Jo, USA är faktiskt störst och bäst. Åtminstone när det gäller nya metoder för att vinna väljare. Amerikanska valrörelser är därför alltid en stor inspirationskälla för svenska kampanjmakare. Men bara de bästa kampanjmakarna lyckas sortera ut vad som faktiskt går att översätta till svenska förhållanden. Och det som går att översätta från ett stort, dominerande parti till ett annat (till exempel från Demokraterna till Socialdemokraterna) kan fortfarande vara irrelevant för små, socialistiska partier – som Vänsterpartiet. Politisk kultur, valsystem och väljarattityder utgör andra skillnader som gör en del trender och tendenser svåröverförbara.
Ta detta med populismen, till exempel. Det har visserligen alltid varit vanligt att göra anspråk på att företräda vanligt folk mot Washington eller Wall Street. Men i år har det varit avgörande för framgång på ett helt annat sätt än tidigare, oavsett om det handlat om Donald Trumps säga-precis-vad-han-tänker-attityd och skott från höften, eller Bernie Sanders slagkraftiga kritik av den ekonomiska eliten. Båda kandidaterna har dessutom vunnit på att inte vara traditionella politiker, utan genuina outsiders.
Men det här är ett framgångsrecept framför allt i länder med lägre förtroende för det politiska systemet. I USA är tilltron till politiken historiskt låg. I Sverige har däremot förtroendet för regeringen och för de politiska partierna ökat stadigt sedan 90-talet. Det finns helt enkelt inte samma behov för Jonas Sjöstedt eller Stefan Löfven att framstå som icke-politiker. Att kopiera en retorik där man talar om ”eliten” riskerar också att betraktas som udda av svenska väljare, som är ideologiskt medvetna och vana att se politik som en fråga om vänster och höger – inte ”här nere” och ”där uppe”.
Demokraternas gräsrotsorganisering brukar också vara en förebild för svenska partier, ända sedan Obamas första kampanj 2008. I år har många imponerats av hur Bernie Sanders byggde upp en entusiastisk gräsrotsrörelse under primärvalen. Och visst kan vi lära en del om hur man organiserar volontärer, framför allt när det gäller tekniska hjälpmedel. Även i Sverige skulle personer som bara har en lös anknytning till partierna kunna göra en insats i valrörelserna. Men i huvudsak är det att gå över ån efter vatten: här finns ju redan listor med tiotusentals aktiva partimedlemmar – listor som skulle göra amerikanska kampanjorganisatörer gröna av avund. Självklart ska man göra det lätt för partilösa att vara med, men man kommer att finna att det är svårare i ett land med starkare partipolitisk identifiering och mindre personfokus.
Mobilisering är en annan sådan där sak som återkommer i ”vad kan vi lära av USA”-diskussionerna. Men amerikanska val kommer alltid att handla mer om mobilisering av icke-röstande än vad som är motiverat i Sverige. I USA är det helt enkelt så ohyggligt många fler som inte röstar. I ett land med 86 procents valdeltagande är det nästan omöjligt att vinna ett val utan att också försöka vinna över andra partiers anhängare. Det får också konsekvenser för retoriken: Donald Trump kunde låta så aggressiv som han gjorde därför att strategin helt enkelt inte var att vinna över några demokrater. Då gör det ju inget om man framstår som vansinnig för det andra partiets väljare. I Sverige kan man inte på det sättet ägna en hel kampanj åt att tala till kärnväljarna, utan måste fundera mer på vad som kan förmå väljarna att byta parti.
Ska man lära av utländska valrörelser, borde i allmänhet mer intresse riktas mot politiska system som är mer lika vårt eget. Det ger förmodligen mer att studera stortingsvalet i Norge nästa år.
Men om de svenska partierna ändå ska välja en sak att kopiera från den amerikanska valrörelsen, så är det de digitala kampanjerna. Inte för att någon särskild kanal fått ett genombrott (nej, inte heller här kommer 2018 att bli ”Snapchatvalet”) utan för genomslaget, intensiteten, påverkan på traditionella medier. Blixtsnabba reaktioner i sociala medier ramar in politiska händelser långt innan en aldrig så effektiv traditionell kampanjstab hunnit börja fundera på motdrag. I USA var det framför allt avsändare i utkanten av partiapparaterna, eller helt utanför, som formade debatten på det sättet. På det sättet förlorar partierna lite kontroll, men vinner i flexibilitet, snabbhet – och möjligheter att svära sig fria om någon går över gränsen. I Sverige 2018 riskerar SD – med sin berömda ”svans” – att bemästra den här grenen bäst. Här får vänstern gärna försöka komma ikapp med hjälp av förebilder på andra sidan Atlanten.
(Ledare publicerad i Flamman 10 november.)
Visar inlägg med etikett valrörelse. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett valrörelse. Visa alla inlägg
2014-02-26
Valet är vunnet
Henrik Ekengren Oscarsson har sagt det. Jonas Hinnfors har sagt det.
Tommy Möller sa det häromdagen. Alla är de statsvetare, och alla har de
sagt att valet i höst inte är avgjort. Men det är det. Och säg det gärna
högt – så stannar alliansväljarna hemma på valdagen.
Visst, det är teoretiskt möjligt att de borgerliga partierna gör en sjujäkla valrörelse och hämtar in tidernas största underläge. Men är det statsvetenskap att uttala sig om vad som är teoretiskt möjligt? Ett annat sätt att svara på frågan skulle kunna vara att berätta hur det brukar gå. I novembermätningen från SCB var avståndet mellan blocken 10,1 procentenheter. Så mycket har bara en av elva valrörelser sedan 1973 svängt. Den genomsnittliga svängningen under perioden mellan november och september är bara 5,1 procentenheter.
Den enda valrörelse som svängt mer än 10,1 procentenheter är förstås den senaste. Det var då statsvetarikonen Sören Holmberg sa att ”alliansen är rökt” och fick nesligen fel. Men det får inte innebära att statsvetare inte vågar göra några analyser av läget längre. Och upphämtningen 2010 kan rimligen inte tillåtas utöva sådant inflytande över sinnena bara för att den är färskast. Inte i något av de sex val som föregick valet 2010 skiftade majoriteten överhuvudtaget mellan november och september. Förtjänar inte det att sägas? Sedan november har för övrigt alliansens läge försämrats ytterligare. Så till den milda grad att avståndet mellan blocken är 8 procentenheter större idag än vid samma tidpunkt 2010 (Alliansfritt Sverige 14/2).
Det räcker alltså inte att säga att ”det gick 2010”. Förutsättningarna för ”det” är ju mycket sämre än då.
Oppositionen säger också gärna att ingenting är klart. Tanken bakom det låter vettig: om alla tror att segern är fixad, kommer partiarbetarna tro att deras insatser är onödiga och väljarna kommer stanna hemma på valdagen. Problemet är att det finns forskning som visar att det problemet framför allt drabbar den som ser ut att förlora. Om en väljare är säker på att hennes kandidat är på väg att vinna, röstar hon nästan lika gärna som om det förutspås bli knallhårt. Men om en väljare tror att hennes kandidat är på väg att förlora, är röstningsviljan lägre (se Agranov m fl 2013: ”What makes voters turn out”). Effekten av den stora ledningen för oppositionen är alltså framför allt att alliansväljarna tappar hoppet, inte att de rödgröna väljarna blir nonchalanta. Och alliansen kommer inte att få ut fler aktivister om Stefan Löfven skulle råka låta stöddig: motgångar är inte inspirerande, de är nedslående.
Det väljarna riskerar att höra om oppositionen säger att det inte är avgjort, är förstå tvivel på den egna förmågan. Det låter ju som om man kallt räknar med att slarva bort sitt stöd. Om väljaren dessutom hör från proffstyckare i teve och tidningar att valet kommer att bli spännande, kan hon bli osäker på sin slutsats att rösta med oppositionen: är trots allt inte missnöjet med regeringen så överväldigande som det verkar? Det är ingen slump att det är Moderaternas partisekreterare som just nu är mest ihärdig med att prata om att valet fortfarande är öppet. Han har tyvärr starka krafter på sin sida: de som har politisk dramatik som sitt levebröd (massmedia) kommer att framhärda i att det är strid på kniven oavsett om det är sant eller inte. En ren gåva till alliansen i det här läget, förstås. Det är därför det vore välkommet med statsvetare som vägde upp med att säga som det är.
(Ledare publicerad i Flamman 20 feb)
Visst, det är teoretiskt möjligt att de borgerliga partierna gör en sjujäkla valrörelse och hämtar in tidernas största underläge. Men är det statsvetenskap att uttala sig om vad som är teoretiskt möjligt? Ett annat sätt att svara på frågan skulle kunna vara att berätta hur det brukar gå. I novembermätningen från SCB var avståndet mellan blocken 10,1 procentenheter. Så mycket har bara en av elva valrörelser sedan 1973 svängt. Den genomsnittliga svängningen under perioden mellan november och september är bara 5,1 procentenheter.
Den enda valrörelse som svängt mer än 10,1 procentenheter är förstås den senaste. Det var då statsvetarikonen Sören Holmberg sa att ”alliansen är rökt” och fick nesligen fel. Men det får inte innebära att statsvetare inte vågar göra några analyser av läget längre. Och upphämtningen 2010 kan rimligen inte tillåtas utöva sådant inflytande över sinnena bara för att den är färskast. Inte i något av de sex val som föregick valet 2010 skiftade majoriteten överhuvudtaget mellan november och september. Förtjänar inte det att sägas? Sedan november har för övrigt alliansens läge försämrats ytterligare. Så till den milda grad att avståndet mellan blocken är 8 procentenheter större idag än vid samma tidpunkt 2010 (Alliansfritt Sverige 14/2).
Det räcker alltså inte att säga att ”det gick 2010”. Förutsättningarna för ”det” är ju mycket sämre än då.
Oppositionen säger också gärna att ingenting är klart. Tanken bakom det låter vettig: om alla tror att segern är fixad, kommer partiarbetarna tro att deras insatser är onödiga och väljarna kommer stanna hemma på valdagen. Problemet är att det finns forskning som visar att det problemet framför allt drabbar den som ser ut att förlora. Om en väljare är säker på att hennes kandidat är på väg att vinna, röstar hon nästan lika gärna som om det förutspås bli knallhårt. Men om en väljare tror att hennes kandidat är på väg att förlora, är röstningsviljan lägre (se Agranov m fl 2013: ”What makes voters turn out”). Effekten av den stora ledningen för oppositionen är alltså framför allt att alliansväljarna tappar hoppet, inte att de rödgröna väljarna blir nonchalanta. Och alliansen kommer inte att få ut fler aktivister om Stefan Löfven skulle råka låta stöddig: motgångar är inte inspirerande, de är nedslående.
Det väljarna riskerar att höra om oppositionen säger att det inte är avgjort, är förstå tvivel på den egna förmågan. Det låter ju som om man kallt räknar med att slarva bort sitt stöd. Om väljaren dessutom hör från proffstyckare i teve och tidningar att valet kommer att bli spännande, kan hon bli osäker på sin slutsats att rösta med oppositionen: är trots allt inte missnöjet med regeringen så överväldigande som det verkar? Det är ingen slump att det är Moderaternas partisekreterare som just nu är mest ihärdig med att prata om att valet fortfarande är öppet. Han har tyvärr starka krafter på sin sida: de som har politisk dramatik som sitt levebröd (massmedia) kommer att framhärda i att det är strid på kniven oavsett om det är sant eller inte. En ren gåva till alliansen i det här läget, förstås. Det är därför det vore välkommet med statsvetare som vägde upp med att säga som det är.
(Ledare publicerad i Flamman 20 feb)
2014-01-31
Valet avgörs av de frågor S ser till att det handlar om
Det finns ingen farligare dogm för Socialdemokraterna än den att man vinner val genom att ha högst förtroende i grenen "ekonomi". Farlig om man vill vinna val, och i synnerhet farlig för den som vill se ett någorlunda radikalt SAP framöver.
Den senaste tidens utspel om budgetunderskott från S får Erik Wahlin i Affärsvärlden att skriva följande:
"Socialdemokraternas finansministerkandidat Magdalena Andersson har uppenbarligen förstått att förtroendet för statsminister Reinfeldt och finansminister Borgs ekonomiska politik är den pelare som de måste angripa och välta för att störta alliansen."
Det är uppenbart att han har rätt åtminstone i att det är så s-ledningen resonerar. I senaste Fokus bidrar Claes Lönegård med något som ser ut som ett empiriskt stöd: när S har vunnit ekonomifrågan, har de vunnit valen. När M har vunnit ekonomifrågan, har de vunnit valen. Så ser sambandet ut sedan 1982 åtminstone. Siffrorna är hämtade från Henrik Oscarssons och Sören Holmbergs "Nya svenska väljare".
Det finns minst tre invändningar mot att det verkligen är ett så tydligt samband:
1. Väljarna säger (för det mesta) att svensk ekonomi inte är någon tung fråga när de väljer parti. Det är istället välfärdsfrågorna och jobben. Någon gång en sakfråga: miljön eller löntagarfonderna. Just nu toppar sjukvården, 76 procent anger den frågan jämfört med 55 procent som nämner Sveriges ekonomi (enligt Novus).
2. Valsegrarna som Fokusartikeln beskriver är bara valsegrar i den meningen att S eller M fick talmannens uppdrag att bilda regering - bland "valsegrarna" ingår till exempel S nioprocentiga ras i valet 1998. Om man istället går in och jämför övertaget i ekonomiskt förtroende med de faktiska valresultaten för S och M ställda i relation till varandra, framträder ett mycket svagare samband, särskilt under perioden 1982-1998. Då vann S valen med stabil marginal, samtidigt som övertaget i ekonomiskt förtroende växlade stort. Till exempel gav +4 i ekonomi 1982 en segermarginal gentemot M på 22 procentenheter. När förtroendet för Kjell-Olof Feldt gav ett ekonomi-övertag på +27 sex år senare, var segermarginalen bara marginellt högre (25 procentenheter).
3. Från början av 2012 till början av 2014 har M tappat nära tio procentenheter i opinionen. Andelen som tycker att de har bäst politik för landets ekonomi har bara gått från 34 till 31 procent under samma period. S har ökat sitt förtroende att sköta landets ekonomi (lite grand) från 2012 och framåt - men har samtidigt tappat någon procentenhet i opinionsstöd. Sambandet är nästan totalt frånvarande även på opinionsmätningar mellan valen.
Förutom detta, är det vansinne att tro att val avgörs av någon enkel formel. Sveriges ekonomiska läge, och förmågan att förbättra det, blir ibland viktigare än annars på grund av omständigheterna - som efter krisen i början av 90-talet. Och det är naturligtvis viktigt på en väldigt grundläggande nivå att väljarna tror att arbetarrörelsens partier kan räkna. Men det kommer förmodligen aldrig att vara den huvudsakliga drivkraften bakom att rösta på varken S eller V. Som jag har skrivit tidigare är det inpräntat i vår arvsmassa att höger hör ihop med pengar, företag och räknenissar. Det behöver inte vara dåligt för vänstern - för med det får man också att högern uppfattas som hårdare och mindre omhändertagande och solidariska.
Om det var uteslutande "the economy, stupid" som gällde skulle det förstås inte var hållbart för småpartierna att bara enstaka procentenheter tycker att de är bäst på det. Men olika väljare har olika bevekelsegrunder. För Miljöpartiet spelar det ingen roll att bara 1 procent av väljarna tycker att de är bäst på ekonomi: de kan ändå vara Sveriges tredje största parti, för deras väljare är oroliga för klimatet. Borde Gustaf Fridolin börja fokusera mer på ekonomisk politik? Det skulle knappast någon strateg säga.
