvetare vill döpa val till "Tevevalet" eller "Twittervalet" är det ett helt irrelevant fokus på tekniken. Olika innehåll funkar med olika kanaler, liksom förstås allt innehåll bör vara spridningsbart i så många kanaler som möjligt. Och medierna har inbördes relationer (vad skulle Twitter vara utan uppmärksamheten från gammelmedia) som gör att man omöjligt kan prata om medier som någonting man kan "välja" mellan och sedan utvärdera vart och ett för sig.

Kampen om opinionen: Professionaliseringen

Ett av problemen med politisk kommunikation - och särskilt sådan som pågår i valrörelser - är att den sker så mycket på magkänsla. Det håller på att ändras nu. Böcker som The Victory Lab beskriver inte bara trenden med riktade budskap till smala segment av väljarkåren, utan också hur vetenskaplig metodik griper omkring sig. Politiska budskap och kampanjmetoder testas i förväg, med kontrollgrupper och hela fadderullan. Kampanjstaber tittar nyfiket på vad statsvetare, ekonomer, beteendevetare och psykologer kan bidra med. Politiska partier har slutat vara så övertygade om att de vet bäst vad som funkar, och börjat ta hjälp. Smart.

En av de mest lovande sakerna med Vänsterpartiets nuvarande förändringsarbete är att det är en del av den här trenden: i allt som Aron Etzler säger om hur han vill utveckla partiets budskap tar han utgångspunkt i undersökningar och data. Bra: bara den som vågar ta reda på hur läget faktiskt är, kommer att kunna ändra på rätt saker. Vänstern är, precis som andra politiska rörelser och riktningar, full av charlataner som bara gissar. Avancerade gissningar har också sin plats, men man kan inte bara gissa.

För några veckor sedan kom en forskarantologi, Kampen om opinionen - politisk kommunikation under svenska valrörelser, som skulle kunna bli en vetenskapligt grundad kokbok för svenska valrörelser.

Jag ska gå igenom den kapitel för kapitel.

I det första undersöker Lars Nord "Jakten på den perfekta kampanjen - professionaliseringen av de svenska partierna". Hur proffsiga är partiernas valkampanjer?

Arbetarrörelsens partier befinner sig i varsin ände: S är bäst, V sämst (bortsett från Sd, som väl ändå måste förlåtas på grund av att de är så nya i rikspolitiken). Sambandet med valresultatet är svagt: S och M är mest professionaliserade - men backade ju båda 2010. Och tvärtom för Sd:s del. Det säger oss att professionaliseringen inte är det enskilt avgörande. Men det säger inte att det är oviktigt med välorganiserade kampanjer: kanske hade sossarna minskat ännu mer om de inte varit så bra på sociala medier och dörrknackning?

Den kampanjaktivitet som över hela linjen är minst professionaliserad i Sverige handlar om användandet av externa konsulter. Längst fram ligger partierna när det gäller sociala medier. Det senare är också Vänsterpartiets bästa gren, tillsammans med direktreklam. Socialdemokraterna har samma styrkor, men är dessutom riktigt långt framme när det gäller dörrknackning.

Det sätt som Lars Nord bygger upp sitt professionaliseringsbegrepp har dock en del problem. När användandet av tevereklam och pr-konsulter räknas som professionellt, blir konsekvensen att en småskalig valkampanj inte kan vara professionell. Undersökningen blir bara en spegling av partiernas ekonomiska muskler (vilket vi faktiskt också ser i resultaten).

En alternativ syn på en professionell valkampanj skulle kunna vara att det är en kampanj som bygger på bästa tillgängliga kunskap. En kampanjstab som väljer bort tevereklam av ekonomiska skäl kan ju fortfarande vara fullständigt medveten om tevemediets fördelar och nackdelar, och man kan fortfarande forma andra kampanjaktiviteter utifrån den senaste kunskapen och de grundligaste analyserna.

En liknande svaghet i Nords modell är att den är alldeles för kvantitativ - det spelar snudd på ingen roll om partiet gör sina saker bra eller inte. Det blir konstigt: professionalism kan inte handla om att man har hört talas om att man kan knacka dörr och sedan bara springa ut och skjuta från höften. Det avgörande måste vara om kampanjaktiviteten bygger på bästa tillgängliga kunskap eller inte.

Ett exempel på en klumpig enskildhet i operationaliseringen handlar om pr-konsulter. En kampanj som leds av partimedlemmar med erfarenheter från pr-branschen - vilket till exempel gällde för åtminstone Moderaternas och Vänsterpartiets kommunikationsstaber i förra valet - får noll poäng i Lars Nords modell. Men i samma ögonblick man beställer ett pm från en pr-byrå, rakar professionalismen plötsligt i höjden.

En slutsats i kapitlet är att professionaliseringen ökar över tid. Fler partier använde de analyserade kampanjverktygen 2010 jämfört med fyra år tidigare. Men det liknar ett axiom att partierna undan för undan tillägnar sig till exempel nya medier. Vad man snarare borde mäta är: Håller partierna idag jämnare eller ojämnare steg med tillgänglig kunskap inom politisk kommunikation än tidigare?

