Tankar om sjöfylla

Det har varit mycket om den nya sjöfyllerilagen i dagarna. Har twittrat en del själv. Det är en intressant debatt på många sätt. Lagen i sig verkar bygga mycket på estetik: att det ska vara samma promillegräns till sjöss som på land. Det är inte sagt som kritik. Symmetri är viktigt för människor. Säkert för riksdagsmän också.

Det jag framför allt började fundera på var dock detta:

1. Varför är vänstern så dålig på att vinna frågor? Varför är vänstern så dålig på att vara populär? I sjöfylleridebatten finns en del av svaret: raljerandet med Ulf Brunnbergs och Bert-Åke Vargs usla argument startade utan någon som helst tanke på ifall några fler kunde tycka som de. Det kan det: minst 170 000 båtägare i alla fall. Att någon skickar fram en usel budbärare, betyder inte att det inte finns en vettig opinion under. Det är kardinalfel att tänka att man argumenterar med en enskild opinionsbildare. Man ska argumentera med de han eller hon representerar, som berörs av debatten - om det är rätt tillfälle att försöka påverka dem. Vänsterkulturen säger tvärtom att man ska "vinna" en debatt "mot någon", eftersom den har "fel" och man själv har "rätt". Det är ju inte en siffra rätt i det där. Det är i alla fall inte opinionsbildning.

Visst, en Twitterskämtare i mängden behöver inte bry sig om ifall han eller hon blir persona non grata i småbåtshamnen. Men det festliga hånandet kom också från människor som i vanliga fall brukar ha ambitionen att driva någon slags opinion.

2. Från lobbyinghållet är det ett klockrent exempel på hur man dödar en fråga genom att skicka fram fel budbärare. Överdrifterna från Brunnberg och kompani gör det omöjligt att diskutera frågan seriöst ett tag framöver. Ingen riksdagspolitiker ömmar för att rika Stockholmare ska få grogga i fred. En småländsk seglare, bordad av Kustbevakningen långt ut på öppet vatten, hade varit en helt annan ingångshistoria och lett till en helt annan diskussion. Det hade räckt långt bara med andra "kändisar" - det är faktiskt svårt att tänka sig en töntigare sammansättning än den i debattartikeln i SvD. De vanliga båtägare som ifrågasätter den nya promillegränsen lär vara duktigt förbannade på Göran Gabrielssons känsla för PR just nu.

3. Ibland vill man ha mer av Jan Myrdalsk vänsterkritik av offentlig byråkrati - en kritik som ju är besläktad både med nyliberala teorier om hur offentliga organisationer strävar efter att maximera sina budgetar och verksamhetsområden, och med grundläggande marxistiska antaganden om materiella intressen. Det är helt enkelt inte särskilt konstigt att Kustbevakningen är eld och lågor över att ha fått ökade arbetsuppgifter och befogenheter. Ändå får de vara sanningsvittnen i alla artiklar om den nya lagens goda resultat. En del journalister behöver bli mindre cyniska. Andra skulle faktiskt behöva bli lite mer.

Ska man bry sig om opinionsmätningar?

Vänsterpartiet får 9,6 procent i Ipsos (f d Synovate) undersökning som presenterades i DN nu på morgonen. Det har gått uppåt i några veckor nu. I sociala medier har vänsterpartister gärna kommenterat uppgångarna med en reservation: "man ska ju inte bry sig om opinionsmätningar, men...". Så brukar det låta från partikansliet också. Jag tror det är deras försiktiga attityd som har börjat sätta sig ute hos medlemmarna.

Men en opinionsmätning ska hanteras på tre olika sätt på tre olika arenor:

Gentemot medlemmarna, internt, är försiktighetslinjen riktig: om man laddar in väldigt mycket positiv tolkning i en uppgång, så är baksidan en motsvarande negativ tolkning av en nedgång. Partimedlemmarna ska inte slitas mellan hopp och förtvivlan med några veckors mellanrum. Långsiktigt förändringsarbete ska inte förslappas av uppgångar, eller ändras i panik över nedgångar.

För partikansliet, internt, är en opinionsmätning en värdefull rapport om vad väljarna tycker, och hur de uppfattar saker annorlunda den här veckan jämfört med förra. Det finns inget viktigare för ett parti än opinionsmätningar. Ett parti som inte tar dem på blodigt allvar och försöker tolka svängningarna, missar chansen att lära sig något både om stämningarna i samtiden och om effektiviteten i de egna utspelen.

I den externa kommunikationen ska opinionsmätningarna hanteras som politisk materia. En uppgång ska alltid sättas i samband med partiets politik. Moderaterna brukar sällan missa en chans att tolka opinionssiffror som ett stöd för något som man står för i allmänhet eller något utspel närmare i tiden. Sossarna och Vänsterpartiet missar nästan alltid den chansen. Under förra mandatperioden var Mona Sahlins upprepade svar på fina opinionssiffror att "det är inte val än", "ingenting är avgjort" o s v. Det där är ju inget annat än ett löfte till väljarna att "lugn, vi kommer att göra sämre ifrån oss vad det lider". Ett försäkran om att en stark folkopinion bara är en dagslända. Och att man på något sätt inte riktigt tror på det man håller på med.