På samma sätt är min utgångspunkt att S gynnas om debatten handlar om deras starkaste frågor - välfärden och jobben. Idén att man ska gå in och vinna även sin svagaste fråga - för att liksom sakna svaga punkter - bygger på en föreställning om att väljarna går igenom partierna med något slags besiktningsprotokoll i händerna. Men partierna är ju mycket aktivare gentemot väljarna än så: Moderaterna hade ett massivt övertag i ekonomifrågan 2010 därför att de ville prata om ekonomi. De lyckades också höja frågan i väljarnas medvetande jämfört med 2006. Om S-ledningen tänker att frågan "är" viktig för folk (vilket alltså är tveksamt) bygger det på en misstro till den egna opinionsbildande förmågan - att man har gett upp försöken att hålla sin svagaste fråga borta från dagordningen. Valkampanjer handlar lika mycket om en fajt om vad som diskuteras. Är man bara inriktad på att vinna "det som diskuteras" har man försatt sig i en farlig situation.
Det är sant - och det är förstås delvis det som S hänger upp sig på - att just de som bytte från de rödgröna till alliansen i valet 2010 angav "ekonomin" som ett viktigt skäl. Men det betyder fortfarande inget annat än att Moderaterna fick in rätt fråga i marginalväljarnas medvetande. Och det betyder inte att samma väljare måste vinnas tillbaka just på ekonomifrågan. Gamla debatter är gamla debatter. Det kanske är deras oro för hur trygga barnen är i skolan som är mest strategisk att möta i kommunikationen 2014?
Slutligen: arbetarrörelsens partier ska inte försöka vinna i grenen "ekonomi" genom att tänka på ekonomi lika snävt som en borgare - budgetar, räntor, inflation. Det är tvärtom ett villkor för överlevnad på lång sikt att vänstern får folk att förstå att välfärdsfrågorna också är ekonomi. Att en anständig a-kassa och bra dagis också är god ekonomisk hushållning. Tror väljarna att ekonomi handlar om att vara den bästa kamreren, då har de ju redan Anders Borg. Det tragiska är att skrapar man på den socialdemokratiska strategin så hittar man förstås de som gärna väljer bort att prata om de starka korten därför att de inte vill att S ska vara bra på gemensam välfärd och som vill att essensen i vara sosse ska vara att man vill ha ordning och reda i ekonomin. En intern högerlinje - som gärna sprider vidare tesen att ekonomin alltid är nyckeln till valseger.
Den senaste tidens utspel om budgetunderskott från S får Erik Wahlin i Affärsvärlden att skriva följande:
"Socialdemokraternas finansministerkandidat Magdalena Andersson har uppenbarligen förstått att förtroendet för statsminister Reinfeldt och finansminister Borgs ekonomiska politik är den pelare som de måste angripa och välta för att störta alliansen."
Det är uppenbart att han har rätt åtminstone i att det är så s-ledningen resonerar. I senaste Fokus bidrar Claes Lönegård med något som ser ut som ett empiriskt stöd: när S har vunnit ekonomifrågan, har de vunnit valen. När M har vunnit ekonomifrågan, har de vunnit valen. Så ser sambandet ut sedan 1982 åtminstone. Siffrorna är hämtade från Henrik Oscarssons och Sören Holmbergs "Nya svenska väljare".
Det finns minst tre invändningar mot att det verkligen är ett så tydligt samband:
1. Väljarna säger (för det mesta) att svensk ekonomi inte är någon tung fråga när de väljer parti. Det är istället välfärdsfrågorna och jobben. Någon gång en sakfråga: miljön eller löntagarfonderna. Just nu toppar sjukvården, 76 procent anger den frågan jämfört med 55 procent som nämner Sveriges ekonomi (enligt Novus).
2. Valsegrarna som Fokusartikeln beskriver är bara valsegrar i den meningen att S eller M fick talmannens uppdrag att bilda regering - bland "valsegrarna" ingår till exempel S nioprocentiga ras i valet 1998. Om man istället går in och jämför övertaget i ekonomiskt förtroende med de faktiska valresultaten för S och M ställda i relation till varandra, framträder ett mycket svagare samband, särskilt under perioden 1982-1998. Då vann S valen med stabil marginal, samtidigt som övertaget i ekonomiskt förtroende växlade stort. Till exempel gav +4 i ekonomi 1982 en segermarginal gentemot M på 22 procentenheter. När förtroendet för Kjell-Olof Feldt gav ett ekonomi-övertag på +27 sex år senare, var segermarginalen bara marginellt högre (25 procentenheter).
3. Från början av 2012 till början av 2014 har M tappat nära tio procentenheter i opinionen. Andelen som tycker att de har bäst politik för landets ekonomi har bara gått från 34 till 31 procent under samma period. S har ökat sitt förtroende att sköta landets ekonomi (lite grand) från 2012 och framåt - men har samtidigt tappat någon procentenhet i opinionsstöd. Sambandet är nästan totalt frånvarande även på opinionsmätningar mellan valen.
Förutom detta, är det vansinne att tro att val avgörs av någon enkel formel. Sveriges ekonomiska läge, och förmågan att förbättra det, blir ibland viktigare än annars på grund av omständigheterna - som efter krisen i början av 90-talet. Och det är naturligtvis viktigt på en väldigt grundläggande nivå att väljarna tror att arbetarrörelsens partier kan räkna. Men det kommer förmodligen aldrig att vara den huvudsakliga drivkraften bakom att rösta på varken S eller V. Som jag har skrivit tidigare är det inpräntat i vår arvsmassa att höger hör ihop med pengar, företag och räknenissar. Det behöver inte vara dåligt för vänstern - för med det får man också att högern uppfattas som hårdare och mindre omhändertagande och solidariska.
Om det var uteslutande "the economy, stupid" som gällde skulle det förstås inte var hållbart för småpartierna att bara enstaka procentenheter tycker att de är bäst på det. Men olika väljare har olika bevekelsegrunder. För Miljöpartiet spelar det ingen roll att bara 1 procent av väljarna tycker att de är bäst på ekonomi: de kan ändå vara Sveriges tredje största parti, för deras väljare är oroliga för klimatet. Borde Gustaf Fridolin börja fokusera mer på ekonomisk politik? Det skulle knappast någon strateg säga.
På samma sätt är min utgångspunkt att S gynnas om debatten handlar om deras starkaste frågor - välfärden och jobben. Idén att man ska gå in och vinna även sin svagaste fråga - för att liksom sakna svaga punkter - bygger på en föreställning om att väljarna går igenom partierna med något slags besiktningsprotokoll i händerna. Men partierna är ju mycket aktivare gentemot väljarna än så: Moderaterna hade ett massivt övertag i ekonomifrågan 2010 därför att de ville prata om ekonomi. De lyckades också höja frågan i väljarnas medvetande jämfört med 2006. Om S-ledningen tänker att frågan "är" viktig för folk (vilket alltså är tveksamt) bygger det på en misstro till den egna opinionsbildande förmågan - att man har gett upp försöken att hålla sin svagaste fråga borta från dagordningen. Valkampanjer handlar lika mycket om en fajt om vad som diskuteras. Är man bara inriktad på att vinna "det som diskuteras" har man försatt sig i en farlig situation.
Det är sant - och det är förstås delvis det som S hänger upp sig på - att just de som bytte från de rödgröna till alliansen i valet 2010 angav "ekonomin" som ett viktigt skäl. Men det betyder fortfarande inget annat än att Moderaterna fick in rätt fråga i marginalväljarnas medvetande. Och det betyder inte att samma väljare måste vinnas tillbaka just på ekonomifrågan. Gamla debatter är gamla debatter. Det kanske är deras oro för hur trygga barnen är i skolan som är mest strategisk att möta i kommunikationen 2014?
Slutligen: arbetarrörelsens partier ska inte försöka vinna i grenen "ekonomi" genom att tänka på ekonomi lika snävt som en borgare - budgetar, räntor, inflation. Det är tvärtom ett villkor för överlevnad på lång sikt att vänstern får folk att förstå att välfärdsfrågorna också är ekonomi. Att en anständig a-kassa och bra dagis också är god ekonomisk hushållning. Tror väljarna att ekonomi handlar om att vara den bästa kamreren, då har de ju redan Anders Borg. Det tragiska är att skrapar man på den socialdemokratiska strategin så hittar man förstås de som gärna väljer bort att prata om de starka korten därför att de inte vill att S ska vara bra på gemensam välfärd och som vill att essensen i vara sosse ska vara att man vill ha ordning och reda i ekonomin. En intern högerlinje - som gärna sprider vidare tesen att ekonomin alltid är nyckeln till valseger.
2014-01-09
De frustrerades kongress
Det borde råda triumfstämning på Vänsterpartiets kongress som inleds i morgon. Partiledningen kan peka på fler medlemmar, viktiga organisationsförändringar, nya former för interninformation och ett stadigt ökande väljarstöd.
Men det finns inga nöjda vänsterpartister. Och har kanske aldrig funnits. När SKP erövrade sitt första, historiska fullmäktigemandat i Uppsala 1922, var kommentaren i protokollet: ”Med mera energisk agitation har det säkert lyckats att få en kamrat till vald.” Hur bra det än går, tillåter sig vänsterpartister sällan att vara glada.
Ambitionerna är alltid tre steg framför framgångarna. Man förstår varför: partiet har ju satt sig för att omvälva samhället, och vad är ett mandat i fullmäktige i det perspektivet? Men problemet är att det är svårt att vinna stora segrar utan att först vinna några små. Utan dem ingen vinnarkultur, ingen övertygelse om att partiet är rätt redskap för förändring.
Med ett sammanvägt opinionsstöd på 7,2 procent (december) ser det ut som om Vänsterpartiet i höst kommer att göra sitt tredje bästa val under efterkrigstiden. Värdet av dagens stöd är dessutom högre än förr, då många av partiets väljare var stödröstande socialdemokrater. Ändå är det lätt frustrerade ombud som samlas till kongress. Många hade hoppats att vinst i välfärden-kritiken skulle gett ännu större utväxling i väljarstöd. Dessutom tycks samhällsdebatten (särskilt den ekonomiska) ha svängt kraftigt åt vänster.
Varför belönas då inte Vänsterpartiet mer?
Den mest uppenbara förklaringen är att hela partisystemet följt med vänsterut. Folkpartiet kritiserar riskkapitalister och Anders Borg skäller på banker. Vänsterpartiets hårda linje mot vinstdrivande välfärdsföretag kan uppfattas som en gradskillnad. Det är det paradoxala priset för en framgångsrik linje – att tvingas dela den med allt fler. Det går nog heller inte att räkna med opinionsvinster för att man tidigt började prata om en alternativ ekonomisk politik: parollerna är för allmänna, och det är för många som bidragit till den ändrade dagordningen. Om man vill bli förknippad med förändring måste man driva förändringar som man kan förknippas med.
Partiledningen har tolkat gapet mellan medhåll i sakfrågorna och uteblivet röststöd som att väljarna inte tror att Vänsterpartiet kan genomföra det man säger. Nu bygger man regeringsduglighet. Det är klokt, men frågan är om det inte också finns ett annat problem: att väljarna inte känner sig som – vänsterpartister. Svenska väljare röstar ideologiskt. Helheten måste kännas rätt. Om det finns tveksamheter kring vad det innebär att vara vänsterpartist, kommer många att tveka. Ibland blir lösningen att påstå att man i själva verket röstat på ”Gudrun” (som alla proteströstande sossar 1998). Men i längden måste målet vara att ingen ska behöva känna ett behov av att förklara sig när de röstar på Vänsterpartiet. Att avmystifiera socialismen – de ”stora förändringar” som folk enligt opinionsundersökningar förknippar med partiet – är ett knepigt men nödvändigt projekt. I allt väsentligt handlar det om att göra avståndet mellan sakfrågorna och partiets grundläggande idéer kortare i väljarnas medvetande. ”Att vara emot vinster i välfärden, det är vad det innebär att vara vänsterpartist.” ”Att ta tillbaka kontrollen över tågtrafiken, det är vad vi menar med socialism”. Det ska inte finnas något utrymme för väljarna att grubbla över vad partiet ”egentligen” vill. Enkelt uttryckt: om Vänsterpartiet vill omvandla medhåll i sakfrågor till röster på partiet måste det tala om att det är medhåll i sakfrågorna (och bara det) som gör en till vänsterpartist.
Men att få väljarna att bli bekväma som vänsterpartister är inte bara en intellektuell övning. Det måste också till en känsla av tillhörighet. Fler måste kunna föreställa sig själva bland partiets väljare. Det kan handla om att tala mer riktat till olika väljargrupper, att oftare ta retoriska avstamp i vardag och populärkultur, eller att visa upp mångfalden av ansikten bland sympatisörerna. Och kanske att vara mer normalsvenskt nöjd när det går bra.
(Ledare publicerad i Flamman 9 januari.)
Men det finns inga nöjda vänsterpartister. Och har kanske aldrig funnits. När SKP erövrade sitt första, historiska fullmäktigemandat i Uppsala 1922, var kommentaren i protokollet: ”Med mera energisk agitation har det säkert lyckats att få en kamrat till vald.” Hur bra det än går, tillåter sig vänsterpartister sällan att vara glada.
Ambitionerna är alltid tre steg framför framgångarna. Man förstår varför: partiet har ju satt sig för att omvälva samhället, och vad är ett mandat i fullmäktige i det perspektivet? Men problemet är att det är svårt att vinna stora segrar utan att först vinna några små. Utan dem ingen vinnarkultur, ingen övertygelse om att partiet är rätt redskap för förändring.
Med ett sammanvägt opinionsstöd på 7,2 procent (december) ser det ut som om Vänsterpartiet i höst kommer att göra sitt tredje bästa val under efterkrigstiden. Värdet av dagens stöd är dessutom högre än förr, då många av partiets väljare var stödröstande socialdemokrater. Ändå är det lätt frustrerade ombud som samlas till kongress. Många hade hoppats att vinst i välfärden-kritiken skulle gett ännu större utväxling i väljarstöd. Dessutom tycks samhällsdebatten (särskilt den ekonomiska) ha svängt kraftigt åt vänster.
Varför belönas då inte Vänsterpartiet mer?
Den mest uppenbara förklaringen är att hela partisystemet följt med vänsterut. Folkpartiet kritiserar riskkapitalister och Anders Borg skäller på banker. Vänsterpartiets hårda linje mot vinstdrivande välfärdsföretag kan uppfattas som en gradskillnad. Det är det paradoxala priset för en framgångsrik linje – att tvingas dela den med allt fler. Det går nog heller inte att räkna med opinionsvinster för att man tidigt började prata om en alternativ ekonomisk politik: parollerna är för allmänna, och det är för många som bidragit till den ändrade dagordningen. Om man vill bli förknippad med förändring måste man driva förändringar som man kan förknippas med.
Partiledningen har tolkat gapet mellan medhåll i sakfrågorna och uteblivet röststöd som att väljarna inte tror att Vänsterpartiet kan genomföra det man säger. Nu bygger man regeringsduglighet. Det är klokt, men frågan är om det inte också finns ett annat problem: att väljarna inte känner sig som – vänsterpartister. Svenska väljare röstar ideologiskt. Helheten måste kännas rätt. Om det finns tveksamheter kring vad det innebär att vara vänsterpartist, kommer många att tveka. Ibland blir lösningen att påstå att man i själva verket röstat på ”Gudrun” (som alla proteströstande sossar 1998). Men i längden måste målet vara att ingen ska behöva känna ett behov av att förklara sig när de röstar på Vänsterpartiet. Att avmystifiera socialismen – de ”stora förändringar” som folk enligt opinionsundersökningar förknippar med partiet – är ett knepigt men nödvändigt projekt. I allt väsentligt handlar det om att göra avståndet mellan sakfrågorna och partiets grundläggande idéer kortare i väljarnas medvetande. ”Att vara emot vinster i välfärden, det är vad det innebär att vara vänsterpartist.” ”Att ta tillbaka kontrollen över tågtrafiken, det är vad vi menar med socialism”. Det ska inte finnas något utrymme för väljarna att grubbla över vad partiet ”egentligen” vill. Enkelt uttryckt: om Vänsterpartiet vill omvandla medhåll i sakfrågor till röster på partiet måste det tala om att det är medhåll i sakfrågorna (och bara det) som gör en till vänsterpartist.