Slutligen: även om undersökningen i sina beståndsdelar är grovt tillyxad - visar den ändå inte en sann bild i slutändan? (Räddningsplankan för orealistiska antaganden.) Nja. Jag kan i princip hålla med om den inbördes ordningen, men avståndet mellan S och M och de övriga partierna är tveksamt stort, och i synnerhet Miljöpartiets senaste kampanj framstod som högt professionaliserad.

Professionalism handlar delvis om avgränsningar, ett erkännande av ett särskilt område - vilket Nord också mäter - men det blir nästan ointressant om det inte också handlar om hur man i sina handlingar styrs av kunskapsmassan inom sitt fält. Mer kvalitativt inriktad analys är svårt, men behövs.

Sociala medier i valet 2014

I Almedalen arrangerade JMW Kommunikation ett samtal om de politiska partiernas arbete med sociala medier, som fortfarande går att titta på här. Intressant, men jag skulle kunna tänka mig att lägga till ett par saker.

Är det viktigt att finnas i sociala medier?

Fel fråga. Man börjar i en konstig ände när man diskuterar om kanaler är viktiga generellt, om Twitter kommer att bli den stora grejen 2014 etc. Alla kanaler har potentiella styrkor. Twitter och Facebook och Youtube har adderats till raden av tillgängliga kanaler och de är bra om de kan hjälpa oss hitta till målgruppen X eller få kampanjen Y att lyfta. Det som gäller är försöka se hur man kan få olika sociala medier att jobba optimalt för varje enskilt moment i en valkampanj.

Grejen med sociala medier är att de är så lätta att haka på när man gör något, att många sällan funderar på exakt vilket jobb det är de gör. Min utgångspunkt är att det partier gör i sociala medier framför allt får ses som riktat mot de egna aktivisterna: för att stärka deras argumentation och hålla uppe stämningen. Det som händer i sociala medier händer i ganska stängda kretsar. Jag är en ganska fördomsfri person vad gäller kontakter online, men hur många gånger har en smart och övertygande liberal infographic dykt upp i mitt Facebookflöde? De lär ju finnas någonstans, men läckaget från de kretsarna är minimalt. Det jag inte fixat själv genom mitt val av vänner, ordnar Facebook genom att filtrera nyhetsflödet baserat på mina interaktioner. (Detsamma gäller ju Google och hela nätet: med allt mer personaliserade webbupplevelser kommer det att bli allt svårare för de politiska partierna att bryta igenom till sina motståndares väljare.)

Handlade det bara om spridning till maximalt antal människor skulle partierna göra tevereklam istället: en av de viktigaste poängerna med sociala medier är att få andra - människor vi lyssnar mer uppmärksamt på - att säga det partierna vill att de ska säga. Men den effekten blir (oftast) sådär eftersom det mesta av vårt online-umgänge är så incestuöst. Däremot kan man hoppas på att mottagarna bär med sig budskapen till andra sammanhang, och förstås att gammelmedia (med sina överlägsna följarantal) skriver om det som trendar/upprör/görs fyndigt.

(Det kommer de att göra. Men precis som de inte längre lyfte fram "bloggare" 2010 kommer de inte att lyfta fram "twittrare" 2014, utan vara intresserade av bra innehåll, oavsett hur det publicerats eller av vem.)

Hur som helst: att säga att sociala medier till stor del handlar om intern mobilisering är inte att säga att det är mindre viktigt. En kampanj behöver den taggande känslan av att vara uppdaterad och fyndig och dominera motståndaren i flödena. Med tanke på de låga kostnaderna - och den utbredda entusiasmen och skickligheten bland de flesta partiers medlemmar - är det heller inte fel att en valkampanj bara kör på utan att vara petnoga med att mäta effekt. De personer som engagerar sig i kampanjande online skulle dessutom kanske inte ha engagerat sig på något annat sätt.

Brit Stakston ställer frågan på seminariet om partierna kommer att försöka knyta upp framgångsrika twittrare precis som de brukar knyta till sig artister. Jämförelsen haltar lite: artister och konstnärer som engagerats i valrörelser har alltid bara gjort sin grej - fast hos partierna. Sjungit eller målat. Att be en inflytelserik twittrare bidra till en valkampanj skulle innebära att han eller hon inte gör sin grej - twitter är ett ärligt medium. Antingen är den inflytelserike twittraren redan vänster och visar det (toppen!) eller så måste personen ifråga börja prata med en annan röst. Det tvivlar jag på att någon skulle vilja.

Tyvärr finns det väl få vetenskapliga studier av hur många röster en god sociala medier-närvaro kan generera. Men utgå från att sociala medier betyder väldigt lite - precis som alla kampanjaktiviteter. Människor bestämmer sig tidigt, röstar oftast på samma parti som tidigare och baserar sitt val på den allmänna bild som partierna byggt av sig själva under flera års tid. De potentiellt påverkbara är dessutom, för varje enskilt parti, få - 10-15 procent av väljarkåren ungefär. Kampanjer ger få röster. Men ett val kan också avgöras av få röster. Och bland de (få) rösterna kan en enskild kampanjaktivitet betyda hela skillnaden.

Vänsterns valprofil

Ute i partierna pågår nu arbetet med att mejsla ut valprofilerna 2014.

En gammal sanning är att man ska ha några starka profilfrågor med sig ut i valkampen, för att inte bli suddig i konturerna och ointressant.

Jag tror att det stämmer. Och att det inte stämmer.