Dåliga siffor då - måste man inte sätta dem i samband med partiets politik också?

Varför det? Det här är inte filosofiska klubben, där konsekvens är någon slags dygd. Det här är f***ing politik. I politik håller vi på med propaganda. Man kan skita i att kommentera när det går dåligt. Eller så kan man fortsätta sätta in mätningarna i ett politiskt sammanhang: "Vi har inte lyckats nå ut än med vår nya idé som kommer att....". Så svårt är det inte.

När det gäller Vänsterpartiet är jag övertygad om att man hanterar all väljardata seriöst internt. Men vi måste sluta blanda ihop hur vi kommunicerar internt och externt.

Gillade någon Kim Jong-Il?

Det florerar många missförstånd om hur diktaturer fungerar.

Ett är att de bara vilar på naket våld och tvång. Men det skulle vara helt omöjligt att hålla samman ett sådant samhälle. Alla diktatorer behöver någon typ av realpolitisk maktbas: en stor grupp människor som vinner materiellt på att stödja den sittande regimen. (I Nordkorea partiapparaten och militären, till exempel. Och de är inte få.)

Dessutom behövs föreställningen om ett inre eller yttre hot mot nationen, som skapar en solidaritet med regimen i åtminstone ett avseende. Utsikten att få fortsätta leva – varken mer eller mindre – knyts till den som sitter på våldsmonopolet. (Det är därför imperialism, militära interventioner, fungerar så dåligt: människor i hela världen verkar innerligt hata att andra ska komma och berätta hur de ska ha det. "Det kanske är en diktatur, men det är vår diktatur.")

För de tredje behöver alla typer av belöningssystem knytas till lojaliteten med regimen, så att en medborgare inte kan uppnå framgång utan att spela spelet, utan att hamna i tacksamhetsskuld gentemot regimen. Livet i en diktatur är inte bara elände – då skulle de bli kortlivade. Tvärtom: varje dag finns det massor med fördelar att vinna för den enskilde medborgaren genom att vara lojal. Om hon går på en regimvänlig demonstration idag, kanske befordringen skyndas på. Om hon avstår från att delta i kollegernas protestbrev, kommer sonen att få sitt stipendium. Diktaturer är pepprade med incitament till lojalitet, nästan alltid materiella vinster som man knappast kan klandra människor för att försöka uppnå.

Dessutom, utanpå detta, förstås: propagandans makt. Det är troligt att många nordkoreaner är genuint ledsna över att Kim Il Sung har dött – skulle inte propagandaapparaten ha gjort ett ganska dåligt jobb om det inte var så?

Paradoxen är att mittfåremedier och liberala tyckare i samma andetag kan säga att diktaturer har enorma propagandaapparater och att det inte finns något folkligt stöd för dem, att makten bara bygger på naket våld. Alla försök att påverka människor att tro att de lever i den bästa av världar skulle alltså vara pengar i sjön. Inte en jävel gick på det.

Men hallå: människor i gemen behöver inte mycket hjälp på traven för att förtrycka sig själva. Jag läser i en morgontidning om ortodoxa judinnor i USA som frivilligt går med på köns-apartheid: de måste trängas på de bakre sätena i bussen – männen sitter där fram. Hör i samma veva en intervju i radio med en amerikansk arbetare som lägger hela ansvaret för att han är arbetslös på sig själv. Sådant är ju samhället, säger han. Det är bara att bita ihop.

Och då talar vi ändå om propaganda som verkar i västliga demokratier, med sin mångfald av alternativa, lätt tillgängliga, röster. I mer slutna stater är den rimligaste utgångspunkten att de enorma propagandaapparaterna faktiskt leder till att många som lever under förtryck faktiskt bär på en förskönad bild av verkligheten. Det funkade ju till och med på östtyskarna, trots att de fick in västtyska tevekanaler. Det funkade på jugoslaverna, trots att de fick resa utomlands.

Om det inte skapades en förskönad bild kan man lita på att propagandan skulle upphöra. Även envåldshärskare tänker på kostnadseffektivitet.

Självklart finns det ett folkligt stöd för Bashar al-Assad, självklart fanns det det för Khadaffi och självklart fanns det det för Kim Jong-Il. Frammanipulerat, skapat, konstgjort, visst – men ett stöd. All analys av främmande stater blir helt obegriplig om man inte förstår det. I SVT:s och Sveriges radios studior sitter alla alltid som levande frågetecken. Hur kan den och den sitta kvar? Varför faller han inte – han är ju avskydd av alla? Ingen fattar något. Eller är de rädda för att den som kan redogöra för hur olika förtryckarsystem skapat stöd för sig själva ska bli anklagad för att ursäkta dem?