Men att få väljarna att bli bekväma som vänsterpartister är inte bara en intellektuell övning. Det måste också till en känsla av tillhörighet. Fler måste kunna föreställa sig själva bland partiets väljare. Det kan handla om att tala mer riktat till olika väljargrupper, att oftare ta retoriska avstamp i vardag och populärkultur, eller att visa upp mångfalden av ansikten bland sympatisörerna. Och kanske att vara mer normalsvenskt nöjd när det går bra.
(Ledare publicerad i Flamman 9 januari.)
2013-11-18
Sämre kan V ha det
Så kom han till sist med sitt besked, Stefan Löfven. Socialdemokraterna ska gå till val ensamma, och är beredda att samarbeta med alla utom Sverigedemokraterna. Miljöpartiet gillar man lite mer än de andra och Moderaterna lite mindre.
Det överraskade säkert en del att det inte blev något uttalat partnerskap med Miljöpartiet. Så tippades det ju allmänt (dock inte på denna ledarsida). Men Stefan Löfven valde en försiktigare intern linje än Mona Sahlin – trots att han nog egentligen skulle velat göra ett nytt försök med hennes tvåpartiinitiativ från hösten 2008. Miljöpartiet är Sveriges minst förargelseväckande parti, och eftergifterna till dem hjälper snarast till att fylla i en blind fläck hos S. Och så kan man hävda att man samarbetar i mitten – av stor vikt för sossehögerns självbild.
Nu kommer det säkert ändå, med gemensamma utspel och artiklar innan valet, att framgå att Miljöpartiet är de närmast allierade. Men nog gnisslar partihögern lite över att Löfvens besked varken uteslöt en rödgrön regeringsuppställning á la 2010 eller, mer specifikt, Vänsterpartiet. Lika många dörrar hölls ju faktiskt öppna åt vänster som åt höger.
Och däri ligger förstås också problemet, givet att Socialdemokraterna ska föreställa ett oppositionsparti. Ska det verkligen låta som om Folkpartiet, ansvarigt för skolhaveri och massarbetslöshet, är lika aptitliga att samarbeta med som Vänsterpartiet? Socialdemokraterna tycks vilja byta ut regeringen, men inte sätta oppositionen i dess ställe. Det övertygar inte. Att ”bryta blockpolitiken” är hedervärt – i praktisk handling. Men upphöjt till politisk idé är det sämre. Det är svårt att tänka sig ett framgångsrikt socialdemokratiskt projekt som inte vårdar skillnaderna mellan höger och vänster. Och ivern att utplåna alla politiska konflikter för att stoppa Sverigedemokraterna krattar snarast manegen för det partiet.
Det är sant att samarbete i mitten inte är något nytt för S. Men man har aldrig tidigare öppnat för sådant samarbete efter åtta år i opposition. Och det smått absurda är att Socialdemokraterna har mjuknat i takt med systemskiftet: Efter fyra år med alliansen gick man till val på ett tydligt rödgrönt alternativ. Efter åtta år är man inte lika säker på att alla regeringspartier ska bort. Trots att väljarna tycker sämre om regeringen idag än 2010!
Visserligen beskrivs tänkbara samarbetspartners i olika nyanser, men det var nyanser som inte ens Stefan Löfven själv lyckades få fram i söndagens Agenda. I jämförelse med Göran Persson, som 2006 sa att han bara kunde samarbeta med ”de som vill utveckla välfärdssamhället”, framstår Löfven närmast som nihilist. Att ingen vet vad som händer efter valet är sant: det hindrar dock inte att man som oppositionsparti är tydlig med att man går in i valrörelsen med ambitionen att få bort den sittande regeringen.
Mittenpartierna har länge (liksom nu) avfärdat Socialdemokraterna benhårt. Även vid en valförlust är det ganska lite som talar för att alliansen läggs ned: den lär nog inte avskriva möjligheten att komma tillbaka 2018. Stefan Löfven har en tydlig bild av hur han vill bli sedd, men han borde koppla sin pragmatism till annat än regeringsbildningen, för där finns nu i realiteten bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet. För de senare var fredagens besked det bästa möjliga. Inget försök gjordes att stämpla ut Vänsterpartiet ur regeringsdiskussionen. Samtidigt gör högerflirtarna att Jonas Sjöstedt kan fortsätta säga att det bara är en röst på honom som garanterar ett alliansfritt Sverige. Om valdebatten handlar om regeringsfrågan – och det lär den göra – hamnar vänstern mitt i den. Sämre kan man ha det.
(Ledare publicerad i Flamman 14 nov.)
Det överraskade säkert en del att det inte blev något uttalat partnerskap med Miljöpartiet. Så tippades det ju allmänt (dock inte på denna ledarsida). Men Stefan Löfven valde en försiktigare intern linje än Mona Sahlin – trots att han nog egentligen skulle velat göra ett nytt försök med hennes tvåpartiinitiativ från hösten 2008. Miljöpartiet är Sveriges minst förargelseväckande parti, och eftergifterna till dem hjälper snarast till att fylla i en blind fläck hos S. Och så kan man hävda att man samarbetar i mitten – av stor vikt för sossehögerns självbild.
Nu kommer det säkert ändå, med gemensamma utspel och artiklar innan valet, att framgå att Miljöpartiet är de närmast allierade. Men nog gnisslar partihögern lite över att Löfvens besked varken uteslöt en rödgrön regeringsuppställning á la 2010 eller, mer specifikt, Vänsterpartiet. Lika många dörrar hölls ju faktiskt öppna åt vänster som åt höger.
Och däri ligger förstås också problemet, givet att Socialdemokraterna ska föreställa ett oppositionsparti. Ska det verkligen låta som om Folkpartiet, ansvarigt för skolhaveri och massarbetslöshet, är lika aptitliga att samarbeta med som Vänsterpartiet? Socialdemokraterna tycks vilja byta ut regeringen, men inte sätta oppositionen i dess ställe. Det övertygar inte. Att ”bryta blockpolitiken” är hedervärt – i praktisk handling. Men upphöjt till politisk idé är det sämre. Det är svårt att tänka sig ett framgångsrikt socialdemokratiskt projekt som inte vårdar skillnaderna mellan höger och vänster. Och ivern att utplåna alla politiska konflikter för att stoppa Sverigedemokraterna krattar snarast manegen för det partiet.
Det är sant att samarbete i mitten inte är något nytt för S. Men man har aldrig tidigare öppnat för sådant samarbete efter åtta år i opposition. Och det smått absurda är att Socialdemokraterna har mjuknat i takt med systemskiftet: Efter fyra år med alliansen gick man till val på ett tydligt rödgrönt alternativ. Efter åtta år är man inte lika säker på att alla regeringspartier ska bort. Trots att väljarna tycker sämre om regeringen idag än 2010!
Visserligen beskrivs tänkbara samarbetspartners i olika nyanser, men det var nyanser som inte ens Stefan Löfven själv lyckades få fram i söndagens Agenda. I jämförelse med Göran Persson, som 2006 sa att han bara kunde samarbeta med ”de som vill utveckla välfärdssamhället”, framstår Löfven närmast som nihilist. Att ingen vet vad som händer efter valet är sant: det hindrar dock inte att man som oppositionsparti är tydlig med att man går in i valrörelsen med ambitionen att få bort den sittande regeringen.
Mittenpartierna har länge (liksom nu) avfärdat Socialdemokraterna benhårt. Även vid en valförlust är det ganska lite som talar för att alliansen läggs ned: den lär nog inte avskriva möjligheten att komma tillbaka 2018. Stefan Löfven har en tydlig bild av hur han vill bli sedd, men han borde koppla sin pragmatism till annat än regeringsbildningen, för där finns nu i realiteten bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet. För de senare var fredagens besked det bästa möjliga. Inget försök gjordes att stämpla ut Vänsterpartiet ur regeringsdiskussionen. Samtidigt gör högerflirtarna att Jonas Sjöstedt kan fortsätta säga att det bara är en röst på honom som garanterar ett alliansfritt Sverige. Om valdebatten handlar om regeringsfrågan – och det lär den göra – hamnar vänstern mitt i den. Sämre kan man ha det.
(Ledare publicerad i Flamman 14 nov.)
2013-10-14
Kampen om opinionen: Professionaliseringen
Ett av problemen med politisk kommunikation - och särskilt sådan som pågår i valrörelser - är att den sker så mycket på magkänsla. Det håller på att ändras nu. Böcker som The Victory Lab beskriver inte bara trenden med riktade budskap till smala segment av väljarkåren, utan också hur vetenskaplig metodik griper omkring sig. Politiska budskap och kampanjmetoder testas i förväg, med kontrollgrupper och hela fadderullan. Kampanjstaber tittar nyfiket på vad statsvetare, ekonomer, beteendevetare och psykologer kan bidra med. Politiska partier har slutat vara så övertygade om att de vet bäst vad som funkar, och börjat ta hjälp. Smart.
En av de mest lovande sakerna med Vänsterpartiets nuvarande förändringsarbete är att det är en del av den här trenden: i allt som Aron Etzler säger om hur han vill utveckla partiets budskap tar han utgångspunkt i undersökningar och data. Bra: bara den som vågar ta reda på hur läget faktiskt är, kommer att kunna ändra på rätt saker. Vänstern är, precis som andra politiska rörelser och riktningar, full av charlataner som bara gissar. Avancerade gissningar har också sin plats, men man kan inte bara gissa.
För några veckor sedan kom en forskarantologi, Kampen om opinionen - politisk kommunikation under svenska valrörelser, som skulle kunna bli en vetenskapligt grundad kokbok för svenska valrörelser.
Jag ska gå igenom den kapitel för kapitel.
I det första undersöker Lars Nord "Jakten på den perfekta kampanjen - professionaliseringen av de svenska partierna". Hur proffsiga är partiernas valkampanjer?
Arbetarrörelsens partier befinner sig i varsin ände: S är bäst, V sämst (bortsett från Sd, som väl ändå måste förlåtas på grund av att de är så nya i rikspolitiken). Sambandet med valresultatet är svagt: S och M är mest professionaliserade - men backade ju båda 2010. Och tvärtom för Sd:s del. Det säger oss att professionaliseringen inte är det enskilt avgörande. Men det säger inte att det är oviktigt med välorganiserade kampanjer: kanske hade sossarna minskat ännu mer om de inte varit så bra på sociala medier och dörrknackning?
Den kampanjaktivitet som över hela linjen är minst professionaliserad i Sverige handlar om användandet av externa konsulter. Längst fram ligger partierna när det gäller sociala medier. Det senare är också Vänsterpartiets bästa gren, tillsammans med direktreklam. Socialdemokraterna har samma styrkor, men är dessutom riktigt långt framme när det gäller dörrknackning.
Det sätt som Lars Nord bygger upp sitt professionaliseringsbegrepp har dock en del problem. När användandet av tevereklam och pr-konsulter räknas som professionellt, blir konsekvensen att en småskalig valkampanj inte kan vara professionell. Undersökningen blir bara en spegling av partiernas ekonomiska muskler (vilket vi faktiskt också ser i resultaten).
En alternativ syn på en professionell valkampanj skulle kunna vara att det är en kampanj som bygger på bästa tillgängliga kunskap. En kampanjstab som väljer bort tevereklam av ekonomiska skäl kan ju fortfarande vara fullständigt medveten om tevemediets fördelar och nackdelar, och man kan fortfarande forma andra kampanjaktiviteter utifrån den senaste kunskapen och de grundligaste analyserna.
En liknande svaghet i Nords modell är att den är alldeles för kvantitativ - det spelar snudd på ingen roll om partiet gör sina saker bra eller inte. Det blir konstigt: professionalism kan inte handla om att man har hört talas om att man kan knacka dörr och sedan bara springa ut och skjuta från höften. Det avgörande måste vara om kampanjaktiviteten bygger på bästa tillgängliga kunskap eller inte.
Ett exempel på en klumpig enskildhet i operationaliseringen handlar om pr-konsulter. En kampanj som leds av partimedlemmar med erfarenheter från pr-branschen - vilket till exempel gällde för åtminstone Moderaternas och Vänsterpartiets kommunikationsstaber i förra valet - får noll poäng i Lars Nords modell. Men i samma ögonblick man beställer ett pm från en pr-byrå, rakar professionalismen plötsligt i höjden.
En slutsats i kapitlet är att professionaliseringen ökar över tid. Fler partier använde de analyserade kampanjverktygen 2010 jämfört med fyra år tidigare. Men det liknar ett axiom att partierna undan för undan tillägnar sig till exempel nya medier. Vad man snarare borde mäta är: Håller partierna idag jämnare eller ojämnare steg med tillgänglig kunskap inom politisk kommunikation än tidigare?
Slutligen: även om undersökningen i sina beståndsdelar är grovt tillyxad - visar den ändå inte en sann bild i slutändan? (Räddningsplankan för orealistiska antaganden.) Nja. Jag kan i princip hålla med om den inbördes ordningen, men avståndet mellan S och M och de övriga partierna är tveksamt stort, och i synnerhet Miljöpartiets senaste kampanj framstod som högt professionaliserad.
Professionalism handlar delvis om avgränsningar, ett erkännande av ett särskilt område - vilket Nord också mäter - men det blir nästan ointressant om det inte också handlar om hur man i sina handlingar styrs av kunskapsmassan inom sitt fält. Mer kvalitativt inriktad analys är svårt, men behövs.
En av de mest lovande sakerna med Vänsterpartiets nuvarande förändringsarbete är att det är en del av den här trenden: i allt som Aron Etzler säger om hur han vill utveckla partiets budskap tar han utgångspunkt i undersökningar och data. Bra: bara den som vågar ta reda på hur läget faktiskt är, kommer att kunna ändra på rätt saker. Vänstern är, precis som andra politiska rörelser och riktningar, full av charlataner som bara gissar. Avancerade gissningar har också sin plats, men man kan inte bara gissa.
För några veckor sedan kom en forskarantologi, Kampen om opinionen - politisk kommunikation under svenska valrörelser, som skulle kunna bli en vetenskapligt grundad kokbok för svenska valrörelser.
Jag ska gå igenom den kapitel för kapitel.
I det första undersöker Lars Nord "Jakten på den perfekta kampanjen - professionaliseringen av de svenska partierna". Hur proffsiga är partiernas valkampanjer?
Arbetarrörelsens partier befinner sig i varsin ände: S är bäst, V sämst (bortsett från Sd, som väl ändå måste förlåtas på grund av att de är så nya i rikspolitiken). Sambandet med valresultatet är svagt: S och M är mest professionaliserade - men backade ju båda 2010. Och tvärtom för Sd:s del. Det säger oss att professionaliseringen inte är det enskilt avgörande. Men det säger inte att det är oviktigt med välorganiserade kampanjer: kanske hade sossarna minskat ännu mer om de inte varit så bra på sociala medier och dörrknackning?
Den kampanjaktivitet som över hela linjen är minst professionaliserad i Sverige handlar om användandet av externa konsulter. Längst fram ligger partierna när det gäller sociala medier. Det senare är också Vänsterpartiets bästa gren, tillsammans med direktreklam. Socialdemokraterna har samma styrkor, men är dessutom riktigt långt framme när det gäller dörrknackning.
Det sätt som Lars Nord bygger upp sitt professionaliseringsbegrepp har dock en del problem. När användandet av tevereklam och pr-konsulter räknas som professionellt, blir konsekvensen att en småskalig valkampanj inte kan vara professionell. Undersökningen blir bara en spegling av partiernas ekonomiska muskler (vilket vi faktiskt också ser i resultaten).
En alternativ syn på en professionell valkampanj skulle kunna vara att det är en kampanj som bygger på bästa tillgängliga kunskap. En kampanjstab som väljer bort tevereklam av ekonomiska skäl kan ju fortfarande vara fullständigt medveten om tevemediets fördelar och nackdelar, och man kan fortfarande forma andra kampanjaktiviteter utifrån den senaste kunskapen och de grundligaste analyserna.
