25 anteckningar om Vänsterpartiets läge

Om jag jobbade för Vänsterpartiet, skulle jag ha en anteckningsbok i innerfickan som det stod "Mandatperioden 2014-18" på.

Inuti skulle det se ut så här just nu:

1. Vi måste bestämma oss för vad vi tror om den här regeringen. Kommer det att bli en framgångsrik regeringsperiod som Vänsterpartiet kommer att vilja bli förknippade med? Eller kommer vi tvärtom att få se en svag och dålig regering som Vänsterpartiet mår bäst av att distansera sig från? 2018 kan bli de grusade förhoppningarnas valrörelse. Vänsterpartiet kan börja vinna väljare på regeringspartiernas dålighet – men det bygger på att vi inte själva ses som en del av dåligheten.

2. Samhället kommer under de närmaste åren att fortsätta präglas av välfärdsmissnöje. Vänsterpartiet måste göra sig till tolk för de stämningarna. Särskilt när Socialdemokraterna och Miljöpartiet snart kommer att börja bli ovilliga att tala om bristerna (de regerar ju trots allt).

3. Vänsterpartiet måste kunna räkna hem vinsterna när man driver regeringen åt vänster. Politik handlar inte bara om att få igenom saker, utan också om att skrika ut vem som gjorde't. Det är bra att partiet presenterar förhandlingsvinsterna själva, men politik är en lågengagemangsprodukt: människor tar inte in exakt vem som drev vad. Vi ökar chansen för att vårt avtryck ska märkas om vi driver frågor innan vi får igenom dem (trots risken att vi inte får igenom dem). Och regeringen måste tvingas visa sina kort. 

4. Efterfrågar våra väljare resultat? Vänsterpartiets väljare, särskilt de yngre, är värderingsstyrda och bedömer inte politik efter resultat. Hoppas inte för mycket på att förhandlingsvinsterna ska ge utslag i opinionen. SD gör succé i opinionen trots att alla vet att de inte kommer att få igenom ett dugg.

5. Inga sakpolitiska framgångar talar för sig själva. Med förhandlingsvinsten är halva jobbet gjort. Andra halvan är att förklara varför vänstern gör saker, och göra det svinbra.

6. Om partiet vill vara i opposition, finns det fortfarande många borgerliga majoriteter ute i landet att opponera emot.

7. Vi går inte i opposition mot Socialdemokraterna i första hand genom att skälla på dem, utan genom att driva frågor där de är svaga och inte kan svara.

8. Att vara i opposition är mer än att kritisera andra riksdagspartier för vad de gör. Att vara i opposition är också att bekräfta människors suckar, oavsett om det finns någon politisk lösning eller inte. Ibland räcker det att vi är med och formulerar problemet.

9. Håll fast vid vinsterna i välfärden - när valåret är över ökar kontrastvärdet mot de andra partierna igen. Vänsterpartiet måste också vara välfärdspartiet, och partiet mot ojämlikhet. "Att lita på" är den bästa frasen i verktygslådan just nu. Men Vänsterpartiet har litet inflytande på dagordningen, och måste anpassa sig till det som de stora partierna pratar om. Om debatten är het om integration ska Vänsterpartiet också presentera integrationspolitiska förslag. Det förväntar sig väljarna. Partiet kan inte vänta på bra debatter, vi får ge oss in i de som uppstår.

10. Dagspolitik utgörs inte bara av de egna bra förslagen, utan också av motståndarnas dåliga förslag. Vänsterpartiets valrörelse 2014 innehöll för lite negativt kampanjande. I ett läge där den dominerande stämningen bland väljarna är oro, måste partierna spegla det för att ha framgång.

11. Vi blir populära ibland, men vi kan bli bättre på att leta upp det populära. Projekt: fram till 2018 ska varje Vänsterpartiförening ha drivit minst ett förslag som har stort folkligt stöd och som inte överensstämmer till hundra procent med partiets program.

