Dags att sno s-väljare

Vänsterpartiet hade goda skäl att börja jobba långsiktigt med vinster i välfärden-frågan efter 2006. Bilden av partiet var blurrig, och här stack man ut. Och det var - och blev - en populär fråga. Kanske ser vi resultatet av det nu, när Vänsterpartiet lyfter i opinionen. Men lyftet kan lika gärna vara en effekt av saker som ligger utom partiets kontroll: stödet för Vänsterpartiet beror på vad man själva gör – men också alltid av vad Socialdemokraterna gör. Och i vinter har opinionsbildarna gått hårdare åt S än på länge. Karin Petterssons avrättning av S-ledningen ringer fortfarande i öronen: Magdalena Andersson ”verkar sakna ambitioner att förändra Sverige” och S ”verkar inte ens leta efter ett politiskt projekt” (Aftonbladet 25/2).

Vinstfrågan var bra för Vänsterpartiet som tillbakapressat 5-procentsparti. Och den var bra under ett mitten-vänsterorienterat S under Håkan Juholt. Men när Stefan Löfven och Magdalena Andersson sakta men säkert vridit Socialdemokraterna ”några streck för långt till höger” (KG Bergström, Expressen 7/3) har möjligheter för en mycket bredare vänsterkritik öppnat sig. Socialdemokraternas svar på massarbetslöshet är tandlösa utbildningssatsningar och ”ansvar för sin egen anställningsbarhet”. Svaret på deflation och företag som fortfarande ropar efter fler order är att ge sig in i en verklighetsfrämmande trovärdighetstävling med Moderaterna där den som är stramast vinner.

Valkampen mellan de två stora partierna riskerar att utspela sig inom mycket snäva ramar.

I det läget vill man inte att Jonas Sjöstedt begär replik och pratar om - vinster i välfärden, för femtioelfte gången. Åtminstone inte utan att samtidigt påpeka att Vänsterpartiet har en sammanhållen politik som på varje punkt utmanar de övriga partiernas samling kring mittenväljaren. Partiet kan, till skillnad från S, backa upp en kritisk verklighetsbeskrivning med reformer som faktiskt kan ta samhället ut ur den verkligheten. Med ett högre skatteuttag går det att ha planer för jobb och välfärdsrenovering som gör skillnad.

Och partiet har många att hålla i handen. Det finns ett massivt välfärdsmissnöje där ute som desperat söker politiska företrädare. Frustrationen finns också bland akademiker, journalister och intellektuella. När hade Vänsterpartiet eliterna med sig på samma sätt senast, 1968?

Moderaterna har fattat vad som är grejen 2014: det är bara att lägga sig platt för vänstervinden. I deras fall innebär det att svälja (och därmed desarmera) nästan allt vad Socialdemokraterna säger. För Vänsterpartiets del borde det betyda att inte bara driva den sakfråga som man vinner utan att ens behöva använda vänsterretorik, utan att spela ut hela sitt register. Vänstervinden, välfärdsmissnöjet och Socialdemokraternas högersväng ihop borde göra att Vänsterpartiet kan ta väljare från S. Men sedan valet 2010 har nettovinsterna därifrån varit små - så sent som i SCB:s novembermätning faktisk noll.

I sitt första tal som ny partiledare lovade Jonas Sjöstedt att inte snegla på Socialdemokraterna hela tiden. Kanske borde han ändå göra det. Det är ingen slump att Vänsterpartiets skyltfönster (Degerfors och Fagersta) båda är succéer som bygger på att utnyttja Socialdemokraternas svaga sidor. Att förhålla sig till Socialdemokraterna har ingenting med dåligt självförtroende att göra. Inte heller handlar det om något slags ofint parasiterande. Sneglandet är ju ömsesidigt. Socialdemokraterna tog en tredjedel av Vänsterpartiets väljare 2006, och ytterligare en femtedel 2010. De slår glatt ihjäl vänstern när de har chansen. Vänsterpartiet bör ha samma inställning. CH Hermanssons nya linje på 60-talet var ett VPK som tog sig rätten att kritisera SAP. Samma respektlöshet låg bakom lyftet till 12 procent 1998. Och den vänsterkritiken riktades mot betydligt bättre versioner av socialdemokratin än den nuvarande. Vilka socialdemokratiska intellektuella skulle idag gå genom eld och vatten för att försvara Magdalena Andersson mot Jonas Sjöstedt?

(Ledare publicerad i Flamman 13 mars.)

Valet är vunnet

Henrik Ekengren Oscarsson har sagt det. Jonas Hinnfors har sagt det. Tommy Möller sa det häromdagen. Alla är de statsvetare, och alla har de sagt att valet i höst inte är avgjort. Men det är det. Och säg det gärna högt – så stannar alliansväljarna hemma på valdagen.

Visst, det är teoretiskt möjligt att de borgerliga partierna gör en sjujäkla valrörelse och hämtar in tidernas största underläge. Men är det statsvetenskap att uttala sig om vad som är teoretiskt möjligt? Ett annat sätt att svara på frågan skulle kunna vara att berätta hur det brukar gå. I novembermätningen från SCB var avståndet mellan blocken 10,1 procentenheter. Så mycket har bara en av elva valrörelser sedan 1973 svängt. Den genomsnittliga svängningen under perioden mellan november och september är bara 5,1 procentenheter.

Den enda valrörelse som svängt mer än 10,1 procentenheter är förstås den senaste. Det var då statsvetarikonen Sören Holmberg sa att ”alliansen är rökt” och fick nesligen fel. Men det får inte innebära att statsvetare inte vågar göra några analyser av läget längre. Och upphämtningen 2010 kan rimligen inte tillåtas utöva sådant inflytande över sinnena bara för att den är färskast. Inte i något av de sex val som föregick valet 2010 skiftade majoriteten överhuvudtaget mellan november och september. Förtjänar inte det att sägas? Sedan november har för övrigt alliansens läge försämrats ytterligare. Så till den milda grad att avståndet mellan blocken är 8 procentenheter större idag än vid samma tidpunkt 2010 (Alliansfritt Sverige 14/2).

Det räcker alltså inte att säga att ”det gick 2010”. Förutsättningarna för ”det” är ju mycket sämre än då.

Oppositionen säger också gärna att ingenting är klart. Tanken bakom det låter vettig: om alla tror att segern är fixad, kommer partiarbetarna tro att deras insatser är onödiga och väljarna kommer stanna hemma på valdagen. Problemet är att det finns forskning som visar att det problemet framför allt drabbar den som ser ut att förlora. Om en väljare är säker på att hennes kandidat är på väg att vinna, röstar hon nästan lika gärna som om det förutspås bli knallhårt. Men om en väljare tror att hennes kandidat är på väg att förlora, är röstningsviljan lägre (se Agranov m fl 2013: ”What makes voters turn out”). Effekten av den stora ledningen för oppositionen är alltså framför allt att alliansväljarna tappar hoppet, inte att de rödgröna väljarna blir nonchalanta. Och alliansen kommer inte att få ut fler aktivister om Stefan Löfven skulle råka låta stöddig: motgångar är inte inspirerande, de är nedslående.

Det väljarna riskerar att höra om oppositionen säger att det inte är avgjort, är förstå tvivel på den egna förmågan. Det låter ju som om man kallt räknar med att slarva bort sitt stöd. Om väljaren dessutom hör från proffstyckare i teve och tidningar att valet kommer att bli spännande, kan hon bli osäker på sin slutsats att rösta med oppositionen: är trots allt inte missnöjet med regeringen så överväldigande som det verkar? Det är ingen slump att det är Moderaternas partisekreterare som just nu är mest ihärdig med att prata om att valet fortfarande är öppet. Han har tyvärr starka krafter på sin sida: de som har politisk dramatik som sitt levebröd (massmedia) kommer att framhärda i att det är strid på kniven oavsett om det är sant eller inte. En ren gåva till alliansen i det här läget, förstås. Det är därför det vore välkommet med statsvetare som vägde upp med att säga som det är.