En liknande svaghet i Nords modell är att den är alldeles för kvantitativ - det spelar snudd på ingen roll om partiet gör sina saker bra eller inte. Det blir konstigt: professionalism kan inte handla om att man har hört talas om att man kan knacka dörr och sedan bara springa ut och skjuta från höften. Det avgörande måste vara om kampanjaktiviteten bygger på bästa tillgängliga kunskap eller inte.
Ett exempel på en klumpig enskildhet i operationaliseringen handlar om pr-konsulter. En kampanj som leds av partimedlemmar med erfarenheter från pr-branschen - vilket till exempel gällde för åtminstone Moderaternas och Vänsterpartiets kommunikationsstaber i förra valet - får noll poäng i Lars Nords modell. Men i samma ögonblick man beställer ett pm från en pr-byrå, rakar professionalismen plötsligt i höjden.
En slutsats i kapitlet är att professionaliseringen ökar över tid. Fler partier använde de analyserade kampanjverktygen 2010 jämfört med fyra år tidigare. Men det liknar ett axiom att partierna undan för undan tillägnar sig till exempel nya medier. Vad man snarare borde mäta är: Håller partierna idag jämnare eller ojämnare steg med tillgänglig kunskap inom politisk kommunikation än tidigare?
Slutligen: även om undersökningen i sina beståndsdelar är grovt tillyxad - visar den ändå inte en sann bild i slutändan? (Räddningsplankan för orealistiska antaganden.) Nja. Jag kan i princip hålla med om den inbördes ordningen, men avståndet mellan S och M och de övriga partierna är tveksamt stort, och i synnerhet Miljöpartiets senaste kampanj framstod som högt professionaliserad.
Professionalism handlar delvis om avgränsningar, ett erkännande av ett särskilt område - vilket Nord också mäter - men det blir nästan ointressant om det inte också handlar om hur man i sina handlingar styrs av kunskapsmassan inom sitt fält. Mer kvalitativt inriktad analys är svårt, men behövs.
2013-09-15
Men det går ju så bra?
Socialdemokrater i Skandinavien
förundras över att man tvingats lämna ytterligare ett "dukat
bord" till högern. Precis som i Sverige 1976 och 2006 petades
de norska sossarna bort från regeringsmakten trots tillväxt, hög
sysselsättning och välfärdsutbyggnad. De verkar tycka lite synd om
sig själva. Men väljare tittar sällan tillbaka: lösta frågor är
irrelevanta frågor. Det ställer till problem i en rörelse vars
identitet i så stor utsträckning bygger på genomförda reformer.
Och socialdemokrater kanske helt enkelt är dåliga på att förnya
sig? Det borde inte en folkrörelse som har örat mot marken behöva
vara.
(Ledarstick publicerat i Flamman 12 sep.)
2013-08-28
Sociala medier i valet 2014
I Almedalen arrangerade JMW Kommunikation ett samtal om de politiska partiernas arbete med sociala medier, som fortfarande går att titta på här. Intressant, men jag skulle kunna tänka mig att lägga till ett par saker.
Är det viktigt att finnas i sociala medier?
Fel fråga. Man börjar i en konstig ände när man diskuterar om kanaler är viktiga generellt, om Twitter kommer att bli den stora grejen 2014 etc. Alla kanaler har potentiella styrkor. Twitter och Facebook och Youtube har adderats till raden av tillgängliga kanaler och de är bra om de kan hjälpa oss hitta till målgruppen X eller få kampanjen Y att lyfta. Det som gäller är försöka se hur man kan få olika sociala medier att jobba optimalt för varje enskilt moment i en valkampanj.
Grejen med sociala medier är att de är så lätta att haka på när man gör något, att många sällan funderar på exakt vilket jobb det är de gör. Min utgångspunkt är att det partier gör i sociala medier framför allt får ses som riktat mot de egna aktivisterna: för att stärka deras argumentation och hålla uppe stämningen. Det som händer i sociala medier händer i ganska stängda kretsar. Jag är en ganska fördomsfri person vad gäller kontakter online, men hur många gånger har en smart och övertygande liberal infographic dykt upp i mitt Facebookflöde? De lär ju finnas någonstans, men läckaget från de kretsarna är minimalt. Det jag inte fixat själv genom mitt val av vänner, ordnar Facebook genom att filtrera nyhetsflödet baserat på mina interaktioner. (Detsamma gäller ju Google och hela nätet: med allt mer personaliserade webbupplevelser kommer det att bli allt svårare för de politiska partierna att bryta igenom till sina motståndares väljare.)
Handlade det bara om spridning till maximalt antal människor skulle partierna göra tevereklam istället: en av de viktigaste poängerna med sociala medier är att få andra - människor vi lyssnar mer uppmärksamt på - att säga det partierna vill att de ska säga. Men den effekten blir (oftast) sådär eftersom det mesta av vårt online-umgänge är så incestuöst. Däremot kan man hoppas på att mottagarna bär med sig budskapen till andra sammanhang, och förstås att gammelmedia (med sina överlägsna följarantal) skriver om det som trendar/upprör/görs fyndigt.
(Det kommer de att göra. Men precis som de inte längre lyfte fram "bloggare" 2010 kommer de inte att lyfta fram "twittrare" 2014, utan vara intresserade av bra innehåll, oavsett hur det publicerats eller av vem.)
Hur som helst: att säga att sociala medier till stor del handlar om intern mobilisering är inte att säga att det är mindre viktigt. En kampanj behöver den taggande känslan av att vara uppdaterad och fyndig och dominera motståndaren i flödena. Med tanke på de låga kostnaderna - och den utbredda entusiasmen och skickligheten bland de flesta partiers medlemmar - är det heller inte fel att en valkampanj bara kör på utan att vara petnoga med att mäta effekt. De personer som engagerar sig i kampanjande online skulle dessutom kanske inte ha engagerat sig på något annat sätt.
Brit Stakston ställer frågan på seminariet om partierna kommer att försöka knyta upp framgångsrika twittrare precis som de brukar knyta till sig artister. Jämförelsen haltar lite: artister och konstnärer som engagerats i valrörelser har alltid bara gjort sin grej - fast hos partierna. Sjungit eller målat. Att be en inflytelserik twittrare bidra till en valkampanj skulle innebära att han eller hon inte gör sin grej - twitter är ett ärligt medium. Antingen är den inflytelserike twittraren redan vänster och visar det (toppen!) eller så måste personen ifråga börja prata med en annan röst. Det tvivlar jag på att någon skulle vilja.
Tyvärr finns det väl få vetenskapliga studier av hur många röster en god sociala medier-närvaro kan generera. Men utgå från att sociala medier betyder väldigt lite - precis som alla kampanjaktiviteter. Människor bestämmer sig tidigt, röstar oftast på samma parti som tidigare och baserar sitt val på den allmänna bild som partierna byggt av sig själva under flera års tid. De potentiellt påverkbara är dessutom, för varje enskilt parti, få - 10-15 procent av väljarkåren ungefär. Kampanjer ger få röster. Men ett val kan också avgöras av få röster. Och bland de (få) rösterna kan en enskild kampanjaktivitet betyda hela skillnaden.
Är det viktigt att finnas i sociala medier?
Fel fråga. Man börjar i en konstig ände när man diskuterar om kanaler är viktiga generellt, om Twitter kommer att bli den stora grejen 2014 etc. Alla kanaler har potentiella styrkor. Twitter och Facebook och Youtube har adderats till raden av tillgängliga kanaler och de är bra om de kan hjälpa oss hitta till målgruppen X eller få kampanjen Y att lyfta. Det som gäller är försöka se hur man kan få olika sociala medier att jobba optimalt för varje enskilt moment i en valkampanj.
Grejen med sociala medier är att de är så lätta att haka på när man gör något, att många sällan funderar på exakt vilket jobb det är de gör. Min utgångspunkt är att det partier gör i sociala medier framför allt får ses som riktat mot de egna aktivisterna: för att stärka deras argumentation och hålla uppe stämningen. Det som händer i sociala medier händer i ganska stängda kretsar. Jag är en ganska fördomsfri person vad gäller kontakter online, men hur många gånger har en smart och övertygande liberal infographic dykt upp i mitt Facebookflöde? De lär ju finnas någonstans, men läckaget från de kretsarna är minimalt. Det jag inte fixat själv genom mitt val av vänner, ordnar Facebook genom att filtrera nyhetsflödet baserat på mina interaktioner. (Detsamma gäller ju Google och hela nätet: med allt mer personaliserade webbupplevelser kommer det att bli allt svårare för de politiska partierna att bryta igenom till sina motståndares väljare.)
Handlade det bara om spridning till maximalt antal människor skulle partierna göra tevereklam istället: en av de viktigaste poängerna med sociala medier är att få andra - människor vi lyssnar mer uppmärksamt på - att säga det partierna vill att de ska säga. Men den effekten blir (oftast) sådär eftersom det mesta av vårt online-umgänge är så incestuöst. Däremot kan man hoppas på att mottagarna bär med sig budskapen till andra sammanhang, och förstås att gammelmedia (med sina överlägsna följarantal) skriver om det som trendar/upprör/görs fyndigt.
(Det kommer de att göra. Men precis som de inte längre lyfte fram "bloggare" 2010 kommer de inte att lyfta fram "twittrare" 2014, utan vara intresserade av bra innehåll, oavsett hur det publicerats eller av vem.)
Hur som helst: att säga att sociala medier till stor del handlar om intern mobilisering är inte att säga att det är mindre viktigt. En kampanj behöver den taggande känslan av att vara uppdaterad och fyndig och dominera motståndaren i flödena. Med tanke på de låga kostnaderna - och den utbredda entusiasmen och skickligheten bland de flesta partiers medlemmar - är det heller inte fel att en valkampanj bara kör på utan att vara petnoga med att mäta effekt. De personer som engagerar sig i kampanjande online skulle dessutom kanske inte ha engagerat sig på något annat sätt.
Brit Stakston ställer frågan på seminariet om partierna kommer att försöka knyta upp framgångsrika twittrare precis som de brukar knyta till sig artister. Jämförelsen haltar lite: artister och konstnärer som engagerats i valrörelser har alltid bara gjort sin grej - fast hos partierna. Sjungit eller målat. Att be en inflytelserik twittrare bidra till en valkampanj skulle innebära att han eller hon inte gör sin grej - twitter är ett ärligt medium. Antingen är den inflytelserike twittraren redan vänster och visar det (toppen!) eller så måste personen ifråga börja prata med en annan röst. Det tvivlar jag på att någon skulle vilja.
Tyvärr finns det väl få vetenskapliga studier av hur många röster en god sociala medier-närvaro kan generera. Men utgå från att sociala medier betyder väldigt lite - precis som alla kampanjaktiviteter. Människor bestämmer sig tidigt, röstar oftast på samma parti som tidigare och baserar sitt val på den allmänna bild som partierna byggt av sig själva under flera års tid. De potentiellt påverkbara är dessutom, för varje enskilt parti, få - 10-15 procent av väljarkåren ungefär. Kampanjer ger få röster. Men ett val kan också avgöras av få röster. Och bland de (få) rösterna kan en enskild kampanjaktivitet betyda hela skillnaden.
2013-03-05
Vänsterns valprofil
Ute i partierna pågår nu arbetet med att mejsla ut valprofilerna 2014.
En gammal sanning är att man ska ha några starka profilfrågor med sig ut i valkampen, för att inte bli suddig i konturerna och ointressant.
Jag tror att det stämmer. Och att det inte stämmer.
Låt oss börja med varför det är fel.
1. Valrörelser idag trycker alltmer på vikten av direktkontakter med väljarna. Tanken om ett fåtal tydliga profilfrågor bygger mer på att nå igenom ett mediabrus än på en kampanj med dörrknackningar och samtal på torget. I ett enskilt samtal är det naturligt att fokus ligger på den enskilde väljarens prioriteringar, inte partiets.
2. Stora delar av en kampanj handlar om att specialanpassa budskapet efter mottagaren. På ett möte med pensionärer pratar man pensioner, oavsett vilka de övergripande profilfrågorna är.
3. Sättet att fundera kring profilfrågor blir ofta för sakfrågeorienterat. Det viktiga är faktiskt att ha en profil överhuvudtaget, inte att ha en profilfråga. Väljarna ska känna att partiet är relevant - men det kan de känna genom att man lyfter ett problem eller sätter fingret på en allmän känsla i samhället. Vänsterpartiets framgång 1998 berodde inte på enskilda sakfrågor, utan på att partiet gjorde sig till tolk för ilskan efter 90-talets hårda budgetsaneringsår. Själva parollen - "Dags för rättvisa" - var nog det viktigaste profilskapandet i den valrörelsen.
4. Det är svårt, framför allt för ett litet parti, att etablera sakfrågor som ligger utanför det Socialdemokraterna, Moderaterna och massmedia bestämt är viktigt. Sådana frågor kan man driva i direktkontakter med väljarna, men de riskerar ändå att kännas lite aparta om man aldrig kommer in med dem i den större debatten. Att styra sin egen valrörelse är bra, men man måste vara prestigelös nog att också haka på de stora partierna och bygga sin kampanj lite efter vilka stridsfrågor de väljer.
5. Det finns inget enkelt samband mellan en stark sakfrågeprofil och valframgångar. Folkpartiet hade en av de tydligaste profilerna 2010 (skolfrågan), men de backade ändå.
Skälen för en sakfrågeprofilering handlar inte så mycket om att "nå ut" - sådana saker bestäms mycket mer av tajming och hur man förpackar sin politik. Det finns inget samband mellan hur smal en fråga är och hur många nyhetsnotiser den genererar. Ett brett anslag måste ändå hackas upp i små beståndsdelar och portioneras ut med olika vinklar på olika arenor.
Skälen för att vara konkret är istället framför allt dessa:
1. Rent internt, för en funktionell kampanj, är det praktiskt om de egna valarbetarna kan memorera partiets "tre viktigaste punkter" eller motsvarande. Aktivisterna ska inte behöva klura ut sina egna presentationer. Samtalet med väljarna blir enklare om det finns en begränsad profil och det gör i sin tur att det egna partifolket känner sig bekvämare ute på gator och torg.
2. Väljare behöver inte sakfrågor för att "känna till" ett partis politik - det gör de redan, svenska folket är politiskt allmänbildat - men de behöver sakfrågor för att motivera sitt röstande, någonting att hänga upp röstandet på för sig själva. I en tid av minskad partiidentifikation kan det vara svårt att se sig själv som partianhängare i största allmänhet. Då behöver man kunna säga antingen att man "röstar på Gudrun" (som 1994-2002) eller fokusera på en sakfråga.
Dessa två punkter är egentligen var för sig tillräckliga för att motivera en koncentration på ett fåtal profilfrågor. Men de första invändningarna ovan bör påverka valupplägget: möjligheten till väljaranpassning, en bred förståelse av vad en profil är och en prestigelös flexibilitet.
Kravet för att få kvala in som profilfråga är att det är 1) en fråga som partiet har eller snabbt kan skaffa sig brett stöd i, 2) en fråga där inga andra partier tycker som vi, 3) en fråga som väljarna tycker är viktig eller kan förmås tycka är viktig, 4) en fråga som vi är bra på, och 5) en fråga som vi har förutsättningar att nå ut med på andra sätt än genom direktkontakter med väljarna.
För Vänsterpartiets del tycker jag att valprofilen borde bestå av en breddning av "vinst i välfärden"-frågan (som ju testades redan 2010) till att omfatta valfrihetens baksidor, privatiseringar och marknadsanpassningen av det gemensamma i allmänhet.
Fördelen med det är att det minskar risken att Socialdemokraterna och Moderaterna tar udden av just vinstfrågan med något som uppfattas som en konstruktiv åtgärd.