12. Nästa stora projekt för partiet ska inte vara en specifik fråga, utan en totalrenovering av vårt sätt att prata. Vi måste använda varje sakfråga för att vinna idédebatten. (Det är ett misstag att tro att en idédebatt är liktydigt med att prata om visioner och utopier. En idédebatt pågår framför allt när de små vardagshändelserna ska förklaras och rationaliseras.) Vi enas om bra ord och använder välbekanta bilder när vi förklarar politiken. Vi tar kampen om de grundläggande tankfigurerna som bygger upp högern och vänstern. När man är 14 år möter man oftare de tankefigurerna i debatter med andra: "rika anstränger sig mer", "alla har ett fritt val". Men de finns kvar i bakhuvudet hos oss som vuxna också, och ramar in hur vi ser på alla politiska förslag. 

13. Vi måste börja lyfta fram sämre motståndare. Om vi debatterar oftare med Gunnar Hökmark bidrar vi till att definiera motståndaren på ett sätt som gynnar oss.

14. Väljarna gillar våra sakfrågor. Nu vet de att vi kan göra verklighet av dem. Nästa projekt är att få väljarna att komma över nästa hinder: de känner sig inte som vänsterpartister. Fler måste kunna få syn på sig själva bland Vänsterpartiets företrädare, och fler måste känna att medhåll i sakfrågorna är det enda som krävs för att vara vänsterpartist. ”Håller du med? Då är du vänsterpartist!”

15. Socialismen är elefanten i rummet. Det är något okänt. Människor tar inte ställning för okända saker.

16. Förklara inte socialismen som ett framtida samhälle, utan som den röda tråd som håller ihop varje dagspolitiskt ställningstagande. Socialism är ett antal bärande principer som gäller både för dagspolitik och för ett framtida samhälle. Om vi lyckas prata om våra sakfrågor så att idéerna framträder, blir också socialismen mindre mystisk.

17. Vänsterpartiets styrka är att vi anses ha hjärta och bry oss. Bygg på det och få debatten att handla om hjärta när det går. Försök inte slå högern i deras bästa grenar - inte ens när vi kan mer än dem.

18. Kommunikation på 10-talet handlar inte om att säga att man är bra, utan att vara bra. Vänsterpartiet kan bli ännu bättre på att vara bra. Partiskatten ska lyftas fram mer. Starta ett eget biståndsprojekt för att hjälpa rumänska romer. Fram till 2022 ska sex timmars arbetsdag införas på alla Vänsterpartiets kanslier. Hur ska vi annars kunna kräva det av andra?

19. Hur utnyttjar vi den vetenskapliga explosionen för vänsterns sak?

20. När S är i opposition är det de som dominerar den vänsterinriktade samhällskritiken. Då kan Vänsterpartiet sticka ut genom att betona våra specifika roller: feminister, klimataktivister, antirasister. Med S i regering måste Vänsterpartiet spela en mycket större roll i den breda, antiborgerliga retoriken.

21. Redan under mandatperioden ska olika väljare möta olika varianter av Vänsterpartiet. Villagatan ska inte få samma flygblad som hyreshusgatan. Vi ändrar inte på våra åsikter, men vi berättar om olika åsikter för olika grupper.

22. Vi måste börja identifiera de väljare som är nära att rösta på oss, inte leta på måfå bland grova målgrupper som "LO-medlemmar". Det finns massor av LO-medlemmar som ligger enormt långt ifrån våra värderingar och som är opåverkbara.

23. Den största potentialen för ökat stöd för Vänsterpartiet finns hos socialdemokrater som inte riktigt litar på S i välfärdsfrågor. Här finns de som står och vacklar mellan partierna. De som övervägde att rösta på V i valet 2014 (men som inte gjorde det) prioriterade skola och sjukvård mest, enligt Novus eftervalsundersökning. Sjukvården ligger vi närmast att "vinna" bland samma väljare, i skolfrågor ligger vi långt efter.

24. Det är alltid tryggare att vara sosse. Historiskt vinner bara vänstern över S i två olika situationer: när partiet bara finns där som alternativ när S går åt höger (som 1998), och när partiet lyckas fånga upp starka värderingsändringar, bli i takt med tiden (som SKP efter krigsslutet, eller VPK med miljön, eller V med tredje vågens feminism på 90-talet). Vilka förändringar surrar i luften nu? Vad är Socialdemokraterna på väg att missa? Jag tror till exempel att de kommer att skämmas om 20 år, när det blivit verklighet, för att det inte var de som drev på om individualiserad föräldraförsäkring.

25. Formulera löntagarkoden. S stora misstag de senaste tio åren är att de - tvärtemot sin historiska strategi - har associerat medelklassen med borgerliga värderingar. Vänsterpartiet kan fortfarande bli först med ett språk som inkluderar alla löntagare i ett solidariskt samhällsprojekt.