(Ledare publicerad i Flamman 20 feb)

S vinner valet - nu måste de fajtas om varför

Det osar svavel om Karin Pettersson idag: "att [Magdalena Andersson] ska vara mer Anders Borgsk än Anders Borg verkar ha blivit partiets nya överideologi". Och så kritiserar Pettersson den självvalda politiska impotensen, fegheten. Den som i kombination med att S i sin kommunikation utmålar avståndet till M som en avgrund riskerar att leda till enorma besvikelser om regeringen blir rödgrön nästa mandatperiod. Höga förväntningar gör alltid fallet hårdare.

(Vänsterpartiet får se upp. Det är inte särskilt lyckat om partiet sätter sig i regering med ett S som accepterar stopp för vinstuttag i välfärden som en eftergift till V, men som för en ekonomisk politik som fortsätter att svälta ut det offentliga. Då blir Vänsterpartiets regeringsmerit att ha suttit i tidernas mest impopulära regering.)

Karin Pettersson understryker att S ändå kommer att vinna valet. Det är bra. Petterssons inlägg är mer än annat ett inlägg i en debatt som avgör hur det ska gå med Socialdemokraterna det närmaste decenniet: eftervalsdebatten. S-högern kommer att säga: "Titta, vänstern hade fel: det var just genom att lägga oss så nära Anders Borg som vi vann väljarnas förtroende." Vinner de den debatten är förmodligen s-strategin låst för lång tid framöver.

S-vänstern måste säga ungefär som Karin Pettersson: "Vi vet att vi kommer att vinna valet, men vi kommer att göra det trots, inte tack vare, vår anpassliga ekonomiska politik."

Det är smart, och livsviktigt, att säga det redan innan valet. Helst skulle s-vänstern ha sagt det redan från början att den vet att partihögern också kan vinna val - men inte gillar politiken. Men det är förstås svårt att låta bli att vifta med valförlusthotet: vi måste ändra oss, annars är vi körda. Det argumentet är starkt i det ögonblick det används, men kommer att förvärra din position i den interna debatten om valet ändå vinns.

S-vänstern kan förstås peka på att röstetalet, i bästa fall 34-35 procent, knappast säger något annat än att man varit mindre dåliga än M. Men högern har också ett giltigt case: en valvinst är en valvinst och de behöver inte vara snygga.

Eftervalsdebatter är alltid interna slagfält. Fråga Mona Sahlin, som fick avgå i förlängningen av en eftervalsdebatt som spårade ur. När nu valsegern redan är klar är det dags för alla goda sossar att tänka på hur allt som sägs i valrörelsen också påverkar den interna tolkningsfajt som kommer vare sig man vill eller inte.

Varför är Moderaterna så dåliga?

Moderaterna borde ju egentligen ha förlorat makten redan 2010.

Men med finanskrisen rakade plötsligt förtroendet för regeringen i höjden (fastän OECD berömde facket och riksbanken lika mycket efteråt) och det höll dem kvar i Rosenbad.

De senaste två åren har dock Moderaterna varit i fritt fall, minus tio procentenheter. Som en jämförelse tappade Håkan Juholt fem, räknat från tillträdet till avgången. När kommer en ordentlig fördjupning om Moderatkrisen? Att Moderaternas medlemmar håller sig med bolsjevikisk partidisciplin – till skillnad från evigt självkritiska sossar – är ett systemfel i drevbranschen. Men lite kan vi väl få frossa i pilar som pekar nedåt? Varför flyr LO-gubbarna – det slogs ju upp stort när de kom, var det där med arbetarparti bara en dagslända?

Moderaterna gör verkligen maximal skada på alliansen just nu. De tappar massor av väljare till oppositionen samtidigt som de tar från alliansens småpartier, som därför hamnar farligt nära riksdagsspärren. Men Fredrik Reinfeldt är fortfarande populär (folk verkar älska dryg sarkasm i det här landet) och han slår Löfven i debatterna. Det, tillsammans med hejdlös anpassning till allt Socialdemokraterna gör, upprätthåller ett sken av slughet som åtminstone förblindar politiska journalister.

Det är som om ett parti som Schlingmann en gång rattat nog förmodligen gör rätt nu också, även om vi inte vet hur. Alternativet att de inte har en susning om vad de pysslar med vågar ingen riktigt tro på.

När Moderaterna säger att de ska sätta stopp för riskkapitalet, höja skatterna och bygga hyresrätter för vanligt folk är det lätt att tänka att de manövrerna kommer att vinna väljare i mitten och till vänster. Socialdemokraterna är ju så försiktiga när de formulerar sin agenda att det sällan är något problem för Moderaterna att lägga sig helt nära och desarmera den konflikt som S ville ha. Tanken är sedan att valet ska handla om något annat än välfärdspolitik, till exempel förtroende.

Men frågan är om inte Moderaternas kräftgång betyder att taktiken är feltänkt. Anpassning är granne med idéfattigdom och håglöshet. Det var genom att låta som sossar (jobben först), men inte genom att göra exakt som sossarna som man vann valet 2006. Istället tog man en strid om verklighetsbeskrivningen (utanförskapet). De grupper som nu sviker Moderaterna, främst arbetare som går till S eller SD, ser uppenbarligen inte en regering som har egna svar på missnöje och oro, utan en regering som bara rör på sig när oppositionen petar på den. Kanske kittlar det heller inte sinnena med en statsminister som säger att skillnaderna är små, att vi ska sänka ambitionsnivån och att visioner är farliga. Det kan funka efter en terrorattack eller i en finanskris. Men idag känns fyra år till med Moderaterna bara stentrist. Och hur långsamt och försiktigt man än har sänkt skatterna går det heller inte att komma undan det fakum att man till dags dato har – toksänkt dem. Därmed kan oppositionen använda ett av sina tacksammaste teman: välfärd mot skattesänkningar. Jobbpolitiken förlorar också i trovärdighet för varje vecka av massarbetslöshet som går.

På något sätt tycks det vara en politisk naturlag i Europa att regeringskraften bara räcker i två mandatperioder. Första perioden har man ett nytt program som man ivrigt börjar förverkliga och som kanske leder till ett omval. Men någonstans där glömmer regeringarna att sätta sig ned, analysera läget och göra om sig. Det har Fredrik Reinfeldt också glömt. Dessutom har han tillåtit en förödande brain drain. Utmaningen att göra om partiet och bryta Socialdemokraternas maktinnehav lockade de bästa. Förvaltandet har verkligen inte gjort det – var det en datingsajt hon kom från, kommunikationschefen?

Och då går det heller inte bättre än det gör.

(Ledare publicerad i Flamman 23 jan.)

Ingen räkmacka för Sjöstedt

Man skulle kunna tro att framgångarna under det senaste året gör att Vänsterpartiets ledning kan glida fram på en räkmacka på kongressen. Eller att Sjöstedts popularitet i partiet skulle få partiet att säga: ok, kör på, vi litar på er! Men så funkar det inte i Vänsterpartiet: här sätter ombuden fingret på varje siffra. Misstänksamheten mot partistyrelsen är konstant över tid. Det kanske bara är bra, jag vet inte. Men nog är det lite speciellt: ett parti där partiledningen aldrig är starkare än sitt senaste argument.

Under Gudrun Schymans tid var det partiledningens högeravvikelse som bevakades. Idag finns det ett stråk av misstänksamhet mot professionaliseringen av opinionsarbetet, en oro för någon slags PR-ifiering och utslätning. Hittills driver Vänsterpartiet fortfarande de minst professionella valkampanjerna (förutom SD). Det blir en utmaning för partiledningen att bli bättre där på ett sätt som går ihop med den starka folkrörelsekänslan i partiet. Gott PR-kunnande behövs trots allt som ett hantverk vid sidan av allt annat hantverkskunnande i ett parti. Det behöver inte vara synonymt med mesigare budskap.