Dessutom skulle man då göra ett helt paket av de följdfrågor om valfrihet som i debatten ändå följer på vinstförbudskravet. Den borgerliga attackmetoden gentemot Vänsterpartiet i vinstfrågan är ju att flytta fokus till valfrihet överhuvudtaget. Då är det bättre att ta den delen också, än att envisas med att försöka begränsa debatten till vinsterna. Jag förstår motivet: partiet vill hellre hålla diskussionen där det har medhåll av 80-90 procent av folket. Men å andra sidan: om V någon gång har chansen att angripa urspårade valfrihetssystem i grunden - är inte det via vinstfrågan?
Det hör också ihop rent faktiskt. Problemen med beställar-utförarmodeller och entreprenader varken börjar eller slutar med ohemula vinstuttag. Att Vänsterpartiet börjat svara svävande att "vi har inget emot valfrihet" när vinstfrågan debatteras är inte hållbart i längden. Kritiken är ju faktiskt djupare än så.
En sådan valfråga skulle vara som allra mest relevant för de väljare där Vänsterpartiet har störst möjlighet att göra inbrytningar: bland s-röstarna. Hos dem var "välfärd/sjukvård" viktigast för partivalet 2010. Samtidigt tyder allt på att deras förstahandsval (S) kommer att lägga all vikt på jobbfrågan och kanske förbise den "nu har det gått för långt"-känsla inför utvecklingen inom välfärdssektorn som många upplever.
Att koncentrera sig på den i och för sig ännu mer utbredda vinstkritiken kan vara vanskligt: många av de borgerliga väljare som också är kritiska kommer ändå aldrig att rösta på Vänsterpartiet bara för den frågans skull. Dessutom är det inte orimligt att S faktiskt kan pressas att göra något riktigt vettigt i vinstfrågan.
Profilen som "välfärdsparti" är inte alltid bra. Men när det samtidigt händer, att S mest vill prata innovationer, att marknadskritiken blommar i den allmänna debatten och ingången kan vara specifikt vänsterpartistisk i och med fokuset på problemet med de privata drivkrafterna - då är det rätt. Ett offensivt program för välfärdssektorn angriper också andra problem som måste lyftas av någon: segregation och klyftor.
Klimatet då? Och feminismen?
Tja, Vänsterpartiet går alltid till val som ett rött, grönt och feministiskt parti. Det vore vansinnigt att säga att "den här gången går vi bara till val med hälften av vårt partiprogram". Men "klimat" och "feminism" är inga profilfrågor - om anslaget är så brett måste just (som sagts ovan) varje valarbetare uppfinna sina egna valfrågor i mötet med väljarna.
De som vill gå till val på att vara relevanta inom miljö- eller jämställdhetsområdet får i så fall göra samma jobb som om det gällde en "röd" fråga - d v s mejsla ut någonting sakpolitiskt som ligger i tiden och kan ta skruv.
Det gröna draget i 2014 års v-kampanj skulle kunna finnas i jobbfrågan. Vänsterpartiet kommer aldrig att lyckas bli något "jobbparti", men måste förstås ha ett bra svar i en valrörelse som kommer att föras med den högsta arbetslöshetssiffran sedan valrörelsen 1994. M och S kommer med sin prioritering att se till att frågan blir viktig i väljarnas ögon - detta är ju alltid något som partierna själva påverkar. En konkret trepunktslista - där klimatinvesteringar dominerar - skulle dessutom kunna ha kontrastverkan mot den ganska abstrakta debatt som M och S kommer att föra.
En gammal sanning är att man ska ha några starka profilfrågor med sig ut i valkampen, för att inte bli suddig i konturerna och ointressant.
Jag tror att det stämmer. Och att det inte stämmer.
Låt oss börja med varför det är fel.
1. Valrörelser idag trycker alltmer på vikten av direktkontakter med väljarna. Tanken om ett fåtal tydliga profilfrågor bygger mer på att nå igenom ett mediabrus än på en kampanj med dörrknackningar och samtal på torget. I ett enskilt samtal är det naturligt att fokus ligger på den enskilde väljarens prioriteringar, inte partiets.
2. Stora delar av en kampanj handlar om att specialanpassa budskapet efter mottagaren. På ett möte med pensionärer pratar man pensioner, oavsett vilka de övergripande profilfrågorna är.
3. Sättet att fundera kring profilfrågor blir ofta för sakfrågeorienterat. Det viktiga är faktiskt att ha en profil överhuvudtaget, inte att ha en profilfråga. Väljarna ska känna att partiet är relevant - men det kan de känna genom att man lyfter ett problem eller sätter fingret på en allmän känsla i samhället. Vänsterpartiets framgång 1998 berodde inte på enskilda sakfrågor, utan på att partiet gjorde sig till tolk för ilskan efter 90-talets hårda budgetsaneringsår. Själva parollen - "Dags för rättvisa" - var nog det viktigaste profilskapandet i den valrörelsen.
4. Det är svårt, framför allt för ett litet parti, att etablera sakfrågor som ligger utanför det Socialdemokraterna, Moderaterna och massmedia bestämt är viktigt. Sådana frågor kan man driva i direktkontakter med väljarna, men de riskerar ändå att kännas lite aparta om man aldrig kommer in med dem i den större debatten. Att styra sin egen valrörelse är bra, men man måste vara prestigelös nog att också haka på de stora partierna och bygga sin kampanj lite efter vilka stridsfrågor de väljer.
5. Det finns inget enkelt samband mellan en stark sakfrågeprofil och valframgångar. Folkpartiet hade en av de tydligaste profilerna 2010 (skolfrågan), men de backade ändå.
Skälen för en sakfrågeprofilering handlar inte så mycket om att "nå ut" - sådana saker bestäms mycket mer av tajming och hur man förpackar sin politik. Det finns inget samband mellan hur smal en fråga är och hur många nyhetsnotiser den genererar. Ett brett anslag måste ändå hackas upp i små beståndsdelar och portioneras ut med olika vinklar på olika arenor.
Skälen för att vara konkret är istället framför allt dessa:
1. Rent internt, för en funktionell kampanj, är det praktiskt om de egna valarbetarna kan memorera partiets "tre viktigaste punkter" eller motsvarande. Aktivisterna ska inte behöva klura ut sina egna presentationer. Samtalet med väljarna blir enklare om det finns en begränsad profil och det gör i sin tur att det egna partifolket känner sig bekvämare ute på gator och torg.
2. Väljare behöver inte sakfrågor för att "känna till" ett partis politik - det gör de redan, svenska folket är politiskt allmänbildat - men de behöver sakfrågor för att motivera sitt röstande, någonting att hänga upp röstandet på för sig själva. I en tid av minskad partiidentifikation kan det vara svårt att se sig själv som partianhängare i största allmänhet. Då behöver man kunna säga antingen att man "röstar på Gudrun" (som 1994-2002) eller fokusera på en sakfråga.
Dessa två punkter är egentligen var för sig tillräckliga för att motivera en koncentration på ett fåtal profilfrågor. Men de första invändningarna ovan bör påverka valupplägget: möjligheten till väljaranpassning, en bred förståelse av vad en profil är och en prestigelös flexibilitet.
Kravet för att få kvala in som profilfråga är att det är 1) en fråga som partiet har eller snabbt kan skaffa sig brett stöd i, 2) en fråga där inga andra partier tycker som vi, 3) en fråga som väljarna tycker är viktig eller kan förmås tycka är viktig, 4) en fråga som vi är bra på, och 5) en fråga som vi har förutsättningar att nå ut med på andra sätt än genom direktkontakter med väljarna.
För Vänsterpartiets del tycker jag att valprofilen borde bestå av en breddning av "vinst i välfärden"-frågan (som ju testades redan 2010) till att omfatta valfrihetens baksidor, privatiseringar och marknadsanpassningen av det gemensamma i allmänhet.
Fördelen med det är att det minskar risken att Socialdemokraterna och Moderaterna tar udden av just vinstfrågan med något som uppfattas som en konstruktiv åtgärd.
Dessutom skulle man då göra ett helt paket av de följdfrågor om valfrihet som i debatten ändå följer på vinstförbudskravet. Den borgerliga attackmetoden gentemot Vänsterpartiet i vinstfrågan är ju att flytta fokus till valfrihet överhuvudtaget. Då är det bättre att ta den delen också, än att envisas med att försöka begränsa debatten till vinsterna. Jag förstår motivet: partiet vill hellre hålla diskussionen där det har medhåll av 80-90 procent av folket. Men å andra sidan: om V någon gång har chansen att angripa urspårade valfrihetssystem i grunden - är inte det via vinstfrågan?
Det hör också ihop rent faktiskt. Problemen med beställar-utförarmodeller och entreprenader varken börjar eller slutar med ohemula vinstuttag. Att Vänsterpartiet börjat svara svävande att "vi har inget emot valfrihet" när vinstfrågan debatteras är inte hållbart i längden. Kritiken är ju faktiskt djupare än så.
En sådan valfråga skulle vara som allra mest relevant för de väljare där Vänsterpartiet har störst möjlighet att göra inbrytningar: bland s-röstarna. Hos dem var "välfärd/sjukvård" viktigast för partivalet 2010. Samtidigt tyder allt på att deras förstahandsval (S) kommer att lägga all vikt på jobbfrågan och kanske förbise den "nu har det gått för långt"-känsla inför utvecklingen inom välfärdssektorn som många upplever.
Att koncentrera sig på den i och för sig ännu mer utbredda vinstkritiken kan vara vanskligt: många av de borgerliga väljare som också är kritiska kommer ändå aldrig att rösta på Vänsterpartiet bara för den frågans skull. Dessutom är det inte orimligt att S faktiskt kan pressas att göra något riktigt vettigt i vinstfrågan.
Profilen som "välfärdsparti" är inte alltid bra. Men när det samtidigt händer, att S mest vill prata innovationer, att marknadskritiken blommar i den allmänna debatten och ingången kan vara specifikt vänsterpartistisk i och med fokuset på problemet med de privata drivkrafterna - då är det rätt. Ett offensivt program för välfärdssektorn angriper också andra problem som måste lyftas av någon: segregation och klyftor.
Klimatet då? Och feminismen?
Tja, Vänsterpartiet går alltid till val som ett rött, grönt och feministiskt parti. Det vore vansinnigt att säga att "den här gången går vi bara till val med hälften av vårt partiprogram". Men "klimat" och "feminism" är inga profilfrågor - om anslaget är så brett måste just (som sagts ovan) varje valarbetare uppfinna sina egna valfrågor i mötet med väljarna.
De som vill gå till val på att vara relevanta inom miljö- eller jämställdhetsområdet får i så fall göra samma jobb som om det gällde en "röd" fråga - d v s mejsla ut någonting sakpolitiskt som ligger i tiden och kan ta skruv.
Det gröna draget i 2014 års v-kampanj skulle kunna finnas i jobbfrågan. Vänsterpartiet kommer aldrig att lyckas bli något "jobbparti", men måste förstås ha ett bra svar i en valrörelse som kommer att föras med den högsta arbetslöshetssiffran sedan valrörelsen 1994. M och S kommer med sin prioritering att se till att frågan blir viktig i väljarnas ögon - detta är ju alltid något som partierna själva påverkar. En konkret trepunktslista - där klimatinvesteringar dominerar - skulle dessutom kunna ha kontrastverkan mot den ganska abstrakta debatt som M och S kommer att föra.
2012-10-05
Mitten är alltid höger
Svensk politik fortsätter den beklämmande dansen kring ”mittenväljaren”. Märkligt nog har mittenväljaren alltid haft borgerliga åsikter. För även när 9 av 10 svenskar vill förbjuda vinst i välfärden, är mittenväljaren ändå någon som gillar vinst. Det är inte seriös valmatematik. Mittenväljaren är bara en hammare att slå i huvudet på alla som vill något med samhället. Men hammaren biter. Att ”val vinns i mitten” – det vill säga med motståndarens politik – måste vara den skadligaste idén som någonsin fastnat i arbetarrörelsen. Moderaterna skrattar hela vägen till mobiliseringsrösterna.
(Ledarstick publicerat i Flamman 4 oktober.)
(Ledarstick publicerat i Flamman 4 oktober.)
2012-09-18
Makalös bedrift av alliansen
Idag inleds det sjunde riksmötet i rad med en renodlat borgerlig regering. Högern har inte haft makten så länge i något annat land i Europa - några östeuropeiska, med sin speciella historia, undantagna. En bit in i riksdagsåret blir det också svenskt rekord: När Felix Hamrin avgick 1932, och Fälldin 1982, hade Sverige haft högerregeringar i sex år.
Det är alltså en ganska makalös bedrift av alliansen.
Förutsättningarna har inte varit de lättaste heller. Man får nog erkänna att de hanterat både interna motsättningar och minoritetsstyrandet ganska skickligt. Hur många uppfattar regeringen Reinfeldt som beroende av Sverigedemokraterna? Rasisternas stödröster har inte solkat ner regeringen.
Givet förutsättningarna är inte opinionsunderläget särskilt bekymmersamt för regeringen heller. Oppositionen leder, men den borde leda eftersom en sittande regering alltid tappar tre procentenheter bara på att vara regering. Den borde leda eftersom tillväxten hackar, eurokrisen rasar och debatten om vinster på vanvård aldrig verkar ta slut.
Frågan som borde bekymra oppositionen är om man inte borde lett med mer, nu när regeringen börjar agera och matar fram reform efter reform. Rätt kloka grejer, till råga på allt.
Reinfeldt är trött, säger sossarna. Jag vet inte, jag. Jag tycker han verkar sprängfylld av självförtroende. I förra veckans stora Expressenintervju lyfter han fram jobbfrågan inför 2014. Det hemska är ju att han kan vinna på den igen - trots ökad arbetslöshet och minskad sysselsättning. Men de har bra spinn: 4 av 10 tror ju som bekant att siffrorna pekar åt andra hållet. Och de har ett envist fokus som folk gillar.
Socialdemokraterna har ännu inte lärt sig att hantera de nya Moderaterna. I en intervju i Veckans Affärer innan sommaren sa Stefan Löfven, som om han inte förstått någonting: "Omgörningen av Moderaterna är bara kosmetik, fernissa och yta." Socialdemokraterna kommer alltså att fortsätta mala på om att Moderaterna egentligen vill något annat än de säger, istället för att möta den politik som faktiskt läggs fram.
Ända sedan Moderaterna blev det dominerande borgerliga partiet har Socialdemokraterna kunnat gå till val på en stor anti-reform, ett spöke: de moderata skattesänkningarna. Det har inte behövts någon mobilisering för något eget. Det har räckt med mobilisering mot det borgerliga hotet om "systemskifte". Idag är det uppenbart att väljarna inte uppfattar något hotande systemskifte. Ändå håller Socialdemokraterna krampaktigt fast vid den gamla strategin. Mona Sahlins mantra i förra valrörelsen om att "valet står mellan två helt olika samhällsmodeller" ska uppenbarligen föras vidare av Löfven.
När folk blir förvånade över bristen på engagerande reformer från sossarna är det alltså inte konstigare än att partiet är ovant att jobba så. Förvalta - gärna. Men helst utan att behöva lova någonting. Strategin att lansera ett "kompetent" alternativ till Anders Borg går att förstå internt, psykologiskt (efter Juholtcirkusen), men en opposition kan inte jobba med "kompetens" som ledord. En opposition kan definitivt inte jobba med kompetens som ledord i kamp mot Anders Borg. Och då har jag inte ens börjat fantisera om hur det kommer att låta när alliansen - enligt uttalade mål - går i opposition mot sig själva det sista året innan valet 2014.
Det står skrivet i stjärnorna vem som kommer att låta mest som en trött regering, och vilka som kommer att låta mest som en revanschsugen opposition.
Upptagenheten hos S med "mittenväljarna" är stor - märkligt stor med tanke på hur viktig ren mobilisering var för alliansen både 2006 och 2010 - men mycket liten möda tycks läggas på att ta reda på vad mittenväljare egentligen vill. Det ser ut som realpolitik, men när man berättar vad man vill göra för mittenväljarna bygger allting på rätt grunda fördomar. Och på dåligt självförtroende. Bara: mittenväljarna gillar RUT. Aldrig: hur kan vi få mittenväljarna att gilla något annat än RUT?