Var betygskompromissen verkligen nödvändig?

Betyg redan från årskurs fyra är förstås vansinnigt. Att ge betyg överhuvudtaget vilar på skakig vetenskaplig grund, men man kan inte säga åt barn som knappt har hunnit börja skolan att de är "underkända", som om de kunde ta ansvar för sina egna prestationer i den åldern. Skolan misslyckas allt oftare med att bryta det sociala arvet. I det läget blir betygsättning mer och mer en betygsättning av förutsättningar och hemförhållanden. Arbetarbarn måste åtminstone få en ärlig chans att ta igen akademikerungarnas försprång innan lärarna säger åt dem att de inte duger.

Nu ska tiotusentals barn - i värsta fall - bli betygsatta ännu tidigare än idag. Regeringen säger att det förhindrade att alliansen och SD röstade igenom betyg i fyran för alla.

Fan vet.

Centern vill egentligen inte alls. SD hade precis börjat sväva på målet, under intryck av en allt mer högljudd opinion av kritiska skoldebattörer, forskare och föräldrar. Beredningen inför ett eventuellt riksdagsbeslut hade troligen understrukit det kompakta motståndet. Det hade kunnat ge C och SD argument för att dra sig ur med hedern i behåll.

Regeringen hade kunnat elda under kritiken och spekulerat i att högerpartierna skulle få kalla fötter. Opinionen är ju exceptionell. Ingen vill ha tidigare betyg förutom några smala kretsar inom de borgerliga partierna och SD. Men man känner igen mönstret: Socialdemokraterna har helt förlorat tilltron till sin förmåga att bilda opinion. Inte ens när de håller på att vinna debatten, som Karin Pettersson också besviket påpekar.

Det är naivt att tro att det kommer att vara glasklart att S och MP pressade fram ett mindre dåligt alternativ. Sådant är aldrig glasklart. Inför väljarna kommer det att vara en rödgrön regering som inför betyg i årskurs fyra. Punkt slut. Och det kommer att kännas som ett svek. Betygsfrågan är inte bara kallt vetenskaplig - här finns ju också en skillnad som ligger väldigt nära kärnan i att vara vänster och i att vara höger. Tror vi på jämlikhet, på att ge alla chansen, på att alla ungar kan - eller ska vi stämpla, underkänna och säga att det är var och ens ansvar istället för samhällets?

Säg att SD och Centern inte alls hade mjuknat under trycket av opinionen. Säg att de verkligen var beredda av tvinga igenom det mest impopulära skolpolitiska beslutet i mannaminne. Frågan är om det i ett sånt läge verkligen är bäst på lång sikt för regeringen att kompromissa eller att låta sig bli överkörd? Den som är pragmatisk förlorar samtidigt nästan alltid möjligheten att vända en politik till sin motsats. Regeringen har nu gjort tydligt att tidigare betyg inte är så illa att man inte kan ge och ta lite grand i frågan. Det försvagar alla former av principiellt - ideologiskt - motstånd. Många utgår ofta från att kompromisser är det bästa sättet att "desarmera" eller "begrava" en fråga. I det här fallet undrar jag om inte opinionstrycket under våren hade kunnat begrava frågan. Och om inte kompromissen får den att leva vidare.

Frågan är nu bara: kan vi på något sätt nu få varenda förbaskade skola att säga nej till att experimentera med våra 10-åringar - och vinna frågan underifrån? Ingen kommunal skola i Stockholm kommer att vara med i alla fall. Heja!

Avskaffa antirasismen med stort "A"

Så var det dags för antirasistiska manifestationer igen, efter Sverigedemokraternas (och andra europeiska högerextremisters) framgångar i EU-parlamentsvalet. Jag kan inte undvika att känna mig lite matt. Efter valet 2010 var det likadant: stora manifestationer och tydliga deklarationer. För många blev Sverigedemokraternas inträde i riksdagen startskottet till politiskt engagemang. Men ärligt talat - hände det så mycket sedan? Det var först efter Kärrtorpshändelserna i december 2013 som det uppstod någon typ av antirasistisk folkrörelse i Sverige, men i den har Vänsterpartiet haft svårt att hitta sin plats.