Låt oss börja med varför det är fel.

1. Valrörelser idag trycker alltmer på vikten av direktkontakter med väljarna. Tanken om ett fåtal tydliga profilfrågor bygger mer på att nå igenom ett mediabrus än på en kampanj med dörrknackningar och samtal på torget. I ett enskilt samtal är det naturligt att fokus ligger på den enskilde väljarens prioriteringar, inte partiets.

2. Stora delar av en kampanj handlar om att specialanpassa budskapet efter mottagaren. På ett möte med pensionärer pratar man pensioner, oavsett vilka de övergripande profilfrågorna är.

3. Sättet att fundera kring profilfrågor blir ofta för sakfrågeorienterat. Det viktiga är faktiskt att ha en profil överhuvudtaget, inte att ha en profilfråga. Väljarna ska känna att partiet är relevant - men det kan de känna genom att man lyfter ett problem eller sätter fingret på en allmän känsla i samhället. Vänsterpartiets framgång 1998 berodde inte på enskilda sakfrågor, utan på att partiet gjorde sig till tolk för ilskan efter 90-talets hårda budgetsaneringsår. Själva parollen - "Dags för rättvisa" - var nog det viktigaste profilskapandet i den valrörelsen.

4. Det är svårt, framför allt för ett litet parti, att etablera sakfrågor som ligger utanför det Socialdemokraterna, Moderaterna och massmedia bestämt är viktigt. Sådana frågor kan man driva i direktkontakter med väljarna, men de riskerar ändå att kännas lite aparta om man aldrig kommer in med dem i den större debatten. Att styra sin egen valrörelse är bra, men man måste vara prestigelös nog att också haka på de stora partierna och bygga sin kampanj lite efter vilka stridsfrågor de väljer.

5. Det finns inget enkelt samband mellan en stark sakfrågeprofil och valframgångar. Folkpartiet hade en av de tydligaste profilerna 2010 (skolfrågan), men de backade ändå.

Skälen för en sakfrågeprofilering handlar inte så mycket om att "nå ut" - sådana saker bestäms mycket mer av tajming och hur man förpackar sin politik. Det finns inget samband mellan hur smal en fråga är och hur många nyhetsnotiser den genererar. Ett brett anslag måste ändå hackas upp i små beståndsdelar och portioneras ut med olika vinklar på olika arenor.

Skälen för att vara konkret är istället framför allt dessa:

1. Rent internt, för en funktionell kampanj, är det praktiskt om de egna valarbetarna kan memorera partiets "tre viktigaste punkter" eller motsvarande. Aktivisterna ska inte behöva klura ut sina egna presentationer. Samtalet med väljarna blir enklare om det finns en begränsad profil och det gör i sin tur att det egna partifolket känner sig bekvämare ute på gator och torg.

2. Väljare behöver inte sakfrågor för att "känna till" ett partis politik - det gör de redan, svenska folket är politiskt allmänbildat - men de behöver sakfrågor för att motivera sitt röstande, någonting att hänga upp röstandet på för sig själva. I en tid av minskad partiidentifikation kan det vara svårt att se sig själv som partianhängare i största allmänhet. Då behöver man kunna säga antingen att man "röstar på Gudrun" (som 1994-2002) eller fokusera på en sakfråga.

Dessa två punkter är egentligen var för sig tillräckliga för att motivera en koncentration på ett fåtal profilfrågor. Men de första invändningarna ovan bör påverka valupplägget: möjligheten till väljaranpassning, en bred förståelse av vad en profil är och en prestigelös flexibilitet.

Kravet för att få kvala in som profilfråga är att det är 1) en fråga som partiet har eller snabbt kan skaffa sig brett stöd i, 2) en fråga där inga andra partier tycker som vi, 3) en fråga som väljarna tycker är viktig eller kan förmås tycka är viktig, 4) en fråga som vi är bra på, och 5) en fråga som vi har förutsättningar att nå ut med på andra sätt än genom direktkontakter med väljarna.

För Vänsterpartiets del tycker jag att valprofilen borde bestå av en breddning av "vinst i välfärden"-frågan (som ju testades redan 2010) till att omfatta valfrihetens baksidor, privatiseringar och marknadsanpassningen av det gemensamma i allmänhet.

Fördelen med det är att det minskar risken att Socialdemokraterna och Moderaterna tar udden av just vinstfrågan med något som uppfattas som en konstruktiv åtgärd.

Dessutom skulle man då göra ett helt paket av de följdfrågor om valfrihet som i debatten ändå följer på vinstförbudskravet. Den borgerliga attackmetoden gentemot Vänsterpartiet i vinstfrågan är ju att flytta fokus till valfrihet överhuvudtaget. Då är det bättre att ta den delen också, än att envisas med att försöka begränsa debatten till vinsterna. Jag förstår motivet: partiet vill hellre hålla diskussionen där det har medhåll av 80-90 procent av folket. Men å andra sidan: om V någon gång har chansen att angripa urspårade valfrihetssystem i grunden - är inte det via vinstfrågan? 

Det hör också ihop rent faktiskt. Problemen med beställar-utförarmodeller och entreprenader varken börjar eller slutar med ohemula vinstuttag. Att Vänsterpartiet börjat svara svävande att "vi har inget emot valfrihet" när vinstfrågan debatteras är inte hållbart i längden. Kritiken är ju faktiskt djupare än så.