Vänsterpartiet gör det partiet ska, och Jonas Sjöstedt har en bra position att bygga vidare från. Men det leder i bästa fall till en omfördelning av mandat mellan arbetarrörelsens partier. Är man skicklig kan man flytta debatten i enstaka, viktiga frågor. Men något regeringskifte kan Vänsterpartiet inte ordna på egen hand. Ett klokt S är nödvändigt. Det kan hända att vi får det. Det jävliga är bara att de måste vara ännu klokare än Moderaterna.
Det finns skäl för pessimism.
Det är alltså en ganska makalös bedrift av alliansen.
Förutsättningarna har inte varit de lättaste heller. Man får nog erkänna att de hanterat både interna motsättningar och minoritetsstyrandet ganska skickligt. Hur många uppfattar regeringen Reinfeldt som beroende av Sverigedemokraterna? Rasisternas stödröster har inte solkat ner regeringen.
Givet förutsättningarna är inte opinionsunderläget särskilt bekymmersamt för regeringen heller. Oppositionen leder, men den borde leda eftersom en sittande regering alltid tappar tre procentenheter bara på att vara regering. Den borde leda eftersom tillväxten hackar, eurokrisen rasar och debatten om vinster på vanvård aldrig verkar ta slut.
Frågan som borde bekymra oppositionen är om man inte borde lett med mer, nu när regeringen börjar agera och matar fram reform efter reform. Rätt kloka grejer, till råga på allt.
Reinfeldt är trött, säger sossarna. Jag vet inte, jag. Jag tycker han verkar sprängfylld av självförtroende. I förra veckans stora Expressenintervju lyfter han fram jobbfrågan inför 2014. Det hemska är ju att han kan vinna på den igen - trots ökad arbetslöshet och minskad sysselsättning. Men de har bra spinn: 4 av 10 tror ju som bekant att siffrorna pekar åt andra hållet. Och de har ett envist fokus som folk gillar.
Socialdemokraterna har ännu inte lärt sig att hantera de nya Moderaterna. I en intervju i Veckans Affärer innan sommaren sa Stefan Löfven, som om han inte förstått någonting: "Omgörningen av Moderaterna är bara kosmetik, fernissa och yta." Socialdemokraterna kommer alltså att fortsätta mala på om att Moderaterna egentligen vill något annat än de säger, istället för att möta den politik som faktiskt läggs fram.
Ända sedan Moderaterna blev det dominerande borgerliga partiet har Socialdemokraterna kunnat gå till val på en stor anti-reform, ett spöke: de moderata skattesänkningarna. Det har inte behövts någon mobilisering för något eget. Det har räckt med mobilisering mot det borgerliga hotet om "systemskifte". Idag är det uppenbart att väljarna inte uppfattar något hotande systemskifte. Ändå håller Socialdemokraterna krampaktigt fast vid den gamla strategin. Mona Sahlins mantra i förra valrörelsen om att "valet står mellan två helt olika samhällsmodeller" ska uppenbarligen föras vidare av Löfven.
När folk blir förvånade över bristen på engagerande reformer från sossarna är det alltså inte konstigare än att partiet är ovant att jobba så. Förvalta - gärna. Men helst utan att behöva lova någonting. Strategin att lansera ett "kompetent" alternativ till Anders Borg går att förstå internt, psykologiskt (efter Juholtcirkusen), men en opposition kan inte jobba med "kompetens" som ledord. En opposition kan definitivt inte jobba med kompetens som ledord i kamp mot Anders Borg. Och då har jag inte ens börjat fantisera om hur det kommer att låta när alliansen - enligt uttalade mål - går i opposition mot sig själva det sista året innan valet 2014.
Det står skrivet i stjärnorna vem som kommer att låta mest som en trött regering, och vilka som kommer att låta mest som en revanschsugen opposition.
Upptagenheten hos S med "mittenväljarna" är stor - märkligt stor med tanke på hur viktig ren mobilisering var för alliansen både 2006 och 2010 - men mycket liten möda tycks läggas på att ta reda på vad mittenväljare egentligen vill. Det ser ut som realpolitik, men när man berättar vad man vill göra för mittenväljarna bygger allting på rätt grunda fördomar. Och på dåligt självförtroende. Bara: mittenväljarna gillar RUT. Aldrig: hur kan vi få mittenväljarna att gilla något annat än RUT?
Vänsterpartiet gör det partiet ska, och Jonas Sjöstedt har en bra position att bygga vidare från. Men det leder i bästa fall till en omfördelning av mandat mellan arbetarrörelsens partier. Är man skicklig kan man flytta debatten i enstaka, viktiga frågor. Men något regeringskifte kan Vänsterpartiet inte ordna på egen hand. Ett klokt S är nödvändigt. Det kan hända att vi får det. Det jävliga är bara att de måste vara ännu klokare än Moderaterna.
Det finns skäl för pessimism.
2010-11-09
Ryck upp er!
Den socialdemokratiska eftervalsdebatten tar verkligen i så den spricker. "Vi har aldrig haft rätt, förlåt oss, vi ska göra om allt!"
Ryck upp er nu. Ni byggde det här jävla landet. Visa lite grundsjälvförtroende. Strategiska vägval kan bli fel, politiken kan slira för mycket åt höger eller vänster, taktiken kan klantas till - men det finns ju grunder att stå på: ett jämlikt samhälle genom tyglad kapitalism. Starka löntagare i ett mänskligare arbetsliv. Tyngdpunkten på gemensam välfärd som fördelar efter behov. Ett grönare folkhem. Och så vidare.
Kan man ha sämre självförtroende än när Arbetarrörelsens Tankesmedja sätter rubriken "Vad är socialdemokrati?" på ett av sina nya projekt? För i jösse namn, ni vet vad socialdemokrati är. Ni behöver bara uppdatera omvärldsanalysen lite, vrida till kommunikationen en smula, samla er kring några nya mobiliserande reformer, avgöra ett par höger-vänsterstrider genom handuppräckning. Inte omdefiniera vad socialdemokrati är. Sluta med det där självskadebeteendet.
Nu handlar det inte bara om självförtroende: sossetoppen har de senaste åren haft en kommunikationsstrategi som går ut på att framstå som förnyande genom att presentera all ny politik som ett brott med det förflutna: en typisk DN-debattartikel från Socialdemokraterna beskriver hur man misslyckats förut, men tänkt om och (ba-dam!) här kommer den nya tidens fräscha s-politik.
Jag förstår tanken: man vet att högern oftare får omdömet "framtidsinriktade", varför S är rädda för att visa på egen kontinuitet. Man vet att man kan locka borgerligt sinnade väljare om man med ett steriliserat snitt kapar just kontinuiteten och försöker få den uppdaterade s-politiken att bedömas utan återblickar. Man vill understryka det nya (som kanske inte alltid är glasklart) genom att skriva oss på näsan om hur enorma omprövningar man gjort. Man kan inte motstå frestelsen att låta ödmjuka och självkritiska inför den egna historien, både eftersom det är ett vedertaget retoriskt grepp och för att det är vad som förväntas av en socialdemokrat 2010.
Problemet är att den här omprövningsretoriken - som just nu kan fås med extra allt i eftervalsdebatten - skapar egna problem: Det är demoraliserande för partimedlemmarna att höra att allt man slitit arslet av sig för varit helt feltänkt. Budskapet "Vi är ett parti som vågar tänka om" kan lika gärna läsas som "Vi är ett parti som ofta tänker fel". Det är förvirrande för väljarna att höra att man nu måste bekanta sig med Socialdemokraterna helt från början igen. Det får Socialdemokraterna att framstå som svajiga, opålitliga och osäkra på sin egen politik. Det är dålig varumärkesvård att kapa alla förbindelser med det förflutna (inget modernt företag skulle göra så; modernitet och nytänkande ställs aldrig i motsättning till kontinuitet och historia i varumärkesarbetet). Och det ställer partiet på defensiven på ett sätt som gör att Fredrik Reinfeldt kan stå och göra precis som han gjorde i riksdagens första partiledardebatt häromveckan: ställa låtsat bekymrade frågor om den socialdemokratiska förnyelsen, som om han hade med det att göra.
Alltså: även om man faktiskt vill slakta sin gamla politik, måste man kommunicera kontinuitet. Åtminstone i någon del måste det gå att se en röd tråd, samma politiska logik i det nya som i det gamla. Ord som "uppdatera", "utveckla", "stärka", "fokusera" borde förekomma mycket oftare i Socialdemokraternas eftervalsdebatt än "förnya", "ompröva", "förändra". Särskilt i ljuset av att valet 2010 snarare var ett val som vanns av Moderaterna än ett val som förlorades av Socialdemokraterna. Buga för en formidabel motståndare och ta av tagelskjortan. Och sluta vara så förbaskat generösa med att bjuda in fiender att ha åsikter: vad har till exempel Anna Ekelunds bisarrt dåliga hatartikel att göra på Erik Laaksos socialdemokratiska Eftervalsdebatt.se?
Ryck upp er nu. Ni byggde det här jävla landet. Visa lite grundsjälvförtroende. Strategiska vägval kan bli fel, politiken kan slira för mycket åt höger eller vänster, taktiken kan klantas till - men det finns ju grunder att stå på: ett jämlikt samhälle genom tyglad kapitalism. Starka löntagare i ett mänskligare arbetsliv. Tyngdpunkten på gemensam välfärd som fördelar efter behov. Ett grönare folkhem. Och så vidare.
Kan man ha sämre självförtroende än när Arbetarrörelsens Tankesmedja sätter rubriken "Vad är socialdemokrati?" på ett av sina nya projekt? För i jösse namn, ni vet vad socialdemokrati är. Ni behöver bara uppdatera omvärldsanalysen lite, vrida till kommunikationen en smula, samla er kring några nya mobiliserande reformer, avgöra ett par höger-vänsterstrider genom handuppräckning. Inte omdefiniera vad socialdemokrati är. Sluta med det där självskadebeteendet.
Nu handlar det inte bara om självförtroende: sossetoppen har de senaste åren haft en kommunikationsstrategi som går ut på att framstå som förnyande genom att presentera all ny politik som ett brott med det förflutna: en typisk DN-debattartikel från Socialdemokraterna beskriver hur man misslyckats förut, men tänkt om och (ba-dam!) här kommer den nya tidens fräscha s-politik.
Jag förstår tanken: man vet att högern oftare får omdömet "framtidsinriktade", varför S är rädda för att visa på egen kontinuitet. Man vet att man kan locka borgerligt sinnade väljare om man med ett steriliserat snitt kapar just kontinuiteten och försöker få den uppdaterade s-politiken att bedömas utan återblickar. Man vill understryka det nya (som kanske inte alltid är glasklart) genom att skriva oss på näsan om hur enorma omprövningar man gjort. Man kan inte motstå frestelsen att låta ödmjuka och självkritiska inför den egna historien, både eftersom det är ett vedertaget retoriskt grepp och för att det är vad som förväntas av en socialdemokrat 2010.
Problemet är att den här omprövningsretoriken - som just nu kan fås med extra allt i eftervalsdebatten - skapar egna problem: Det är demoraliserande för partimedlemmarna att höra att allt man slitit arslet av sig för varit helt feltänkt. Budskapet "Vi är ett parti som vågar tänka om" kan lika gärna läsas som "Vi är ett parti som ofta tänker fel". Det är förvirrande för väljarna att höra att man nu måste bekanta sig med Socialdemokraterna helt från början igen. Det får Socialdemokraterna att framstå som svajiga, opålitliga och osäkra på sin egen politik. Det är dålig varumärkesvård att kapa alla förbindelser med det förflutna (inget modernt företag skulle göra så; modernitet och nytänkande ställs aldrig i motsättning till kontinuitet och historia i varumärkesarbetet). Och det ställer partiet på defensiven på ett sätt som gör att Fredrik Reinfeldt kan stå och göra precis som han gjorde i riksdagens första partiledardebatt häromveckan: ställa låtsat bekymrade frågor om den socialdemokratiska förnyelsen, som om han hade med det att göra.
Alltså: även om man faktiskt vill slakta sin gamla politik, måste man kommunicera kontinuitet. Åtminstone i någon del måste det gå att se en röd tråd, samma politiska logik i det nya som i det gamla. Ord som "uppdatera", "utveckla", "stärka", "fokusera" borde förekomma mycket oftare i Socialdemokraternas eftervalsdebatt än "förnya", "ompröva", "förändra". Särskilt i ljuset av att valet 2010 snarare var ett val som vanns av Moderaterna än ett val som förlorades av Socialdemokraterna. Buga för en formidabel motståndare och ta av tagelskjortan. Och sluta vara så förbaskat generösa med att bjuda in fiender att ha åsikter: vad har till exempel Anna Ekelunds bisarrt dåliga hatartikel att göra på Erik Laaksos socialdemokratiska Eftervalsdebatt.se?
2010-09-16
Ska vi ta Ove Rainer i repris också?
En presschef på regeringskansliet begär att SVT ska klippa om ett program om skolpolitiken till Folkpartiets fördel - men vi borde istället diskutera vad Lars Ohly tyckte om rivningen av Berlinmuren för 21 år sedan?
Eskil Erlandsson ser till att det fabriceras en fuskrapport om tillståndet på minkfarmarna för att sopa undan frågan från valrörelsen - men den verkliga skandalen är att en 15-årig MUF-aktivist gått på ett s-möte med 18-årsgräns och försett sig av vin, för att sedan tipsa Expressen?
Mats Odell kallar socialdemokraternas politik för "Tobleronepolitik" - men Nerikes Allehanda (liberal) tycker att ett exempel på smutskastning är en socialdemokratisk film som "visar blå och röda staplar som tydligt ska markera skillnaderna mellan de båda blocken. Mellan diagrammen kommer skyltar med texter att såväl arbetslöshet som antal socialbidragshushåll och antal obehöriga till gymnasiet har ökat sedan förra valet."
Ska man skratta eller gråta?
Ohly 1989. Sahlin 1995. Vad kommer härnäst, ska Ove Rainer-affären läggas oss till last också?
Svenska politiska journalister skulle inte reagera på en politisk skandal om den hoppade upp och bet dem i näsan.
Årets största politiska skandal gick ju till exempel nästan obemärkt förbi: när Sveriges statschef kommenterade sin morfars, den högt uppsatte nazisten Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha, brott mot mänskligheten med att "alla var ju med...det var svårt att undvika".
Därför är heller inte det här en skandal: Moderaterna skryter i detta nu på sin hemsida om att partiet lyckades "bra i de allmänna valen" på 1910- och 20-talet, d v s val i Sverige innan demokratin, när Moderaterna själva aktivt såg till att arbetare inte hade full rösträtt. Grattis till den prestationen! Seriöst: det är väl OK - om än inte intellektuellt hederligt - att framställa det som om Arvid Lindman genomförde en rösträttsreform för att han ville det. Men att skryta om att partiet hade framgångar under vad som i praktiken var en diktatursituation - det är riktigt smaklöst.
Men det är som sagt ingen skandal. "Odemokratiskt", det är ju när VPK tyckte saker om andra länder. Vad partier faktiskt gjort - här i landet - har väl ingenting med demokrati att göra.
Eskil Erlandsson ser till att det fabriceras en fuskrapport om tillståndet på minkfarmarna för att sopa undan frågan från valrörelsen - men den verkliga skandalen är att en 15-årig MUF-aktivist gått på ett s-möte med 18-årsgräns och försett sig av vin, för att sedan tipsa Expressen?
Mats Odell kallar socialdemokraternas politik för "Tobleronepolitik" - men Nerikes Allehanda (liberal) tycker att ett exempel på smutskastning är en socialdemokratisk film som "visar blå och röda staplar som tydligt ska markera skillnaderna mellan de båda blocken. Mellan diagrammen kommer skyltar med texter att såväl arbetslöshet som antal socialbidragshushåll och antal obehöriga till gymnasiet har ökat sedan förra valet."