Det är helt okej med stora samlingar med stora ord - de kan till och med vara viktiga - bara inte vänstern ställer sig och slår på larmtrummorna som en ritual varje gång SD skördar nya valframgångar, och däremellan intet. Då blir ju sådana manifestationer bara terapeutiska. Och så upprepar sig allt för varje val: lite större SD, lite mer allvarstyngda ord på Sergels torg.

Vore det inte bättre om vänstern i huvudsak lämnade torgen och Facebookuppropen och gav sig ut och skitade ner sig lite istället? Allt handlar ju om politiskt basarbete om vi ska vinna den del av SD-väljarna som vi har potential att vinna. Vi kan aldrig "rösta bort rasismen". Sådana erbjudanden haglade under EU-valrörelsen, men chanserna att utmobilisera SD-väljarna så mycket att det märks är ganska små. Och priset är högt: den politiska debatten reduceras till att vara för eller emot rasism, när det SD-väljarna egentligen behöver höra är mycket mer om andra politiska motsättningar.

Nej, antalet SD-väljare sänker vi bara genom att vinna förtroende för våra problemformuleringar hos dem. Vi ska inte prata om felet med att vara rasist, utan om felet med samhället. Det första blir lätt till att kritisera ett partival; det senare handar om att vara med och påverka partivalet. En stor del av SD:s väljare har inte ens invandring högst på dagordningen: att 66 procent har det brukar beskrivas som högt - jag tycker det är förbluffande lågt. En tredjedel av partiets väljare går alltså igång mest på något annat: välfärdens krackelering, bristen på opposition, arbetslösheten, kriminaliteten. Om vi tar det på allvar måste ett anti-SD-arbete alltid vara lite mer än bara ett antirasistiskt arbete.

Vänsterpartister från norr till söder har under valrörelsen ägnat sig åt att "vända ryggen" åt SD. Är SD-framgången i valet ett bevis för att det var en felaktig strategi som bara gav Jimmie Åkesson sympatier?

Det går förstås inte att veta, men det känns mer sannolikt att det var SD:s hårda EU-motstånd - och att de fick sina väljare till valbåsen - som gav framgången. Det visar inte minst dagens partisympatiundersökning från SCB, där SD fortsätter sin inrikespolitiska kräftgång. Jag tycker att man ska tro SD:s väljare om så pass mycket förstånd, att de inte röstar på ett parti enkom för att det blir bespottat. Det finns naturligtvis något annat i botten, någonting som handlar om verkliga upplevelser och verklig politik. Martyrteorin känns svag, den är mest något som håller Sverigedemokraternas egna moral uppe när de får ruttna ägg på sig. Om det finns någon effekt av motståndet på gator och torg är det snarare att det är ett sista hinder för dem som attraheras av SD: insikten om att de inte är ett parti som andra, insikten om att många andra tycker att det här luktar riktigt illa.

Men observera gärna: "sista hinder". Även om gatuprotester är ett vapen mot normalisering av SD, gör de ingenting åt att SD:s problemformuleringar, effektiva oppositionspolitik och tydliga politiska projekt vinner anhängare åt dem. Gatuprotesterna skapar i bästa fall "man borde väl inte men egentligen har de ju rätt"-väljare. För att verkligen vinna fajten i grunden krävs mycket mer än antirasistiska paroller: en tuffare politik för jobb, en tuffare politik för jämlikhet, en tuffare klassretorik, en starkare fackföreningsrörelse. En tydligare klassretorik betyder till exempel att man kastar ut jargong om "vita, medelålders män", som om de i allmänhet var privilegierade. "Allt annat lika" är de privilegierade, men "allt annat lika" är ett akademiskt skräpbegrepp som inte går att förklara. Vänstern lyckas ofta göra feminismen till klassmedvetandets fiende på ett extremt olyckligt sätt. När den borgerliga politikens offer ska utses lyfter vi alltför sällan fram löntagarkollektivet som helhet som offer, utan hellre till exempel kvinnor. Det är sant att kvinnor ofta är mest drabbade, men om vi alltid pratar om de mest drabbade blir det aldrig mycket till klassretorik, eller hur?

(Problemet att få feminism att lira ihop med klassretorik är bara ett exempel. Jag utser inte feminismen till huvudproblemet här.)

