Samma slöfockar här som där

Frankrikes president Macron vill ta ifrån löntagare viktiga rättigheter, och när de protesterar kallar han dem "slöfockar".

Var så säker: innerst inne tänker alla högerpolitiker precis likadant. De flesta brukar bara undvika att säga det högt.

Det är grundläggande i högerns föreställningsvärld: den som blivit rik, har blivit det för att han har ansträngt sig lite mer. Den som är fattig, borde ta sig i kragen.

All skattesänkarpolitik går tillbaka på den grundsynen. När samhället beskattar de rika, beskattar det ansträngning. Att bygga upp ett välfärdssamhälle för de rikas pengar är att belöna slöfockar. Det här dålig moral för högern. Varför ogillar de skatter med sådan hetta? Just för att det går emot deras grundsyn på människor.

Här finns inga mellanpositioner. Antingen tror man på att människor vill någonting, har förmåga och ambitioner. Eller så tror man att människor är slöfockar som inte drar sig för att ligga samhället till last.

I Sverige har Socialdemokraterna nu för tiden en retorik som tycks utgå från det senare - att människor egentligen inte vill. Stefan Löfven sa det senast igår, i regeringsförklaringen: "Alla som kan jobba ska jobba". Magdalena Andersson använde samma fras på presskonferensen om regeringens ekonomiska prognos i augusti - och i hundratals andra texter från Socialdemokraterna de senaste åren.

Det är inte en vision, utan en order. Kan du jobba, ska du jobba. När ger man ordrar? När den man riktar sig till egentligen inte vill.

Med det ordvalet aktiverar Socialdemokraterna en bild i huvudet hos väljarna: bilden att det finns en massa människor i Sverige som inte vill jobba. Där samhället måste säga: vad du vill har inte med saken att göra. Är du bara arbetsför så tänker vi inte ge dig något val: då ska du jobba. Politikens roll är inte att skaffa jobb åt de som söker jobb, utan att få människor i jobb.

Så ändrar man bilden av vad jobbpolitik handlar om: från att motsvara människors förväntningar på att få vara delaktiga - till att tvinga de motvilliga.

Idag får man inte jobb, man kommer i jobb. Den som "får" någonting har velat ha det, eller tar i alla fall tacksamt emot det. Med "komma i jobb" försvinner alla sådana associationer.

Det politiska språket har de senare åren helt rensats på bilden att människor faktiskt vill jobba.

Man kan säga mycket om Göran Persson, men jag tror inte att det finns ett enda tal eller intervju där han inte utgår från att människor vill bidra och göra rätt för sig. När han såg tillbaka på tio år som partiordförande 2006 sa han till exempel:

"Vi är inte nöjda förrän alla som vill arbeta kan göra sig i ordning på morgonen och säga 'jag går till jobbet'".

I valmanifestet från samma år var den socialdemokratiska visionen:

"Alla som vill och kan arbeta ska också kunna få ett jobb."

Så pratade man tidigare. Att människor ville - och att de därför skulle få.

Dagens tvångsretorik har vuxit fram samtidigt som jobbdebatten har handlat mer och mer om att huvudproblemet egentligen är invandrarna. Ibland har Stefan Löfven inte ens brytt sig om att linda in det. Jag behöver knappast skriva vilken politisk riktning som tjänar på det.

Det andra problemet är att om grundsynen är att människor är motvilliga, hur ska man då kunna argumentera mot borgerliga skattesänkningar på arbete?

Om alla är övertygade om att människor i grunden måste tvingas ut i arbete, då kan vänstern aldrig vinna en debatt om skattepolitiken. Det logiska är ju i så fall att använda ekonomiska incitament och bestraffningar. Om slöfocks-ramen redan är satt, så betraktas all sakpolitik utifrån den. Och vänstern kan aldrig vinna.

En vänster som det är något bevänt med, måste börja med att hamna på rätt sida i grundfrågan. Folk är inte slöfockar.

Streta och knoga

Som Sakine Madon konstaterar i sin Expressenkrönika är det länge sedan friåret kändes politiskt hett. Nu övertygar sig alla istället om att det är fint att vilja dö vid sitt skrivbord, eller sin svarv. Oavsett hur framtidsinriktade partier från höger till vänster säger sig vara, romantiserar de en syn på arbetet från tiden innan välfärdsstaten. Vi ska tänka på samma sätt om vårt arbete som när det var nödvändigt för att klara livhanken.

Jag har inga problem med livsinställningen att man ska göra rätt för sig, tvärtom. Men jag tror inte att det är inställningen till arbete som gör länder rika eller fattiga. Den överväldigande majoriteten av alla människor jobbar därför att de måste försörja sig. Sådant är systemet. Och de jobbar så länge som arbetsgivarna vill att de ska jobba - eller tills arbetstidslagar säger att de ska gå hem. Arbetskraftens produktivitet tillåts inte vara en inställningsfråga.

Madon idealiserar det gamla bondesamhällets arbetsetik. Men det var inte deras envisa knogande som byggde Sverige starkt. De hade kunnat knoga dubbelt så hårt utan att landet industrialiserats för det.

Det stör också när frågan om arbetsetik kopplas till ungdomar och de uppväxande generationerna. Varje generation ska fördöma nästas lättja, så där förutsägbart. Faktum är ju att redan generationen efter Sokrates var helt körd, i Sokrates ögon. Det är ett under att vi ens stiger upp ur sängen på morgonen, 2 500 år senare.

Här drar många rätt märkliga slutsatser. När ungdomar av idag utgår från det faktum att vi byggt mänskligare system - och till exempel vågar fråga hur hög lönen är innan de börjar ett nytt jobb - döms de ut som otillständigt fräcka och bortskämda.

När vi inte identifierar oss lika mycket med vårt jobb som tidigare generationer och får mer icke-materiella värderingar - närmast en naturlag i de mest utvecklade välfärdsstaterna om vi ska tro Ronald Inglehart - ses det som ett fattigdomsbevis, när det i själva verket bara är frukten av de tidigare generationernas insatser.

Det var ju här våra far- och morföräldrar ville att vi skulle befinna oss! De ville att vi skulle slippa tänka arbete, arbete, arbete från morgon till kväll. De ville kanske till och  med att vi skulle slippa Sakine Madons käcka broderier om "flit och håg" eftersom det bara handlade om disciplinering och romantisering av en hopplös situation.

Det är också störande att sådana här debatter uppstår just när ungdomsarbetslösheten ligger på 23 procent (den är för övrigt inte obetydlig heller i det hårt arbetande Asien som Madon skriver om). Som om enskildas lättja - bevisad genom anekdoter - skulle ha någon signifikant påverkan på produktivitet, tillväxt eller arbetslöshetssiffror. Det har den förstås inte.

Självklart ska vi se till att alla människor bidrar efter förmåga. Men ett samhälle där vi kan välja att vara lata, kräsna, ointresserade är i grund och botten ett mänskligare samhälle. Det är ett samhälle där det mänskliga fått större utrymme, där löntagarna flyttat fram sina positioner. Om människor har tillräckligt starka förhandlingspositioner för att kräva utvecklande, intressanta och välbetalda jobb är det inget nederlag för någon "arbetsmoral" utan en välkommen hävstång för ett vettigare arbetsliv. I annat fall blir ju "arbetsmoral" bara ett sätt att säga att vi ska nöja oss med glädjen att överhuvudtaget få arbeta.