Valuttalandet gick ändå igenom hyggligt oförändrat, till och med "omtanke" fick stå kvar på ett ställe. Det nästan sensationella med vänsterpartiperspektiv är att det inte kastades in en massa nya hjärtefrågor att driva. "Det är ett svek att inte alltid skriva om allt", skrev jag efter partikongressen 2012. Den åsikten är fortfarande ganska rikt representerad, men i minoritet.

Paradoxalt nog är prioritering inte högsta mode i valkampanjarbete längre. Om en amerikansk politisk konsult skulle besöka Vänsterpartiets kongress skulle han förmodligen vara förvånad: "Vadå? Man driver väl lika många frågor som det finns väljargrupper?" Ett parti har inte längre bara en position som är bekant för alla, utan sprider tusentals olika bilder av partiet till alltmer finfördelade grupper av väljare.

Det finns en del skillnader som gör att riktade budskap funkar bättre i USA; en mer splittrad nationell debatt, svagare höger-vänsterdimension och större möjligheter att samla in personuppgifter om väljarna. Och det kan försvåra för valarbetarna att stå på gator och torg utan tydliga prioriteringar. Men svenska partier lär ändå gå åt det hållet redan i årets val.

Mediakommentarerna kring kongressen handlar mycket om ett parti som surfar på en framgångsvåg. Helt rättmätigt. Men också av fortsatt yrvakenhet både kring vinst i välfärden-frågan ("hur i hela friden ska det gå till?") och partiets lite tuffare spel i regeringsfrågan - här fastnar analysen ofta i att Stefan Löfven inte vill ha med Jonas Sjöstedt att göra och att det avgör frågan. Men sossarnas innersta önskningar är det sista som kommer att spela roll efter valet. Då handlar det om makt, opinion, alternativ och förmåga att spela sina kort rätt. Vänsterpartiet har bättre läge än många tror.

Statistiken säger att regeringen är rökt

"Mycket kan hända" är en floskel som spelar alliansen rakt i händerna (upprepad av Jesper Strömbäck och Per Schlingmann i lördagens debattartikel i DN). En bättre gissning är tvärtom denna: regeringen är rökt, folk är sura som ättika, oppositionen kommer vinna valet, avståndet är för stort, det är redan avgjort.

Att högern och de som har politisk dramatik som sitt levebröd (media) trots det upprepar att valet 2014 är spännande, riskerar förstås att påverka väljarna: om oppositionens valseger inte anses så självklar, och missnöjet med regeringen inte så överväldigande, är det klart att en del väljare kan bli osäkra på sina slutsatser.

"Mycket kan hända"-linjen hämtar framför allt sin näring från 2010 års val. Svängningen mellan blocken mellan SCB:s novembermätning 2009 och valresultatet 2010 på 14,3 procentenheter var enorm. Men den var också unik.

Jag har tittat på hur opinionen har svängt mellan regeringspartier och opposition just mellan novembermätningen året innan valet och valdagen, för valen 1973-2010 (1982 undantaget eftersom SCB inte genomförde någon partisympatiundersökning 1981; Sverigedemokraterna har inte räknats med i något av blocken).

Den genomsnittliga svängningen mellan blocken under dessa tio månader är 5,1 procentenheter. Inte i något av de sex val som föregick valet 2010 skiftade majoriteten mellan november och september. (Det hände däremot i de fyra tidigaste valen: 1973, 1976, 1979 och 1985.)

Den största ledning som slarvats bort innan 2009-10 års rödgröna katastrof går så långt tillbaka som till 1972-73, då högern förlorade trots ett försprång på 4,7 procentenheter i november.

I årets novembermätning var avståndet mellan blocken 10,1 procentenheter. Så mycket har bara en av elva valrörelser sedan 1973 svängt - den senaste.

Räknar vi med det icke-mätta 1982 - vi vet ändå att S och VPK var i ledningen i opinionsundersökningarna 1981 - så har valet varit klart i november i sju av 12 fall. I de fall där blocket som lett i november ändå förlorat valet har ledningen varit betydligt bräckligare än den de rödgröna partierna har idag. Återigen - bara 2010 sticker ut.

Ett annat sätt att mäta är att titta på hur det gått för sittande regeringar under valrörelserna (räknat från samma novembermätningar). Det här är ännu dystrare läsning för Fredrik Reinfeldt. I genomsnitt har regeringarna ökat sitt stöd bara med magra 1,7 procentenheter under valåret. 2010 har återigen karaktären av undantag: då ökade regeringen sitt stöd med 6,9 procentenheter.  God tvåa är Carlsson-regeringen 1991 som gick framåt med 6,5 procentenheter och nästan räddade sig kvar vid makten. Med tanke på att de vanligaste utfallen är betydligt blygsammare, finns det knappast något i svenska erfarenheter av riksdagsval som talar för att den nuvarande regeringen kommer klara sig.

Men de 53 procenten som bestämmer sig under valrörelsen då, och de 17 procent som byter parti? Problemet med den borgerliga förhoppningen är att väljarna ofta "bestämmer sig" för samma parti som de redan länge tänkt rösta på. Det verkar som om enkätsvaren på den frågan påverkas av en vilja att inte framstå som styrd av dogmatism eller gammal vana i partivalet.

Av de 17 procent som byter parti, byter ju många med varandra. Även om rörligheten är större idag, blir nettoförändringen liten. Byten mellan blocken är också mer sällsynta. SCB:s statistik över partiernas "spurtvinster" under valrörelsernas sista fyra veckor kyler ganska effektivt ned den som hoppas på mirakel sent i en valrörelse: inget parti har ett historiskt snitt som är bättre än 0,6 procentenheter. Största bravaderna härvidlag har Folkpartiet stått för med ökningar på 4,1 (2002) och 4 procentenheter (1985). I båda fallet förstås genom borgerlig kannibalism med M som offer.

Min poäng här är inte att oppositionen borde säga att "allt är klart" (även om jag tycker att superövertaget borde utnyttjas politiskt för att desillusionera högerväljare och stärka de egna). Min poäng är att tittar man på tidigare opinionsundersökningar och valresultat så talar ingenting för påståendet att det är en öppen fråga vem som vinner valet. Regeringen är rökt, frågan är bara om väljarna ska hjälpa de rödgröna till egen majoritet eller inte. Om media absolut måste sälja in supervalåret som en nagelbitare - ta den vinkeln istället.  

Sämre kan V ha det

Så kom han till sist med sitt besked, Stefan Löfven. Socialdemokraterna ska gå till val ensamma, och är beredda att samarbeta med alla utom Sverigedemokraterna. Miljöpartiet gillar man lite mer än de andra och Moderaterna lite mindre.

Det överraskade säkert en del att det inte blev något uttalat partnerskap med Miljöpartiet. Så tippades det ju allmänt (dock inte på denna ledarsida). Men Stefan Löfven valde en försiktigare intern linje än Mona Sahlin – trots att han nog egentligen skulle velat göra ett nytt försök med hennes tvåpartiinitiativ från hösten 2008. Miljöpartiet är Sveriges minst förargelseväckande parti, och eftergifterna till dem hjälper snarast till att fylla i en blind fläck hos S. Och så kan man hävda att man samarbetar i mitten – av stor vikt för sossehögerns självbild.

Nu kommer det säkert ändå, med gemensamma utspel och artiklar innan valet, att framgå att Miljöpartiet är de närmast allierade. Men nog gnisslar partihögern lite över att Löfvens besked varken uteslöt en rödgrön regeringsuppställning á la 2010 eller, mer specifikt, Vänsterpartiet. Lika många dörrar hölls ju faktiskt öppna åt vänster som åt höger.