Slutligen: stora ord om rasism i valrörelsen hindrade inte en SD-framgång i valet. Att då reagera på den framgången med ännu större ord om rasism känns lite bakvänt. Budskapet valresultatet skickade var ju ett helt annat: vi måste prata politik, med rätt ord och på rätt ställen, för att hindra SD att vinna fler väljare. Om manifestationerna mobiliserar och skapar engagemang så toppen, men avskaffa sedan det "antirasistiska" arbetet med stort A - där man argumenterar mot den som redan valt fel problemformulering - och starta ett tuffare vänsterpolitiskt arbete. Det måste väl vara Vänsterpartiets roll i sammanhanget? Vi kan göra båda, säger någon. Men varför fastnar vi i så fall så ofta i manifestationerna?

Fotnot: En tidigare version av den här texten hette "Avskaffa antirasismen", men det var ju enbart fånigt.

S-attack mot statliga jobb

Onsdagens partiledardebatt innehöll ett ordkrig om förra veckans s-utspel: hade Magdalena Andersson verkligen sagt att hon ville skära 10 miljarder på den statliga byråkratin? Ja, sa Jan Björklund. Inte alls, sa Mikael Damberg: hon berättade bara hur mycket danskarna lyckats spara, en summa i ”tiomiljardersklassen”.

Damberg har rätt i sak, det var så hon sa. Men hur stor är skillnaden då?

Magdalena Andersson valde att göra den danska jämförelsen på en direkt fråga från SVT:s reporter om hur stora besparingar det handlar om. Ingen pressade henne på en siffra – den kom utan påtryckningar. Socialdemokraterna gjorde heller inte något försök att korrigera Magdalena Anderssons uttalande under den knappa vecka som gick mellan att andra medier återgav SVT-intervjun med siffran 10 miljarder utskriven, och partiledardebatten. Allt tyder på att partiledningen fått kalla fötter de senaste dygnen.

Inte så konstigt i så fall. Det är helt okej att ha ambitioner om en effektiv statsförvaltning. Men det blir helt fel konflikt i en valrörelse om Socialdemokraterna vill ta bort statliga jobb och alliansen försvarar dem. Tyvärr är det inte första gången Socialdemokraterna visar att man hanterar oppositionsrollen valhänt. När man sitter i regering kan man puttra på med förslag som man tycker är behövliga i största allmänhet. Men i opposition måste man bry sig om var man hamnar i förhållande till regeringen: man måste ta ut ett avstånd, välja en gynnsam strid, vara oppositionell. Från rätt håll, till att börja med.

Om staten effektiviseras så att det blir pengar över, är det enda rimliga att de pengarna stannar kvar och ger utrymme för mer verksamhet. Inte att Magdalena Andersson krymper ned en sektor som inte vuxit på 20 år, trots en kraftig befolkningsökning under samma period.

Det låter väl bra med färre pärmbärare? Visst, men statsanställda inte är synonymt med byråkrater. Det kan lika gärna handla om kriminalvårdare, universitetslärare, arbetsförmedlare. Om de jobbade smartare, fick de gärna lägga de frigjorda resurserna på mindre trängsel på fängelserna, fler lärarledda seminarier på högskolan eller mer tid med varje arbetssökande. Färre kolleger behöver de inte.

Nu för tiden finns det heller inte särskilt många dammiga skrubbar att städa upp i. Det pågår ett ständigt effektiviseringsarbete – mer eller mindre rimligt – inom alla myndigheter. Att det plötsligt skulle gå att krama ut finansiering till flera av Socialdemokraternas viktiga reformer påminner, med Smålandspostens ord, om ”slarviga nyliberalers argumentation” (12/1). Men när man inte vågar ta tillbaka de borgerliga skattesänkningarna är det förstås här man hamnar: reformerna som ska understryka ”de enormt stora skillnaderna i svensk politik” får betalas genom att skära i andra änden av välfärden. Eller skrapas ihop av det som råkar bli över när fler – kanske – kommer i arbete och börjar betala skatt.

Magdalena Andersson tvingas nu förmodligen säga att hon inte har någon exakt beräkning alls och att siffran tio miljarder bara var ett skott från höften. Kvar finns det övergripande löftet att minska antalet statliga tjänster. Risken är att tusentals statsanställda fortfarande får lite magont av att tänka på en socialdemokratisk valseger.