Ska man skratta eller gråta?
Ohly 1989. Sahlin 1995. Vad kommer härnäst, ska Ove Rainer-affären läggas oss till last också?
Svenska politiska journalister skulle inte reagera på en politisk skandal om den hoppade upp och bet dem i näsan.
Årets största politiska skandal gick ju till exempel nästan obemärkt förbi: när Sveriges statschef kommenterade sin morfars, den högt uppsatte nazisten Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha, brott mot mänskligheten med att "alla var ju med...det var svårt att undvika".
Därför är heller inte det här en skandal: Moderaterna skryter i detta nu på sin hemsida om att partiet lyckades "bra i de allmänna valen" på 1910- och 20-talet, d v s val i Sverige innan demokratin, när Moderaterna själva aktivt såg till att arbetare inte hade full rösträtt. Grattis till den prestationen! Seriöst: det är väl OK - om än inte intellektuellt hederligt - att framställa det som om Arvid Lindman genomförde en rösträttsreform för att han ville det. Men att skryta om att partiet hade framgångar under vad som i praktiken var en diktatursituation - det är riktigt smaklöst.
Men det är som sagt ingen skandal. "Odemokratiskt", det är ju när VPK tyckte saker om andra länder. Vad partier faktiskt gjort - här i landet - har väl ingenting med demokrati att göra.
2010-09-07
En bröstpump är liten, ojämställdheten stor
I bröstpumpens kölvatten måste man ändå påpeka att även Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund uppmuntrar kvinnor att "avbryta amningen" efter halva tiden. Regeringens jämställdhetsbonus faller ju ut med sitt maxbelopp om man delar exakt lika.
Andra har påpekat att andelen kvinnor som fortfarande helammar efter ett halvår är mycket låg.
Precis som Ohly själv sagt, ska man nog ändå försöka vrida diskussionen från det totalt privata. Med bröstpumpsdebatten har diskusssionen om individualiserad föräldraförsäkring slagit i botten och hamnat precis där högern vill ha den. För att återanvända ett gammalt blogginlägg:
Misstaget de rödgröna, eller för den delen förespråkare för individualiserad föräldraförsäkring i största allmänhet, gör är att man pratar för mycket om barn och för lite om kvinnors arbetsmarknad.
För det är ju så här: om "man ska få göra som man vill" så slutar det med att arbetande kvinnor inte får göra som de vill. Ditt "privata" val av hur länge du ska vara hemma, påverkar alla kvinnors villkor på arbetsmarknaden. Kvinnor påverkas konkret, varje dag på jobbet, av det ojämna uttaget av föräldradagar, oavsett om de själva är sterila och ointresserade av att skaffa barn. Lägre förväntningar, sämre utveckling i jobbet och sämre lön är effekten av att arbetsgivare räknar med högre frånvaro för kvinnor än för män. Det är konkreta effekter av det ojämna uttaget - till skillnad från mycket flummigare funderingar om hur det utvecklar pappor att få vara med sina barn. Och det är ingen karriärfråga för överklassen - det handlar lika mycket om chansen för en ung tjej att få bli teamledare på stålverket i Oxelösund.
Kort sagt: så länge Göran Hägglund får prata på "pappa hemma"-temat istället för det för honom mycket obekvämare "kvinna på jobbet"-temat, kommer förespråkarna för individualiserad föräldraförsäkring - eller mer modesta förespråkare för ett jämnare uttag - att ha mycket svårt att vinna debatten. Jämställdheten i familjen fixar familjen bäst själva, tycker väljarna (enligt övertygande undersökningar). Utmaningen är alltså att visa att detta är en större fråga än för den enskilda familjen, att man påverkar sin granne genom sitt skenbart privata val. Föräldraförsäkringen måste bli en arbetsmarknadsfråga för att bli en vinnare. Och det handlar inte om pappor och mammor - det handlar om kvinnor.
Andra har påpekat att andelen kvinnor som fortfarande helammar efter ett halvår är mycket låg.
Precis som Ohly själv sagt, ska man nog ändå försöka vrida diskussionen från det totalt privata. Med bröstpumpsdebatten har diskusssionen om individualiserad föräldraförsäkring slagit i botten och hamnat precis där högern vill ha den. För att återanvända ett gammalt blogginlägg:
Misstaget de rödgröna, eller för den delen förespråkare för individualiserad föräldraförsäkring i största allmänhet, gör är att man pratar för mycket om barn och för lite om kvinnors arbetsmarknad.
För det är ju så här: om "man ska få göra som man vill" så slutar det med att arbetande kvinnor inte får göra som de vill. Ditt "privata" val av hur länge du ska vara hemma, påverkar alla kvinnors villkor på arbetsmarknaden. Kvinnor påverkas konkret, varje dag på jobbet, av det ojämna uttaget av föräldradagar, oavsett om de själva är sterila och ointresserade av att skaffa barn. Lägre förväntningar, sämre utveckling i jobbet och sämre lön är effekten av att arbetsgivare räknar med högre frånvaro för kvinnor än för män. Det är konkreta effekter av det ojämna uttaget - till skillnad från mycket flummigare funderingar om hur det utvecklar pappor att få vara med sina barn. Och det är ingen karriärfråga för överklassen - det handlar lika mycket om chansen för en ung tjej att få bli teamledare på stålverket i Oxelösund.
Kort sagt: så länge Göran Hägglund får prata på "pappa hemma"-temat istället för det för honom mycket obekvämare "kvinna på jobbet"-temat, kommer förespråkarna för individualiserad föräldraförsäkring - eller mer modesta förespråkare för ett jämnare uttag - att ha mycket svårt att vinna debatten. Jämställdheten i familjen fixar familjen bäst själva, tycker väljarna (enligt övertygande undersökningar). Utmaningen är alltså att visa att detta är en större fråga än för den enskilda familjen, att man påverkar sin granne genom sitt skenbart privata val. Föräldraförsäkringen måste bli en arbetsmarknadsfråga för att bli en vinnare. Och det handlar inte om pappor och mammor - det handlar om kvinnor.
Bara en kul grej
Ewa Samuelsson (KD) skrev på sin blogg häromdagen att KD ville att häften av pengarna som Stockholms stad kan spara in på kostnaderna för nedskräpning skulle gå till nya eller upprustade lekparker - om vi alla skärpte oss kunde det räcka till 50 nya lekplatser för huvudstadens barn! DN uppmärksammade förslaget idag i papperstidningen.
Jorden anropar KD: Om det finns ett behov av 50 nya lekplatser, så ska väl inte barnens välfärd vara beroende av att nedskräpningen eventuellt minskar? Då måste vi bygga dem direkt! Och omvänt: om det inte finns ett behov av 50 lekplatser, så vore det ett fruktansvärt slöseri med skattemedel att bygga dem.
Och mot den obändliga logiken måste till och med Ewa Samuelsson böja sig: nu skriver hon i ett svar på bloggen att förslaget bara var en "kul grej" för att visa vad stadens pengar "kunde" användas till om man lyckades spara pengar.
Vi väntar spänt på nästa roliga grej från Ewa!
Jorden anropar KD: Om det finns ett behov av 50 nya lekplatser, så ska väl inte barnens välfärd vara beroende av att nedskräpningen eventuellt minskar? Då måste vi bygga dem direkt! Och omvänt: om det inte finns ett behov av 50 lekplatser, så vore det ett fruktansvärt slöseri med skattemedel att bygga dem.
Och mot den obändliga logiken måste till och med Ewa Samuelsson böja sig: nu skriver hon i ett svar på bloggen att förslaget bara var en "kul grej" för att visa vad stadens pengar "kunde" användas till om man lyckades spara pengar.
Vi väntar spänt på nästa roliga grej från Ewa!
2010-03-03
Att bli mer som Erik Ullenhag
Parallelläser David Plouffes "The Audacity to Win" och rapporten "Syftet är alltid att få spinn" från Demokratiinstitutet i Sundsvall (Lars Nord och Marie Grusell) och blir glad för en rätt balanserad syn på nya medier i politiskt kampanjarbete.
För nu börjar jag bli riktigt orolig för att Sveriges radikala ungdom kommer att spendera valrörelsen retweetandes.
De har starkt eldunderstöd i det motiverade i det aktivitetsvalet från det socialamedierindustriella komplexet: bloggare som JMW:s Brit Stakston som kraftigt överdriver genomslagskraften för sociala medier ("mikrobloggande är på väg att bli mainstream" och liknande sanslösa uttalanden). Men hon förtjänar ju sitt levebröd på att säga sådana saker, som ansvarig för sociala medier på en kommunikationsbyrå. Kan man tänka sig motsatsen? "Hej, anlita oss, vi är t ex superbra på sociala medier, men vi tror inte att de är särskild användbara." Kan man få be om lite fler marxistiska intresseanalyser även kring vad som sägs i tweets och bloggposter?
David Plouffes (han är den här) jordnära filosofi är: "tja, folk hänger på nätet - bäst att vi är där också". Ingenting om att det skulle vara kvalitativt viktigare eller väsensskilt från det övriga politiska kampanjandet. Dessutom pratar Plouffe just om - nätet. Inte bara om Twitter och Facebook, utan lika mycket om vikten av bra hemsidor och e-post. Det är ju detta som lite grand klär av den svenska diskussionen såsom varandes en hype: man diskuterar nästan inte alls hur viktigt det är med bra hemsidor, utan det är bara en viss sorts nätnärvaro som kommer att spela stor roll i valet 2010. Av en slump den nyaste, mest spännande sorten. Till och med bloggar verkar vara lite "2006" och passé om man följer den svenska diskussionen!
Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag är den som vågar sticka ut hakan längst i Demokratiinstitutets rapport, som handlar om kampanjandet i EU-valrörelsen 2009:
"Som politiska kommunikationsverktyg är nya medier rätt ointressanta. Det som gäller är fortfarande att du syns i Rapport 19.30 eller i Västerbottens-Kuriren."
Det är kaxigt, för det är inte många som vågar säga att kejsaren går runt i kallingarna. Det finns en slags tystnadskultur i och kring sociala medier som går ut på att skuldbelägga (för teknologisk efterblivenhet) den som räcker upp handen längst bak i klassrummet och vill diskutera konkreta saker som räckvidd, effekt, för- och nackdelar, målgrupper. Trycket är hårt från såväl nördarna (för att det är så roligt), det socialamedierindustriella komplexet (för att det är så de tjänar pengar) och traditionella medier (för att det är så nytt). Det trycket leder ofta till en läpparnas bekännelse (d v s motsaten till Ullenhags uppriktighet), där man är rädd att verka omodern om man inte omhuldar sociala medier. Som i Dagens Medias artikel om att 6 av 10 marknadschefer tycker att det är jättebra med sociala medier - men bara 7% lägger några resurser på det.
Samma läpparnas bekännelse leder också till att det man faktiskt gör ofta blir dåligt. Internetkyrkogården av döda politikerbloggar talar sitt tydliga språk. De som lever är skrämmande ofta oengagerad, pliktskyldig envägskommunikation (som de rödgrönas blogg, åtminstone fram tills Martin Gelin tog kommandot). Om man tvingar partiets riksdagskandidater att blogga (varannan vecka skriver de att de sitter på X2000 mot Göteborg) tillfredställer man åtminstone två av tre intressegrupper: kommunikationsbyråerna får fakturera och man klarar sig i tidningarnas genomgångar av "partierna i de sociala medierna" - bara nördarna grymtar lite över kvaliteten. Men det var ju inte så vi skulle ha det heller: att sluta överskatta sociala medier betyder inte att man måste börja underskatta dem.
Vad det gäller för vänstern är att vara smartast, inte att vara nyast. Vad är effektivt för vårt budskap och våra målgrupper? Vad passar vårt sätt att arbeta? Självständig analys - våga välja bort. Lite mer Erik Ullenhag.
För nu börjar jag bli riktigt orolig för att Sveriges radikala ungdom kommer att spendera valrörelsen retweetandes.
De har starkt eldunderstöd i det motiverade i det aktivitetsvalet från det socialamedierindustriella komplexet: bloggare som JMW:s Brit Stakston som kraftigt överdriver genomslagskraften för sociala medier ("mikrobloggande är på väg att bli mainstream" och liknande sanslösa uttalanden). Men hon förtjänar ju sitt levebröd på att säga sådana saker, som ansvarig för sociala medier på en kommunikationsbyrå. Kan man tänka sig motsatsen? "Hej, anlita oss, vi är t ex superbra på sociala medier, men vi tror inte att de är särskild användbara." Kan man få be om lite fler marxistiska intresseanalyser även kring vad som sägs i tweets och bloggposter?
David Plouffes (han är den här) jordnära filosofi är: "tja, folk hänger på nätet - bäst att vi är där också". Ingenting om att det skulle vara kvalitativt viktigare eller väsensskilt från det övriga politiska kampanjandet. Dessutom pratar Plouffe just om - nätet. Inte bara om Twitter och Facebook, utan lika mycket om vikten av bra hemsidor och e-post. Det är ju detta som lite grand klär av den svenska diskussionen såsom varandes en hype: man diskuterar nästan inte alls hur viktigt det är med bra hemsidor, utan det är bara en viss sorts nätnärvaro som kommer att spela stor roll i valet 2010. Av en slump den nyaste, mest spännande sorten. Till och med bloggar verkar vara lite "2006" och passé om man följer den svenska diskussionen!
Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag är den som vågar sticka ut hakan längst i Demokratiinstitutets rapport, som handlar om kampanjandet i EU-valrörelsen 2009:
"Som politiska kommunikationsverktyg är nya medier rätt ointressanta. Det som gäller är fortfarande att du syns i Rapport 19.30 eller i Västerbottens-Kuriren."
Det är kaxigt, för det är inte många som vågar säga att kejsaren går runt i kallingarna. Det finns en slags tystnadskultur i och kring sociala medier som går ut på att skuldbelägga (för teknologisk efterblivenhet) den som räcker upp handen längst bak i klassrummet och vill diskutera konkreta saker som räckvidd, effekt, för- och nackdelar, målgrupper. Trycket är hårt från såväl nördarna (för att det är så roligt), det socialamedierindustriella komplexet (för att det är så de tjänar pengar) och traditionella medier (för att det är så nytt). Det trycket leder ofta till en läpparnas bekännelse (d v s motsaten till Ullenhags uppriktighet), där man är rädd att verka omodern om man inte omhuldar sociala medier. Som i Dagens Medias artikel om att 6 av 10 marknadschefer tycker att det är jättebra med sociala medier - men bara 7% lägger några resurser på det.
Samma läpparnas bekännelse leder också till att det man faktiskt gör ofta blir dåligt. Internetkyrkogården av döda politikerbloggar talar sitt tydliga språk. De som lever är skrämmande ofta oengagerad, pliktskyldig envägskommunikation (som de rödgrönas blogg, åtminstone fram tills Martin Gelin tog kommandot). Om man tvingar partiets riksdagskandidater att blogga (varannan vecka skriver de att de sitter på X2000 mot Göteborg) tillfredställer man åtminstone två av tre intressegrupper: kommunikationsbyråerna får fakturera och man klarar sig i tidningarnas genomgångar av "partierna i de sociala medierna" - bara nördarna grymtar lite över kvaliteten. Men det var ju inte så vi skulle ha det heller: att sluta överskatta sociala medier betyder inte att man måste börja underskatta dem.
Vad det gäller för vänstern är att vara smartast, inte att vara nyast. Vad är effektivt för vårt budskap och våra målgrupper? Vad passar vårt sätt att arbeta? Självständig analys - våga välja bort. Lite mer Erik Ullenhag.