Och däri ligger förstås också problemet, givet att Socialdemokraterna ska föreställa ett oppositionsparti. Ska det verkligen låta som om Folkpartiet, ansvarigt för skolhaveri och massarbetslöshet, är lika aptitliga att samarbeta med som Vänsterpartiet? Socialdemokraterna tycks vilja byta ut regeringen, men inte sätta oppositionen i dess ställe. Det övertygar inte. Att ”bryta blockpolitiken” är hedervärt – i praktisk handling. Men upphöjt till politisk idé är det sämre. Det är svårt att tänka sig ett framgångsrikt socialdemokratiskt projekt som inte vårdar skillnaderna mellan höger och vänster. Och ivern att utplåna alla politiska konflikter för att stoppa Sverigedemokraterna krattar snarast manegen för det partiet.

Det är sant att samarbete i mitten inte är något nytt för S. Men man har aldrig tidigare öppnat för sådant samarbete efter åtta år i opposition. Och det smått absurda är att Socialdemokraterna har mjuknat i takt med systemskiftet: Efter fyra år med alliansen gick man till val på ett tydligt rödgrönt alternativ. Efter åtta år är man inte lika säker på att alla regeringspartier ska bort. Trots att väljarna tycker sämre om regeringen idag än 2010!

Visserligen beskrivs tänkbara samarbetspartners i olika nyanser, men det var nyanser som inte ens Stefan Löfven själv lyckades få fram i söndagens Agenda. I jämförelse med Göran Persson, som 2006 sa att han bara kunde samarbeta med ”de som vill utveckla välfärdssamhället”, framstår Löfven närmast som nihilist. Att ingen vet vad som händer efter valet är sant: det hindrar dock inte att man som oppositionsparti är tydlig med att man går in i valrörelsen med ambitionen att få bort den sittande regeringen.

Mittenpartierna har länge (liksom nu) avfärdat Socialdemokraterna benhårt. Även vid en valförlust är det ganska lite som talar för att alliansen läggs ned: den lär nog inte avskriva möjligheten att komma tillbaka 2018. Stefan Löfven har en tydlig bild av hur han vill bli sedd, men han borde koppla sin pragmatism till annat än regeringsbildningen, för där finns nu i realiteten bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet. För de senare var fredagens besked det bästa möjliga. Inget försök gjordes att stämpla ut Vänsterpartiet ur regeringsdiskussionen. Samtidigt gör högerflirtarna att Jonas Sjöstedt kan fortsätta säga att det bara är en röst på honom som garanterar ett alliansfritt Sverige. Om valdebatten handlar om regeringsfrågan – och det lär den göra – hamnar vänstern mitt i den. Sämre kan man ha det.

(Ledare publicerad i Flamman 14 nov.)

Kampen om opinionen: Politisk reklam

Kapitel tre i Kampen om opinionen handlar om köpt utrymme i media under svenska valrörelser.

(Nästan helt och hållet: det blir lite begreppsförvirring när partierna plötsligt ska bedöma "medverkan" i olika mediekanaler. Överhuvudtaget är avsnittet inte särskilt stringent. Och det vågar man säga, eftersom författarna Bengt Johansson och Marie Grusell erkänner att det inte finns mycket forskning på området.)

Några kommentarer:

-Valaffischer säger författarna finns kvar av nostalgiska skäl, för att de hör till en valrörelse som "julgran på jul och sill vid midsommar". Men det finns ingenting som tyder på att de kommersiella köpen av utomhusreklam (som ju valaffischer är) minskar. Tvärtom har branschens företrädare en hel del på fötterna när de hävdar att mediet har framtiden för sig. Valaffischering är inte bara gratis utomhusreklam, det är gratis utomhusreklam där partierna i princip fritt (under en månad före valet) väljer var budskapet ska synas. Lägg också till att utomhusreklam är en av de reklamslag som människor störs minst av, så tyder allt på att valaffischering är en superkanal. Om partierna inte tycker att de ser någon effekt, kanske de ska rannsaka sig själva först - hur väl lyckas de egentligen utnyttja potentialen i mediet?

Det är också tydligt att det skulle behövas forskning om just affischeringens effekter - nu är det framför allt retoriker och konstvetare som intresserar sig. Kul, men knappast till någon större nytta för partierna.

-I analysen av utvecklingen av morgonpressannonsering syns en tydlig teve-effekt från 1958 års val och tjugo år framåt. Sedan återgår annonseringen till tidigare nivåer. Det känns typiskt för hur kampanjstaber rycks med (alltför mycket) i teknikutvecklingen. 1958 trodde man att allt från och med då skulle handla om teve, 1998 trodde man att hemsidorna skulle avgöra, 2006 var det bloggarna och 2010 var det twittrarna. Men precis som i vår privatkonsumtion av medier är det få medieslag som slås ut. Nya adderas bara till de gamla. Och så finns det en kraftig tidsförskjutning mellan hype och genomslag: 2010 var hemsidesvalet (nådde nästan var femte väljare). 2018 eller 2022 blir det riktiga sociala medier-valet.

Samma glapp syns när partierna ombeds värdera sina egenkontrollerade kommunikationskanaler före och efter valet 2010. Dörrknackning och sms, sa de innan valet. Hushållsutskick och valstugor, sa de efter valet. Förmodligen speglar svaren delvis en besvikelse över effekten, men det kan också handla om att man stött på trögheter med att introducera de nya arbetssätten.

-Författarna visar att partierna inför tevereklamens genombrott i 2009 och 2010 års val var oroliga för att det skulle leda till mer smutskastning, men resultatet blev (liksom i hela övriga världen förutom USA) ganska hovsamma filmer. Något annat är heller inte att vänta, eftersom tevereklam har en tydlig avsändare. Det är framför allt i sociala medier och på webben som vi kommer att se negativt kampanjande och smutskastning framöver: här går det att vara snabb, humor är vad som ger viralitet och partierna står sällan som avsändare och slipper stå till svars för osmakliga attacker.

Slutligen: det är delvis sådana här jämförelser mellan olika medier som riskerar att leda till den (för en kampanjstab) felaktiga frågan "var ska vi synas"? Svaret är: ni ska koncentrera er på att skapa bra innehåll. Sedan får innehållet fortplanta sig i de medier som fungerar för just det innehållet - ungefär som när man häller ut en hink med vatten i sanden och vattnet delar upp sig i olika rännilar där motståndet är minst. När statsvetare vill döpa val till "Tevevalet" eller "Twittervalet" är det ett helt irrelevant fokus på tekniken. Olika innehåll funkar med olika kanaler, liksom förstås allt innehåll bör vara spridningsbart i så många kanaler som möjligt. Och medierna har inbördes relationer (vad skulle Twitter vara utan uppmärksamheten från gammelmedia) som gör att man omöjligt kan prata om medier som någonting man kan "välja" mellan och sedan utvärdera vart och ett för sig.

Kampen om opinionen: Professionaliseringen

Ett av problemen med politisk kommunikation - och särskilt sådan som pågår i valrörelser - är att den sker så mycket på magkänsla. Det håller på att ändras nu. Böcker som The Victory Lab beskriver inte bara trenden med riktade budskap till smala segment av väljarkåren, utan också hur vetenskaplig metodik griper omkring sig. Politiska budskap och kampanjmetoder testas i förväg, med kontrollgrupper och hela fadderullan. Kampanjstaber tittar nyfiket på vad statsvetare, ekonomer, beteendevetare och psykologer kan bidra med. Politiska partier har slutat vara så övertygade om att de vet bäst vad som funkar, och börjat ta hjälp. Smart.

En av de mest lovande sakerna med Vänsterpartiets nuvarande förändringsarbete är att det är en del av den här trenden: i allt som Aron Etzler säger om hur han vill utveckla partiets budskap tar han utgångspunkt i undersökningar och data. Bra: bara den som vågar ta reda på hur läget faktiskt är, kommer att kunna ändra på rätt saker. Vänstern är, precis som andra politiska rörelser och riktningar, full av charlataner som bara gissar. Avancerade gissningar har också sin plats, men man kan inte bara gissa.

För några veckor sedan kom en forskarantologi, Kampen om opinionen - politisk kommunikation under svenska valrörelser, som skulle kunna bli en vetenskapligt grundad kokbok för svenska valrörelser.