Kampen om opinionen: Professionaliseringen

Ett av problemen med politisk kommunikation - och särskilt sådan som pågår i valrörelser - är att den sker så mycket på magkänsla. Det håller på att ändras nu. Böcker som The Victory Lab beskriver inte bara trenden med riktade budskap till smala segment av väljarkåren, utan också hur vetenskaplig metodik griper omkring sig. Politiska budskap och kampanjmetoder testas i förväg, med kontrollgrupper och hela fadderullan. Kampanjstaber tittar nyfiket på vad statsvetare, ekonomer, beteendevetare och psykologer kan bidra med. Politiska partier har slutat vara så övertygade om att de vet bäst vad som funkar, och börjat ta hjälp. Smart.

En av de mest lovande sakerna med Vänsterpartiets nuvarande förändringsarbete är att det är en del av den här trenden: i allt som Aron Etzler säger om hur han vill utveckla partiets budskap tar han utgångspunkt i undersökningar och data. Bra: bara den som vågar ta reda på hur läget faktiskt är, kommer att kunna ändra på rätt saker. Vänstern är, precis som andra politiska rörelser och riktningar, full av charlataner som bara gissar. Avancerade gissningar har också sin plats, men man kan inte bara gissa.

För några veckor sedan kom en forskarantologi, Kampen om opinionen - politisk kommunikation under svenska valrörelser, som skulle kunna bli en vetenskapligt grundad kokbok för svenska valrörelser.

Jag ska gå igenom den kapitel för kapitel.

I det första undersöker Lars Nord "Jakten på den perfekta kampanjen - professionaliseringen av de svenska partierna". Hur proffsiga är partiernas valkampanjer?

Arbetarrörelsens partier befinner sig i varsin ände: S är bäst, V sämst (bortsett från Sd, som väl ändå måste förlåtas på grund av att de är så nya i rikspolitiken). Sambandet med valresultatet är svagt: S och M är mest professionaliserade - men backade ju båda 2010. Och tvärtom för Sd:s del. Det säger oss att professionaliseringen inte är det enskilt avgörande. Men det säger inte att det är oviktigt med välorganiserade kampanjer: kanske hade sossarna minskat ännu mer om de inte varit så bra på sociala medier och dörrknackning?

Den kampanjaktivitet som över hela linjen är minst professionaliserad i Sverige handlar om användandet av externa konsulter. Längst fram ligger partierna när det gäller sociala medier. Det senare är också Vänsterpartiets bästa gren, tillsammans med direktreklam. Socialdemokraterna har samma styrkor, men är dessutom riktigt långt framme när det gäller dörrknackning.

Det sätt som Lars Nord bygger upp sitt professionaliseringsbegrepp har dock en del problem. När användandet av tevereklam och pr-konsulter räknas som professionellt, blir konsekvensen att en småskalig valkampanj inte kan vara professionell. Undersökningen blir bara en spegling av partiernas ekonomiska muskler (vilket vi faktiskt också ser i resultaten).

En alternativ syn på en professionell valkampanj skulle kunna vara att det är en kampanj som bygger på bästa tillgängliga kunskap. En kampanjstab som väljer bort tevereklam av ekonomiska skäl kan ju fortfarande vara fullständigt medveten om tevemediets fördelar och nackdelar, och man kan fortfarande forma andra kampanjaktiviteter utifrån den senaste kunskapen och de grundligaste analyserna.

En liknande svaghet i Nords modell är att den är alldeles för kvantitativ - det spelar snudd på ingen roll om partiet gör sina saker bra eller inte. Det blir konstigt: professionalism kan inte handla om att man har hört talas om att man kan knacka dörr och sedan bara springa ut och skjuta från höften. Det avgörande måste vara om kampanjaktiviteten bygger på bästa tillgängliga kunskap eller inte.

Ett exempel på en klumpig enskildhet i operationaliseringen handlar om pr-konsulter. En kampanj som leds av partimedlemmar med erfarenheter från pr-branschen - vilket till exempel gällde för åtminstone Moderaternas och Vänsterpartiets kommunikationsstaber i förra valet - får noll poäng i Lars Nords modell. Men i samma ögonblick man beställer ett pm från en pr-byrå, rakar professionalismen plötsligt i höjden.