En sådan valfråga skulle vara som allra mest relevant för de väljare där Vänsterpartiet har störst möjlighet att göra inbrytningar: bland s-röstarna. Hos dem var "välfärd/sjukvård" viktigast för partivalet 2010. Samtidigt tyder allt på att deras förstahandsval (S) kommer att lägga all vikt på jobbfrågan och kanske förbise den "nu har det gått för långt"-känsla inför utvecklingen inom välfärdssektorn som många upplever.

Att koncentrera sig på den i och för sig ännu mer utbredda vinstkritiken kan vara vanskligt: många av de borgerliga väljare som också är kritiska kommer ändå aldrig att rösta på Vänsterpartiet bara för den frågans skull. Dessutom är det inte orimligt att S faktiskt kan pressas att göra något riktigt vettigt i vinstfrågan.

Profilen som "välfärdsparti" är inte alltid bra. Men när det samtidigt händer, att S mest vill prata innovationer, att marknadskritiken blommar i den allmänna debatten och ingången kan vara specifikt vänsterpartistisk i och med fokuset på problemet med de privata drivkrafterna - då är det rätt. Ett offensivt program för välfärdssektorn angriper också andra problem som måste lyftas av någon: segregation och klyftor.

Klimatet då? Och feminismen?

Tja, Vänsterpartiet går alltid till val som ett rött, grönt och feministiskt parti. Det vore vansinnigt att säga att "den här gången går vi bara till val med hälften av vårt partiprogram". Men "klimat" och "feminism" är inga profilfrågor - om anslaget är så brett måste just (som sagts ovan) varje valarbetare uppfinna sina egna valfrågor i mötet med väljarna.

De som vill gå till val på att vara relevanta inom miljö- eller jämställdhetsområdet får i så fall göra samma jobb som om det gällde en "röd" fråga - d v s mejsla ut någonting sakpolitiskt som ligger i tiden och kan ta skruv.

Det gröna draget i 2014 års v-kampanj skulle kunna finnas i jobbfrågan. Vänsterpartiet kommer aldrig att lyckas bli något "jobbparti", men måste förstås ha ett bra svar i en valrörelse som kommer att föras med den högsta arbetslöshetssiffran sedan valrörelsen 1994. M och S kommer med sin prioritering att se till att frågan blir viktig i väljarnas ögon - detta är ju alltid något som partierna själva påverkar. En konkret trepunktslista - där klimatinvesteringar dominerar - skulle dessutom kunna ha kontrastverkan mot den ganska abstrakta debatt som M och S kommer att föra.

Om offentlig reklam

Lena Andersson brukar ha rätt, men i krönikan om Försäkringskassans reklamfilm har hon fel. (Liksom Hanif Bali i samma ärende på Newsmill.)

Myndigheter ska inte göra reklam för bidrag, tycker Andersson och Bali. "Myndigheter ska inte underkasta sig reklamens villkor och inte leka marknad."

Fast om vi nu inte längre har ett Anslagstavlan-samhälle? Om det inte räcker med en kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar? Då kanske också myndigheter måste kunna kommunicera på ett sätt som gör att man når fram till människor. Och är målgruppen ungdomar kanske man dessutom måste ta ut spettet ur arslet för att få dem att lyssna?

Det kan inte vara fel att myndigheter arbetar för att människor ska känna till de bidrag de är berättigade till. Bidragen är ju tänkta att fylla en funktion. De ska inte vara guldkant på tillvaron för de som lyckas nosa upp dem. Den ökade tryggheten och upprätthållna köpkraften hos dem som uppbär bostadsbidrag är en samhällsekonomisk vinst.

Samma diskussion brukar uppstå så fort myndigheter försöker bedriva ett kommunikationsarbete på samma villkor som näringslivet - d v s  i samarbete med PR- och reklambyråer. Andemeningen är att myndigheter inte bara ska hålla sig till att "informera", utan dessutom helst göra det på någon slags 1920-talsnivå som inte fungerar idag.

Grejen är ju denna: det är svårare och svårare att nå genom bruset. Om inte myndigheter och andra offentliga aktörer tillåts använda bästa tillgängliga kunskap för att lyckas med det, kommer vi till slut att leva i samhälle där de kommersiella budskapen är allt vi hör. Det tror jag knappast Lena Andersson skulle vara så förtjust i heller.

Mitten är alltid höger

Svensk politik fortsätter den beklämmande dansen kring ”mittenväljaren”. Märkligt nog har mittenväljaren alltid haft borgerliga åsikter. För även när 9 av 10 svenskar vill förbjuda vinst i välfärden, är mittenväljaren ändå någon som gillar vinst. Det är inte seriös valmatematik. Mittenväljaren är bara en hammare att slå i huvudet på alla som vill något med samhället. Men hammaren biter. Att ”val vinns i mitten” – det vill säga med motståndarens politik – måste vara den skadligaste idén som någonsin fastnat i arbetarrörelsen. Moderaterna skrattar hela vägen till mobiliseringsrösterna.

(Ledarstick publicerat i Flamman 4 oktober.)