Jag ska gå igenom den kapitel för kapitel.

I det första undersöker Lars Nord "Jakten på den perfekta kampanjen - professionaliseringen av de svenska partierna". Hur proffsiga är partiernas valkampanjer?

Arbetarrörelsens partier befinner sig i varsin ände: S är bäst, V sämst (bortsett från Sd, som väl ändå måste förlåtas på grund av att de är så nya i rikspolitiken). Sambandet med valresultatet är svagt: S och M är mest professionaliserade - men backade ju båda 2010. Och tvärtom för Sd:s del. Det säger oss att professionaliseringen inte är det enskilt avgörande. Men det säger inte att det är oviktigt med välorganiserade kampanjer: kanske hade sossarna minskat ännu mer om de inte varit så bra på sociala medier och dörrknackning?

Den kampanjaktivitet som över hela linjen är minst professionaliserad i Sverige handlar om användandet av externa konsulter. Längst fram ligger partierna när det gäller sociala medier. Det senare är också Vänsterpartiets bästa gren, tillsammans med direktreklam. Socialdemokraterna har samma styrkor, men är dessutom riktigt långt framme när det gäller dörrknackning.

Det sätt som Lars Nord bygger upp sitt professionaliseringsbegrepp har dock en del problem. När användandet av tevereklam och pr-konsulter räknas som professionellt, blir konsekvensen att en småskalig valkampanj inte kan vara professionell. Undersökningen blir bara en spegling av partiernas ekonomiska muskler (vilket vi faktiskt också ser i resultaten).

En alternativ syn på en professionell valkampanj skulle kunna vara att det är en kampanj som bygger på bästa tillgängliga kunskap. En kampanjstab som väljer bort tevereklam av ekonomiska skäl kan ju fortfarande vara fullständigt medveten om tevemediets fördelar och nackdelar, och man kan fortfarande forma andra kampanjaktiviteter utifrån den senaste kunskapen och de grundligaste analyserna.

En liknande svaghet i Nords modell är att den är alldeles för kvantitativ - det spelar snudd på ingen roll om partiet gör sina saker bra eller inte. Det blir konstigt: professionalism kan inte handla om att man har hört talas om att man kan knacka dörr och sedan bara springa ut och skjuta från höften. Det avgörande måste vara om kampanjaktiviteten bygger på bästa tillgängliga kunskap eller inte.

Ett exempel på en klumpig enskildhet i operationaliseringen handlar om pr-konsulter. En kampanj som leds av partimedlemmar med erfarenheter från pr-branschen - vilket till exempel gällde för åtminstone Moderaternas och Vänsterpartiets kommunikationsstaber i förra valet - får noll poäng i Lars Nords modell. Men i samma ögonblick man beställer ett pm från en pr-byrå, rakar professionalismen plötsligt i höjden.

En slutsats i kapitlet är att professionaliseringen ökar över tid. Fler partier använde de analyserade kampanjverktygen 2010 jämfört med fyra år tidigare. Men det liknar ett axiom att partierna undan för undan tillägnar sig till exempel nya medier. Vad man snarare borde mäta är: Håller partierna idag jämnare eller ojämnare steg med tillgänglig kunskap inom politisk kommunikation än tidigare?

Slutligen: även om undersökningen i sina beståndsdelar är grovt tillyxad - visar den ändå inte en sann bild i slutändan? (Räddningsplankan för orealistiska antaganden.) Nja. Jag kan i princip hålla med om den inbördes ordningen, men avståndet mellan S och M och de övriga partierna är tveksamt stort, och i synnerhet Miljöpartiets senaste kampanj framstod som högt professionaliserad.

Professionalism handlar delvis om avgränsningar, ett erkännande av ett särskilt område - vilket Nord också mäter - men det blir nästan ointressant om det inte också handlar om hur man i sina handlingar styrs av kunskapsmassan inom sitt fält. Mer kvalitativt inriktad analys är svårt, men behövs.

Möt väljarna utanför medierna (också)

Siewert Öholms utfall mot hur journalister kommenterar och förklarar i tio minuter när en politiker har pratat i fem har mötts av många nickar.

Eftersom politiker kommunicerar politik som om det handlade om att vilja någonting, och redaktionerna är övertygade om att allt bara är ett maktspel, måste det glappet överbryggas med att översätta allting till maktspel inför tittarna.

Att kommentera debatter istället för att ge debatterna mer utrymme är ett sätt som medierna är mer självständiga - nej förresten, det var längesedan - tar kommandot över dagordningen.

Det är i sin tur en av de viktigaste orsakerna till att de politiska partierna försöker möta väljarna öga mot öga istället. Med dörrknackning och samtal på gator och torg slipper man få sina budskap filtrerade av allt mer ställningstagande och agendadrivande medier. Och granskade, för den delen.

Ibland låter det som om det är på grund av Barack Obama som svenska partier ska knacka dörr i valet 2014. Det är bara sant till en del. I grund och botten finns samma rationella grunder för att utöka andelen direktkontakter här i Sverige:

- Man rundar medierna och får ut budskapen oförvanskade.

- I medierna konkurrerar också allt fler sidoaktörer om utrymmet under en valrörelse - företag och organisationer gör fler utspel än de politiska partierna tillsammans. (Även de sidoaktörerna har redan upplevt trängseln i medierna och börjat kontaminera valrörelserna med "valstugor", "valaffischer" och andra klassiska uttryck i det offentliga rummet.) Det går inte att bygga en valrörelse på förhoppningen om medial uppmärksamhet. Då säkrar man upp med att också bygga en bas av direktkontakter.

- Att konsumera medier under en valrörelse blir också alltmer outhärdligt för den enskilde - även sociala medier. Hur såg ditt Facebookflöde ut under kyrkovalet egentligen? Tänk det gånger tjugo i september 2014. Att samtala med en vanlig, svettig valarbetare kommer att bli valrörelsernas slowfood, en sätt att få valfrågorna rakt på sak från en tydlig avsändare utan bakgrundssurr.

- Med dörrknackning och torgsamtal kan partierna utnyttja tyngden i att budskapen framförs av människor som känns igen och som vet hur det är. De kan också anpassa budskap och tonläge efter mottagaren - också ett slags arbete med de mikro-riktade budskap som är en annan kampanjtrend.

Till sist: de politiska partierna skulle också, om de ville, kunna utmana medierna om makten över debatten istället för att bara runda dem. Göran Persson hade en utmärkt idé i sina memoarer: varför inte bara arrangera valdebatterna själva? Bjud in etermedierna. De kan inte tacka nej med mindre än att de bryter mot sina uppdrag.

4 saker amerikaner INTE kan lära oss om valkampanjer

Nästan alla nya idéer om hur man bedriver valkampanjer kommer från USA. Men vilka tips och tricks går inte att överföra till svenska förhållanden? Det mest uppmärksammade brukar vara att det inte är tillåtet att föra register över väljarnas politiska sympatier. Det går liksom inte att bara "ringa gamla väljare" här.

Men det finns några andra viktiga skillnader för den som studerar amerikanska kampanjer (och det ska man):

1. Amerikanska val kommer alltid att handla mer om mobilisering av icke-röstande än vad som är motiverat i Sverige. I USA är det helt enkelt så ohyggligt många fler som inte röstar. I ett land med 85 procents valdeltagande är det nästan omöjligt att vinna ett val utan att också försöka vinna över andra partiers anhängare. Om man trots allt har en mobiliseringsstrategi måste den vara mycket mer riktad: exakt vilka gator pratar vi om - inte stadsdelar.

2. Amerikanska valhandböckers fokus på att värva frivilligarbetare och aktivister går inte heller att översätta. Här finns de aktivisterna redan på plats, som partimedlemmar. Försöker man göra som i USA, går man över ån efter vatten. Och den som försöker få med icke partianslutna i en svensk kampanj kommer att upptäcka hur mycket svårare det är i ett land med starkare partipolitisk identifiering och mindre personfokus. Här skulle ingen partilös sätta upp en yard sign - och partikampanjer i sociala medier flyger troligen inte lika långt utanför de lojala kretsarna.