En slutsats i kapitlet är att professionaliseringen ökar över tid. Fler partier använde de analyserade kampanjverktygen 2010 jämfört med fyra år tidigare. Men det liknar ett axiom att partierna undan för undan tillägnar sig till exempel nya medier. Vad man snarare borde mäta är: Håller partierna idag jämnare eller ojämnare steg med tillgänglig kunskap inom politisk kommunikation än tidigare?

Slutligen: även om undersökningen i sina beståndsdelar är grovt tillyxad - visar den ändå inte en sann bild i slutändan? (Räddningsplankan för orealistiska antaganden.) Nja. Jag kan i princip hålla med om den inbördes ordningen, men avståndet mellan S och M och de övriga partierna är tveksamt stort, och i synnerhet Miljöpartiets senaste kampanj framstod som högt professionaliserad.

Professionalism handlar delvis om avgränsningar, ett erkännande av ett särskilt område - vilket Nord också mäter - men det blir nästan ointressant om det inte också handlar om hur man i sina handlingar styrs av kunskapsmassan inom sitt fält. Mer kvalitativt inriktad analys är svårt, men behövs.

Medianväljarteoremet håller inte

Agerar Socialdemokraterna och Moderaterna som det s k medianväljarteoremet förutsäger? Så antas det väl allmänt, och inom den ramen väljer också statsvetaren Anders Sundell att se sossarnas nuvarande strategi i det här inlägget. Jag håller med om mycket, men man kan inte se all anpassning till andra partier och all rörelse mot mitten som bevis för att det allt annat än löst formulerade medianväljarteoremet håller.

Medianväljarteoremet dras med många orealistiska antaganden - precis som man skulle kunna förvänta sig med en ekonomisk modell som försöker förklara politik. (Här finns en ganska bra sammanfattning av kritiken i ett papper av Robert G Boatright.) Svensk politisk historia verkar inte heller bekräfta teorin. Tittar man på väljarnas bedömning av de politiska partiernas positioner på höger-vänsterskalan (i SCB:s valundersökningar) är det snarare partiernas vandring ifrån den politiska mitten som är slående. Det gäller både Mp, Kd och C. Tomrummet i mitten har faktiskt aldrig varit så brett som i de två senaste valen.

I Sverige definierar många väljare sig som antingen höger eller vänster. Blocktänkandet är starkt. Den skala som partierna antas röra sig friktionsfritt längs med, har i verkligheten en såphal upphöjning i mitten som det inte går att hålla sig kvar på. Partier som försöker säga att de är mittenpartier glider så småningom ned i något av de två lägren, vilket vi sett historiskt både med Mp och Kd.

Det är heller inte alls säkert att väljarnas åsikter bäst beskrivs som en normalfördelningskurva, tjockast i mitten, eller ens som jämnt fördelade från höger till vänster. Åsikterna kan lika gärna fördela sig som ett liggande timglas - ett polariserat åsiktsklimat med en svag mitt: som i Frankrike eller Sverige, till exempel. I så fall kan en position i mitten visserligen vara det närmast möjliga valet för många, men med risken att det blir med en politik som väljarna uppfattar som helt främmande. Mitten är inte oförarglig om väljarna har tydliga åsikter.

Teoremet förutsätter också att partierna tar väljare från varandra, inte att de drar till sig nya och stöter bort gamla. Moderaternas framgångar 2006 och 2010 byggde tvärtom i hög grad på mobilisering av tidigare icke-röstare. Väljare kan försvinna helt och hållet också: S högersväng på 90-talet gödde visserligen V, men dränerade också valmannakåren på personer som inte bara kallt fortsatte rösta på det parti som låg närmast, utan reagerade med mänskligare känslor.

Teoremets utgångspunkt är också att partier anpassar sig till statiska väljare. I verkligheten är väljare påverkbara. Ett parti som betraktade opinionen som en given faktor skulle lämna fältet fritt för andra partier.

Och hur sjutton hittar man mitten? I praktiken måste partierna komma fram till var medianväljaren faktiskt står i alla frågor som är viktiga för röstningsbeteendet. Och det är inte så enkelt: att stå i mitten av valmannakåren innebär inte att stå exakt på den punkt som politisk teori skulle definiera som mitten av höger-vänsterskalan. Medianväljaren i Sverige har förmodligen socialdemokratiska värderingar. Ändå sätter många politiska analytiker likhetstecken mellan medianväljaren och någon slags vankelmodig folkpartist.