Tankar om sjöfylla

Det har varit mycket om den nya sjöfyllerilagen i dagarna. Har twittrat en del själv. Det är en intressant debatt på många sätt. Lagen i sig verkar bygga mycket på estetik: att det ska vara samma promillegräns till sjöss som på land. Det är inte sagt som kritik. Symmetri är viktigt för människor. Säkert för riksdagsmän också.

Det jag framför allt började fundera på var dock detta:

1. Varför är vänstern så dålig på att vinna frågor? Varför är vänstern så dålig på att vara populär? I sjöfylleridebatten finns en del av svaret: raljerandet med Ulf Brunnbergs och Bert-Åke Vargs usla argument startade utan någon som helst tanke på ifall några fler kunde tycka som de. Det kan det: minst 170 000 båtägare i alla fall. Att någon skickar fram en usel budbärare, betyder inte att det inte finns en vettig opinion under. Det är kardinalfel att tänka att man argumenterar med en enskild opinionsbildare. Man ska argumentera med de han eller hon representerar, som berörs av debatten - om det är rätt tillfälle att försöka påverka dem. Vänsterkulturen säger tvärtom att man ska "vinna" en debatt "mot någon", eftersom den har "fel" och man själv har "rätt". Det är ju inte en siffra rätt i det där. Det är i alla fall inte opinionsbildning.

Visst, en Twitterskämtare i mängden behöver inte bry sig om ifall han eller hon blir persona non grata i småbåtshamnen. Men det festliga hånandet kom också från människor som i vanliga fall brukar ha ambitionen att driva någon slags opinion.

2. Från lobbyinghållet är det ett klockrent exempel på hur man dödar en fråga genom att skicka fram fel budbärare. Överdrifterna från Brunnberg och kompani gör det omöjligt att diskutera frågan seriöst ett tag framöver. Ingen riksdagspolitiker ömmar för att rika Stockholmare ska få grogga i fred. En småländsk seglare, bordad av Kustbevakningen långt ut på öppet vatten, hade varit en helt annan ingångshistoria och lett till en helt annan diskussion. Det hade räckt långt bara med andra "kändisar" - det är faktiskt svårt att tänka sig en töntigare sammansättning än den i debattartikeln i SvD. De vanliga båtägare som ifrågasätter den nya promillegränsen lär vara duktigt förbannade på Göran Gabrielssons känsla för PR just nu.

3. Ibland vill man ha mer av Jan Myrdalsk vänsterkritik av offentlig byråkrati - en kritik som ju är besläktad både med nyliberala teorier om hur offentliga organisationer strävar efter att maximera sina budgetar och verksamhetsområden, och med grundläggande marxistiska antaganden om materiella intressen. Det är helt enkelt inte särskilt konstigt att Kustbevakningen är eld och lågor över att ha fått ökade arbetsuppgifter och befogenheter. Ändå får de vara sanningsvittnen i alla artiklar om den nya lagens goda resultat. En del journalister behöver bli mindre cyniska. Andra skulle faktiskt behöva bli lite mer.

Som man frågar får man svar

Borgerlighetens sista suck: grovt vinklade opinionsundersökningar?

Tja, åtminstone tecken på desperation - och gravt väljarförakt. Alternativen "lagstadga" respektive "låta föräldrarna välja själva" är en väldigt....kristdemokratisk beskrivning av alternativen i frågan om föräldraförsäkringen. All föräldraförsäkring kommer alltid att vara "lagstadgad". Ingen tar ifrån någon valfriheten (förutom om man vill utnyttja försäkringen). Dessutom är föräldraförsäkringen inte bara en fråga för föräldrar. Den påverkar många fler och har mycket större betydelse än så. Det är bara kristdemokratisk strategi till att göra det till en familjefråga (vilket tyvärr en del radikaler hakar på genom att smala in det till jämställdhet mellan mammor och pappor, eller barns rätt till sina pappor - skrev om det för ett tag sedan).

Självklart ska också Vänsterpartiet och Socialdemokraterna använda opinionsundersökningar i kommunikationen, men det kan slå tillbaka om det är uppenbart att man betraktar valmannakåren som en fårskock.

Centerns fråga om lägre ungdomslöner för någon vecka sedan var lika absurd. Till skillnad från Novus, som roddade KD:s undersökning, gav United Minds ifrån sig råmaterialet. (Det är ett demokratiskt problem att ingen får se frågorna och metodiken. Man får hoppas att åtminstone journalisterna fick det.) Där var frågan formulerad så här:

"Idag hävdar somliga att nivån på ingångslönerna gör det svårt för unga människor att komma in på arbetsmarknaden eftersom de är nästan lika höga som för en person med flera års arbetslivserfarenhet. Andra hävdar att de ingångslöner som finns är bra, även för ungdomar. Tror du att lägre ingångslöner skulle göra att fler arbetslösa ungdomar lättare får ett jobb?"

"Hävdar somliga" - för att ge intryck av att det är en etablerad, rumsren idé. "Unga människor" - som om ingångslöner bara gällde de som kom direkt från gymnasiet. "Nästan lika höga" - jo, tjosan: i byggbranschen skiljer det i snitt nästan 10 000 mellan medellönen för unga och äldre. Extremt tendentiöst, nästan ljug. Och så kronan på verket: själva frågan som får det att låta som om ingångslönerna inte var lägre redan idag. Notera också det lilla förstärkningsordet "lättare": frågans begriplighet är redan fullständig utan det, till och med högre. Man kan till och med tolka frågan som om "lägre ingångslöner" syftar på alternativet till en högre ordinarie lön, och inte på sänkta ingångslöner, vilket det ju är fråga om.