3. I politiska system med "first-past-the-post"-valkretsar - där vinnaren tar allt och det inte spelar någon roll hur många procent tvåan får - är det naturligare med en hårdare geografisk prioritering. I Sverige är det sällan som ytterligare ett mandat i en valkrets är helt utom räckhåll, åtminstone i tidiga skeden av en valrörelse. (Och är ytterligare ett helt utom räckhåll är det troligen istället hyperrelevant att försvara ett befintligt.) Här måste vi vårda även de väljare vi har i genuint fientliga områden.

4. Att arbeta med mikro-riktade budskap är lättare i USA med dess svagare höger-vänsterdimension; man kan närma sig smala målgrupper med "deras" frågor med vetskapen att de frågorna faktiskt inte konkurrerar med den allmänideologiska dimensionen på samma sätt som i Sverige. Här är det troligare att en person som både är varghatare och socialist trots allt röstar som socialist, inte som varghatare. Den som bygger en kampanj alltför fokuserad på riktade budskap mot olika intressegrupper riskerar att prata förbi de ideologiskt och politiskt drivna svenska väljarna.

Varför lyfter inte V?

Fast - det gör de ju. Mellan 6 och 7 procent i opinionsmätningarna är runt procentenheten högre än i valet 2010. Det är ett lyft. Ett parti som inte förmår att se sina framgångar, är själva med och gör sig till förlorare.

Det är inte 1998 års nivåer, men det blir aldrig 1998 igen. Det kommer åtminstone att dröja innan samma situation går i repris: en socialdemokratisk regering som genomför de brutalaste nedskärningarna i modern tid och som är blind och döv för stämningarna bland väljarna (inklusive den feministiska vågen).

Det möjliga utrymmet för ett parti till vänster om en socialdemokrati som är i opposition (med allt vad det innebär av radikalare framtoning) är sannolikt mycket mindre.

Om man läser opinionssiffror på mellan 6 och 7 procent och är besviken, kan man ta fasta på andra positiva tecken under 2013. Andelen säkra anhängare är ganska stor (Sifo). Jonas Sjöstedt har ännu inte nått maximal igenkänning bland väljarna (SOM). Och antalet väljare som har V som "näst bästa" parti är den högsta på 10 år (SCB).

En hel del av besvikelsen över att vårens och sommarens svaga uppgång ändå inte är ett tydligt "lyft", hänger ihop med övertygelsen om att vinstfrågan är en diamant i partiets händer. När nästan alla håller med partiet i en så viktig fråga, då borde det väl betala sig bättre?

Det finns minst tre skäl för att det inte är så enkelt:

1. Väljare är inte sakfrågedrivna. Även om vinstfrågan kan kännas tydligt ideologisk för V-medlemmarna, är den ändå bara en del av den politiska helhet som väljarna tar ställning till. De måste känna sig som vänsterpartister - inte bara vara eniga i en viktig fråga.

2. Det finns ingen tydlig kontrast till de andra partierna. Alla är mer eller mindre kritiska till att stora vinster ska gå ut över kvaliteten i välfärden. Att ha haft rätt längre tid än de andra partierna spelar inte så stor roll. Väljare är hårdhänt osentimentala.

3. Det är inte den enda frågan på agendan. Jobben, ekonomin i stort, andra aspekter av välfärdsutvecklingen - det påverkar såklart också. Jämförelsen haltar lite, men det var också nio av tio väljare som höll med VPK om matmomsen på 80-talet. Men nio av tio väljare tyckte inte heller att det var något skäl att byta parti.

Jag tror att vinstfrågan både behöver breddas (fånga upp den allmänna känslan av välfärdens urartning) och populariseras (finns det några delfrågor som går att förpacka enligt modell "eget rum på långvården" eller "tusen kronor mer i plånboken"?). Och viktigast av allt: Vänsterpartiet måste - om de inte lyckats med det tidigare - försöka identifiera de väljare för vilka vinstfrågan kan vara det som tippar deras röst åt partiets håll. Det är ingen idé att vända sig till de väljare som röstar V oavsett vad V anser i vinstfrågan. Inte heller att vända sig till de väljare som inte röstar V oavsett vad V anser i vinstfrågan. Hitta istället just de väljare som kan komma till partiet via vinstfrågan.

Sociala medier i valet 2014

I Almedalen arrangerade JMW Kommunikation ett samtal om de politiska partiernas arbete med sociala medier, som fortfarande går att titta på här. Intressant, men jag skulle kunna tänka mig att lägga till ett par saker.

Är det viktigt att finnas i sociala medier?

Fel fråga. Man börjar i en konstig ände när man diskuterar om kanaler är viktiga generellt, om Twitter kommer att bli den stora grejen 2014 etc. Alla kanaler har potentiella styrkor. Twitter och Facebook och Youtube har adderats till raden av tillgängliga kanaler och de är bra om de kan hjälpa oss hitta till målgruppen X eller få kampanjen Y att lyfta. Det som gäller är försöka se hur man kan få olika sociala medier att jobba optimalt för varje enskilt moment i en valkampanj.

Grejen med sociala medier är att de är så lätta att haka på när man gör något, att många sällan funderar på exakt vilket jobb det är de gör. Min utgångspunkt är att det partier gör i sociala medier framför allt får ses som riktat mot de egna aktivisterna: för att stärka deras argumentation och hålla uppe stämningen. Det som händer i sociala medier händer i ganska stängda kretsar. Jag är en ganska fördomsfri person vad gäller kontakter online, men hur många gånger har en smart och övertygande liberal infographic dykt upp i mitt Facebookflöde? De lär ju finnas någonstans, men läckaget från de kretsarna är minimalt. Det jag inte fixat själv genom mitt val av vänner, ordnar Facebook genom att filtrera nyhetsflödet baserat på mina interaktioner. (Detsamma gäller ju Google och hela nätet: med allt mer personaliserade webbupplevelser kommer det att bli allt svårare för de politiska partierna att bryta igenom till sina motståndares väljare.)

Handlade det bara om spridning till maximalt antal människor skulle partierna göra tevereklam istället: en av de viktigaste poängerna med sociala medier är att få andra - människor vi lyssnar mer uppmärksamt på - att säga det partierna vill att de ska säga. Men den effekten blir (oftast) sådär eftersom det mesta av vårt online-umgänge är så incestuöst. Däremot kan man hoppas på att mottagarna bär med sig budskapen till andra sammanhang, och förstås att gammelmedia (med sina överlägsna följarantal) skriver om det som trendar/upprör/görs fyndigt.

(Det kommer de att göra. Men precis som de inte längre lyfte fram "bloggare" 2010 kommer de inte att lyfta fram "twittrare" 2014, utan vara intresserade av bra innehåll, oavsett hur det publicerats eller av vem.)

Hur som helst: att säga att sociala medier till stor del handlar om intern mobilisering är inte att säga att det är mindre viktigt. En kampanj behöver den taggande känslan av att vara uppdaterad och fyndig och dominera motståndaren i flödena. Med tanke på de låga kostnaderna - och den utbredda entusiasmen och skickligheten bland de flesta partiers medlemmar - är det heller inte fel att en valkampanj bara kör på utan att vara petnoga med att mäta effekt. De personer som engagerar sig i kampanjande online skulle dessutom kanske inte ha engagerat sig på något annat sätt.

Brit Stakston ställer frågan på seminariet om partierna kommer att försöka knyta upp framgångsrika twittrare precis som de brukar knyta till sig artister. Jämförelsen haltar lite: artister och konstnärer som engagerats i valrörelser har alltid bara gjort sin grej - fast hos partierna. Sjungit eller målat. Att be en inflytelserik twittrare bidra till en valkampanj skulle innebära att han eller hon inte gör sin grej - twitter är ett ärligt medium. Antingen är den inflytelserike twittraren redan vänster och visar det (toppen!) eller så måste personen ifråga börja prata med en annan röst. Det tvivlar jag på att någon skulle vilja.