2010-01-24
Rödgröna nycklar
Man avundas inte direkt de som sitter och planerar den gemensamma rödgröna valkampanjen. Miljöpartiet går så bra i opinionsmätningarna att de kommer att ha starka incitament att profilera sig själva, Socialdemokraterna vill hellre presentera oppositionens alternativ som en "s-ledd regering" än någon slags jämlik trojka - vilket (V) och (MP) i någon mån bör ställa upp på, men inte till priset av att luften går ur hela "rödgrönaprojektet", vilket ju inte heller skulle gynna (S), vilket betyder att (S) måste skyddas från sin egen partiegoism. Samtidigt ligger (V) farligt nära 4-procentsspärren, vilket minskar vår entusiasm över att försvinna i mängden i en trepartikoalition..och så vidare!
Så med all ödmjukhet inför de som ska sy ihop det där - här några helt oorginella och ofullständiga förslag till nyckelpunkter för en hygglig oppositionskampanj:
Att samtliga partier påminner sig om vinsterna med ett starkt rödgrönt gemensamhetstema i valet - just på grund av det ovan skrivna. Får man föreslå ett stort plakat på alla stabskontor?
Att framför allt (S) "sålt in" samarbetet internt, för att minimera antalet LO-påhopp på Miljöpartiet och antalet Widar Andersson-påhopp på Lars Ohly. Detta måste förstås redan vara gjort. Samarbetet får gärna vara något mer än en bräcklig brygga på partiledarnivå - låt oss slippa granskande reportage om rödgrönt misstroende gentemot varandra ute i kommunerna.
Att partierna visar öppenhet gentemot varandra så att inga enskilda valkampanjer krockar tema/strategimässigt, och att de trimmat in gemensamma svar på sannolika frågor om samarbetet.
Att Mona Sahlin tillåts att spela ledarrollen fullt ut, för att inte skrämma mittenväljare i onödan. Hon är ju dessutom den givna statsministerkandidaten. Ett högt förtroende för Sahlins ledarförmåga (där hon ju ligger efter Reinfeldt i vareviga mätning) gynnar hela koalitionen. Ohly, Eriksson och Wetterstrand måste låta Mona skina mest.
Att hela den rödgröna oppositionen ställer upp på att lansera Sahlin i en "nu har du chansen att vara med och rösta fram Sveriges första kvinnliga statsminister"-kampanj.
Att man lyckas förutsäga vad som kommer att ifrågasättas av Mats Knutsson och Lena Melin och ha bra svar på det. Gissningsvis: Förmågan att komma överens. Den interna entusiasmen. Om man ”kommer ut i medierna” (d v s den klassiska rundgångs-idiotin från mediernas sida). Mängden konkreta besked. Osäkerheten kring fördelningen av ministerposter. Huruvida man bara kopierar Alliansen (där Mats och Lena redan fått upp vittringen rejält efter "vi kan också åka tåg"-episoden 2009).
Att man inte upprepar 2006 års valrörelses obegripliga misstag att nästan aldrig påminna om 1998-2006 års samarbete. Och ändå håller i minnet att väljare tenderar att vara märkvärdigt ointresserade av vad som har hänt, jämfört med deras intresse av vad de tror kommer att hända. Vi kommer inte att vinna valet på någon slags "kolla vad de har ställt till med"-faktasamling.
Att det finns beredskap för att det dyker upp osolidariska interna kritiker i medierna i slutskedet av valrörelsen. Det är t ex nästan säkert att Kjell-Olof Feldt runt den 1 september kommer att kritisera samarbetet med ”kommunisterna” på DN Debatt. Och då är det förstås (S) som måste försvara (V). Hårt.
Att man inser att ju mer tiden går och valkampanjen växlar upp, desto mer kommer trycket inifrån att öka på att köra ”som vanligt”, och partierna kommer mer och mer att behandlas som enskilda partier i utfrågningar etc i medierna. Förtroendet för, och kännedomen om, koalitionen måste byggas tidigt, för att ha råd att släppa på bromsen i valspurten.
Att man - i den mån det finns tid kvar för det - hittar gemensamma uppträdanden som är tillräckligt ”överraskande intima” för medierna, skiljer ut oss från borgarna och samtidigt säger någonting om koalitionens varumärke. Satsa t ex på att partimedlemmar har en stor gemensam träff istället för bara partiledarna. Man fick aldrig känslan av att Alliansen byggde underifrån.
Att man lyfter väljarkommunikationen. Alliansen körde 2006 ut sitt koncept ganska envägsinriktat. Engagera folk istället, både på allvar och med glimten i ögat. ”Sätt ihop det rödgröna laget” – vilket parti ska få olika ministerposter? ”Vad tycker du att en rödgrön regering ska driva för frågor?” Satsa på den största insamlingen av åsikter (mätbart) i mannaminne. Sociala medier är inte väljarkommunikation i sig, det är innehållet som avgör om det handlar om kommunikation eller inte. Det finns en rätt tragisk internet-sophög av envägsinriktade kandidatbloggar från 2006 och 2009 års val som kan tjäna som avskräckande exempel. ("Titta jag kommunicerar med väljarna: jag låter en av mina pressekreterare skriva av ett av partiets pressmeddelanden en gång i veckan!") Tyvärr ser den här punkten mörk ut: på den rödgröna gemensamma bloggen på www.rodgron.se har de två senaste inläggen fått sammanlagt 67 svar - en del av dem raka, artiga frågor - utan att ha fått ett enda svar från "Lars, Mona, Peter och Maria". Katastrof.
Att man lyckas formulera en tydlig tre menings-beskrivning av de rödgrönas gemensamma alternativ. En röd tråd. Basen i berättelsen. (Kommer nog att misslyckas, eftersom man inte ens lyckades etablera ett namn med ett budskap - but please surprise me.)
Att man lyfter fram ett rödgrönt "skyltfönster" – någonstans i landet där ett rödgrönt samarbetet varit extra långvarigt, intimt och framgångsrikt.
Att man redan har lyckats ha en öppen diskussion om kulturskillnaderna för att hantera spänningarna inom samarbetet. Det är till exempel en gigantisk skillnad mellan S-Mp-styrkeförhållandet (och synen på varandra) i Norrbotten jämfört med Stockholm. Hur ska hyperdemokratiska vänsterpartister (se statsvetaren Katarina Barrlings avhandling om partikulturer) stå ut med (i våra ögon) pamparna och översittarna hos sossarna, som vill bestämma allting själva? Nota bene: inte "hur ska vi få sossarna att sluta vara som de är" utan "hur ska vi stå ut" - för det är ingen mening med att försöka hinna förändra varandra.
Att man visualiserar att de rödgröna partiledarna är 50-50 i könsfördelning, Alliansen 75-25, och att oppositionens statsministerkandidat skulle bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Ta vara på det, så är jämställdhetsmatchen redan vunnen.
Så med all ödmjukhet inför de som ska sy ihop det där - här några helt oorginella och ofullständiga förslag till nyckelpunkter för en hygglig oppositionskampanj:
Att samtliga partier påminner sig om vinsterna med ett starkt rödgrönt gemensamhetstema i valet - just på grund av det ovan skrivna. Får man föreslå ett stort plakat på alla stabskontor?
Att framför allt (S) "sålt in" samarbetet internt, för att minimera antalet LO-påhopp på Miljöpartiet och antalet Widar Andersson-påhopp på Lars Ohly. Detta måste förstås redan vara gjort. Samarbetet får gärna vara något mer än en bräcklig brygga på partiledarnivå - låt oss slippa granskande reportage om rödgrönt misstroende gentemot varandra ute i kommunerna.
Att partierna visar öppenhet gentemot varandra så att inga enskilda valkampanjer krockar tema/strategimässigt, och att de trimmat in gemensamma svar på sannolika frågor om samarbetet.
Att Mona Sahlin tillåts att spela ledarrollen fullt ut, för att inte skrämma mittenväljare i onödan. Hon är ju dessutom den givna statsministerkandidaten. Ett högt förtroende för Sahlins ledarförmåga (där hon ju ligger efter Reinfeldt i vareviga mätning) gynnar hela koalitionen. Ohly, Eriksson och Wetterstrand måste låta Mona skina mest.
Att hela den rödgröna oppositionen ställer upp på att lansera Sahlin i en "nu har du chansen att vara med och rösta fram Sveriges första kvinnliga statsminister"-kampanj.
Att man lyckas förutsäga vad som kommer att ifrågasättas av Mats Knutsson och Lena Melin och ha bra svar på det. Gissningsvis: Förmågan att komma överens. Den interna entusiasmen. Om man ”kommer ut i medierna” (d v s den klassiska rundgångs-idiotin från mediernas sida). Mängden konkreta besked. Osäkerheten kring fördelningen av ministerposter. Huruvida man bara kopierar Alliansen (där Mats och Lena redan fått upp vittringen rejält efter "vi kan också åka tåg"-episoden 2009).
Att man inte upprepar 2006 års valrörelses obegripliga misstag att nästan aldrig påminna om 1998-2006 års samarbete. Och ändå håller i minnet att väljare tenderar att vara märkvärdigt ointresserade av vad som har hänt, jämfört med deras intresse av vad de tror kommer att hända. Vi kommer inte att vinna valet på någon slags "kolla vad de har ställt till med"-faktasamling.
Att det finns beredskap för att det dyker upp osolidariska interna kritiker i medierna i slutskedet av valrörelsen. Det är t ex nästan säkert att Kjell-Olof Feldt runt den 1 september kommer att kritisera samarbetet med ”kommunisterna” på DN Debatt. Och då är det förstås (S) som måste försvara (V). Hårt.
Att man inser att ju mer tiden går och valkampanjen växlar upp, desto mer kommer trycket inifrån att öka på att köra ”som vanligt”, och partierna kommer mer och mer att behandlas som enskilda partier i utfrågningar etc i medierna. Förtroendet för, och kännedomen om, koalitionen måste byggas tidigt, för att ha råd att släppa på bromsen i valspurten.
Att man - i den mån det finns tid kvar för det - hittar gemensamma uppträdanden som är tillräckligt ”överraskande intima” för medierna, skiljer ut oss från borgarna och samtidigt säger någonting om koalitionens varumärke. Satsa t ex på att partimedlemmar har en stor gemensam träff istället för bara partiledarna. Man fick aldrig känslan av att Alliansen byggde underifrån.
Att man lyfter väljarkommunikationen. Alliansen körde 2006 ut sitt koncept ganska envägsinriktat. Engagera folk istället, både på allvar och med glimten i ögat. ”Sätt ihop det rödgröna laget” – vilket parti ska få olika ministerposter? ”Vad tycker du att en rödgrön regering ska driva för frågor?” Satsa på den största insamlingen av åsikter (mätbart) i mannaminne. Sociala medier är inte väljarkommunikation i sig, det är innehållet som avgör om det handlar om kommunikation eller inte. Det finns en rätt tragisk internet-sophög av envägsinriktade kandidatbloggar från 2006 och 2009 års val som kan tjäna som avskräckande exempel. ("Titta jag kommunicerar med väljarna: jag låter en av mina pressekreterare skriva av ett av partiets pressmeddelanden en gång i veckan!") Tyvärr ser den här punkten mörk ut: på den rödgröna gemensamma bloggen på www.rodgron.se har de två senaste inläggen fått sammanlagt 67 svar - en del av dem raka, artiga frågor - utan att ha fått ett enda svar från "Lars, Mona, Peter och Maria". Katastrof.
Att man lyckas formulera en tydlig tre menings-beskrivning av de rödgrönas gemensamma alternativ. En röd tråd. Basen i berättelsen. (Kommer nog att misslyckas, eftersom man inte ens lyckades etablera ett namn med ett budskap - but please surprise me.)
Att man lyfter fram ett rödgrönt "skyltfönster" – någonstans i landet där ett rödgrönt samarbetet varit extra långvarigt, intimt och framgångsrikt.
Att man redan har lyckats ha en öppen diskussion om kulturskillnaderna för att hantera spänningarna inom samarbetet. Det är till exempel en gigantisk skillnad mellan S-Mp-styrkeförhållandet (och synen på varandra) i Norrbotten jämfört med Stockholm. Hur ska hyperdemokratiska vänsterpartister (se statsvetaren Katarina Barrlings avhandling om partikulturer) stå ut med (i våra ögon) pamparna och översittarna hos sossarna, som vill bestämma allting själva? Nota bene: inte "hur ska vi få sossarna att sluta vara som de är" utan "hur ska vi stå ut" - för det är ingen mening med att försöka hinna förändra varandra.
Att man visualiserar att de rödgröna partiledarna är 50-50 i könsfördelning, Alliansen 75-25, och att oppositionens statsministerkandidat skulle bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Ta vara på det, så är jämställdhetsmatchen redan vunnen.
2009-09-17
Kapitulation, Ibrahim
Tänk att man så ofta måste vara en bättre socialdemokrat än socialdemokraterna själva lyckas vara.
Hör precis Ibbe Baylan säga i radio att socialdemokraterna "misslyckades med jobbpolitiken" i förra valrörelsen. Förutom att jag ogillar den socialdemokratiska "säck-och-aska"-strategin (all ny politik presenteras nu för tiden som en total omvändning från en gammal havererad och feltänkt politik, vilket blir väldigt märkligt för dem som röstat på socialdemokraterna tidigare, enormt demoraliserande för de egna medlemmarna och förvirrande för de som letar efter röda trådar i partiernas politik) - förutom det, så är det ju historeförfalskning: någon månad efter att den borgerliga regeringen tillträtt hösten 2006 var arbetslösheten nere i 4 procent. Under hela valrörelsen var det uppenbart att arbetslösheten var på väg åt rätt håll med stormsteg. De rödgröna hade alla skäl att vara stolta över detta. Det fanns inget misslyckande. (Jo, i förhållande till vänsterns högre ambitioner - men inte i förhållande till vad som i allmänhet anses som hög och låg arbetslöshet.)
Misslyckandet gällde ju helt och hållet kommunikationen kring jobben: det lät som om Göran Persson tog för lätt på frågan och gentemot borgarnas osakliga "utanförskaps"-diskussion hamnade socialdemokraterna i en otacksam "alla har det bra"-position som många måste ha irriterat sig på. Dessutom var helt enkelt borgarna enormt skickliga på att plantera sig "utanförskaps"-bild.
Att nu säga att socialdemokraterna misslyckades med jobbpolitiken är att acceptera den falska bild som de borgerliga partierna lyckades etablera som sanning. Det finns ingen anledning för socialdemokraterna att aktivt bidra till det, inte ens tre år senare.
Hör precis Ibbe Baylan säga i radio att socialdemokraterna "misslyckades med jobbpolitiken" i förra valrörelsen. Förutom att jag ogillar den socialdemokratiska "säck-och-aska"-strategin (all ny politik presenteras nu för tiden som en total omvändning från en gammal havererad och feltänkt politik, vilket blir väldigt märkligt för dem som röstat på socialdemokraterna tidigare, enormt demoraliserande för de egna medlemmarna och förvirrande för de som letar efter röda trådar i partiernas politik) - förutom det, så är det ju historeförfalskning: någon månad efter att den borgerliga regeringen tillträtt hösten 2006 var arbetslösheten nere i 4 procent. Under hela valrörelsen var det uppenbart att arbetslösheten var på väg åt rätt håll med stormsteg. De rödgröna hade alla skäl att vara stolta över detta. Det fanns inget misslyckande. (Jo, i förhållande till vänsterns högre ambitioner - men inte i förhållande till vad som i allmänhet anses som hög och låg arbetslöshet.)
Misslyckandet gällde ju helt och hållet kommunikationen kring jobben: det lät som om Göran Persson tog för lätt på frågan och gentemot borgarnas osakliga "utanförskaps"-diskussion hamnade socialdemokraterna i en otacksam "alla har det bra"-position som många måste ha irriterat sig på. Dessutom var helt enkelt borgarna enormt skickliga på att plantera sig "utanförskaps"-bild.
Att nu säga att socialdemokraterna misslyckades med jobbpolitiken är att acceptera den falska bild som de borgerliga partierna lyckades etablera som sanning. Det finns ingen anledning för socialdemokraterna att aktivt bidra till det, inte ens tre år senare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)