Opinionsföretag verkar på en kommersiell marknad, så man ska inte vara förvånad, men det är ändå smått vidrigt att de går med på att formulera sådana här frågor. Bara att hoppas att fördumningen inte lönar sig.

(Göran Johansson har kommenterat Ipsos undersökning om ingångslöner som DN körde för ett  tag sedan. Lika styrd den.)

Odla lokalpatriotismen i Vänsterpartiet

På lokala vänsterpartiföreningens årsmöte i helgen var Anna Herdy och Nooshi Dadgostar inbjudna för att hålla ett kort föredrag om partiets majoritetssamverkan i Botkyrka. Själva inbjudan är helt rätt tänkt: partiet borde jobba mer aktivt med "skyltfönster". Alla politiska småpartier måste ha någon typ av metod för att visa sin regeringsduglighet och förmåga att leverera resultat: att visa upp ställen där man redan styr framgångsrikt är ett bra sätt. Vänsterpartiet har varit lite dåligt på det. Säkert eftersom den pragmatism och/eller egensinnighet som har fört partiet till makten i Norberg, Degerfors, Södertälje eller Fagersta samtidigt har varit politiskt svårsmält för partiledningen. (För mig också, ibland. Men man kan inte betrakta all partiverksamhet genom ett idéraster. Enastående valframgångar är enastående valframgångar, och är värdefulla i sig.)

Kontakter mellan maktlösa Vänsterpartiorganisationer och de som sitter vid makten är också viktiga för att hålla de maktlösa uppdaterade med vilka reella problem som en ansvarstagande majoritet måste ta tag i. I en helt oppositionell rörelse, utan kontakt med makten, finns det alltid en risk att man svävar ut i obetänksam populism eller drabbas av oförmåga att prioritera, ovana att leda eller bekvämlighet med outsiderrollen.

Detta var en inledande parentes. Det jag egentligen skulle skriva var att det finns en liten pusselbit i Vänsterpartiet Botkyrkas kommunikationsarbete som jag tycker är skitbra. Den som följer Anna Herdy på Twitter har sett det: lokalpatriotismen. Många tweets handlar förstås om rödgrönt reformarbete, men en icke obetydlig del är bara skryt om hur bra Botkyrka är - ren ambassadörsverksamhet. Jag vet inte om detta präglar Botkyrkavänsterns kommunikation i stort, men jag tror att det är rätt tänkt, för jag känner igen stilen från de orter där Vänsterpartiet är riktigt stora och starka. Folk i allmänhet är stolta över sina hemtrakter. Det är inte fel om det märks att det lokala vänsterpartiet också är det. (Också i opposition.)

Vi tillåter oss alltför sällan en sådan lokalpatriotism eftersom vår marxistiska instinkt handlar om att uppmärksamma det som skiljer - konflikterna, klassintressena - snarare än det som förenar. Fast Sven Linderot gav ju tillåtelse redan på 40-talet: "Man kan älska Sverige utan att älska Enskilda Banken". Står man stadigt i sin marxism känns det ganska ofarligt att ibland betona det gemensamma. Dessutom handlar faktiskt det lokala ledarskapet om att lyfta fram lokalsamhällets intressen gentemot andra svenska kommuner, investerare, besökare, staten etc. Det ska Vänsterpartiet vara minst lika bra på som andra partier.

Och om man är ute efter att leva efter kommunikationsstrategin om ett "gladare vänsterparti" - som ju kan bli lite tillkämpad om man tolkar den alltför ytligt - är den glada lokalpatriotism som Botkyrkavänstern representerar en bra förebild.

5 lärdomar av Juholtdrevet

Jo, det var såklart ett drev. Lyssnar man på journalister och nyhetschefer låter det som det inte finns någonting sådant som drev. Alla bara gör sitt jobb och all granskning är motiverad. I den stora världen, utanför Marieberg och Slakthusområdet, pågår en djup diskussion om herd journalism eller mob journalism. Svenska akademiker som Lars Nord och Ester Pollack (intervju i Flamman här) forskar om det. En aning större ödmjukhet från mediehusen vore klädsam.

Åsa Tillberg, redaktionschef på DN, bemöter för sin del kritiken (i dagens tidning) genom att påstå att den handlar om att pressen skulle jobba "med en agenda att missgynna Socialdemokraterna". Så vulgärt uttrycker sig ju inte kritikerna. Det handlar förstås inte om en medveten plan. Människor blir ju vansinniga på drevmekanismerna, om redaktionschefen vill lyssna - inte att det är sossarna som drabbas.

Ingen säger att allting är medias fel.

Ingen säger att Juholt inte framför allt ätits av sina egna.

Ingen säger att ni inte ska granska överhuvudtaget.

Sluta vara sådana primadonnor.

Det ni ska svara på är det vi faktiskt pratar om.

Är det relevant att skriva en artikel om att kommunalrådet i Kumla, Sveriges 117:e största kommun, kräver Juholts avgång? Och att skriva att Kumla är "ett av Sveriges starkaste s-fästen", när det är det 32:a starkaste fästet kommunalpolitiskt, och ungefär det 60:e starkaste när man ser till riksdagsvalssiffror?