Tyvärr finns det väl få vetenskapliga studier av hur många röster en god sociala medier-närvaro kan generera. Men utgå från att sociala medier betyder väldigt lite - precis som alla kampanjaktiviteter. Människor bestämmer sig tidigt, röstar oftast på samma parti som tidigare och baserar sitt val på den allmänna bild som partierna byggt av sig själva under flera års tid. De potentiellt påverkbara är dessutom, för varje enskilt parti, få - 10-15 procent av väljarkåren ungefär. Kampanjer ger få röster. Men ett val kan också avgöras av få röster. Och bland de (få) rösterna kan en enskild kampanjaktivitet betyda hela skillnaden.

Det är inte ekonomin, dumbom

Lena Mellin sammanfattar den nuvarande s-ledningens fatala tänkande ganska bra:

"Väljarna sätter alltid ekonomin och jobben överst på dagordningen och på det området är tilltron till Socialdemokraterna lägre än till Moderaterna. S har alltså behov av att bygga förtroende på detta viktiga område."

Det är för det första inte helt sant att ekonomin alltid är topp-prioriterat av väljarna, åtminstone inte det enkätalternativ som heter "ekonomi" när SCB frågar väljarna själva. Det är snarare välfärdsfrågor som toppar, tillsammans med (mycket riktigt) jobben.

Däremot har "ekonomi" varit ett framträdande skäl bland de väljare som övergett Socialdemokraterna för alliansen i de senaste valen. S-ledningen tänker sig, inte helt tokigt, att "ekonomi" alltså måste vara viktigt även för att vinna tillbaka dessa väljare.

Men det är en syn på väljaropinionen som är alldeles för statisk. I själva verket är det ju partierna själva som spelar den viktigaste rollen för vilka frågor som väljarna upplever som viktiga. Jobbfrågan är illustrativ: den gick inte från att vara den nionde viktigaste frågan 2002 till att vara den allra viktigaste frågan 2010 på grund av externa faktorer (arbetslösheten låg i stort sett på samma nivå), utan för att Moderaterna ville göra den viktig.

Det handlar inte bara om att anpassa sig till väljarnas agenda - det handlar lika mycket om att forma agendan. Socialdemokraterna har ett genuint förtroende i alla välfärdsfrågor. Utgångspunkten bör då vara att försöka få debatten att handla om välfärden.

Lena Mellin säger egentligen motsatsen: ge er in i Moderaternas bästa fråga och försök vinna den.

Vad gäller marginalväljarna, finns det ingenting som säger att den som gått till alliansen på grund av "ekonomin" inte kan gå tillbaka till S på grund av "välfärden".

I ett större perspektiv måste det vara en återvändsgränd för arbetarrörelsens partier att försöka bli bättre än Moderaterna på ekonomi. Ja, vi ska visa hur de sänker skatter utan att bry sig om underskott. Visst, vi ska med exemplets makt visa att vi är kompetenta att sköta de offentliga finanserna på alla nivåer. Men bättre? Och är det en sådan diskussion om ekonomi vi vill ha - en som handlar om kompetens, statsfinanser, budgetar? Vänstern bör ju snarare, för sitt eget bästa, få "ekonomi" att bli oskiljbart från just välfärd och sysselsättning.

Höger kommer alltid att vara förknippat med företag, pengar och en strikt ekonomisk syn på samhällslivet. Det Stefan Löfven försöker etablera genom att upprepa att Fredrik Reinfeldt kallat näringslivet för "särintresse" strider mot allt som finns inpräntat i vår arvsmassa om höger och vänster - och därför kommer det inte att lyckas.

Och varför skulle vi vilja att det lyckades? Det är inte dåligt för vänstern att högern förknippas med företag och pengar. Den synen går hand i hand med att de också uppfattas som mindre omhändertagande och solidariska.

Vad gäller jobbfrågan ligger S redan före M (det kan alltså inte ha varit den Lena Mellin syftade på). Det är bra, även om det är lite för enkelt att göra det till ett universalrecept för valvinster - S hade starkast jobbprofil även i förlustvalet 1991. Och Moderaterna hinner mycket väl göra en mycket mer flexibel analys än Lena Mellin och s-ledningen: överge jobbfokuset om man inser att det blir en match på sossarnas villkor.

Vinstfrågan bortstädad inför valet

S-vänstern gjorde vad den kunde, och lite mer. Något bättre utfall än gårdagens kompromiss i vinstfrågan - som ligger nära partiledningens ursprungliga förslag (Dagens Arena) och som Stefan Löfven redan tolkar på sitt eget sätt - var väl inte realistiskt att hoppas på. Därmed visade S återigen sin låsning vid att möta även extrema förhållanden med måttfull konstruktivitet. Men en klok reformism kan inte vara att alltid justera - snarare att se att man ibland behöver möta verkligheten med mer långtgående och genomgripande åtgärder.

Kompromissglädjen på kongressen igår - anförandena i debatten var en enda stor kollektiv utandning - går inte att förstå om man inte har klart för sig att Socialdemokraternas första prioritet alltid är sammanhållning. Partistyrelsen röstar aldrig på sina möten. Historiskt har enighetslinjen också lyckats hålla ihop ett parti som egentligen varit alldeles för brett för att kunna hålla ihop.

Hur överens S är internt är förstås ointressant för hur det svenska politiska landskapet formar sig inför valet 2014. Där är gårdagens faktiska utfall viktigare. Delar av s-vänstern tycktes igår se framför sig en konfrontation med alliansen kring vinsterna. Det är naivt. Alliansen är inte främmande vare sig för antivinst-retorik eller konkreta åtgärder - en utredning är ju i arbete kring begränsningar för privata välfärdsföretag. I Stockholm pratar M om att inte bli förknippade med vinstuttagen, och på DN Debatt skriver samma parti att "[vi inte kan] acceptera en utveckling där vissa utförare åsidosätter kvaliteten för vinster." Det är inte givet att en vinstkritisk medborgare ser att S är det självklara valet av de två.

Därmed har nog s-ledningen fått som den vill: frågan har desarmerats inför valet. Alliansen kommer med stor säkerhet att lägga sig så nära s-linjen att frågan inte blir partiskiljande. Därmed kan fokus flyttas till Stefan Löfvens hemmaplan: jobb och tillväxt.

S-vänsterns förhoppningar om att beslutet ska vara starten för en kritisk offensiv mot välfärdskapitalet framstår också som naiva, när den interna debatten visat att partiet har gott om kommunpolitiker som inte vill begränsa vinstuttagen. Det förstör trovärdigheten i en kritisk linje; ja, gör en sådan nästan omöjlig att driva nationellt.

Tack vare LO, Katalys, Vänsterpartiet och en väldig massa ilskna medborgare har S idag en radikalare utgångspunkt än tidigare. Oppositionen ledde till någonting, vilket ger förhoppningar inför fortsatt opposition. I huvudsak vilar ändå en känsla av uppskjutet avgörande över frågan.

Radikala Stockholm

Stockholmsmoderaterna tar just nu fram ny politik inför valet 2014. Och medan S fortsätter att se stockholmaren som en stingslig marginalväljare som man måste bjuda på låga skatter och rut-avdrag, pratar M om att inte bli förknippade med vinster i välfärden och att satsa mer på kollektivtrafik (DN 21/3). Det senare är en klart bättre bedömning av det politiska klimatet i huvudstaden. För Vänsterpartiet låter det som om det blir en valrörelse på den egna planhalvan - vilket inte självklart är ett plus för partiet.

(Ledarstick publicerat i Flamman 4 april.)

Vänsterns valprofil

Ute i partierna pågår nu arbetet med att mejsla ut valprofilerna 2014.

En gammal sanning är att man ska ha några starka profilfrågor med sig ut i valkampen, för att inte bli suddig i konturerna och ointressant.