Faktum är ju att om S skulle göra en mittenorientering i till exempel frågan om vinst i välfärden, skulle de behöva röra sig vänsterut. Om vinst i välfärden skulle upplevas som den viktigaste valfrågan för väljarna - då ligger de facto medianväljaren någonstans nära V.

Ägnar sig då S och M nu, trots att det är en svår och dålig strategi, åt mittenorientering enligt medianväljarteoremet? Tittar man återigen på när SCB ber väljarna att placera partierna på en höger-vänsterskala, så har S aldrig gått åt mitten (eller lyckats uppfattas som mer mitten) de gånger man försökt återerövra regeringsmakten (1982, 1994, 2010; detta förutsatt förenklingen att medianväljaren finns i det som väljarna uppfattar som mitten av höger-vänsterskalan). Det är bättre att beskriva Stefan Löfvens nuvarande politik som ett klassiskt socialdemokratiskt försök att inkludera medelklassen i sitt politiska projekt. När S har gjort det tidigare har det aldrig handlat om passiv anpassning till färdiga medelklassvärderingar. Tvärtom har man i hög grad skapat sina egna väljare genom en ny, omfamnande politik som har byggt på gemensamma beröringspunkter med arbetarklassen, och en ideologi som har lockat fram de egalitära värderingarna hos medelklassen. En sådan aktiv politisk strategi är oförenlig med medianväljarteoremets antaganden. Skillnaden idag är framför allt att försöken att inkludera medelklassen är mycket sämre genomförda: man utgår från slarviga fördomar om en ganska borgerlig person, och anpassar politiken mer passivt. Det ser onekligen ut som större inslag av medianväljartänkande, förutom att partiledningen nog faktiskt tror på sin politik, åtminstone delar av partiledningen, åtminstone delar av tiden. Några sådana begränsningar som en politisk vilja erkänner inte medianväljarteoremet.

Moderaternas agerande skulle också kunna se ut som ett medianväljartänkande, men vad de gjorde 2006 och 2010 var inte att närma sig mitten på det sätt mitten oftast uppfattas i svensk politik. Man gjorde snarare ett erövringsförsök rakt in i de socialdemokratiska kärngrupperna, med omsorg om sysselsättningen, "arbetarparti"-etiketten och försök till ett folkligare tilltal. Det var medianväljarpolitik där ett svenskt parti för en gångs skull agerade som om medianen är socialdemokratisk (förmodligen helt riktigt). Om S bedriver medianväljarpolitik, så agerar de som om medianen är borgerlig.

Men Moderaterna uppfann också ett politiskt problem ("utanförskap"), satsade stort på mobilisering och sågs fortfarande som flankpartiet till höger av väljarna, så det känns långsökt att se medianväljarteoremet i arbete. 2010 uppfattade väljarna rentav en högersväng.

Slutligen: frågan är om inte det nya (amerikanska) sättet att bedriva valkampanjer med mikro-riktade budskap är ytterligare en spik i kistan för medianväljarteoremet? Ett parti har inte längre bara en ideologisk position som är bekant för alla, utan sprider tusentals olika bilder av partiet till alltmer finfördelade grupper av väljare. Med det tankesättet behöver man inte ge upp några flankståndpunkter för att närma sig mittengrupperna - man ser bara till att prata om andra frågor med dem. I ett splittrat medielandskap där vi skräddarsyr våra nyhetsintag märks ofta inte ens de parallella budskapen. Jag är ganska övertygad om att partikanslierna ser den här utvecklingen som vida överlägsen ett endimensionellt medianväljartänkande.

Prata inte om nazisterna

Sommarens politiska genidrag kan vara Svenskarnas partis resa till Almedalen. Genom sin blotta närvaro lockade man fram så många arga motmarkeringar att partiet framstod som långt viktigare än sina 681 röster i senaste valet. Vänstern har problem med spontaniteten: att motdemonstrera anses inte längre som ett taktiskt val, utan som ett moraliskt måste. (Bojkotter likaså - när hörde någon senast en sådan diskussion som handlade om effektivitet?) Vi ska alltid reagera mot nazistiskt stöveltramp, visst. Men det finns en gräns för hur perifera motståndare man ska adla till ett hot.

(Ledarstick publicerat i Flamman 8 augusti.)