Är det riktigt att kalla föredettingar som Björn Rosengren och Stig Malm för "ledande" eller "inflytelserika" socialdemokrater?

Förstorar ni helt enkelt inte kritikerna en smula?

Är det rimligt att fråga på Twitter var Håkan Juholt "gömmer sig", bara för att han inte vill boka en intervju med Niklas Svensson?

Är det inte just i ett drev som ett sådant "nej tack" blir en helt annan sak än ett "nej tack" från en annan politiker? För politiker säger ju nej till intervjuer hela tiden.

Är det bara en ren tillfällighet att kritiken alltid växer "dag för dag" och "timme för timme" just när någon är hårt ansatt? Någon gång måste väl kritiken vara ungefär densamma idag som igår?

Är det inte just så att dramaturgin med den ökande kritiken redan är bestämd - och sedan tvingas man fylla på med kommunalråd från Kumla för att få vinkeln att hålla? 

Hur kan man gå över till att beskriva alla politiska utspel som "fadäser" och "tabbar" bara för att Juholt tidigare gjort fadäser och tabbar? Är ni säkra på att ni inte väljer den vinkeln bara för att kunna ropa ut att "han gjorde det igen"? Både sossar och moderater slänger sig hela tiden med vårdslös retorik om att de andra samarbetar eller stödjer sig på Sverigedemokraterna. Hur kommer det sig att just Juholts utspel ska förstås som ett helt annat slags uttalande? Som ett "faktafel"?

Fanns det någon chans att artikeln i DN i lördags, där en majoritet av s-väljarna i en undersökning sa att de ville att Juholt stannade, hade kunnat få någon annan rubrik än "Aldrig tidigare har vi sett så låga siffror"?

Kännetecknande för drev är just att dramat redan är skrivet, och allting som går på tvärs mot handlingen sorteras bort.

Och ni som älskar att publicera vad allmänheten tycker: varför får vi aldrig veta vad allmänheten tycker i sakfrågorna? Varför är det alltid omöjligt med en gallup som frågar vad folk tycker om uttalandet att regeringen gör upp med Sverigedemokraterna? Varför är det aldrig omöjligt med en gallup som efter några dagars mediestorm ställer frågor om hur högt förtroendet är för den i några dagar intensivt diskrediterade?

Thomas Mattssons hemmasnickrade definition av drev - att det ska handla om privatlivet - är alltså möjligen hans egen, men rätt apart utanför hans kontor. Men definitionen av drev är inte viktig. För min del får Mattsson gärna kalla drevet något helt annat - gärna "journalistik" om han vill. Så får vi väl diskutera journalistik, helt enkelt.

Nå.

Några spontana lärdomar när jag tänker tillbaka på Juholtdrevet:

1. Sociala mediers möjligheter
I drevets första våg i oktober var det bloggare och twittrare som vände hela diskussionen om hyresbidraget, framför allt genom egen granskning och faktakoll. Nu senast var det nära att humor och ironi - bäst genom #drev68 - lyckades ta udden av alltihop. Twitter ändrar inte på socioekonomiska fundament, men ett mediedrev rör sig heller inte på den nivån, utan just i det inkrökta kotteri av journalister, politiker och tyckare som befolkar mikrobloggen. Och allting är så beroende av att ingen ropar att kejsaren är naken. Twitter är som gjort för att mota drev.

2. Skilj på medier och medier
Hos drevmotståndare finns det en tendens - hos mig själv också - att gå bananas på allting som sägs, oavsett om det är i Aftonbladet eller i SVT. Men det är en enorm skillnad på vad Mats Knutson säger i ett medium (SVT) som har förtroende från 74 procent av medborgarna, och vad Lena Mellin säger i en tidning som har förtroende från 13 procent av medborgarna (Medieakademins förtroendebarometer i pdf här). Det är en enorm skillnad på Rapports miljonpublik och Newsmills 70 000 besökare. Att ha det i huvudet är både viktigt för att prioritera i försvarsspelet och för att räkna på skadeverkningarna.

3. Både och
En del säger nu efteråt: gnäll inte på medierna, gör något. Eller: koncentrera er på den egna kommunikationen. Men en del av oss är faktiskt bäst på att gnälla på medier. Andra är bäst på att spetsa kriskommunikationen. Vänsterpressen kan passa på och slå ett slag för sin alternativa journalistik. Åter andra är bra på att fortsätta göra politik som vanligt, för att om möjligt ta fokus från drevet. Allt behövs. Det är ganska självklart att PR-folk säger att det inte är medias fel: det är ju liksom en del av deras profession att gilla läget - att tro att man alltid kan göra lite bättre ifrån sig. Den inställningen är för det mesta av godo. Men den får inte tillåtas köra över den mycket, mycket allvarliga diskussion som också behövs om drev och pressetik. De som är intresserade av just detta bör diskutera just detta. Både och!