Jag tror att det stämmer. Och att det inte stämmer.

Låt oss börja med varför det är fel.

1. Valrörelser idag trycker alltmer på vikten av direktkontakter med väljarna. Tanken om ett fåtal tydliga profilfrågor bygger mer på att nå igenom ett mediabrus än på en kampanj med dörrknackningar och samtal på torget. I ett enskilt samtal är det naturligt att fokus ligger på den enskilde väljarens prioriteringar, inte partiets.

2. Stora delar av en kampanj handlar om att specialanpassa budskapet efter mottagaren. På ett möte med pensionärer pratar man pensioner, oavsett vilka de övergripande profilfrågorna är.

3. Sättet att fundera kring profilfrågor blir ofta för sakfrågeorienterat. Det viktiga är faktiskt att ha en profil överhuvudtaget, inte att ha en profilfråga. Väljarna ska känna att partiet är relevant - men det kan de känna genom att man lyfter ett problem eller sätter fingret på en allmän känsla i samhället. Vänsterpartiets framgång 1998 berodde inte på enskilda sakfrågor, utan på att partiet gjorde sig till tolk för ilskan efter 90-talets hårda budgetsaneringsår. Själva parollen - "Dags för rättvisa" - var nog det viktigaste profilskapandet i den valrörelsen.

4. Det är svårt, framför allt för ett litet parti, att etablera sakfrågor som ligger utanför det Socialdemokraterna, Moderaterna och massmedia bestämt är viktigt. Sådana frågor kan man driva i direktkontakter med väljarna, men de riskerar ändå att kännas lite aparta om man aldrig kommer in med dem i den större debatten. Att styra sin egen valrörelse är bra, men man måste vara prestigelös nog att också haka på de stora partierna och bygga sin kampanj lite efter vilka stridsfrågor de väljer.

5. Det finns inget enkelt samband mellan en stark sakfrågeprofil och valframgångar. Folkpartiet hade en av de tydligaste profilerna 2010 (skolfrågan), men de backade ändå.

Skälen för en sakfrågeprofilering handlar inte så mycket om att "nå ut" - sådana saker bestäms mycket mer av tajming och hur man förpackar sin politik. Det finns inget samband mellan hur smal en fråga är och hur många nyhetsnotiser den genererar. Ett brett anslag måste ändå hackas upp i små beståndsdelar och portioneras ut med olika vinklar på olika arenor.

Skälen för att vara konkret är istället framför allt dessa:

1. Rent internt, för en funktionell kampanj, är det praktiskt om de egna valarbetarna kan memorera partiets "tre viktigaste punkter" eller motsvarande. Aktivisterna ska inte behöva klura ut sina egna presentationer. Samtalet med väljarna blir enklare om det finns en begränsad profil och det gör i sin tur att det egna partifolket känner sig bekvämare ute på gator och torg.

2. Väljare behöver inte sakfrågor för att "känna till" ett partis politik - det gör de redan, svenska folket är politiskt allmänbildat - men de behöver sakfrågor för att motivera sitt röstande, någonting att hänga upp röstandet på för sig själva. I en tid av minskad partiidentifikation kan det vara svårt att se sig själv som partianhängare i största allmänhet. Då behöver man kunna säga antingen att man "röstar på Gudrun" (som 1994-2002) eller fokusera på en sakfråga.

Dessa två punkter är egentligen var för sig tillräckliga för att motivera en koncentration på ett fåtal profilfrågor. Men de första invändningarna ovan bör påverka valupplägget: möjligheten till väljaranpassning, en bred förståelse av vad en profil är och en prestigelös flexibilitet.

Kravet för att få kvala in som profilfråga är att det är 1) en fråga som partiet har eller snabbt kan skaffa sig brett stöd i, 2) en fråga där inga andra partier tycker som vi, 3) en fråga som väljarna tycker är viktig eller kan förmås tycka är viktig, 4) en fråga som vi är bra på, och 5) en fråga som vi har förutsättningar att nå ut med på andra sätt än genom direktkontakter med väljarna.

För Vänsterpartiets del tycker jag att valprofilen borde bestå av en breddning av "vinst i välfärden"-frågan (som ju testades redan 2010) till att omfatta valfrihetens baksidor, privatiseringar och marknadsanpassningen av det gemensamma i allmänhet.

Fördelen med det är att det minskar risken att Socialdemokraterna och Moderaterna tar udden av just vinstfrågan med något som uppfattas som en konstruktiv åtgärd.

Dessutom skulle man då göra ett helt paket av de följdfrågor om valfrihet som i debatten ändå följer på vinstförbudskravet. Den borgerliga attackmetoden gentemot Vänsterpartiet i vinstfrågan är ju att flytta fokus till valfrihet överhuvudtaget. Då är det bättre att ta den delen också, än att envisas med att försöka begränsa debatten till vinsterna. Jag förstår motivet: partiet vill hellre hålla diskussionen där det har medhåll av 80-90 procent av folket. Men å andra sidan: om V någon gång har chansen att angripa urspårade valfrihetssystem i grunden - är inte det via vinstfrågan? 

Det hör också ihop rent faktiskt. Problemen med beställar-utförarmodeller och entreprenader varken börjar eller slutar med ohemula vinstuttag. Att Vänsterpartiet börjat svara svävande att "vi har inget emot valfrihet" när vinstfrågan debatteras är inte hållbart i längden. Kritiken är ju faktiskt djupare än så.

En sådan valfråga skulle vara som allra mest relevant för de väljare där Vänsterpartiet har störst möjlighet att göra inbrytningar: bland s-röstarna. Hos dem var "välfärd/sjukvård" viktigast för partivalet 2010. Samtidigt tyder allt på att deras förstahandsval (S) kommer att lägga all vikt på jobbfrågan och kanske förbise den "nu har det gått för långt"-känsla inför utvecklingen inom välfärdssektorn som många upplever.

Att koncentrera sig på den i och för sig ännu mer utbredda vinstkritiken kan vara vanskligt: många av de borgerliga väljare som också är kritiska kommer ändå aldrig att rösta på Vänsterpartiet bara för den frågans skull. Dessutom är det inte orimligt att S faktiskt kan pressas att göra något riktigt vettigt i vinstfrågan.

Profilen som "välfärdsparti" är inte alltid bra. Men när det samtidigt händer, att S mest vill prata innovationer, att marknadskritiken blommar i den allmänna debatten och ingången kan vara specifikt vänsterpartistisk i och med fokuset på problemet med de privata drivkrafterna - då är det rätt. Ett offensivt program för välfärdssektorn angriper också andra problem som måste lyftas av någon: segregation och klyftor.

Klimatet då? Och feminismen?

Tja, Vänsterpartiet går alltid till val som ett rött, grönt och feministiskt parti. Det vore vansinnigt att säga att "den här gången går vi bara till val med hälften av vårt partiprogram". Men "klimat" och "feminism" är inga profilfrågor - om anslaget är så brett måste just (som sagts ovan) varje valarbetare uppfinna sina egna valfrågor i mötet med väljarna.

De som vill gå till val på att vara relevanta inom miljö- eller jämställdhetsområdet får i så fall göra samma jobb som om det gällde en "röd" fråga - d v s mejsla ut någonting sakpolitiskt som ligger i tiden och kan ta skruv.

Det gröna draget i 2014 års v-kampanj skulle kunna finnas i jobbfrågan. Vänsterpartiet kommer aldrig att lyckas bli något "jobbparti", men måste förstås ha ett bra svar i en valrörelse som kommer att föras med den högsta arbetslöshetssiffran sedan valrörelsen 1994. M och S kommer med sin prioritering att se till att frågan blir viktig i väljarnas ögon - detta är ju alltid något som partierna själva påverkar. En konkret trepunktslista - där klimatinvesteringar dominerar - skulle dessutom kunna ha kontrastverkan mot den ganska abstrakta debatt som M och S kommer att föra.