Russell Brand eller Gapminder?

Svenskar har en alltför mörk bild av utvecklingen i världen, enligt Gapminder (DN 26/11). Människor har det bättre än vi tror.

Den typen av undersökningar får nästan alltid vänstern att säga att det där var väl inte hela sanningen. Det går faktiskt dåligt också. Och framstegen är inte jämnt fördelade.

Jag skulle vilja vara en del av en vänster som inte reagerade precis så; att framsteg är något som hotar den egna världsbilden.

Så här: det är fantastiskt att levnadsstandarden ökar - och därför är jag socialist. Jag är socialist inte för att jag inte tror att kapitalism kan krama ur stora insatser ur mänskligheten, utan för att vi måste använda resultatet av de insatserna på ett anständigt sätt. Och för att utvecklingen gör mig säker på hur mycket mer utveckling vi skulle kunna få om fler fick ett ord med i laget i en demokratiserad ekonomi. Och också: för att den utveckling vi ser inte enbart tillhör kapitalismen, utan lika mycket kampen mot den: politisk styrning, satsning på småskalig företagsamhet, statlig infrastrukur, folkliga krav på välfärd.

Nyliberaler gapar gärna om våra nästintill kommandoekonomiska samhällen med klåfingriga politiker och mäktiga särintressen. Men när FN eller Gapminder eller andra berättar om framsteg - då är plötsligt hela världen en skolboksmodell av kapitalism. Som bevisat sin överlägsenhet. Och så börjar vänstern säga emot, men genom att argumentera emot framstegen. Som vi därmed förknippar med våra motståndare. Vi blir felfinnare, de får berätta solskenshistorier.

Framstegen tillhör inte högern. Tvärtom, de försenar dem, med lägre ambitioner för alla människors möjligheter att bidra, större svängrum för privata intressen att bromsa utvecklingen för egen vinning, motstånd mot all den livgivande infrastruktur av välfärd som marknadsekonomier behöver.

Historiskt är det alltid högern som varit dysterkvistarna. Det var bättre förr, sa de. Från mörkret stiga vi mot ljuset, sa arbetarrörelsen. Den rörelse som växte - och tog makten - var den som var övertygad om att allt skulle bli bättre. Ekonomisk och social demokrati stod på kapitalismens axlar, som en fortsättning.

Planetens förstörelse, korruption och stora ekonomiska klyftor är vad som driver engagemang av Russell Brands sort. Jag tror inte att det är hållbart på sikt att högern får lägga beslag på optimism och förtröstan. Ilska över elände är ett begränsat bränsle. Alla rörelser behöver framstegen för att klara av att fortsätta. Varför vara med i ett gäng som bara förlorar hela tiden? Vänstern borde lägga mer energi på att förknippa sig med utveckling, och mindre på att avfärda den.