4. Utveckla försvarsspelet
Det känns som om försvarsspelet är väldigt underutvecklat inom arbetarrörelsen. Flera av Juholts s k fadäser blev värre av att han tog tillbaka och bad om ursäkt. Då blev han stället kallad vingelpelle (ett klassiskt exempel på härskarteknikens damned if you do - damned if you don't). Att bara be om ursäkt, "ta allvarligt på det här" och lägga sig platt är krishanteringens utsvängda byxor. Högsta mode en gång, hopplöst föråldrat idag. Juholt borde ha hanterat en del "fadäser" genom att gå till motattack, tigit ihjäl andra, snabbt tagit tillbaka några. Alla kriser är unika. Det är också lite anmärkningsvärt hur passiv sossarnas kommunikationsstab har varit. Bara så enkla saker som att lägga ut orginaldokument, förklaringar och förtydliganden på hemsidan har inte gjorts. Hur värdefullt hade det inte varit om vi snabbt fått en utförlig förklaring till Sälenuttalandet?

5. Vässa mediekritiken
Påminner vi inte ganska mycket om bittra, "tystade" Sverigedemokrater när vi hackar på hur högervridna och korkade medierna är? (Jag är absolut inte den som ska kasta första stenen, men man kan väl ha självinsikt.) Framför allt kan nog många nyhetschefer och journalister ha svårt att skilja vår kritik från den de utsätts för från annat håll. Det finns helt enkelt alltid politiska aktivister som kverulerar över att den egna sidan behandlas illa i spalterna. Många journalister har slutat lyssna. Slutsatsen måste vara att vi alltid ska bygga under våra påståenden, gärna använda formella kanaler för kritik, prata mer med nyhetschefer än med enskilda journalister och hänvisa till pressetiska reglerna. Ett av de bästa anti-drevargumenten är för övrigt sorgligt underanvänt här: att nyhetsvärderingen helt ställs på huvudet så att det som hade varit huvudnyheter med krigsrubriker en vecka tidigare blir helt undanskymt. Drevet förstorar inte bara tramset, det döljer viktigheterna också.

Slutligen borde alla också lära av hur allianspartierna (till största delen) har agerat under hela Juholtdrevet. Som politisk motståndare ska du aldrig, aldrig ge dig in i ett drev genom att försöka elda på kritiken. Låt saker och ting ha sin gång. Var trygg med att du tjänar massor på det ändå. Du vill hålla det mellan medierna och din motståndare. Att göra det till en politisk strid är kontraproduktivt. Det samlar bara den andra sidan. Socialdemokraterna brukar ha som adelsmärke att lägga sig i med moraliska fördömanden när media är på väg att avrätta någon borgare. Helt fel.

Sahlin hetsade själv fram krisen som avsatte henne

Mona Sahlin blir alltså den första socialdemokratiska partiledaren sedan Claes Tholin (som avgick 1907) som inte blir statsminister. Ett märkligt avgångsbeslut på många sätt. Sahlin är ett gammalt högertroll som i valrörelsen 2010 visade att hon också kan vara en fantastisk företrädare för ett vänsterprojekt. Hennes Almedalstal var bland det bästa jag hört. Som partiledare för ett "förnyat" SAP vore hon alltså idealisk. Hon skulle klara av retoriken briljant, oavsett åt vilket håll man gick.

Att det finns femtielva tänkbara kandidater till att efterträda henne visar samtidigt vilket illa valt tillfälle det är att avgå. Oavsett vem som efterträder henne kommer den personen att sakna helgjutet stöd inom partiet - kanske avgörs det inte förrän genom votering på kongressen. Att slarva så med tronföljdsarbetet skulle aldrig ha fallit tidigare generationers socialdemokrater in. Kanske hoppas partistyrelsen att det är andra tider nu, att det inte funkar med låtsad enighet.

Om Sahlin ser efterträdarämnen bland dagens framträdande socialdemokrater understryker det i så fall hennes enda riktigt dåliga gren de senaste åren: valet av lagkamrater. Att hon ser en partiordförande i Östros, Damberg eller någon annan statssekreterartyp visar på samma dåliga omdöme som när hon håller sig med världens sämste strateg eller stormumlaren Baylan.

Det riktigt intressanta i den här tragikomiska historien är hur det som först verkade vara en klokt kontrollerad eftervalsdebatt urartade till vad som i medierna plötsligt var en "kris". Socialdemokraterna gjorde ju allting rätt enligt skolboken: Sahlins retorik på valnatten var ödmjuk, partiet tillsatte snabbt någon typ av framtidskommission med ett brett uppdrag, budskapet om att alla stenar skulle vändas skickades ut.

Jag stöder gärna min egen tes om att det kan bli för mycket av det goda. Att det är rätt att vara ödmjuk efter ett valnederlag betyder inte att det är rätt att ägna sig åt oupphörlig självprygel. Socialdemokraterna och Mona Sahlin har själva skapat den "kris" som nu blev så upphetsad att avgång blev ett realistiskt alternativ. Någonstans i närheten av "snabb extrakongress" och "alla ska ställa sina platser till förfogande" borde någon sagt: stopp, vad är det vi signalerar? Vi signalerar att hela partiet håller på att upplösas, att vi inte har en susning om vad vi vill och att alla våra förtroendevalda är inkompetenta.

Man kan ha en riktig och bra eftervals- och framtidsdebatt utan att partiledningen släpper de kommunikativa spakarna och bara låter det negativa löpa amok. Här har man varit så ensidigt oroliga för att signalera för lite självprövning, att man inte sett konsekvenserna av att signalera för mycket. Luktar hajarna i massmedia bara en droppe blod, så kan de inte sluta äta.